KVINNA PÅ VARVET – humor och konflikter

När jag debuterade som svetsare 1974 var det tredje försöket från Götaverkens sida att få in kvinnor på verkstäderna. Tillgången på utländsk arbetskraft hade strypts och de mest kvalificerade svetsarna hade redan börjat försvinna till de betydligt bättre avlönade jobben på Nordsjöns oljefält. I det läget blev varvsindustrin jämlik – nöden har ingen lag som bekant och försöket kostade heller ingenting – Amu stod för såväl utbildning som introduktion.

Kvinnor hade även tidigare förekommit på varven och även i historisk tid då bastanta madammer serverade kaffe i de ökända schappen – om man läser gamla verkstadsklubbsprotokoll ska man till exempel finna att dessa schapp var ämne för ständiga konflikter.

Fina damer gjorde även exklusivt oregelbundna besök iklädda ädla pälsslag när de som gudmödrar förväntades krossa champagneflaskor mot fartygens stävar. Arbetarna gjorde narr av  dem – i dessa fall kan man verkligen tala om klasskonflikter.

Från 60-talet och framåt förekom kvinnor inom transportsektorn, som truckförare och traversdito, enstaka öar i havet av män, solitärer mobila över hela varvsområdet eller i filosofisk avskildhet högt uppe vid verkstädernas takbalkar.

I mitten av 60-talet gjordes så det första försöket att ta in kvinnliga svetsare, de flesta på Lindholmens varv. Försöket misslyckades, många slutade. Den troliga orsaken är att gruppen var för liten så att kvinnorna inte kunde utgöra stöd åt varandra. Lindholmen var också det äldsta och mest nedslitna varvet.

Ett nytt försök gjordes i början av 70-talet då ett hundratal kvinnor fick anställning på Eriksbergs varv och denna gång gick det bättre. När jag 1974 anställdes på Arendalsvarvet fungerade inslussningen riktigt bra. Hade man väl lärt sig svetsa på AMU, samt inte låtit sig skrämmas av instruktörernas tal om varvsgubbarnas slipprighet, så var det en intressant och spännande upplevelse att börja i Arendalsvarvets svetsverkstad.

 

Vi var åtta kvinnor i vår lilla enklav, i verkstaden jobbade redan tvåhundra man. Osynlig kunde man knappast räkna med att få vara men de flesta av oss som kommit så långt var väl medvetna om vår roll också som ambassadörer, frivilliga eller ej. Om svetsskarvarna fick alltför många återkommande gula kritmarkeringar var det inte bara svetsen som underkändes utan hela kvinnokollektivet. Och om vi någon gång behövde hjälp fick vi minsann äta upp det och det fick även den tillskyndande gentlemannen som blev svårt tråkad. Därför bad vi heller aldrig om hjälp – annat än av varandra. Vi hade snabbt skaffat oss en robust attityd, det var bara att hugga i.

Jag hade en liten mexikansk arbetskamrat som hette Encarnita – den lilla köttbiten! Hon var bara 155 cm lång och hon hade 33 i skostorlek vilket inom parentes sagt vållade den redan hårt prövade förrådsförmannen stora problem – var fanns nu skyddsskor i barnstorlek att få tag i hux flux? Men Encarnita var lika tuff som vi andra. Det är mera teknik än råstyrka det hänger på, tyckte hon och hivade åt sig en upprullad kabel som hängde lagom i axelhöjd. Innan jag hann upplysa henne om att just denna kabel var från anno dazumal, och att den därmed vägde dubbelt så mycket som de vi brukade använda, golvades Encarnita av kabeln vilken störtade över henne med sina okända antal kilo kopparledning. Det enda som sedan syntes var en ormande härva från vilken heta spanska eder utslungades.

Jag hade väldigt svårt att se bekymrad ut när jag äntligen hade befriat Encarnita från den ofrivilliga golvinspektionen. Hon hade slagit sig och var lortig och tvärarg.

