Sju krönikor där vi får följa en pjäs födelse
ETT SKRIVPROJEKT GÅR IGÅNG
Deje.
Det finns inte mycket att säga, om Deje. En gång låg här ett pappersbruk, jag minns lukten när man åkte förbi.
Förbi åker man, lätt. Vad finns det att åka till, i Deje? Här finns ingenting vackert, ingenting ovanligt, inte ens fabriken finns längre kvar och människorna, vad finns det att säga om dem? Truliga och egensinniga, inte särskilt trevliga sägs det. Dejepöjkera, di har sitt för säg di, sa alltid Forshagingarna när jag bodde där. En Dejepöjk, han är liksom ett stängt kassaskrin, det är inte gott att veta om där finns något värdefullt. Inte ens själva namnet är njutbart. Deje, namnet ältar omkring som en surdeg i munnen.
Men nu ska Deje bli teater och det är jag som ska skriva manus!
Mina värsta farhågor besannades när jag klev in i Folkets hus D-sal, A-salen i reserv utifall att. Ett lockrop hade utgått i pressen och i Forshaga-Dejebladet. Kom med och gestalta Dejes egen historia!
Ingen risk. D-salen gestaltade istället Dejes, ABF:s och hela kulturlivets kris. En handfull själar. Med minnen från 30-talet!
Jag behöll jackan på och antydde att jag inte trodde det skulle bli så lyckat om inte Dejeborna själva ville vara med. Men ABF-ombudsmannen höjde fanan till strid och förkunnade att Dejeborna visst ville vara med, de visste bara inte om det än. Han tänkte röka ut dem och jag skulle börja skriva manus, klart som korvspad, trettiotalisterna hade redan startat en gräv-cirkel, inga problem – vi kör!
Jag måste säga att jag gillar attityden, det var annat än när vi skulle göra Eld i berget, pjäsen från Långbanshyttan. Då var ABF så till den grad behjälpliga att de gång på gång höll på att stjälpa hela projektet. Till sist tröttnade Långbansborna, de startade teaterförening och tog hand om hela projektet själva och sedan dess har de skördat framgång på framgång.
Men nu ska jag skriva berättelsen om en ort där tvåtusen personer dagligen pendlar till Karlstad och andra industriorter därför att här ingenting längre finns att göra. Jag ska skriva berättelsen, inte därför att ortsbefolkningen – som i Långban – själva tagit initiativ till detta och är beredda att offra all fritid och semestrar för projektets genomförande, utan därför att det finns något som heter uppsökande verksamhet, studiecirkelbidrag, landstingsbidrag samt vattenregleringsfond.
En Dejekäring sitter bredvid mig. Som av en händelse råkar hon låta ett gammalt fotografi komma framför mig. När hon ser att jag tittar säger hon, det är jag. När jag var ung, vi har matrast utanför fabriken.
Ett annat fotografi kommer fram. Här stod vi, alla fruntimrena, och sorterade papper, den sorteringssalen, den vore det allt något att spela teater i.
Fler fotografier kommer fram och tidningsurklipp och ett kassettband. Det är Hilma Larsson som berättar, jag frågade ut henne för hon jobbade längst av oss alla här, säger Dejekäringen som heter Karin. Och ungdomarna intresserar sej bara för sport, kommer det ur mungipan medan hon fortsätter släta ut tidningsurklipp och samla ihop kort.
Karin, Karin, tänker jag. Allt detta är ju historia. Vi vet hur det gick, det går inte att suga något spännande ur denna berättelse. Fabriken – som för övrigt hette Gråten, efter fattigstugan som legat där tidigare – är nerlagd och Dejes eget liv har därför nästan upphört. Det finns inget spännande med Deje, Deje är det svenskaste gråaste tristaste du kan tänka dig, här finns inte ens en gemenskap ingen stolthet ingenting. Det finns ingenting att berätta. Deje är vare sig dramatik eller litteratur.
Titta här, säger Karin, Lustenbåtarna, di var välkände förr. Di gick på sjön Lusten ifall du vet, där di skilde timmer bland annat.
Då händer det. Det som i högtidliga sammanhang kallas inspiration. En tändning helt enkelt, stor lust.
