Snuspussarna är ännu ett kors man fått släpa på genom åren. Barndomens skogsarbetare hade inte råd att stå och fumla med pipa och cigaretter. Det blev grovsnus. På lördagskvällen kunde de sitta på vår kökssoffa med ett antal centilitrar innanför västen. De hade kanske åkt taxi till Mora fram och tillbaka under dagen för att inhandla de åtråvärda dropparna. En nätt liten resa på summa fjorton mil! Förtjänsten kunde måhända ha använts på ett bättre sätt men det ansåg uppenbarligen inte skogshuggarna. Nu satt de där på kökssoffan. De var vid synnerligen gott mod och hårdstoppade. Både upptill och nertill. Bussar nertill imponerar fortfarande på mig, det finns inte många nuförtiden som förmår hantera en dylikt pris professionellt.
Dessa lördagsaftnar gällde det att kryssa med precision genom köket om man inte illa kvickt skulle få sig en riktig snuspuss och eventuellt också en skäggning. Alla skrattade utom jag. Lukten var som inledningsackordet till en mäktig näsornas bachkantat: snus, brännvin, rakvatten, pomada. Men mitt i allt kände jag: ljuva och knappt förnimbara toner i dofter från skog och nysågat timmer! Det hisnade.
Inte nog med det. Efter pussen åkte man ofta upp i luften så att man nästan slog i taket och sedan föll man. Och fångades upp. Och sedan blev man som sagt var skäggad. Därför att man hade så mjuka barnakinder. Hur gubbarna över huvud taget kunde känna något alls med dessa sandpapper var ett mysterium.
Det var Ettan och Grovsnus som gällde på den tiden så vitt jag kan minnas. Röda Lacket stötte jag på först när jag som tonåring kom till Göteborg. Eftersom jag redan var betingad på snuslukt uppstod ljuv musik. Under en tid packade jag till och med Röda Lacket på Tobaksbolaget vid Gullbergs kaj. Ni minns kanske de ovala dosorna? När de runda kom gjorde jag slut med såväl fabriken som snusandet, nån måtta fick det vara. Hade jag fått råda hade snusarna utlyst en strejk och då hade de ovala fortfarande funnits kvar. Men jag fick inte råda. Men så snusar jag inte heller, den dag som idag är.
Detta om snuset. På den tiden kunde jag ha högljudda politiska diskussioner med min far. Ett steg till vänster kan alltid försvaras, citerade han Erlander – jag var ju ändå hans dotter. Men sedan blev han i alla fall upphetsad. Angrepp från vänster klarade han av genom att överrösta angriparen, det ville säga mig. Värre var det om någon angrep partiet från höger. Då måste han upp på golvet och med kraftfulla steg rent fysiskt trampa ner de mörkblå demonerna. Min pappa blev inte arg när min mamma tog ut skilsmässa eller när folk lurade honom på pengar eller när han som toalettvakt under Segels torg fick en dansk skalle av en knarkare så att näsan gick av. Men om någon angrep SAP! Då brann det i krutet.
Detta om rödheten. Röda lackets tredje livsfas handlar om själva lacket. Damer i kulturprogram har alltid röda naglar och så har även jag. Det finns en officiellt författarbild. Där existerar blott skapandet. Där är man liksom förandligad, borttappade täckvantar och smutsiga köksgolv existerar inte. Vad anser man egentligen om den senaste postmoderna centrallyriska tendensen? I det läget gäller det att se djupsinnig ut. Och då är de rödlackerade naglarna till stor hjälp. Man kan till exempel inleda sitt svar med Osökt… . Samtidigt låter man sina naglar osökt bläddra bland alla viktiga papper. Det är hela grejen.
Redan i rälsbussen hem spricker lacket för att inte tala om hur det blir vid nästföljande dags omgång mat-tvätt‑städ-disk. Finheten försvinner i flagor med diskvattnet. Självbiografier brukar vara på tvåhundra sidor. Den här blev på två. Det mesta kom med ändå. Av det som skapade Röda Lacket.
–
