Ahlbäcksdagarna 7 – 8 september 2006; tema: Teknik och kultur i utveckling:
SVARTA LUNGOR OCH VITA FINGRAR
– en dialog med Stig Sjödin –
Redan de gamla grekerna ringaktade handens intelligens. Hefaistos, eldens och smedernas gud, beskrevs på ett löjeväckande sätt av de privilegierade, han var ful och halt och även hans hustru ringaktade honom och höll sig med älskare.
Då hade teknik funnits i tusentals, kanske i miljontals år, medan naturvetenskapen var något alldeles nytt.
Teknik är lika gammalt som människan; elden, spjutet, korgen, nålen och så vidare.
Kultur är också lika gammalt som människan. Berättelsen. Muntligen. Eller i färg på en klippvägg. Säkert också i musik och dans, människan lär ju vara det enda musikaliska djuret. Var kommer musiken ifrån, undrade Ingmar Bergman och sedan eldade han upp svaren. Ja var kommer musiken ifrån, eller dikten? Kanske ur längtan och nödvändigheten av att hålla samman? Och att söka tolka verkligheten och att förstå den och varandra?
Från början levde kulturen och tekniken i symbios där kulturyttringarna var reflexioner, bearbetningar och förhöjningar av den verklighet man levde i. Så är det förvisso än. Men en delning skedde likafullt någon gång nämligen i samma stund som människorna inte längre levde likvärdiga liv. En del blev slavar, några få förtryckare och herremän. Kvinnor är kvinnor alltsedan människan blev jordbrukare och bofast. Det var kvinnan som band mannen till jorden och lärde honom odla. Slut med att ge sig ut och jaga tillsammans med dom andra grabbarna. Är det därför som hon måste straffas, för att hon bjöd honom av kunskapens frukt och för att den var så aptitlig?
Ett så kallat paradigmskifte inträffade ånyo i och med industrialismen. Hantverkarna drevs in i fabriker, de ägde inte längre sina redskap eller sin tid och en del gjorde uppror, saboterade det nya. Slavsamhället fanns ännu i färskt minne, man ville inte in i något liknande.
Men den moderna industriarbetaren föddes. Han var en del av tekniken som till exempel i dom stora spinnerierna, en del av maskinen innan datorerna fanns. Men han var också en bärare av handens intelligens och så kallad tyst kunskap som det kunde ta decennier faktiskt att lära sig. För detta fick han inte mycket credit annat än av sina egna.
Utan lojaliteten och viljan till uppoffringar av en bred arbetarklass hade ingen teknikutveckling varit möjlig och nu ska jag begränsa synfältet en smula eftersom ämnet är så brett.
Jag tänker koncentrera mig på att prata lite om arbetsmiljön, så som Stig Sjödin har gestaltat den samt lite om mina egna texter i detta ämne.
Stig Sjödin föddes 1917 i en arbetarfamilj på det gamla Bruket i Sandviken. Flera år stod han i rörvalsverket ”vid lyftkroken mellan första och andra valsparet i 413”. Erfarenheterna från den tiden präglade det mesta av det han senare skrev.
Genom folkhögskolekurser på Brunnsvik och i Sigtuna bröt han sig loss från sitt sociala arv och flyttade till Stockholm där han 1945 debuterade med diktsamlingen Blindgångare. Två år senare kom Sotfragment. Den skulle bli epokgörande.
Stig Sjödin kan låta själva arbetsmiljön utgöra huvudmotivet i en dikt. Så är det med poesi att den verkligen kan vara reflekterande medan prosan oftast kräver en handling, lite action, att något rör sig framåt om inte annat så på det inre planet. Om romanen blir enbart reflekterande blir den outhärdligt stillastående och om en dikt försöker fånga en lång och komplicerad händelsekedja så tvingas den gå fram med machete i språket, det kan bli konstfullt men också knappt och fattigt på nyanser.
Därför är det inte konstigt att belysningen är olika i våra respektive författarskap förutom allt annat som skiljer.
Sotfragment är årsbarn med mig – och jag är ju inte ung. Sotfragment skildrar på ett på den tiden nyskapande och genialiskt vis en epok som nu är i utdöende. Dom sotiga muskulösa männens era.
I Sotfragment skriver Stig Sjödin dom kända orden, drypande av sarkasm, om ”Den stora favören att få välja/ där val ej fanns…”.
Jag, som har erfarenheter från svensk varvsindustri, upplevde ingen motsvarande förnedring där. Sannolikt för att jag fullt frivilligt gett mig in i leken och för att jag föredrog industrin framför socialvården eller sjukvården för den delen.
Som en av få kvinnor på varvet var jag på sätt och vis en stormsvala för den nya tiden som skulle komma eftersom ny teknik delvis gjorde sitt inträde på varvet innan det lades ner.
Utan lättare svetskablar och ett gryende säkerhetstänkande a la nya tidens modell är det tveksamt om jag och mina kvinnliga kamrater alls hade fått tillträde till denna manliga bastion. Men det rådde å andra sidan krig, precis som under kriget när kvinnorna tilläts gå ut i produktionen. Kriget den här gången handlade om marknadsandelar och bristen på arbetskraft.
Så kom jag då att inte likna någon och ingen liknade mig. Bristen på förebilder visste vi inte om vi tjejer som trädde in som varvssvetsare – man kan inte sakna något man aldrig haft – men visst var man stundtals avundsjuk på plåtslagarlärlingen och hans farsa till förman. Den där relationen där man successivt slussas in i den nya identiteten. Vi fick vara våra egna förarbetare vi och hjälpas åt så gott det gick.
