ROSA

Hon var dotter, men till vem? Ingen kände hennes verkliga namn. Fem dagar gammal kom hon till en oförvitlig familj på slätten. Ingen kände hennes namn så de döpte henne till Rosa. Som en ros ville de att hon skulle slå ut och som en planta vårdade de henne och hon fick mer kärlek än hon orkade ta emot.

Jag mötte henne i socialsvängen och hon söp och levde rövare. Att hon skulle lägga av var det inte tal om just då fast flera före mig förfasat sig över att hon for så våldsamt fram med sig själv.

Hon var än här än där. Jag plockade upp henne på torg och i kvartar och ibland kom hon upp alldeles själv, någon förmiddag, hjälpligen nykter och doftande av Toy eller Vick eller vad det var. Det vi avhandlade dessa förmiddagar var rena rama dösnacket måste jag tyvärr konstatera såhär i efterhand. Och jag var nog värst.

Det som gjorde att jag trots allt inte hade hjärtat i halsgropen när det gällde Rosa var att hon söp som en hel karl så att säga. Det fanns en sorts stadga i hennes missbruk och hon levde inte i destruktiva relationer med olika män vilket ju annars är det vanliga.

Det skulle visa sig att Rosa var en one-man-woman och en dag kom hon upp alldeles spiknykter och sa att nu var det allvar.

Jag trodde henne inte. Vem skulle gjort det? Hennes kärlek – som hon äntligen mött – var nämligen ingen mindre än Sven med Bulan vars akt svällde och hotade spränga sina ludna papp-pärmar i mitt arkivskåp.

Så jag låg lågt. Ett tag. Sedan fick jag ge mig ty Sven igångsatte en formlig besöksterror vilken gick ut på att jag så snart som möjligt skulle ordna in dem bägge på torken. De ville läka ihop sig tillsammans och bli ­vita och starta ett nytt liv.

Jag föll till föga och efter några veckor – eller var det dagar? – på nattgammal is och i tvekamp med spritdjävulen, befann de sig äntligen i säkerhet. Som de själva såg det vill säga.

Lyckan log mot Rosa. Hon var nykter, hon var kär och någon annan skötte om själva verkligheten medan hon koncentrerade sig på att fortsätta vara nykter.

I sitt övermod lovade hon mig och Sven och hela världen att hon aldrig mer skulle dricka.

Den som har den minsta erfarenhet av alkoholism vet att en drinkare som utfäster något sådant redan startat nästa sup­-period. Jag blev livrädd och försökte mildra, du menar att du vill försöka och så vidare men Rosa var benhård. Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer! Hon skrattade så att mascaran lossnade.

Sven förändrades totalt. Att se honom hel och ren och nerbantad och rakad var ingenting mindre än ett mirakel. Bakom all bråte fanns en människa med förståndiga ögon och en vacker mun. Att Rosa älskade honom var plötsligt inte så konstigt.

Rosa hade genom alla fyllor bevarat en sorts minsta kvinnliga nämnare och förändrades därmed inte lika drama­tiskt. Hennes skratt var numera nyktert, hon skrattade hela tiden.

När de muckade hade vi hjälpts åt att skapa ramen för Det Nya Livet. Lägenheten fanns redan. Sven hade själv skaffat jobb på Eriksberg. Rosa hade kommit in på en AMS-kurs. Med lite pengar från olika håll hade lägenheten utrustats med möbler och husgeråd. Rosa köpte sin första pelargonia. De hade fått ett hem.

 

Inga nyheter är goda nyheter och i början hörde jag ingenting.

Hur länge var det lugnt? Ett par veckor? Månader? Minnet filtrerar. Jag minns hans gråt.

Tillsammans letade vi överallt. Han var översiggiven, otröstlig. Jag tänkte; skulle den man finnas som grät så för mig?

Vi fann henne i ett askfat. Det är i varje fall så jag minns det, hur hennes målade naglar låg nergrävda i det överfulla askfatet och själv var hon också omåttligt full, ögonen for omkring utan att få fäste.

Och hans lycka minns jag, hans lättnad, hans röst. Det fanns bara de två. Med en sådan uppbackning skulle hon väl aldrig supa mer?

Jag hörde heller inte av dem mer så hon fick inte med honom i återfallet.

 

Ett par år hade gått. Jag hade skiftat spår. Men eftersom svenska storstäder ändå är småstäder och eftersom snobbar och lodare är de enda som rör sig hemvant i innerstäderna – därmed inte sagt att jag tillhör någondera kategorin – stötte jag en kväll på Rosa.

Den här gången var förändringen dramatisk. Hon skötte fortfarande om sitt utseende men huden var grå och hon hade magrat. Dessutom var hennes blick förändrad, den var plågad och utan glöd.

Nu när jag inte längre var hennes socialsekreterare vågade jag visa hur förbannad och rädd hon gjorde mig. Hon svarade med att beskriva vilken fruktansvärd plåga det var och vilken livsfara hon svävade i varje gång hon drack, bukspottkörteln fungerade inte. Det blev en absurd dialog där jag besvor henne att lägga av och där hon svarade med att framhäva alla de faror och hinder hon tvingades möta för att kunna fortsätta sitt supande. Jag kom ingenvart med henne och Sven med Bula ville hon inte tala om.

När vi skiljdes åt där på trottoaren trodde jag att jag sett henne för sista gången, så nergången var hon och så destruktiv.

Efter ett år gick vi dock på varandra igen. Hon försökte smita men jag stoppade henne – glad att hon levde. Den här gången skrek jag inte åt henne utan kramade henne. Jag hade ju trott att hon var död.

Hon var knappast bättre än sist men hade klarat sig tack vare ett par torksvängar där kroppen fått en chans att återhämta sig. Blicken var helt slocknad, hon hade inget riv och det gick inte längre att skoja med henne, poängerna passerade onoterade. Hon berättade att hon hade skaffat sig en karl. Han söp också i perioder men stöttade henne dessemel­lan. Jo kyss mej långsamt, varför stannade du inte kvar hos Sven då?

Hon klippte av med att den saken var avslutad för länge sen. Tack och lov. Och så gick vi åt var sitt håll igen.

 

Men i samma veva stötte jag faktiskt på också Sven.

Han hade växt till sig ytterligare. Blicken var lugn, han hade körkort och egen bil nu. Det måste således ha gått flera år eftersom hans digra förflutna säkert fördröjt lämplighets­intyget en hel del.

På armen bar han en hund av den lurviga sort som nästan alltid är övergödd och bortskämd. Han berättade att de hade skaffat hunden tillsammans, Rosa och han och att han fått ta hand om den eftersom hon inte kunde sköta den när hon söp. Han tyckte synd om henne för det. Han visste att hon älskade hunden och det var hon själv som sagt att han skulle ha hand om den.

Han hade inte haft ett enda återfall. Han hade kvar sitt jobb, han hade bilen och hunden.

Men det viktigaste fattas ju.

Varför försöker du inte träffa nån annan? Hon har ju ändå bestämt sig för att fortsätta supa.

Jag är inte som du, sa han. Socialsvängen är ingen karusell som jag kan hoppa på och av som jag vill. Jag tillhör den fasta ensemblen hur länge jag än är vit.

Rosa är mitt öde. Jag älskar henne. Jag väntar på henne. En dag kommer hon kanske tillbaka, en dag, innan det är för sent.

Supa kan jag inte heller. Jag måste ju kunna ta hand om den här, där hon har en del av sitt hjärta. Även om hon inte har det kvar för mej.