Jackan åker av, jag böjer mig djupare över fotografierna, det sjunger en sång där mellan de svartvita bilderna, en svag melodi banar sig väg.
Lusten finns, tänker jag. Den ska heta Lusten finns – Gråten är borta! Och den ska utspela sig här och nu. Pjäsen om Deje, den är pjäsen om oss.
Grovmanus ska vara färdigt i juni, slutmanus november, premiär sommaren 92. Kommer det att gå och i så fall hur? Om detta vet jag inte mer än någon annan, fortsatta rapporter utlovas dock i denna krönika.
RESERCH 1
Lusten finns – Gråten är borta. Som första åtgärd i detta skrivprojekt om Deje åker jag åter dit. Utan ledsagare tänker jag snoka runt på egen hand – finns där någon enda liten nubb jag skulle kunna koka min soppa på?
Lusten och Gråten, sjön med det gamla skiljet och den nedlagda fabriken, det är dem jag tänker besöka. Skuggorna är blåa och solen isgrön när jag kör nerför Klarälvsdalen. Det är mycket kallt.
Deje möte mig som i dvala. Klarälvsrallyt har redan gått till fabrikerna i Karlstad, Grums och Hammarö, bara skrapet finns kvar och de eldar bakom nerdragna gardiner, rökpelarna bolmar spikraka mot himlen och utgör det enda som rör sig. Det är alldeles tyst.
Jag kliver in i bilen igen, drar på värmen för fullt och kör mot Mölnbacka för att få Lusten i sikte, denna sjö som jag hoppas ska utgöra en sinnebild och en del av grunden i min pjäs om Deje.
Bilen får vänta nedanför den gamla herrgården medan jag går ner mot sjön och ut på ett smalt näs, rakt ut i Lusten. Som möter mig och svarar med en enastående skönhet – jag blir länge stående.
Majestätiskt stora, väntande och svarta som de stora stenskulpturerna på Påskön står dykdalberna därute i isvidderna. De bildar en storslagen alle’ över sjön bort mot Deje. En del av dem lutar svagt. Isen är grön och grå och på sina ställen gul. Den är inte tyst. Det brakar och sjunger och råmar därutifrån som från en hel industri – ett modernt Atlantis under det tunga istäcket.
Sedan kör jag till fabriken. Kontrasten! Den mörka Gråten-fabriken! Ute på Lusten kände jag inte kylan men vad är kallare än en avdöd arbetsplats där verktygen fortfarande ligger som tillfälligt slängda?
Jag följer en lejdare som slutar i tomma intet. Några meter nedanför – ett ensamt fundament. Mellan mig och fundamentet fanns det, det som inte längre finns.
En pappersmaskin står fortfarande kvar, dess jättelika instrumentpanel är luden av damm. Fabriken är stor, det är spöklikt och sorgligt, inte kan man sätta upp en pjäs här? Det vore ju rena hånet.
Men inte är det sentimentalitet jag känner. Fabrikens säger mig annat med sina nedmonterade maskiner, obefolkade basburar och nerrasade stämpeltavlor. Det var inte människovärdigt, säger den. Det gick som det gick. Vi lät andra bestämma, sedan blev vi uppbragda när de bara tänkte på sig. Vi ville fortsätta leva i föräldra-barn-illusionen, vi vill det än. Detta är ett kulturminnesmärke, ett sanningsenligt kulturmärke om hur det var och är än idag. Något att vara stolt över? Det beror på hur man ser det och vem man pratar med.
Stelfrusen kommer jag hem till Karin, kvinnan som först fick mig intresserad av det här pjäsuppdraget. Jag ska bara lämna tillbaks några bandade intervjuer men Karin sitter och väntar på mig med färdigdukat kaffebord, smörgåsarna är nygjorda. Hur kunde du veta att jag skulle komma just nu? Hur länge har du väntat på mig? Karin ler gåtfullt och svarar inte.
Hon visar fler bilder än de jag fick se sist och ur tjocka album. Hon berättar. Undertexten, om hennes eget liv och öde, är fängslande men privat, privat och därmed oanvändbar, tyvärr. Kvinnoliven som så där i förbifarten utan att det skulle märkas utgjorde oljan i maskineriet där de drog upp nästa släkte, höll rent, höll reda på, tog tillvara och såg till mellan varven då de ryckte in i sortersalen där de tunga pappersbuntarna skar långa sår i deras mjuka underarmar.
