För drygt hundra år sedan, den trettonde februari 1897 dog Skinnar Marit Jonsson. Fem år senare fick en kusin till henne ännu ett barnbarn. Det barnbarnet var min far, Tros Helmer Larsson, sedermera Helmer Trosell. Han satt ofta och berättade om sådant som varit.
Jag värdesatte det inte. Där fanns ju så mycket. Jag tyckte det var trivialt. Jag ser det som det var först idag.
Den muntliga traditionen är en opålitlig backspegel. Men bättre en dålig backspegel än ingen bild alls av det som fanns tidigare. Nästa generation kommer ingenting att bli varse. Sociala medier har ersatt skymningskurandet – när det sparades på lyset – och långa dröjande berättelser och samtal.
Samvaron de där stunderna innan ljusets slogs på och med sin rationalitet rev sönder slöjorna var som en violett lök som långsamt skalades, lager efter lager. Det ena ämnet ledde till det andra.
Ytterst och först kom de dråpliga berättelserna. De slagfärdigas enmansframträdanden som gick i repris på repris, från mun till mun, från generation till generation.
Jöga Ola var en sådan legend. Han dog redan 1928 men berättelserna om honom är otaliga. Han var fattig men stolt, kvick i käften och påhittig. Han var Malungs siste kvarnstenshuggare och han kunde välla – detta var innan svetsningen var uppfunnen – och han kunde smida och han kunde tillverka korgar och han gjorde en eka som min far – som då var skolbarn – fick hjälpa till med att nita ihop.
Berättelserna och erinringarna om Jöga Ola kunde fylla köket en hel kväll. När han till exempel uppfann en ny svordom och att han hade surfisk under sängen. Och hur det luktade! skrattade min far. Salt var för dyrt. Jöga Ola överlevde på att fiska i sjöar och älvar. Hade inga djur, ingen jord, en liten stuga som höll på att falla ihop. Kurerade sig själv genom att gnida in stendamm i ögonen när han började se dåligt. En glad fan. Tiggde aldrig, krusade ingen. Dog som han levat – utan egendom, bouppteckningen upptog två och en halv skjorta. Ingenting annat.
Men ibland spred sig en vemodig stämning bland de församlade kaffedrickarna. Tystnaden rullade in. Man såg ut i det blå skymningslandskapet och någon erinrade sig dröjande att var han inte släkt med hon Skinnar Marit? Hon som tog död på barnet sitt?
Jo hon var visst hans svägerska.
Det var hemskt det där.
Ja det var det.
Själv var jag en liten kulla som satt under bordet, ingen tänkte på mig. Jag tänkte ingenting särskilt heller. Jag bara hörde och tog in. Jag hörde allt.
Berättelserna fanns där, de finns där än i min repiga backspegel och de träder allt närmare och allt starkare fram ju äldre jag blir och Skinnar Marit knackar nu på membranet. Hon är viktigare för mig än dramatiserade tv-serier med skottlossning och påhittade konflikter.
Jag satt under bordet. Jag var ett mycket litet barn. En liten prick. Jag fick höra berättas om en annan liten prick, ännu mindre än jag.
Skinnar Marit satt på tukthus för att hon dödat detta barn men hon var inte alltigenom ond och det påstod inte heller min barndoms sagesmän och kvinnor. Mumlande beklagade de hennes öde. De ville inte prata om henne.
Ändå fick jag veta allt.
God var hon inte heller. Hon var som hon var. Som en kvinna som inte höll hela vägen ut.
Det dog många barn i hennes närhet. Hon växte upp med späda döden tätt intill sin egen späda ungdom.
Det var inte så hemskt. Beslutet var lätt. Lättnad.
Det var sedan det blev hemskt.
Jag har monterat ihop Skinnar Marits historia från olika muntliga och skriftliga källor.
Hon var Jöga Olas svägerska. Han var min gammelfarmors kusin. Hon var den skuggiga sidan av denna soliga fattigdom, idylliserad och romantiserad av en eftervärld som behövde bländverken mot all annan värk. Före, ja före, tv-seriernas tid.
Skinnar Marit föddes den elfte november artonhundratrettiotre. Hennes mor var då 31 år gammal och hade redan fött två barn de närmast föregående åren men endast ettåringen levde. Den förstfödda dottern Anna, som skulle ha varit tre år, hade dött två månader gammal. Orsak okänd.
Efter Marit föddes ytterligare fem barn. Tre av dessa dog. Brodern Hans blev sju månader, han dog mitt i sommaren år 1837. Isac blev också sju månader, dog också han mitt i sommaren.
När Skinnar Marits mor femton år senare själv dog av kräfta i bröstet fanns barnen Lars 21, Marit 19, Isac 11 samt Anna 8 kvar i stugan, förutom fadern.