 

Ilskan ja, den höll igång oss. De som bara blev ledsna hade sållat ut redan på AMU. Mest var det döda ting som väckte vår irritation och på ett varv fanns det sannerligen saker att bli förbannad på. Svetsaggregaten gav ojämn ström, kablarna räckte inte eller passade inte, elektroderna var våta eller fanns inte i rätt dimension, plåtarna var hala eller felmonterade eller felbrända, svetsutsugen fanns inte eller fungerade inte, tryckluftmejseln hade försvunnit eller i varje fall dess tryckluft och även den personliga utrustningen kunde ge upphov till otaliga eder när handskarna rämnat, svetsglasen spruckit eller när man hade klätt på sig för mycket eller för litet innanför overallen. Svetslopporna ska vi inte tala om och inte heller svetsblänken när man rödögd och halvblind vacklade omkring och önskade att man vore död. Ilskan var en alldeles utmärkt motor som höll uppe arbetstempot och väldigt nära ilskan låg humorn. Det vill gärna bli bra, som en plåtslagare sa när han monterat ihop en stor sektion fel och fick bränna ner alltihop. Vad kunde man annat än att skratta åt eländet när krångel och hinder tvinnade ihop sig till rent osannolika dimensioner, det var bara att kapitulera.

 

En annan sak, som illustrerades av Encarnitas befrielsekamp under kabeln, var att varvsjobbet vid den här tiden blivit en aning lättare än tidigare. Arendalsvarvet var Europas modernaste skeppsvarv och hade invigts så sent som 1963. Att det skulle läggas ner knappt tjugo år senare var det väl ingen som kunde drömma om. Produktionen var upplagt i ett linesystem, man byggde inte på stapel som på de gamla varven utan processen började längst borta vid plåtgården där flakverkstaden låg och där de stora flaken svetsades samman. I svetsverkstaden byggdes sedan sektioner ihop vilka i skrovhallen fogades samman till större komplex vilka sattes ihop sektion för sektion i byggdockan där fartygen likt forna tiders raketostar bokstavligen trycktes ut ur skrovhallen. Detta var tankfartygens jättelika löpande band. Men arbetarna var friare än de tempojobbande kollegorna på den angränsande Volvofabriken. Det vill säga rent fysiskt så till vida att vi klev och klättrade och satt och låg och stod på sektionerna medan vi svetsade ihop dem. Vi hade heller inte ackord utan var meritvärderade, även detta en modernitet, dock inte särskilt populär. Ackorden hade å andra sidan inte heller varit populära. Produktionen var rationaliserad och effektiviserad så långt det gick och vi var en liten kugge i allt detta stora – vi skulle bara svetsa, svetsa.

 

De tjejer som sökte sig till varven var unga och hade inga barn eller också var de i fyrtioårsåldern och barnen var stora. En liten mellangrupp fanns även nämligen de enastående mödrarna.

På den tiden hade man bara tio dagars ersättning från Försäkringskassan per år för vård av sjukt barn. Men barnen var sjuka mera, i synnerhet som de lämnades första av alla på dagis och hämtades bland de sista. Dessutom kom deras mammor regelmässigt en halvtimme för sent till jobbet varje morgon eftersom daghemmen inte öppnade förrän halv sju. Detta i sin tur påverkade meritvärderingen, de kunde aldrig komma upp i högsta poäng. När det gällde de enastående mödrarna kunde man verkligen tala om en könsmässig diskriminering från såväl varv som samhälle. Dessutom det ständigt närvarande dåliga samvetet. Hann de över huvud taget vara goda mödrar innan ungen somnade på kvällarna?

Själv hade jag inga barn och min fritid gick i stort sett åt till att göra mig fit for fight inför nästa arbetspass. Jag cyklade och simmade och höll mig i trim för att inte drabbas av yrkesskador och jag försökte vila. På så sätt levde jag precis som de manliga arbetarna – hade jag sedan bara haft en fru som fixat tvätten och maten så hade det varit perfekt.

 

I minnets i och för sig opålitliga backspegel är det mer som förenar än som skiljer oss från våra manliga arbetskamrater. Vi delade ju villkor och vi levde under samma regler. I enkäter som gjorts framkommer det också att såväl kvinnor som män upplevde arbetet som varvssvetsare som relativt fritt och det man uppskattade mest var kamratskapet och i viss mån yrkesstoltheten. Det man å andra sidan tyckte sämst om var arbetsmiljön, oredan och vanmakten i att inte kunna påverka sin egen arbetssituation. Hetta, kyla, rök, buller och statiskt belastning av axlar, nacke, knän och rygg är de saker som etsats sig fast i minnet och dessa påfrestningar drabbade alla oavsett kön.

Däremot var den sociala miljön en ren befrielse om man som jag kom från en tung socialbyrå i Göteborgs innerstad där jag kämpat mig igenom en tio månaders blixtkarriär som malplacerad socialarbetare. Fartygsplåtarna levde inte rövare när jag inte var där och inte minsta självmord förmäldes ens efter de långa helgerna. Mitt arbete gav synligt resultat och när jag var ledig var jag verkligen ledig. Dessutom fick jag ordentligt betalt.