Enstakagårdarna i det stora sammetssvarta och stjärnhimlen, de stora avstånden. Deje – en vintersaga. Skoteroverall och snöskyffel i bakluckan ifall att. Jag tänker mycket när jag kör hemåt. Måste hålla fast vid att det ska vara en nutidspjäs! Humorn – hur fångar man den? Fortfarande har jag lätt att hålla mig för skratt. Det som ger mig styrfart är att Deje = Sverige. Det angår mig. Och nu vet jag i varje fall att det finns en människa som hoppas och väntar att det ska bli något av den här pjäsen. Resten sitter fortfarande inne i sina stugor och eldar. Kommer väl ut till helgen, då är det Svenska rallyt.
RESERCH 2
Det Deje som med surmulen tystnad inväntar mitt epos – pjäsen om Deje – upptar mina tankar. Och jag finner en flick-kvinna långt inne i mig själv, hon träder fram ur töcknet och blir min huvudfigur, Mona. Mona på Mon, född under 70-talet, ung och oseende men med ryggsäcken full av sin egen och Dejes historia. Jag tänker på henne, umgås med henne och när Kommunalarbetaren ber mig skriva en novell till sitt förstamaj-nummer blir det Mona jag berättar om. Du verkar vara väl bekant med henne, säger redaktören. Javisst är jag bekant med henne, ändå är hon en gåta, ung, arg och fjättrad i det som var, som formar henne. Det ska bli spännande att följa Mona genom pjäsen.
Jag börjar skissa. Sångerna, deras teman och rytmer kommer oväntat lätt som svarta streck, utropstecken, ramar eller blommor. Jag bevarar allt, alla infall och tänkbarheter, råmaterialet till själva bygget. Tids nog ska två tredjedelar bort, jag vet det men ett bygge behöver ställningar, jag behåller dem tills pjäsen står stadigare.
Ett bygge är det, en dramatisk skulptur, inte alls som att skriva en roman där jag med mullvadens envishet gräver mig fram. Nej här måste jag upp i luften, överblick, överblick, hela materialet i ett enda stortag hela tiden.
Ändå är orden viktiga i dramatiken. Jag tror också att ordens värde minskat i modern dramatik, mycket läggs i undertexten och själva spelet, det som sägs anses vara av mindre betydelse. Jag vill hävda replikernas status. Varje rolls personliga signum. Pjäsen börjar när något avgörande håller på att ske. Därmed äger också det de inblandade säger extra tyngd.
Gråten, den nedlagda massa- och pappersfabriken, är viktig som fond och avstamp för nutidens pjäs i Deje. Efter några dagar vid skrivbordet känner jag att detta inte håller, jag måste ut på en fortfarande levande fabrik för att känna efter hur det egentligen var när det begav sig.
Billerud i Säffle är den fabrik som närmast liknar den nedlagda Dejefabriken. Att komma in där är inga större problem, jag blir personligt guidad en hel dag och tycker att jag får en god bild av processen, från det stockarna kommer in till mätstationen i renseriet tills den färdiga produkten, papperet, emballeras och tas omhand av truckar som kör in det i väntande långtradare eller ut i det för närvarande mycket välfyllda lagret. Vilar alla industrier på gungflyn nuförtiden?
Produktionen är alltid fascinerande, jag glömmer pjäsen. Tänk legeringen i de roterande knivarna i huggen! Min guide påstår att en slägga blir till florstunna skivor om den tappas ner där, liksom allt. Tänk de 10.000 kubikmetrarna flis i den höga flismognadssilon där den jättelika utmatningsskruven vandrar runt, runt med en halv meter per minut, natt som dag. Efter tre år är stålet i den jättelika skruven totalt utmattat, bara skrot! Tänk de stora pappersmaskinerna där den färdiga massan med en rasande fart, tunn och mycket utspädd valsas iväg på en allt torrare resa! Hundradelsmillimetrarnas kvalitetslopp, jag begriper inte hur papper kan vara så billigt. Tänk männen som sköter allt detta, som kan processen, men som ändå mest ser ut som om de skämdes eller vill gå hem och lägga sig! Tänk männen ja, kvinnorna stöter man på först på sluttampen invid tråkiga förpackningsmaskiner. Kvinnorna arbetar hela tiden. Männen övervakar, gör något först när det hakar upp sig någonstans. Kvinnorna törs kanske inte ta ansvar för innehållet i de stora kokarna eller behållarna med svaveldioxid, jag hinner inte fråga men gissar att ansvaret för nästa generation mänskliga maskinskötare inte anses vara lika betungande.
