Bubblor valsade runt i vårfloden jag
stod på bron min kropp kände
dånet. Älven hade kommit så nära
råmande under mina fötter
svämmade över sina bräddar
kämpade ner allt på sin väg
mot utplåningen i det väldiga havet.
Jag följde en bubbla.
Såg dess virvlande resa
och hoppades intensivt att
åtminstone denna enda
skulle överleva.
Men bubblan drunknade,
min vilja förslog inte alls.
När jag blev äldre hängde jag över räcket
på en stor oljetanker.
En svetsares gnistor föll
ner i djupet, föll och föll
i strålande stjärnkaskader
och jag försökte
att med viljan förmå åtminstone
någon enda
att brinna
hela vägen
ner.
Men alla slocknade.
Ja samtliga gnistor förkolnades
långt innan dess.
Jag har sett trollsländor som inte vet
att de lever en enda dag
och jag har sett min egen mor
med endast två dagar kvar
låta bli att tala.
Ingen förklaring
inget svar
till det väntande barnet.
Avskedet uteblivet.
Insikten, att nu skiljs vi.
Ändå ett tigande
av den tidigare så ständigt
pratande kvinnan.
Antiklimax.
Intet.
Men också jag har
blott denna enda dag.
Och den varar
och den
varar.
Ja.
Här minsann
går solen aldrig ner!
jag är visst den enda
i hela vida världen
som ständigt lever?
Mer än märkligt.
Men så plötsligt en dag
är det kväll även här,
även hos mig.
Den snabba färden är till ända.
Tåget rusar vidare.
Jag står kvar på perrongen
avkastad i farten.
Avpolletterad utan förvarning.
Vad nu?
Vad sedan?
Vad menas?
Det vet jag ännu inte.
Men sedan är man ju
död för jämnan.
Det är ett som är säkert.
Livet var det strålande undantaget
en gnistrande singularitet.
–
