Jag föddes med tre språk. Min mamma var från Sysslebäck i Dalby socken i norra Värmland. Hon talade en utstuderat härlig dialekt med många snirklingar och krusiduller. Var gång jag hör detta språk – alltför sällan – blir jag alldeles varm inuti, jag vill sitta ner, höra mer, lite mer. Säg något, vad som helst!
Min pappa och hela min släkt, ja alla där jag bodde talade malungsmål. Det blev mitt egentliga modersmål. Det är grovt, nästan brutalt, sällan poetiskt men med många speciella uttryck och ord vars motsvarighet man inte hittar i svenskan – man trevar och trevar i tomma intet för där finns ingenting som motsvarar till exempel lådin, ungefär vårvinter, förvår, tidig vår. Den svenska översättningen blir fadd och substanslös. Lådin däremot brusar som en hymn mot den fortfarande ärggröna himlen, snö överallt men fåglarna är komna och vettlösa, vatten porlar och rinner och droppar, kvällarna är ljusa så att man aldrig vill gå in. Jag ryser av känslor. Fast inga på svenska. Lådin.
Det tredje språket var naturligtvis just svenskan. Den klev tidigt in i mitt liv. Svenskan hade slips och fällde ibland upp en koffert på kökssoffan. Svenskan var fin och luktade hårvatten men pålitlig var den inte. Svenskan flög för lätt, menade inte allt. Med svenska kunde man komma långt. Det fanns många i min hemsocken som inte talade svenska men barnen ville man gärna ge detta framtidsspråk och så gjorde man dem halvspråkiga!
IOGT:s blygsamma bibliotek blev fars universitet redan på tjugotalet. Facklig och politisk medvetenhet i välfärdssveriges första morgonrodnad. Moa Martinsson och senare Sara Lidman för mor. Som ett fönster var böckerna, där hon kunde snappa luft. Hon lämnade far. Hennes ensamma kvinnokamp tog livet av henne. Mina föräldrar fick mig att på fullt allvar tro att folk med studentexamen var mer djupsinniga och intelligenta än vanliga människor. Deras vördnad för bildningen de själva aldrig hade fått spillde över på mig. Så döm om min förvåning!
Mina tre språk ligger som raster över varandra, malungsmålets gammalsvenska uttryck, bortrensade i svenskan, ger magstöd åt min text. Ger också ett konstruktivt motstånd. Halvt bortglömt ligger Dalbymålet. Jag kan inte längre tala det och sörjer henne som en nära anhörig. Min mor dog när jag var sjutton år. Jag flydde ut i livet och tappade hennes språk. Törvedsstickan i det mörkaste rummet glöder bara svagt. Jag vill höra mer. Säg något, vad som helst, bara det är på dalbymål!
Vilken fin svenska du pratar, brukade min faster beundrande säga när hon hörde mig svara i telefon. Ja, jag talar en fin svenska. En förbannat fin svenska, det måste man kunna när man är författare. Men det är ursprungsspråket, det grova och verkliga, som inte går att skriva, som bara ÄR, som givit mig identiteten och den språkliga säkerheten. Och det fastän en del föräldrar där i Malung pratade rikssvenska med sina barn men malungsmål sinsemellan. Den förödande halvspråkligheten. Den slapp jag. Mamma talade dalbymål, pappa malungsmål och nasarna rikssvenska.
Jag tror på flerspråkighet. De barn som får behålla sina språk och vars identitet därmed respekteras samtidigt som det lotsas in i svenskan, det barnet dansar lättare bland orden. Det kan finnas ett bättre uttryck för det där jag menar, man prövar och mejslar fram exakt det man vill få sagt. Orden är verktyg och inte bautastenar. Du äger en värld – framkalla den med ditt unika språk!
–