Tillbaka till skrivbordet och Mona. Och kärleken såklart, what else?
GROVMANUS
Kontraktet är påskrivet och skall verkställas. Grovmanus till ”Lusten finns, Gråten är borta”, pjäsen från Deje, ska levereras och därmed är det bara att knattra på och se glad ut.
Stundtals känns det som att pressa vatten ur en sten.
När jag skrev Eld i berget, pjäsen från Långbanshyttan, eldades jag av entusiastiska bybor som själva tagit initiativet till detta stora projekt efter att dessförinnan i svetsas samman genom att dokumentera sitt arv i studiecirklar, medverka i Värmlands museums årsbok, göra en utställning om byns historia, agera för upprustning av gruvbyggnaderna mm. De kämpade ihop i flera år innan de bestämde sig för en årligt återkommande pjäs.
Den här gången gick det till så att jag av ABF blev lovad två Gräv-där-du-står-cirklar som stöd i mitt manusarbete. En teatercirkel för ungdomar i Deje skulle också dras igång.
Jag har jobbat med Arbetarnas Bildningsförbund tidigare och är inte förvånad över att ingenting hänt ännu i skrivandes stund och efter ett helt år. Deadline för grovmanus är strax passerad. Men man är väl proffs! Ge mig ett d ge mig ett e ge mig ett j ge mig ett e. Deje, Deje, Deje. Nu har jag stampat fram ett grovmanus direkt ur skrothögarna på den nedlagda sulfatfabriken och är det så att Dejeborna inte känner igen sig så är det inte mitt fel.
Jag har även bekantat mig med regissören. Från Säffleoperans glada höjder dansade han ned och gillade mina utkast där jag kämpar fram under realismens en smula allvarstyngda arv. Mötet utföll förvånansvärt väl. Om de för mig okända teateramatörerna i Deje trots allt står där till hösten så tror jag faktiskt att han kan göra något bra med dem.
En producent är också utsedd och avlönad av ABF. Han är driftig och envis och har en stor kontaktyta. Utan en bra producent vore projektet chanslöst.
Mitt grovmanus inleds med en beskrivning av huvudpersonerna, deras karaktär, bakgrund samt utveckling i pjäsen. Jag försöker även formulera min egen målsättning: ”Deje tillhör de del av Sverige jag stammar från. Den glesbebygda, styvmoderligt behandlade, sällan sedda sällan gestaltade endast av byoriginal besjungna provinsen där vi bor som inte tillhör ’det riktiga’ Sverige. Tystnaden anses måhända barmhärtig i den mån någon alls reflekterar över den. /…/. Vår självbild ska vara sann. Ty den tystnad som nu råder är inte sann, den är en enda stor lögn där man förnekar den mylla det moderna samhället växer ur.”
Hur är då mitt grovmanus? Jag vet inte. Tjugotvå scener, för närvarande som en enda hoprullad taggtråd nere i min maggrop, det är allt jag vet.
Det finns även sånger, ännu utan musik:
”/—/
Var är dina drömmar Deje,
vart är du på väg?
Mitt i världen Deje, Sverige
drömmar strömmar. Vilka säg?”
LUSTEN ÄR BORTA
Slaget om Deje går vidare. Vadslaget med mig själv; ska dejeborna tända på min pjäs, ska tillräckligt många tillräckligt duktiga amatörer finnas på plats när repetitionerna börjar till våren, ska folket i förskingringen än en gång lyckas lyfta sig själva i håret och bevisa att teater ej är förbehållet stockholmarna allena? Mystik, tragik, dramatik – tillbaka vid skrivbordet efter en välbehövlig familjesommar går jag nu in för sista akten i detta nutidsdrama, rösten från Deje i Sverige i Världen i Verkligheten idag. Hello Mrs Kurt Olsson, how do you feel?