Det där spelar ingen roll längre. Varven är ju borta. Däremot är kvinnorna kvar, ute i produktionen och i arbetslivet över huvud taget. Klockan kommer inte att vridas tillbaka – kvinnorna har kommit för att stanna.
Att berätta om sitt eget författarskap tillsammans som Stig Sjödins är inte lätt. Han är en gigant, med rätta ansedd som en av de allra främsta inom svensk arbetarlitteratur.
Han skrev dikter, jag skriver mest prosa. Han väntar in, är eftertänksam, väger varje ord. Jag rusar på, har bråttom, surfar på språket och nitar dit det – må det bära eller brista.
Nutidsmänniskan läser en dikt skriven 1949, tagen ur Sotfragment – hela världen var långsammare då. Och djupare. Allt betydde något, man lyssnade och tog in på endast en kanal. Citat:
”Att mötas åtta timmar
till samma nödtvång, samma gärning
och andas samma tjocka luft och utdunsta
likadana pärlor svett och syrlighet
och slå sig genom mörkret
tills en vila skymtar,
börja dag när allt annat slutar,
att ha nattskift.
Då blir ingenting högtidligt
Och ett ord, gemenskap kallat
Alldeles för stort och slitet.”
Nuförtiden skummar vi och sållar och letar guldkorn översköljda som vi är av heta starka budskap i kommersialismens namn. Dom vill oss ingenting, dom vill bara sälja, vi vet det och håller igen. På fyrtitalet var det däremot glest mellan budskapen, man hade råd att ta in allt, ja man hungrade efter uttryck och tecken. Man hade råd att djuploda varje ord, språket hade en annan bärighet då.
Stig Sjödin och jag har egentligen inte mycket gemensamt. Han var man jag är kvinna han levde då jag lever nu han bodde i storstad jag bor i glesbygd och så vidare, det mesta skiljer oss faktiskt åt.
Men beröringspunkter finns även. Jag till och med träffade Stig Sjödin en gång när jag var nybliven författare. Han som etablerad visade ingen nedlåtenhet utan var trevlig och bjöd generöst på sin maskulina utstrålning – charmad det blev jag.
Stig Sjödin var krönikör i många år i tidskriften Arbetsmiljö och i skriften Gråspettens öga finns ett urval av dessa betraktelser.
Det som slår mig direkt är Stig Sjödins medkänsla med dom som står kvar i produktionen. Själv hade han av allt att döma mycket dåliga erfarenheter av arbetsmiljön vid Sandvikens järnverk där han arbetade
Visst har även jag mindre angenäma minnen vad gäller miljön från mina år bakom svetstången men trots allt – till skillnad från Stig Sjödin är inte mina värsta erfarenheter från arbetslivet utan från den heliga familjen. Där finns den verkligt livsfarliga miljön för många människor enligt min mening. För om man i verkstadsmiljön kan beröva folk elementära behov som ren luft och uthärdlig ljudnivå så kan man i familjemiljön beröva folk elementära behov som kärlek och gemenskap vilket varje människa behöver om hon ska kunna växa till en hel individ. För mig var en rökig verkstad med roliga arbetskamrater rena paradiset men fy för den lede för bråken i min ursprungsfamilj och fy för den lede också för socialbyråns kalla ljus och artificiella ventilation. Den ångest som dom väggarna härbärgerade hade inga miljölagar i världen kunnat rå på.
Också Stig Sjödins brukserfarenheter är mig tämligen fjärran. Detta att dela villkor exakt med alla andra, att i massor vandra till samma arbetsplats var morgon och gå till samma bostadskaserner var kväll är egentligen ingenting som någonsin varit min verklighet eller min historia. I det glesbefolkade Malung var man visserligen beroende av skinnfabrikörer som arbetsgivare men det beroendet satt löst. Sedan urminnes tid har man fått klara sig själv.
En individualistisk livsstil således. Jordbruk i kombination med hemsömmeri och skogsarbete och generationen dessförinnan var det arbetsvandringar som gällde där hela mellansverige och en del av Norge var indelad i olika så kallade gränder dit skinnarna gick till fots för att ta reda på skinnen efter slakterna i dom olika gårdarna.
Redan 1907 försökte arbetarna i Malung organisera sig men projektet stupade på just glesbygden. Cyklar hade man ju inte råd med och det var en bra bit mellan byarna. Arbetsköparna hann förekomma och försöket kvävdes. Först 1938 bildade Sko och läder avdelning i Malung.
Bruksmänniskorna levde ett inrutat och tryggt liv och dessutom i en gemenskap inbillar jag mig. Men kärnan i det hela har Stig Sjödin så fint gestaltat i sina dikter. Idiotförklarandet, att folk behandlades som barn som inte visste sitt eget bästa.
Jag minns hur min pappa berättade om ett besök han gjorde i Sörmland när han gjorde rekryten på tjugotalet. Han kom då till en storgård med statare – inte bruksarbetare för all del men likheter finns. Till sin oförställda häpnad och vämjelse blev han åsyna vittne till hur arbetarna bockade när dom passerade huvudbyggnaden. Ifall någon skulle stå bakom en gardin och titta! Hans upprördhet och sorg över denna syn är också ett barndomsminne.
