Hans vidöppna gap vändes emot mig. Ska karln aldrig sluta skratta tänkte jag. SÅ roligt var det väl inte. Men hans gap brassade på för fullt trots att ögonen nu slutat skratta. han pekade på sin käke: Schlå till mej – klipp till för f-n!
Han hade gapat ur led, äntligen gick sanningen upp för oss andra. Hans damsällskap för kvällen började gråta, mascaran rann. Han som hade verkat så trevlig, vad menades? Inte gick det väl att vänslas om han skulle fortsätta på det där viset! Tänk om det var obotligt, tänk om han skulle se ut så resten av livet, vem ville fira guldbröllop med en evigt gapande karl? Tårarna forsade.
Killarna i sällskapet vägrade klippa till. En del av tjejerna hade nog ställt upp men fick inte, det skulle vara schvung i slaget annars kunde det kvitta. Gaparen såg sig uppgivet omkring. De flesta av oss andra grät nu också – av undertryckt skratt.
Han ville ha äschelol. Efter ett tag förstod vi att han vill ha Läkerol. Det började väl kännas torrt därinne. Läkerolen ramlade ut hela tiden, det var mycket besvärligt. Hela sällskapet fnös och letade efter saker bakom sina stolar och tårarna rann än värre. Vi får åka till sjukhuset, stönade jag fram. Han nickade och fick upp sitt busskort.
Vi nobbade. Inte en chans. Bussen kunde ju köra av vägen, själva höll vi på att ramla av stolarna. Gaparen tröstade nu ömt sin ljuva mö. Hon lutade sig mot hans axel och han stoppade in halva hennes huvud i sin käft. När det nu inte gick med Läkerol. En av oss exploderade av skratt och blev omedelbart utvisad.
Äntligen kom taxin. Vi var tre som följde med, bl.a. hans hjärtas dam vilken vid det här laget hatade oss alla. Själv försökte den blivande patienten hålla modet uppe med lite konversation. Taxichauffören höll mycket riktigt på att köra av vägen och ville ingenting ha betalt när vi kom fram, han hade aldrig haft så roligt under en körning.
På akuten fick Gaparen komma in till en läkare och så var det roliga över lika plötsligt som det hade inträffat. Gaparen – numera den före detta – kom ut efter en halv minut, arg som ett bi och trettio kronor fattigare för det här var på sextiotalet mitt herrskap och då var detta vad ett akutbesök kostade. Vi var just ena snygga kompisar. En sån enkel grej. En rak höger bara, skulle det vara för mycket begärt va? Det var tur att han hade snackat omkull taxin annars hade vi banne mej fått betala den själva. Och läkaren sedan, trettio spänn för två sekunders jobb, mer tog det inte att häkta fast käken på rätt ställe. Trettio spänn för två sekunder, en sån timpeng skulle en annan ha!
Så där svor han och domderade hela vägen hem i bussen. Han hade inga riktiga kompisar, nej det hade han ta mej fan inte. En gång hade han fått åka motorcykel i fem mil till närmaste lasarett för att ingen jävel hade ställt upp. Det hade varit på sommaren och massor med mygg hade flugit in i käften.
Vi letade förtvivlat bakom sätena efter vår förlorade heder. Endast fästmön var lugn. Lyckligt pussade hon honom på munnen så fort han tog en paus i sina haranger. Det gällde att passa på, vem visste när ödets svarta hål öppnade sig nästa gång!
–