Det känna inget vidare. Den kompositör, bosatt i Deje, jag så säkert hade räknat med är inte längre aktuell. Ett anbudsförfarande a la Skanska gick av stapeln under sommaren och han drog det kortaste strået, två andra som jag inte alls känner till fick jobbet. Men dom är bra, jävligt bra, försäkrar producenten. Om ett år vet vi besked om den saken, det är inte ett bostadsområde som ska byggas utan ett eget universum, hoppas de inser detta.
Som ett livlöst stycke trä ligger mitt grovmanus framför mig. LUSTEN FINNS – GRÅTEN ÄR BORTA, heter pjäsen. Före första december ska jag ur denna röra av infall, skisser och idéer svarva fram eleganta repliker, slagkraftiga sånger, fängslande porträtt, underhållande dialoger och ett djup, en känsla, en ton som är denna pjäs alldeles egna.
Tiden jagar mig. På min inre teater är aktörerna stendöda. En hel dag går då jag rör mig som katten kring het gröt kring luntan på mitt skrivbord. Och där ligger så mycket annat som ska göras, jag ringer, jag besvarar brev, jag läser andras texter med största intresse, jag väntar på tecken, tecken att materialet börjat leva igen.
Stockholm Water Festival får stelheten att långsamt ge med sig. Inte själva festivalen, men ett refererande tv-program efteråt – rekord om det går i Kurt Olssonsk uppblåsthet och provinsialism och denna skit får resten av oss i Sverige, som ser på tv den kvällen, slicka i oss.
Hur hon älskar sin stockholmare, Mona i min pjäs! Han har ju allt hon fantiserat om. Han älskar också henne, som en sann mr Higgins. Han älskar och åtrår henne över allt på jorden ‑ om hon bara vill vara så snäll och sluta klä sig i bävernylon!
Men nej kära läsare, tro inte att det är så enkelt, förutsägbarheten är dramatikens död! Kärleken är ömsesidig och känner inga gränser. Vad betyder bostadsort och klasstillhörighet i kärlekens landskap? Platt ingenting faktiskt, människan kan verkligen lyfta sig själv i håret.
Min grekiska kör i femtiotalskläder sjunger olycksbådande sin långpendlarsång men mot kärleken står den sig slätt, ungdomen har vitaliteten och känner inga gränser – Dejes svar på Madonna forsar fram på min dataskärm, ingen rädder för Vargen här!
Kören är ett problem; så många, de får inte bli en massa, de måste få vara individer. Och Vargen, Värmlandsvargen, hur ska jag bäst behandla denna tidlösa, rastlösa, hotfulla individ? Jag måste göra ett sorts deal med publiken;
”Jag är den stora vreden
freden är skenbar – jag förlåter. Ingenting.
Jag är den stora skräcken
däckens tjut och grusets sprut
och ambulansmän i en ring.”
Problemet med värmlänningarna, som på fullt allvar vill ha ihjäl honom, får jag ta sedan, tids nog, när pjäsen ska bli kött. Det kanske blir som med Ferlin i ELD I BERGET. Första året fick han – med mitt enträgna åberopande av författarsuveräniteten – vara med, men sedan var det bara att plocka bort honom. Han låg för nära Filipstadsborna. Det är möjligt att min Varg går samma öde till mötes. Den som lever får se!
SLUTMANUS
Min pjäs om Deje är färdigskriven! Två dagar före utsatt tid skickade jag iväg originalet för formellt godkännande av Forshaga kulturnämnd samt för kopiering.
Kopiering till en ensemble jag ännu inte har sett men som finns! Enligt uppgift är för närvarande fyrtiofem personer antecknade som villiga att medverka i och hjälpa till med LUSTEN FINNS – GRÅTEN ÄR BORTA, pjäsen från Deje. Läget är med andra ord gott.
Sakta och segt gick arbetet igång efter semestern. Till det nya offentliga mötet om pjäsen som utlystes kom nätt och jämt den lokala ABF-kommittén.