Storebror Lars gifte sig året efter moderns frånfälle. Detta gjorde också fadern. Därmed fick Marit en 34-årig styvmor som själv nyss blivit änka och som förde tre små barn med sig i boet.
Tillsammans med Isac och Anna blev där i ett huj fem minderåriga barn i stugan och snart ännu fler, gemensamma, barn.
Fadern och hans nya hustru hade bägge mist sina makar, bägge hade små barn. Det är inte osannolikt att krasst rationella skäl var grunden till deras förening, det var lättare att klara sig tillsammans än var och en för sig.
Marit behövdes nu inte längre i hemmet. Hon var fullvuxen och måste klara sig själv. Likt många andra gav hon sig ut på handel. Det var vanligt att dalkullorna gjorde så på den tiden. Hon blev en av otaliga vandringskullor. Jag har inte fått fram något om hur hon drog sig fram eller vad hon sålde. Kanske smide som malungskullorna brukade handla upp på kredit i Eskilstuna för att sedan betala när lagret var slut. Hon kan också ha varit murarsmäcka eller piga i Stockholm. Eller roddarmadam eller hon kan ha arbetat på någon gård eller på fabrik. Om denna tid i Marits liv går det bara att fantisera. Kanske hade hon sällskap på sina vandringar? Ett pass hade hon i varje fall, det var man tvungen att ha. Men att hon längtade hem är nog tämligen säkert, annars skulle hon aldrig ha återvänt till det karga Malung. Banden till hembygden var som för de flesta starka.
1859 gifte sig Skinnar Marit med Jugas Jonas från grannbyn Gärdås. Jonas var äldst i en syskonskara på sex varav Jöga Ola, som blev så namnkunnig på grund av sin slagfärdighet, fötts som nummer fyra.
Tre av Jöga Olas och Jöga Jonas syskon hade dött i späd ålder. Brodern Erik hade dött två år gammal av ”håll och styng” och den broder som föddes året därpå, och som fick samma namn, dog av kikhosta sex år gammal. Lillasystern Marit hade sju år gammal dött i rödsot, alltså dysenteri. Hade Jonas varit fäst vid henne? Samma namn som hustrun. Skulle ha varit endast ett år äldre än henne om hon hade fått leva.
Hur denna uppväxt påverkade Skinnar Marits make Jöga Jonas kan man bara gissa. De torra längderna förtäljer dock att han inte precis blev Guds bästa barn. Som 21-åring levde han runt i Stockholmstrakten och blev dömd till vatten och bröd för bedrägeri och inbrott. Tio år senare gifter han sig med Skinnar Marit som då är 26.
Gifte de sig av kärlek? Jag vill tro det eftersom deras första barn föddes först tre år efter giftermålet, alltså var de inte ”tvungna”. Såvida där ändå inte fanns ett foster förstås, som försvann genom missfall eller på annat sätt?
Samma år som Skinnar Marit gifte sig födde styvmodern sitt första barn med Skinnar Marits far. Det barnet dog, ”förqväft av modren af wåda” som det står i protokollen. Ett och ett halvt år efteråt föddes Skinnar Marits andra halvsyskon, en pojke som fick samma namn som det förkvävda barnet. Marit själv födde då sitt första barn, en pojke som döptes till Jonas. Hennes andra barn döptes till Marit, att barnen hette likadant som föräldrarna var vanligt. Detta barn dog dock sju dagar senare.
Fastern som också hetat Marit hade ju dött sju år gammal. Siffran sju hade en magisk kraft, säkert såg man mönster i detta elände. Vidskepelsen höll vidrigheterna på plats. Två år senare föddes Marits tredje barn, flickan Anna och året därefter föddes Marits tredje halvsyskon.
Den tionde juni artonhundrasextioåtta, hittades Marits make, Jöga Jonas, död i en slåtterbod vid Sångån, på väg till eller från fäbodarna väst på skogen. Han var då 41 år gammal. Årtalet är i detta sammanhang verkligen en undertext ty detta var under de svåra missväxtåren i Sverige när många dog av ren svält.
Familjen hade bott i makens hemby Gärdås men nu flyttade Marit tillbaka till grannbyn Jägra där hon var uppvuxen. Varför? Jag gissar på skulder, och att gården blev såld för att täcka dessa.
De två barnen, den sexårige pojken och den ettåriga flickan, lät Marit sätta ut på socknen.
Eller hur det nu gick till. Svält och fara för liv. På socknen kom de i varje fall och själv flyttade hon in i den lilla stugan där hon vuxit upp. Den hade stått öde alltsedan fadern med sin nya familj utflyttat till Kils församling i Värmland året innan. I Kil bodde redan Marits storebror Lars med sin familj. Samma år gifte sig Marits lillasyster Anna och flyttade även hon till Värmland. Också brodern Isac flyttade dit.