Ja det är en del som skiljer Stig Sjödin och mig åt. Jag äger idag det fina epitetet kvinnlig arbetarförfattare men ordet kvinnlig saknar substans. Det är som skildrare av manliga arbetsmiljöer jag är uppmärksammad – inte som kvinnan Aino ty hon är något verkligt trivialt. Kvinnan Aino har hus och hem och tonårsbarn och i tjugo års tid bakade hon allt bröd ända tills hon fick Ivar Lo-priset. Hon gjorde en nödvändighet av dygden, sa att hon gillade att baka dessa jättelika limpdegar, bulldegar, tunnbrödsdegar. Hon påstod att det fanns något sinnligt i knådandet och doften och att hon tänkte så bra då. Hur kommer det sig då att hon nu, varande på grön kvist, så sällan bakar, knappt ens en liten sockerkaka utan mycket hellre läser eller skriver eller strövar i skogen? Vart tog sinnligheten vägen? Och hon tyckte om att städa och laga mat och laga kläder också, så sinnlig var hon dåförtiden och är så faktiskt än.
Men detta arbete som många kvinnor och några män utför ger inga guldstjärnor i kanten.
Det är den manliga normen som råder, också bland arbetarna. Kallt stål – eller rinnande – värderas högre än mjuka barnakinder. Så är det. Fast matlagning och städning är både teknik och kultur om man tänker efter. Eller teknikutveckling i hemmet – är det utomhusgrillen där mannen åter får känna sig vild även om han inte personligen nedlagt bytet ifråga?
För mig som kvinna betydde varvet en statushöjning. Allt var nytt och intressant och bjöd på utmaningar. Även arbetsmiljön och då i synnerhet svetsröken vilken jag snabbt lärde mig hata. Utsugens vara eller inte vara blev en följetong som jag inte ska trötta er med men när vi äntligen fick centralt installerade svetsutsug som var någorlunda användarvänliga kändes det som en personlig seger. Jag och flera med mig hade tjatat. Och vi ville ha andningsskydd när vi svetsade i galvat. Av den sötaktiga främmande smaken i munnen förstod vi att något var fel – mangankronorna och saliven blev till nåt sorts batteri! Hjälp – jag var för ung för att dö! Men att se till att få fram andningsskydd var helt och hållet vårt eget ansvar. Så var det ännu för tjugo, trettio år sedan. Efter det där har jag läst om hur farligt det är att svetsa just i galvaniserad plåt.
Och så här skrev Stig Sjödin i diktsamlingen Klarspråk från 1971:
/—/”Av någon outgrundlig anledning
är de flesta olyckor självförvållade.
Man kan ju inte heller straffa maskinerna.
/—/
/—/Jag är benägen att tro att människan
är behäftad med många brister,
sett ur industriell synpunkt.
Det är någonting som inte klaffar.
Kött förlorar alltid mot stål.”/—/
I en dikt i samlingen Arbete och människovärde från 1981 skriver han sålunda, och nu har vi kommit till avdelning: RYGGEN!
/—/Hur har du det med ryggen? Är den slut fast du bara är drygt 50?
Jaså, dom har börjat tala om förtidspension?
Då vet du alltså priset och livslängden
på en rygg.
Tycker du inte att det är alldeles för lågt?
Får jag vara närgången och fråga:
Vad tar du för ett kilo smärta?”
/—/
Precis som jag hade han minnen, även rent fysiska i form av ärr, från tiden i produktionen och precis som jag brukar göra beskärmade han sig över hur det kunnat gå om han stannat kvar – då hade knäna inte hållit karln ut. I mitt fall hade ryggen inte hållit käringen ut:
Ja jag känner dig rygg
du värker och pinar
jag känner dig rygg
men vad ska jag göra?
Du molar du rygg
säg vad ska jag göra
vad vill du mig rygg
med din envisa värk?
Jag ville jag vore dig helt förutan
ett hål där du sitter
precis som ett skogsrå
Förföriskheten fick jag på köpet
men svansen finge jag
gömma nånstans.
Vad vill du mig rygg
jag kan inte trolla
jag är inte vacker
och ingen jag lockar
Ditt ärende rygg?
Säg har du ett budskap
finns det en mening
med din hjärtlösa värk?
Allt är förgängligt
ditt nödrop för sent rygg
den varningens vånda du tände förstelnad
Jag lyssnade inte.
Tog en tablett rygg.
Du värkte förgäves
tills allt var för sent.
Nu ska vi ta lite om: VIBRATIONSSKADOR!
Stig Sjödin ur Livets starka smak från 1974:
”Skogsarbetaren måste slå av motorsågen,
för att vi ska kunna samtala /—/
Han är vit i fingertopparna.
Det ser ut som om de vore tömda på blod.
Jag känner igen fenomenet från stålmejslingen.
Det räknas inte som yrkesskada”
Nej det räknas kanske inte som yrkesskada men på varvet togs faktiskt knarren, alltså den tryckluftsdrivna stålmejseln, bort på en del ställen. Så här blev det i svetsverkstan, skildrat i min roman Hjärtstocken från 1979:
”Järnet rann fint och la sig snällt i små u:n efter varann. Slaggen bet sig fast och hon fick tålmodigt bearbeta varje sträng med hackan efteråt. Det gick att få rent. Men det tog tid.
Förmannen klättrade upp på jiggen där hon satt på sina plåtar.