Kvällen efter åkte jag ånyo till Deje ty en äldre dam hade på mer eller mindre eget initiativ utlyst ett annat möte: ”Har Deje någon framtid?” Och då kom det folk minsann, över tvåhundra! Stämningen var hetsig, indignationen total, känslan var att vara överkörd av Forshaga och Stockholm och hela världen. De närvarande politikerna fick sina fiskar varma men var naturligtvis oskyldiga som lamm och mötet upplöstes i ett jaså.
Jag lyckades få snurr på mitt grovmanus, materialet började leva – berättelsen om Mona på Mon, oskolad och vulgär. Men också klipsk och framåt – ”som en schwartzwaldtårta med snus uppepå” som hennes kulturellt bevandrade älskare så drastiskt uttrycker saken. Ett rykte började så sakteliga komma i omlopp i Deje om ”den där pjäsen dom ska ha nere på fabriken”. Kanske bäst att anmäla sig om man ska komma med? Körsångarna började höra av sig, de hade hört att det skulle vara med en kör i pjäsen!
Jag hörde ånyo musik i mitt huvud och skrev flera sånger: Det luktar gott – det luktar skit, Gamla Klaran, Alla Bara Far förbi, Bilden av kärleken, Långpendlarsång, Stockholm åh Stockholm osv, sjutton sånger blev det allt som allt.
Efter åtskilliga problem på musiksidan trädde äntligen Anders Edwall fram. Vi hade en härlig söndag i Älvsbackas mycket förfallna Ordenshus. Höstlöven låg i drivor kring den nerrasade trappen och därinne med gjutjärnskamin och klappstolar och alla välkända gamla attribut berättade Anders med hjälp av det gamla pianot hur Lusten finns – Gråten är borta verkligen låter! Den låten låter! För att inte tala om Gamla Klaran som påminner en gammal rysk flod med sitt ödesmättade patos. Anders hade gjort ett fantastiskt arbete och det var bara rappingavsnitten kvar. Samt alla övergångar, arrangemang mm.
I förra veckan sammanstrålade jag så med regissören, pjäsens tredje temperament. Han verkade smått förtjust över manuset men lyckades få mig att döda en verklig ”darling”, en lång scen a la komisk nummerrevy som behandlar Dejes hela historia. Jag är fortfarande lite lömsk och när slutmanus skickades in lät jag scenen följa med som ett bihang – utifall att.
Slutligen har också en scenograf kommit till. Vi var nere och tittade på fabriken – mörk och kall. Han verkade bli inspirerad trots att han ännu inte hunnit läsa pjäsen. Har vi tur får en pappersmaskin stå kvar och då kan den bilda fond. Men mycket återstår, fabriken är tydligen ett enda skal av skalbolag, en äger kokarna, en annan maskinerna osv och ytterväggen håller dessutom på att rasa ihop. Diverse utfästelser måste bekräftas och hur mycket reparationer måste göras av vem?
De stora fabriksfönstren är imponerande men måste mörkläggas om vi ska få fram den rätta atmosfären och klara de snabba scenbytena, från det burleskt allmänna till det djupt privata:
”Jag lever i en skärningspunkt
en omlastningsplats
ett ortnamn som snabbt flimrar bort
här går vägen förbi
här går älven förbi
här går skogen förbi
ordentligt buntad på lastbil och trailer.
/—/.”
URPREMIÄR!
