Nu skimrar åter skogen skön
Vår egen plats blir åter grön
men jag ska inte finnas här
när markerna sig klär.
De stenar som du själv valt ut
är dina mina fötter slant
det hem vi hade det är ditt
och tystnaden är din.
Syrenbersån nu blommar snart
dess tunga doft dess vin och skira fest
med lätta händer lyftes glas
men denna vår i tystnad höjs blott ett.
Orden räcker inte långt
jag sa jag kvävdes allt blev trångt
vårt vackra hem var yttre ting kring
kärnan – upplöst, ingenting!
Nu skimrar våren i vår skog
och fåglarna är åter här
men honan ruvat länge nog
sen äggen borta är.
Nej orden räcker ingenstans
vår kärlek saknade substans.
Nu jublar skogen rik och stark
för älskande på delad mark
Mitt hem är åter avgasrök
du sa du ej förstod – försök!
I knopparnas syrenberså nu
smärtan växer vill – ja vild!
Det är så vackert där vi bott
allt lever knoppas allt har grott
Men jag kan inte stanna kvar
hör tåget dånar in. Jag far.
–