- Hur går det? Vill du att jag ska ordna en knarr?
- Det ordnar sej ändå, svarade hon. Ingrid avskydde luftmejselns smattrande ljud
och hade till skillnad från flera andra hälsat dess borttagande med glädje.
Veckan efter att skyddet förbjudit knarren hade det som hon trott vara reumatism försvunnit från hennes händer och hon kunde åter hålla i tians virknål.
- Det finns tillräckligt med oväsen härinne ändå, ropade hon besvärjande.
- Ja, ja. jag ska väl inte ordna en knarr åt dej då, muttrade basen.”
I dikten om den vitfingrade skogsarbetaren som Stig Sjödin skrivit sjunger också en annan berättelse – historien om – för att tala med Majgull Axelsson – när arbetarna förlorade sina sagor.
Vi har kommit fram till: ALIENATIONEN!
När skogsarbetarens bästa vän inte längre var kamraten som drog i andra änden av fogsvansen, eller hästen – som med snö upp till buken – drog det fällda timret till upplägget, så förlorade han på något sätt sin oskuld.
Jag förringar inte slitet, dom urusla kojorna och kanske ingen rastplats alls annat än en snödriva.
Men när motorsågen kom med sin tjutande framfart – som arbetaren dessutom själv fick betala – så höjdes tempot i skogen till den grad att det som varit yrkets bonusfavörer – naturupplevelserna – minimerades. Det hårda arbetet i skogen före motorsågarna hade nämligen också krävt återkommande och återhämtande pauser, rent fysiskt, och i dessa gläntor hade man pratat och diskuterat och berättat historier.
Med motorsågen kom ensamheten och stressen och berättelserna dog liksom naturkänslan.
Jag hoppas att jag inte förfaller till romantisering när jag i berättelsen På en öde ö i havet
från berättelsesamlingen Isbränna ger följande glimt från den tiden:
”Stunden runt elden hörde till, den tog på arbetstiden men det hade vi tillbaka i form av återhämtade krafter och gott humör. För det behövdes gott humör, det goda humöret var en häst till som slet och drog när just inget annat hjälpte.
Jan-Erik höll en fläsksvål på en pinne över elden, han hoppades att räven skulle komma fram och ta den så småningom. Vi hade en räv i två vintrar, den försvann den tredje vintern, när motorsågen kom, den var väldigt tam och vi matade den. Lavskrikorna kom också när det var middagsrast och talltitor kunde sitta direkt på ryggsäcken och picka.”
Detta om alienationen.
Nu ska vi prata om: HETTAN!
”Den hetaste tiden i vackra juli,
när sommarens himmel stod blå utanför de sotiga fönstren,
svor vi oss fram genom de tusen ton
ångpannetuber ryssen skulle ha.
I det bastuheta verket,
slog sommaren oss på käften
med sina trettiofem grader i skuggan
och släppte då och då in en hånfull
vindpust åt våra svarta lungor.”
Så skaldar Stig Sjödin i Sotfragment .
En liknande scen finns i romanen Hjärtstocken, fast på prosa förstås:
”Sommaren hade i sanning kommit.
På Avenyn flanerades det i ljusa modellklänningar och svala linnekostymer.
På Varvet flödade svetten.
Ute i dockorna kunde man uppmäta mellan fyrtio och sextio plusgrader under däcksplåtarna. Salttabletter i automater fanns lite varstans och hade en rykande åtgång.
I matsalarna höll personalen på att bära ihjäl sig för att hinna fylla på de lika fort tömda mjölk- och drickdiskarna.
Läskedrycksautomaterna ute på varvsområdet tömdes. Med fara för sitt liv kom personal och fyllde på till ackompanjemang av törstiga och arga plåtslagare som blivit av med alla sina enkronor..”
Jag vill prata lite om: ATT RISKERA SIN HÄLSA OCH SITT LIV.
I min roman Facklorna från 1985 är arbetsmiljön en organisk del av själva berättelsen och går inte att tänka bort och där skildras även vådan av för mycken fantasi så att man börjar betrakta maskinerna som levande. I det här fallet rör det sig om en plåtsax vilken lika lätt som ostskivor kapar tjugomillimeters fartygsplåt, citat:
Jag trampar på prov, hon reagerar högt upp, det är en spänstig flicka. Jag trampar en gång till. Nu märker jag att man har några millimeter till godo innan hon hugger.
Jag trampar igen. Hon är lätt att lära sig. jag håller en skrotbit under skäret och testar. Jag hinner precis rycka undan den innan hon faller. Det blir en duell mellan henne och mig. Jag är hela tiden snabbare. Precis innan hon hugger rycker jag undan biten. Min reaktionsförmåga förbättras för varje gång, till sist hinner jag se hennes första omärkliga rörelse innan hon faller. Jag spelar rysk roulett mot en farlig flicka.
Jag håller skrotbiten under skäret trampar på pedalen tittar uppåt skäret. Blixtsnabbt rycker jag undan biten nästan samtidigt som hon faller.
Jag klarar det. Hela tiden. Det är spännande, upphetsande, alla mina nerver är på helspänn, kroppen joggar rytmiskt in med biten på med foten kolla uppåt SKJUT den jäveln hon tog mej inte jag klarar det in igen på med foten kolla uppåt PANG din slampa kom igen du kan inte jag lurar dej in med biten på med foten uppåt JÄVLAR hon tog yttersta spetsen en smal liten remsa jag hann nästan undan.