Av familj fanns således ingenting kvar, vare sig den ursprungliga eller hennes egen.
Varför flyttade hon inte själv efter till Värmland där förhållandena var något drägligare? Kanske förbjöds hon av syskon, far och styvmor? Eller var hon osams med dem? Kanske var alternativet att isåfall flytta ensam, utan de två barnen på socknen som hon kanske såg ibland? Kanske förvägrades hon flyttbetyg och pass? Kanske orkade hon helt enkelt inte gå så långt, hela vägen genom tiomilaskogen, för hennes fanns inget annat färdsätt än apostlahästarna.
Marit bodde utblottad i den lilla stugan i Jägra. Hon var medelålders och hur hon överlevde vet vi inte. Om där fanns dagsverken tog hon säkert dem men fanns det några? Alla var ju i stort sett lika fattiga. Den vanligaste boendeformen var att man delade bostad med kreaturen. Detta gjorde dock inte Marit ty hon hade inga kreatur alls, sannolikt inte ens en get.
Tiggeri? Ja. Förtäckt eller öppet. Snälla grannar har alltid funnits i dessa byar där ingen haft det för fett. Man halvsvalt tillsammans.
På hösten 1875, Marit var då 42 år gammal, upptäckte hon att hon var gravid. Eftersom hon i senare förhörsprotokoll uppgav vem som var barnafadern kan hon väl knappast ha varit prostituerad?
Eller kan hon det?
Enligt protokollen hade hon tidigt sagt till honom att detta barn inte kunde få leva då hon inte kunde dra försorg om det. Han i sin tur hade varnat henne för att göra något oöverlagt. Men uppenbarligen inte heller ställt i utsikt att hjälpa henne? Han var gift och hade en egen familj att försörja.
Men ändå?
Eller kan han ha varit kär i Skinnar Marit?
Nej. Då hade han väl hjälpt henne? Det måste han väl ha gjort?
Vad vet man nuförtiden om hur det var att år ut och år in leva under så pressade förhållanden, att aldrig veta säkert att man har ens det nödvändigaste? Vara hungrig när man vaknade, ingen mat i stugan, inga penningar och inga utsikter till dagsverke?
Så var hon då ändå prostituerad? Sålde hon sin kropp för pengar och mjöl?
För att grannarna ingenting skulle märka snörde hon sig alltmer ju längre grossessen fortskred.
Hon snörde sig och hon tänkte säkert på sina fyra syskon som dog som spädbarn, att hon hade sett dem, levt med dem, hennes händer mindes de små kalla kropparna. Hon tänkte nog också på styvmoderns första barn med fadern, det som förkvävdes, om det nu var av våda.
Hon tänkte säkert allra mest på den egna dottern som dog endast sju dagar gammal. Den lilla flickan som burit hennes eget namn och som nu skulle ha varit nio år.
Med sig hade hon också berättelserna om makens tre små döda syskon.
Hon hade sett många barnlik. Barn fanns det gott om, de flesta klöste sig fast i livet vare sig de var välkomna eller inte.
Dödligheten var överrepresenterad i Skinnar Marits familj. Hur det nu kunde komma sig. Styvmodern gick fri i kyrkorådet och hur de andra dödsfallen gick till finns inte dokumenterat. Eller har jag bara för dålig inlevelseförmåga, kanske kan jag inte ta in att de dog av fattigdom – hur det kan vara, hur det går till?
Men ändå. Var fick Marit sin tanke ifrån, att hon skulle döda barnet?
Den sjuttonde maj artonhundrasjuttiofem förlöste Marit sig själv i sin stuga. Den lille pojken levde, var fullgången och skrek säkerligen. Hur länge? Ingen vet. Såg hon alls på honom? Förmodligen inte, då hade det väl inte gått. Visst stängde hon väl av så som människor gör i outhärdliga situationer?
Marit band en trasa runt hans näsa och mun och band sedan vidare runt halsen så att han inte längre kunde andas utan kvävdes och dog och det blev tyst.
And-löst.
Tyst.
Därefter bar hon det lilla liket till jordkällaren där det fick ligga i åtta dagar.
Varför? Var hon inte rädd för upptäckt? Visserligen var det fortfarande kyligt i källaren, sommarvärmen hade ännu inte hunnit verka på dessa breddgrader men där var dock plusgrader.
Åtta dagar låg liket i källaren.
Detta är också ett språk.
Sedan ett nytt beslut. Sent en kväll med sin döde son. Marit med hans lilla kropp ensam i dunklet så att ingen skulle se. Hon sydde ihop en sorts påse för honom och la i två stenar. Stenarna vägde sex kilo. Kroppen mindre än hälften. Denna börda bar hon sedan i natten till Stugubäcken en kilometer söder om byn. Där sänkte hon sin börda på en halvmeters djup.