Kamratskapet som sagt men även bristen på ansvar, faktiskt. För egen del gjorde jag vad som förelades mig och min hjärna använde jag för övrigt till något annat. Vad visste jag inte just då men så småningom skulle det visa sig att jag startade upp mitt författarskap. Jag grubblade över och bearbetade den traumatiska perioden på socialbyrån och detta resulterade så småningom i romanen Socialsvängen (1978).

Fast just då kändes det bara som om tankarna flög hit och dit. Jag fick vara ifred i de långa arbetspassen inne i någon mörk sektion där jag inte talade med en människa. På något sätt hann jag tänka färdigt och jag började reflektera. Att just svetsaryrket odlar filosofer är väl omvittnat. När svetsningen flöt på bra var det dessutom lika roligt som att till exempel sticka, eller brodera. Ofta också lika pillrigt. Smutsigare men lika pillrigt, och lika rogivande.

Men en del svetsning var bara tråkig. Att sitta och svetsa plant hela dagarna var rent själsdödande. Att vara tyst och snäll var i det läget inga bra egenskaper. Man måste stå på sig för att få roligare fogar. Och ju mer kvalificerade arbetsuppgifter man klarade ju svårare fogar fick man och ju mer allround blev man. Sällan var detta ett problem för någon. Dock kunde någon enstaka man få problem om en kvinna var bättre svetsare än han själv. Dessa män var dock undantag, de flesta var faktiskt som vi.

 

Däremot fanns det arbetsplatser på varvet där en kvinna aldrig satt sin fot. Lilla rörverkstan var en sådan. Jag praktiserade där 1979 och fick då känna hur det känns att som förste europé möta Amazonas urskogsindianer. Nyfikenhet och skräck. Man hade ju hört talas om att vi fanns. Bilder fanns även uppsatta på detta märkliga folk. Dom där flickorna har jobbat här, förekom en rörläggare min bistra min. Så lite kläder dom har på sig, sa jag. Det är för att det är så varmt, svarade han. Det är förresten därför dom är så bruna också, ljusbågen du vet. Men dåligt betalt också, du ser ju själv klädbristen och det lilla dom har på sej i trasor, det var väl därför dom slutade.

På matrasten satt en gammal rörläggare under en bild. Hans vita huvud mitt i hennes skrev. Han åt ostsmörgås och drack kaffe och berättade om den fyrtioåriga bröllopsdag han nyss firat tillsammans med sin fru, de hade tagit en minisemester till Danmark. Bysten ovanför hans huvud krumbuktade sig i vinddraget och hans ansiktshud var slät som en ung pojkes. Jag såg att han levde i ett lyckligt äktenskap. Dock dagligen omgiven av okända helnakna kvinnor. Fast om de varit kända och bekanta hade det kanske varit ännu värre?

 

När varvskrisen slog till fick jag en vidareutbildning till licenssvetsare. Min kompetens ökade men även kraven, jag kunde inte längre stå och tänka på annat medan jag jobbade. På mitt nya jobb skulle jag även montera efter ritningar och nu gällde det inte längre stora sektioner till fartyg utan det kunde röra sig om lite av varje, man skulle vara flexibel. Dessutom var jag tvungen att hålla min svetsförmåga i trim ungefär som en violinist med risk för att annars rosta igen och inte klara licensproverna. Samtidigt hade jag kommit igång med mitt författarskap. När vi fick vårt första barn slogs definitivt sista spiken in – i synnerhet som deltid inte existerar inom verkstadsindustrin. Efter tio år i detta helmanliga yrke la jag 1985 svetstången på hyllan för gott.

Likt många kvinnor med mig hade jag fått ökat självförtroende ty: ditt jobb är inte märkvärdigare än att en käring kan klara av det! Och detta gäller alla jobb, därom är jag förvissad. Utan mina tio år bakom svetstången hade jag inte varit lika säker.

 

Varven finns inte längre. Arendalsvarvets två stora byggdockor är fyllda av storsten och de stora svetsplanerna där vi sprang, flera tusen blåklädda blådårar, för att hinna först fram till matkön, ligger nu öde och ger till att börja med ett deprimerande intryck. Men om man går närmare och kikar in i de gamla hallarna ska man finna att där pågår verksamhet även nu, fast av annat slag. Och inte nog med det. På den fordom så öde plåtgården där hararna kunde ses skutta omkring har nu nya byggnader vuxit upp. Små elektronikföretag blomstrar, varvsområdet lever vidare i ny skepnad och förbättringar har även gjorts. Historien varken börjar eller slutar med oss.