Plötsligt känner jag mig så svag. Hon är oemotståndlig, händerna darrar och rycker och jag tänker på Lappen jag vill göra som han fullfölja det han inte klarade det rycker i näven den vill redan in mellan skären hon väntar nästan ljudlöst törs du inte hör jag i surret törs du inte. Jag känner mig svag hon drar mig till sig som en magnet kom nu surrar hon och jag vet ju att jag kan klara det kom nu jag kan visa det men jag får inte det vore rena dårskapen fast jag vet att jag skulle klara det och då skulle ju ingen få veta.
Att avbryta är en omänsklig viljeansträngning. Hur lätt det vore att bara fortsätta. Snabbt in med handen. Precis som Lappen. Lättast av allt.”
Stig Sjödin har målande beskrivit den skräck och smärta och svarta dramatik som på en sekund kan uppstå när, citat ” Det flänsade i första paret och sextumstuben vispade likt en jätteorm” och på ett ögonblick ligger hylspojken där och ”svart blod rann sakta ur den saltbestänkta byxan”.
Utan att vara vanvördig inför realitetens tragedier så kan jag ju inte som varande romanförfattare låta bli att ta för mig ur industrins gratisgalleri av hemskheter nu när jag även blivit kriminalförfattare.
Men mina skildringar av också detta det värsta började långt tidigare. Med romanen Samnanger från 1983 gjorde jag ett försök till en hågkomst för dom tio män som fick sätta livet till den gången när Samnanger exploderade på Eriksbergs varv 1971, citat:
”En röksvamp steg mot himlen. Två eviga sekunder vilade i skuggan av den våldsamma knallen. Så började en tjock svart rök bolma ut ur fartyget samtidigt som sirenerna började tjuta och hela varvet grötade ihop sig till ett panikens infernaliska kaos.
Beredskapen var det inget fel på. När det väl hade hänt. Dockepiren blev snabbt avspärrad. Brandbilar kom tjutande, ävenså en flodspruta. Men då fanns det ingenting att släcka.
Blott ett tiotal döda och mängder levande blödande lemlästade chockade nakna och brända brända brända. /—/ Ur Samnangers buk lyftes de sprattlande skrikande med bortbränd hud. Och de som låg stilla. Övertäckta.
Detta var Samnanger.”
Stig Sjödin har skrivit texten till en fotobok som heter RUMPAN HAR GÅTT och som Stig T Karlsson tagit bilderna till.
I denna vackra bok känner jag hur Stig Sjödin på samma sätt som jag själv fascineras av dom spännande och visuella arbetsmiljöerna. Vi har lite cowboy i oss bägge två. Och det är väl inte så konstigt. Allt spännande finns ju hos arbetarklassen och jag tror inte Ivar Lo menade inuti arbetaren i första hand utan där han eller hon de facto befinner sig.
I mina kriminalromaner erbjuder arbetsmiljön mordvapen alldeles gratis. I Ytspänning står livet ständigt på spel i den spektakulära undervattensmiljön och där dränks det givetvis och vem kan veta vad som är olycka eller dråp?
I thrillern Om hjärtat ännu slår dör en ung man i ett stort valkfat på ett garveri. Han blir garvad och dränkt samtidigt, dom hala hudarna hindrar honom och det stora valkfatet roterar sakta. En fasansfull död men vem kan bevisa eller ens komma på att det rör sig om ett mord?
Ja gränsen mellan överlagt mord och dåligt arbetarskydd kan ibland vara hårfin, ur Stig Sjödins Förklaringstapet från 1977:
En del nätter vaknar jag av lyftpojkens skrik,
Det ekar under de svarta takskeppen.
Ett illrött rör klämmer fast honom
Mot valsstolen,
Och hans smärta skär igenom mig
Ännu efter fyrtio år./—/”
ARBETSMILJÖ, IDENTITET OCH LIV HÄNGER ORGANISKT SAMMAN!
I novellen Domaredansen i min bok Kärleksbrottet från 1990, gäller det vårdbiträdets och vårdtagaren gemensamma uppgift som att t.ex. ta sig in på en toalett, citat:
”Först ska han upp i ett för oss båda inbillat stående och sedan ska han runt mig ett halvt varv för att kunna sätta sig på toalettstolen. På denna långa färd har han första sträckan rullstolen att hålla sig i, nästa etapp kan han hjälpligt stödja sig mot tvättfatet och den sista biten har han handtaget vid wc-stolen att gripa tag i. Och så mig förstås. Jag är den majstång han ska klamra sig fast vid och ta sig runt utan att gå i däck.”
Stig Sjödins sista arbetsmiljö var betydligt tuffare, skildrat i Läkebok, nedresa från 1993, citat:
/—/Montörerna börjar flockas, de medför
skruvmejslar, skruvstäd, filkolvar,
skruvdragare, skjutmått, mikrometrar
och pincetter.
En bär slägga.
Jag betraktas och genomskådas,
Ligger en stund i datortomografins
obekväma vagga.
Så säger basen utan att darra på rösten:
Andra sorteringen!
Så är jag äntligen framme
Och jag sänks ner i ett sammansatt syrabad.
Det svider intill bristningsgränsen.
Personalen börjar lossa mina sinnen,
Demontera alla kompasser och visare.
Detta kommer att fortsätta,
Ty så vitt jag vet kör de med kontinuerlig
drift på det här stället.”
