Nästan vinter
talgoxen tittar uppfordrande in genom rutan
håller sig krampaktigt fast
ska det inte bli utfordring snart?
Rönnbären skrumpnade svarta
en rullskidåkare nerför Sälenvägen
väl påpälsad
bara själva snön som fattas.
Vi sågade ner tallen där skatorna bodde
ett imponerande bo
sågspånen vita och väldigt obscena
men skatorna såg luttrade ut.
Jag minns deras rykande näbbar i mars
de arbetade hela dagarna då.
Nu är ungarna utflugna boet på tippen
det är nästan vinter nu.
Det ska rustas i stugan
hon är utkyld redan försjunken
i det som har varit.
På ett överkast av urtvättad bomull
en fladdermus har somnat för gott.
Så liten och fin
inte alls som vi tänkt oss
så fina små öron
så synd att hon dog.
Precis före snön
promenader i skymning
järnlöv knackar på rostiga kors
– modernistiska toner för stendöda öron!
Knepigast
med nygrävda gravar
för ännu ej döda för vintern som blir.
Vi står där en stund.
Kanske jag. Kanske du.
Vi står där en stund,
begrundande. Tysta.
Så konstigt ändå att mörker och kyla
kan värma
för att inte tala om döden.
Ja nog är det konstigt
att man blir – nästan glad
när man ser sina klarögda
gladögda ungar
leka tittut bakom gravarnas kors.
–