För männen har arbetet alltid varit deras hem – där de skaffat sig sin identitet, sitt värde och sin historia. På arbetet har de förtjänat sitt uppehälle och där har de haft sina kamrater. Familjen har varit en försörjningsbörda men också en reträttpunkt. Omvänt har hemmet varit hem för kvinnorna, där har de haft sin identitet, sin makt, sin plikt och sin historia, främst genom barnen. Om reträttpunkt funnit har den varit arbetet som dock aldrig varit centrum i deras liv, i varje fall inte om de har haft barn.

Allt detta börjar luckras upp. Kvinnorna har gjort rejäla inbrytningar i männens värld. När männen ibland ryggar tror jag inte det så mycket beror på att deras identitet är hotad som fastmer deras plånböcker. Tyvärr ligger det något i detta. Där kvinnorna kliver in där planar lönekurvan ut. Denna mekanism måste vara den absolut viktigaste att angripa i ett framtida jämställighetsarbete. De få avoga män jag stötte på som svetsare anförde ibland öppet just detta skäl.

Ett annat skäl att vara negativ till kvinnor var endera dålig egen självkänsla eller också omsorg om barnen, faktiskt. Åtminstone var det vad som sades, i beklagande ordalag, om de kvinnliga varvsarbetare som hade förskolebarn. Pappor till förskolebarn fanns inte på hela varvet verkade det som fast vi var tvåtusen, rent statistiskt en helt unik population således.

 

Nej männen hade inga problem med sina samveten. Den inbrytning vi gjorde i deras värld saknade helt sin motsvarighet tyvärr. Att våra söner tar sitt ansvar och får uppleva födandets stora glädje, alltså att få vara med om att föda upp barnen, är också vårt ansvar – vi som fostrar dem. Det sorgliga är att män och kvinnor ännu inte kommit så långt att de slåss om vem som ska få vara hemma med barnen utan att det motsatta fortfarande gäller. Ännu är det finare att slita ut sig för andra. Ännu betraktas man som reaktionär om man ifrågasätter denna uppfattning. Vi har rusat till männens hem och sagt: ja, här vill vi vara. När ska de rusa till våra hem och utbrista detsamma?

En glädjande trend man kan utläsa bland dagens ungdom är dock att de idag har kamrater av bägge könen, det förekom sällan på min tid. Jag var en av de få kvinnor som hade förmånen att få uppleva detta redan för tjugofem år sedan och nu verkar det bli norm – detta bådar gott.

 

Minnet är en opålitlig kikare och det händer att jag längtar tillbaka till den där tiden. I en anteckning från 1979 hittar jag följande: ”Jag är nog alldeles för sällskapssjuk för att bli en bra författare, jag vill se folk omkring mig när jag jobbar”. De första tre åren som heltidsförfattare var jag också deprimerad i brist på arbetskamrater, ja jag saknade även en förman som så att säga bekräftade mig. Så småningom insåg jag att det var jag själv som förvandlats till förman. Jag försökte också komma ihåg det allt mer frekventa användandet av Paraflex beroende på den smärta som börjat stråla ut från skulderbladen och vars budskap hade varit att jag skulle fördärva mig på sikt.

Industrin och hela samhället tjänar på att kvinnorna ger sig in i de manliga yrkesområdena. Men för att en sådan vilja från avnämarnas sida ska uppfattas som trovärdig krävs det samma flexibilitet vad gäller arbetstider som vårdsektorn uppvisar – trots komplicerad ”produktion”.

Om det fanns ett val skulle jag aldrig lämna mitt barn på dagis tio till elva timmar om dagen för den osynliga nåden att få slita ut mig, för att tala med Stig Sjödin, oaktat kamratskapet. Men gärna fem eller sex, det skulle både barn och föräldrar må bra av om daghemmet vore bra. Jag hoppas att dagens enastående föräldrar inom industrin inte behöver ha det så som de ensamstående mammorna jag delade omklädningsrum med hade det på den tiden.

Morgondagen kommer över huvud taget inte att kunna leva sig in i slitet på varven. Å andra sidan kommer de kanske heller aldrig att få uppleva närheten till så många människor, dagligen, spännande möten som satte färg på tillvaron. Osannolika levnadshistorier, fantastiska produktionsbragder, otäcka olyckor, dagliga ståup-föreställningar i humorns högre skola innan genren ens hade uppfunnits. Allt var grått och överdraget av slipdamm men som solar lyste och glimmade arbetskamraternas leenden.

Det är dem jag bär med mig.

–