Denna hans sista bok grep mig starkt. Jag läste den mycket noga eftersom jag recenserade den för Kommunalarbetaren. Han är mycket modig, mycket arg, mycket förtvivlad och – mycket bra.
Jag skrev:
”Stig Sjödin har farit. Hans diktargärning var en hyllning till arbetet. Sitt sista tunga arbete skildrade han även. Alla ska vi samma väg. Stig Sjödin ger oss ovärderliga färdbeskrivningar.”
Arbetsmiljön i vårdsvängen skildrad ur patientens synvinkel när själva arbetet är att dö.
Att vårdgivarnas arbetsmiljö, de som så att säga står bredvid den sjukes läger, kan vara nog så tuff funderar svetsaren Anna på i romanen Facklorna. Nog så tuff som i verkstadsindustrin men ger inga bonuspoäng vad gäller cowboy-aura, citat:
”Slingorna till värmeväxlaren vägde hundratjugo kilo. Det vägde även Anna Cecilia när hon skötte henne på Hem för gamla i mitten på sextitalet.
Skillnaden i status var påfallande. Ett vårdbiträde, vad var det. Men en tjej som svetsade grova stålrör, ack så duktig hon var! Här hade hon en handtravers till hjälp. Där hade hon bara haft sina egna armar. Då hade det gällt ett levande material. Nu gällde det kallt stål.
Anna Cecilia var krävande. Nu gnall hon från sin säng.
Hon ville ha högt under huvudet. Eller lågt. Hon ville ha vatten eller saft eller bäcken eller löständerna. I eller ur. Men allra helst ville hon bli tvättad och kammad och pudrad och ompysslad, hon ville bli vidrörd av levande hud.
Etthundratjugo kilo som levde och andades och längtade efter beröring. Anna hade baxat henne, ibland ganska omilt, från den ena kanten av sängen till den andra medan hon bytte lakan men Anna Cecilia hade inte sagt ett ord.
Sedan hade det varit rena lättnaden att gå in till Finn-Erik, han var nittioåtta år och vägde bara hälften så mycket, för att klå ikull grisen som han sa.
Den gamle skinnarens hud var slät som på ett barn, men den yviga mustaschen förkunnade att här låg en kämpe så det var bara att klå på.”
ÄR MAN DÅ INTE EN MÄNNISKA?
Min egen mest flammande arbetsmiljötext är nog novellen Kärleksbrottet i novellsamlingen med samma namn från 1990.
Kan det vara en tillfällighet att jag blandar ihop kärlekslöshet med profithunger och nonchalans med arbetarnas hälsa? Kanske är det helt enkelt sant. Stig Sjödin. skrev ju följande:
”Denna de kärlekslösas dressyr
går som en outhärdlig tystnad genom världen
och ve den som vågar knysta.”
Upprinnelsen till min novell var en liten notis i Metallarbetaren där det stod att hustrur till svarvare hade livmoderscancer i betydligt större utsträckning än kvinnor i gemen, skärvätskan som männen hade på sina händer fördes in i kvinnans kropp. Så skulle man då inte ens få ha denna skyddade privata sfär, så skulle då även den exploateras. Novellen är skriven från den älskande hustruns perspektiv. Citat:
”Hon tog allt. Också sådant hon inte direkt behövde. Min kvinnlighet. Hans självrespekt.
Om en stund ska han komma in genom dörren. Hej. Var är ungarna.
Sedan ser han på mig. Och hans blick är full av skuld. Hur är det, säger han. Hur känner du dej.
Och när barnen har somnat vågar han inte röra mig. Och jag ligger tyst för min längtan bor inte längre i min kropp.
Skuldmedvetet klappar han mig på handen och läser sig sedan till sömns.
Tystnaden och döden härjar i våra liv. Den bottenlösa skulden. Det var hans kropp som förde in giftet i mig, han skäms. Jag är en stympad kvinna, det går inte att tala om det, jag skäms jag också.
Om det ändå varit en annan kvinna. Då hade jag sökt upp henne. Gråtit och förbannat. Hotat. Anklagat. Och innerst inne förstått. Att hon ville ha just honom. Hennes kärlek hade jag förstått.
Men denna ondska går över allt annat.
Vi skäms så förtvivlat.
Förlåt oss för att vi trodde på ett eget befriat område där ingen ägde oss utom vi själva.
Nu vet vi bättre.
Vi är ömkansvärda, nedpressade, prisgivna ända in i det mest privata.
Vi blir aldrig fria.
Med denna cancern i våra liv.”
Stig Sjödin skrev i Förklaringstapet:
”Jag kan göra bara en sak
med detta rop ur smärtans avgrund.
Låta det rinna ut i språkets formar
såsom tackjärnet kväller ner i sina.
Så att dess eld blir närvarande,
så att det står tydligt fram för var och en:
Kroppsarbete betyder att man betalar
med sin kropp för att få lön.”
/—/
Min reflexion till detta är att det går väl an att betala med sin kropp men bevare mig för att betala med sin själ.
Hur låtsas man begripa allt – vara myndighet – över folk som är helt utblottade, kanske både psykiskt moraliskt och fysiskt, utan att förlora sin själ? Så här lät det i min debutroman Socialsvängen från 1978 :
”Det var lögn det dom andra sa. Att klienterna vande sig. Att de trubbades av genom att inte uppleva annat. Tvärtom. Föraktet frätte inåt, alltmer för varje gång så att det gjorde ännu ondare. Men utan att synas. Och hur ska en person som förnekar sitt eget människovärde kunna ta kamp för sina rättigheter?”