Men en liten by som Jägra. Vad trodde hon? Om hon dessutom sålde sig själv ibland, ja även om hon inte gjorde det så var hon dock påpassad. Osynlig men påpassad. Den ringaste men ändå den viktigaste i skvaller och fantasier. Säkerligen visste alla om hennes relation med den gifte mannen. Att grossessen på denna magra kropp hade gått att dölja verkar inte heller troligt.
Två och en halv vecka senare var hon avslöjad. Liket hittades. Hon hade väl trott att det var skyddat för hundar och andra djur. Hade inte orkat gräva. Hade varit rädd att en grav skulle upptäckas. Hade tänkt att vattnet dolde, att ingen skulle komma på.
Men människan är listigare än alla djur med väderkorn.
Hur de lyckades räkna ut var hon gjort av det får vi aldrig veta men att fyra personer den nionde juni hittade det döda barnet finns dokumenterat liksom att fjärdingsman Busk Lars Olsson höll det första förhöret den femtonde samma månad.
Ingen hade vetat om hennes graviditet står det. I denna täta by, kan det verkligen vara möjligt?
Den nittonde juni hölls rannsakningen. Marit blev dömd till fyra och ett halvt års straffarbete samt att betala den rättsmedicinska undersökningen å det döda barnets kropp men hon hade ingenting så det blev socknen som fick betala.
Den muntliga traditionen berättar att hon efter den avkunnade domen reste sig och sade ”idag har jag stått inför mina jordiska domare, i morgon skall jag stå inför min himmelska”. Byborna tolkade detta så som att hon tänkte ta sitt eget liv. Men hon kan också ha menat att det hon gjort aldrig kunde sonas med böter eller fängelse, att hennes brott ytterst var en sak mellan henne och Vår Herre.
Efter fängelsetiden var Marit borta från Malung i tio år. Sannolikt höll hon sig borta på grund av skammen. Hon hade ju bedrivit handel i sin ungdom och var van att ta sig arbete där det fanns, att hanka sig fram på ett eller annat sätt.
På 1890-talet återfinns hon åter i längderna i Malung, som fattighjon.
1897 dör Skinnar Marit i byn Mobyn i Malung, 63 år gammal.
Detta är de fakta jag funnit.
Skamkänslan för dessa kvinnor i mig föddes tidigt, den känslan föddes när jag som barn satt under bordet och lyssnade på de vuxnas halvkvädna visor.
Som trettonåring kom allt igen. Jag skulle cykla hem efter att ha varit på bio på logen Morgonljus i Jägra by. Logen sjöng sin svanesång och vi var inte många som skulle se Vita frun den där kvällen. Filmen var barnförbjuden men jag hade höfter och bröst och den gamle i luckan släppte in mig.
Jag kan ännu höra den inande sången och se den vita ansiktslösa kvinnan i ett främmande parklandskap på den vita duken. Omskakad tumlade jag ut, jag såg bara baklyktorna efter de andra.
När jag själv kommit en bit genom skogen hörde jag porlet från Stugubäcken och plötsligt mindes jag allt.
Att det var här man brukade höra ett litet barn gråta. Ja det var här Skinnar Marit hade sänkt sitt barn och det grät ännu. Fastklämt under stenarna.
Jag cyklade som besatt. Cykellyktans lilla ljuskrets, den svarta skogen runt om och mörkret och vägen och det gråtande barnet och jag.
Jag vågade inte mer åka på bio till logen Morgonljus. Vågade heller aldrig berätta om den egentliga orsaken.
Fasan var att få ett litet barn på köpet. Om så vore att dagliga och inte minst nattliga drömmar om kroppars fröjder mot förmodan skulle slå in.
Barn var ingen välsignelse, ens i början av sextiotalet. Barn var smärta och smärtorna, de yttre såväl som de inre, var kvinnornas. Helt och hållet kvinnornas.
Männen var till för livsglädjen. Som Jöga Ola som spelade sexmak och trumf med den sista skjortan på kroppen och med surfisken osande ända ut på vägen.
Det var ett hårt liv – med pipan och pinflinet i mungipan.
Men det fanns ett liv till.
Det får man gräva efter i dammiga arkiv. I längderna står karlarnas namn blott ibland hopflätade med den sammanvigda. De fick antal barn. Flickorna utan spår, pojkarna som män i nästa längd och med sina antal barn och söner.
Om de mycket tidigt födda finns ingenting alls.
Jag var återflyttad till Gärdås by och satt och skrev i en gammal skinnverkstad. Varje torsdag körde jag ner till biblioteket för att göra reserch som den här.
Efter tre kilometer passerade jag Jägra by.
Och sedan gick vägen in i skogen.
Och sedan över Stugubäcken.
Bara en extra skälvning. Fragment från nyheter från Sydsudan och Mali.
Nog gråter han där än, den lille.
*