Mycket har hänt sedan jag senast berättade om teaterprojektet Lusten finns – Gråten är borta, pjäsen från Deje. Nutidspjäsen utifrån provinsen. Lustmordet på Stockholm – en sannskyldig katharsisupplevelse för alla oss andraklassmedborgare som inte bor i Det Riktiga Sverige. Men pjäsen är också en hyllning till Vargen, det okontrollerade och vilda. Den innehåller mycket musik; rapping, blues, valser och ljuv stämsång. Kulturnämnden hade tänkt sig en historisk sak men accepterade min nutidspjäs om den bråkiga Mona på Mon. Ursprungsiden’ var att pjäsen skulle rycka upp Deje ur sin letargi efter nedläggningen av pappersbruket 1981. Den skulle spelas inne i fabriken och en regissör från Musikteatern blev tidigt vikt för jobbet. Turerna blev många och långa och omöjliga att ge en rättvisande bild av på detta begränsade utrymme. Låt mig dock skissa något av vad som hände efter slutmanus; den enda kvarvarande pappersmaskinen inne i fabriken gick till försäljning. Därmed försvann hela scenografin och möjligheten att spela pjäsen inomhus. Då hoppade regissören av. Ilga, som tidigare inte tillåtits närma sig pjäsen utan bara skulle ”värma upp” amatörskådespelarna inför Den Stores entré,’ fick plötsligt ta över hela regin. Scenografen däremot hoppade inte av utan tog omtag. Han upptäckte fabrikens gamla timmerupptag med sina balkar och travers ut över älven. En scen i två etage växte fram med vattnet som fond och med timmervälta och järnvägsvagn på sidorna. Den visade sig vara genialisk. Producenten å sin sida presenterade på ett helgseminarium ett schema i bästa Kurt Olssonstil där han själv var inritad i en stor cirkel i mitten medan vi andra oväsentligheter; skådespelare, regissör, kompositör, kör, dramatiker m.fl. dansade runt som små vilsna löv kring högst densamme. Pjäsen – som allt rörde sig kring – fanns över huvud taget inte med, ens som löv.
Våren kom. Sommaren kom. Den fantastiska ensemblen, framstampad direkt ur Dejes hårda mylla, visade sig ha oanade färdigheter. Folk kunde sjunga. Folk kunde agera. Man var vare sig blyg eller dryg. Det uppstod en glad och förväntansfull stämning inom gruppen.
Bakom kulisserna tornade dock orosmolnen upp sig. Den nybildade teaterföreningen tampades med den av ABF avlönade producenten vars hybris stadig tilltagit. På fritiden fick ett par eldsjälar söka ställa tillrätta vad Den Store rotat till på betald arbetstid. Irritationen steg. Liksom stressen och spänningen. Dejeborna sa; det blir inntnö. Eller också; har di inte gitt säj än? Dette går allri vägen.
Tre veckor före premiär fick Ilga missfall. Jag körde ner till helgens repetition. Ensemblen tränade själva så gott det gick. Jag kallsvettades. Visst var de duktiga men ingenting var färdigt! Var skulle man stå? Vart skulle man gå? Skulle det inte dansas här? Var är stockholmaren? När kommer läktaren? När kommer musiken? Vet inte vet inte. Har vi försäkring? Har vi tillstånd? Nej nej nej. Men programmet är tryckt. Med producentens namn först. Programmet? När vi inte ens… ! Och tänk om Ilga… ?!
På tisdagen skrapades Ilga. På lördagen repeterade hon hela dagen.
Det blev premiär, den 31 juli. Allt gick som smort! Den och i stort sett alla följande föreställningar var utsålda. Sista föreställningen fick man avvisa femtio personer. Dejeborna häpnade; int kunn en tro att dä skull bli så bra! Gamla tanter från Ullerudshemmet kom åkande i taxi direkt till första parkett för att beskåda en ensemble där den äldste var nästan 80 och den yngsta 6. Applåderna smattrade. Ur den gamla fabrikens skorsten bolmade svart rök för första gången på över tio år, frivilliga hemvärnsmän tände på gamla bildäck. Nu var pjäsen på allas läppar.
Ensemblen har varit fantastisk liksom de frivilliga krafter som inte synts. Men den största dolda resursen har utan tvekan varit Ilga som nästan tog kål på sig själv för att ro projektet i hamn. En modig kvinna, stark och svag, precis som pjäsens huvudperson. Ända in i det sista var hon sig själv, inga demonregissörslater där inte! Ty en sak är fullt klarlagd; det funkar inte att flyta ovanpå och låtsas vara finare än man är i sammanhang som dessa. Om du arbetar hårt är du godkänd, något annat imponerar inte. Just den attityden imponerar, tycker jag.
I höst ska föreningen besluta om framtiden. Men redan veckan efter sista föreställningen började folk knorra, när ska vi köra igång igen? Kulturnämndens ambition, att få dejeborna att kvickna till, har uppnåtts. Det känns som om en replik i pjäsen klivit ut i verkligheten:
– Deje är inte dött, Deje tog bara en paus och hämtade andan.
–