Stig Sjödin begrep sig på det där, i Förklaringstapet:
/—/
”I det medmänskliga gäller endast
en sorts handlingar:
en människa som visar sig inifrån.”
/—/
”En sådan kyla det råder,
där vid det stora avloppsröret.”
Man kan även förlora sin själ i den hantering jag nu – likt Stig Sjödin – är inblandad i.
Jag säljer mina ord. Vilka ord kommer det då? Stig Sjödin var inte omedveten om problematiken och han gör vad han kan för att inte sälja sin själ när han nu inte längre behöver sälja sin kropp.
/—/
”…det återstår långa skift i helvetet,
och stackars den som glömmer bort
sitt ursprung.”
skriver han i Förklaringstapet.
Ändå tillåter han sig – och det är så härligt – att lovsjunga prästkragen och maten och kvinnan och solnedgången. Detta lovsjungande är en motståndshandling.
/—/ Sträck ut din hand, käraste,
och tag en stjärna till din örsnibb,
ty i denna stund är allting möjligt.”
/—/
”Människor som talar till varandra
från samma ögonhöjd behöver inte förnedra varandra.”
Den psykosociala arbetsmiljön har varit på tapeten – Förklaringstapeten – flera gånger i mitt eget författarskap, senast i skildringen av taxichauffören Ritva i novellsamlingen Isbränna;
”Jag har kört allt. Allt som går att köra och allt ska kallas Kunden oavsett om det snarare borde transporteras i dyngkärra.
Räddat livet på folk har jag också gjort. I lägenheter och i min egen bil. Säg finns det ett bättre ställe för en självmordskandidat än att i baksätet på en taxi svepa i sig en överdos Rohypnol och kanske några nävar Sobril. Mycket lustigt, dårtransporten redan fixad men ingen vård för själva transportören nej varför det?
Cynismen är den plasthandske jag kränger på mig för att kunna greppa all denna beklämning.”
Taxichaffisens arbetsmiljö är påfrestande men skildringen av arbetet och dess ups and downs utgör bara fond till själva dramat. Arbetsmiljön är inte oviktig – den säger en hel del om var Ritva är för en person – allt hon ställer upp på och står ut med – som är mycket. Men inte allt. Men det är alltså det ödesdrama Ritva kastas in i som är själva berättelsen.
Det är likadant med thrillern Om hjärtat ännu slår. Även där är huvudpersonen Sivs yrken valda med tanke på den historia hon hamnar i.
I vårdsvängen där hon först jobbar sker normala dödar och vi får vara med om en. Hon vakar hos en gammal man som så småningom drar sin sista suck. Vi får vara med om det. Scenen är ljus. Den skildrar en naturlig och faktiskt god situation. Vi lever tills vi dör av ålderdom. Så ska det vara. Det motsatta kommer att komma senare i boken.
Även den miljö hon sedan flyttar till när hon byter jobb är vald med tanke på själva historien. Det handlar om att flå, att ta hand om hudar och behandla dom i stora kemiska bad, både mekaniskt och kemiskt. Det är en farligare miljö, och även själva handlingen i romanen har vid det laget trappats upp och det finns en psykologisk koppling mellan syrabaden, hudarna och den segregerande ideologi som ligger bakom dom mord som sedan sker…
Ytspänning utspelar sig i en mycket extrem miljö. Här har människan ingenting att skaffa. Under vattnet. Hon är inte skapad för denna värld och varje gång hon besöker den utmanar hon ödet och sitt eget liv.
Miljön är fonden men den driver även delvis handlingen. Dom människor som arbetar på dessa djup har sannolikt inte någon verserad middagskonversation om ditten och datten att fördriva tiden och förhöja nöjet med, nej det är pang på. Man lever ständigt nära döden, den når en inte men man vet att det bara skulle vara att sträcka ut handen, glömma att vrida om ett reglage.
I produktionens yttersta utmarker handlar varje samtal om väsentligheter, och människorna visar sitt innersta vare sig dom vill det eller inte. En mycket tacksam fond för en romanförfattare.
Slutligen några ord om: SPRÅKET
Jag tillverkar inte bilar. Mina redskap är orden. Jag har i alla år delat den allmänna uppfattningen att det onda måste benämnas, orättvisorna utpekas, förtrycket gestaltas och ämnen har sannerligen inte saknats.
Länge hade jag den uppfattningen att livet är en plåga man blott i korta stunder har rätt att vila sig från. När jag blev äldre insåg jag förmätenheten i en sådan hållning och har sedan dess sett livet som en gåva och gratulerat mig själv till att vara född i ett rikt land och att jag aldrig behövt svälta eller ligga sjuk utan att få hjälp.
Dystopin fanns dock kvar djupt i mitt hjärta ända tills livet blickade emot mig genom ett par blanka spädbarnsögon som envist höll fast min blick i sin. Denna blick sa mig att jag inte visste allt och att jag aldrig skulle få veta det heller men att livet skulle levas, ville levas, en högtid och en fest och dit hörde även plågan.
Sedan dess har jag dagligen vridit och vänt på mitt eget dilemma. Inte bara vad jag skall skriva – det är det mindre problemet – utan framför allt hur.
Vad är författarens uppgift?
För Stig Sjödin är saken ganska klar, så här skriver han i Näverbrev från 1988;
/—/
”det finns två sätt att se:
ett med djup och obarmhärtig kunskap
och ett där flykten är det väsentliga.
Där, i skärningspunkten mellan det önskvärda
och det faktiska, började jag skrapa
ihop ett språk, /—/
/—/
”Vad kan litteraturen syssla med utom
det enda uppdraget, visserligen självpåtaget,
som går ut på att ihärdigt synliggöra
människorna,
allt de drabbas av under den korta jordestunden,
arbetet, lidandet, smärtan, nöden,
lyckan, saligheten, kärleken?”
En fråga jag måste få ställa apropå teknik och framför allt kultur i utveckling är: HAR JAG RÅD – ELLER RÄTT – ATT NJUTA AV SKÖNHETEN I DETTA?
Stig Sjödin hade det inte. Inte av skönheten i produktionen, never. Hans skönhetsupplevelser gällde helt och hållet det överdåd naturen bjuder.
Vi liknar inte varandra där. Mina ögon har njutit – till och med av svetsrök och järnfilsspån som lagt sig som kronblad utefter en ringlande svetskabel – så länge ljusbågen i andra änden var tänd. När elektroden var slut och strömkretsen bröts förvandlades dessa gråa rosor åter till vanligt damm på betonggolvet. Tills nästa elektrod tändes… likt magnetismens soldater ställde järndammet åter upp i givakt. Jag tyckte det var vackert trots att jag avskydde att snyta svart och så här upplevde ynglingen Isak i romanen Samnanger det första mötet med den nya arbetsplatsen:
”Svetslågor glimmade nedifrån djupet och från motsatta bordläggningen åstadkom en plåtslagare ett stjärnfall med sin brännare. De lysande gnistorna föll i hundratal mot spanten och studsade i nya kaskader mot ställningar längre ner innan de dog strax innan de nådde botten.
Från tanktaket, från aggregaten på däck, hängde kablar likt lianer som försvann i skumrasket på ställningarna. Bergakungens spindelnät fångade vattnets kraft och kastade det mot grottväggarna där de brinnande tungorna tätade varje spricka och fogade varje del till de andra.
Då går vi ner då, sa Bengt och började oberörd klättra nerför en ranglig lejdare tätt följd av Linus.
Isak hade inget val. Det var tjugo meter fritt fall men ett annat mycket värre om han vägrade.
Ett stoftkorn, tänkte Isak och satte foten på första pinnen. Du ger fan i att ramla ner här, ropade Bengt som om han kunnat läsa hans tankar. Här har vi inte tid att plocka upp folk annat än på fredagarna!”
Vackert alltså, men farligt.
Stig Sjödins dilemma – som även är mitt – är att behålla empatin och vreden fast man själv klivit av allt detta, fast man bytt klass och – om man vill – ständigt kan vistas bland ärenpris och skogens linneor som han så vackert diktar om. Det sanna det rätta det sköna – som borde vara för alla! Att njuta utan att någonsin inbilla sig att man är det mer värd än nån annan. Eller ännu värre; inte ens vara medveten om att detta bara kommer ett fåtal till del. En fågel flög in i min diktarverkstad – det var ett helsike att få ut den – men även en hare passerade min svetsbåge en afton på Arendalsvarvet, han fick kanske svetsblänk. Jag fick en naturupplevelse – som ren bonus – mitt i dammet och röken. Också dessa själens instrument att uppfatta och förundra sig är privilegier. Hatet sår blindhet och död. Den berättigade indignationen och rättvisekänslan får aldrig kväva kärleken till livet.
ALLT SPÄNNANDE FINNS HOS ARBETARKLASSEN.
Dom flesta romaner handlar om relationer och konflikter. Jag kan inte tänka mig bättre spelplaner för dramer i litterär form, för film eller för scen än dom stora arbetsplatserna och utan tvekan är industrin den mest måleriska och med dom tydligaste hierarkierna. Att ingen gjort en såpa på en fabrik förundrar mig. Men det kommer väl.
För mig – och för Stig Sjödin – gällde och gäller att inte göra spektakel av folk men att heller inte väja för bråddjupen när så är berättigat.
Stig Sjödin har med rätta blivit hyllad för sina enastående arbetardikter fast det egentligen var bland blommorna han trivdes. Men likt ett ständigt kliande sår kunde han inte låta bli att komma tillbaka till detta han hade bevittnat och varit med om. Han svek aldrig sitt uppdrag.
Även jag vet att jag erfarit saker som inte blir berättade ifall jag inte gör det. Men jag vill ha roligt också, livet är för kort för att levas i tungsinne. Jag hoppas att denna min ambition ska gå att förena med inlevelseförmåga och solidariteten.
Stig Sjödin:s livssyn var ljus. I Hjärtats heta smedja uttryckte han det sålunda:
”Det är genom att beskriva kärleken
som vi gör rädslan maktlös”
Ja. Låt oss beskriva kärleken och alla dess nyanser till exempel solidaritet, kamratskap, medkänsla, hjälpsamhet, inlevelseförmåga, självuppoffring, generositet, allt det där oköpbara – det där som gör oss till hela människor.
Som hela människor orkar vi ta itu med det omänskliga. Både i den inre och den yttre arbetsmiljön.
Tack för mig!
–
