Du!!!
Ja, du. Säg… har du en cigarett? Jag hade ett paket i bh:n vete fan vart det tog vägen… .
Åh. Tack. Såna där franska! Dom är starka dom. Precis vad jag behöver just nu.
Jag såg att du hade snälla ögon. Den där kärr… kvinnan vågar jag fråga tänkte jag. Våga. Fråga.
Jonas Gardell.
Ja. Jag törs fråga dej… kan du inte slå dig ner? Bara fem minuter!? Det är inte var dag man har chans att prata med en alldeles normal människa.
Så ta den!
Nu var jag vitsig igen.
Det blir mest gubbarna och det vanliga köret du vet.
Nej det vet du inte. En alldeles normal och vettig människa – ett kungarike för en häst!
Akta! Vik undan kappan! Fast jag tror bänken är ren. Det är bara jag som brukar sitta här. Och bara ibland. Som nu.
När jag behöver tänka.
Hör!
Festen nere vid lekplatsen. DET ÄR FREDAGSEFTERMIDDAG OCH DEN DJÄVULSKA HELGEN LIGGER FRAMFÖR OSS SOM ALDRIG ÄR LEDIGA.
I mitt gebit finns inga raster, inga semestrar, inga kryphål – ingenting. Det är bara att stå på och ge järnet tills man ligger där grå naken och död som den utbrända fackla man är.
Jag är inte klok. Vad sitter jag och dillar!
Du ska veta att idag är jag så gott som nykter. Det är inte varje dag det inträffar vill jag lova.
En så snygg klänning du har. Linne? Snyggt skärp. Är du kurator?
Nä, du jobbar på dagis så klart. Nu ser jag. Socialsekreterare, socialchefer, byråchefer, kanslister eller fotfolk typ dagisfröknar som du – fråga mig, jag vet allt. Åratals intensivt studium av dessa befolkningsgrupper har gjort mig till expert. Och är jag det minsta osäker räcker det med att bara lyssna i – säg en halv minut. Biffen är klar, denna kvinna är socialsekreterare med ordnad befordringsgång. Jag skulle vinna varje vad.
Jaså dagis. Tja. Ungar som ungar. Vad är det egentligen för skillnad på dom som dinglar i gungorna och dom som sitter bredvid och tittar på? Nappflaskorna har bytts ut mot andra pavor.
Vilken snacksalig människa tänker du. Jag ser det på dig. Du tror att jag yrar och att jag är lite knasig i bollen. Det är jag kanske. Det är väl inte så konstigt? MIN ARBETSPLATS ÄR HÄR PÅ BÄNKARNA. Och det har jag färska papper på.
Nämen gå inte! Förlåt, förlåt för jösse namn, gå inte! Jag sitter ju bara och snackar skit, det förstår du väl. Du som är så snäll… ?
Jag har faktiskt papper på att jag är frisk i huvudet också!
Hur många kan ståta med det?
Sitt närmare. Ett förstående öra – balsam för en trasig själ.
Än är det långt kvar innan dom stänger.
Misstycker du om jag… ? Du trodde väl ändå inte att jag hade en stickning i väskan?
Den tiden är sedan länge förbi.
Vill du ha? Nä. Skål.
Ska du inte ha en i alla fall? Nån nykterist är du väl inte?
Nej se där. Ledig för resten av dagen och allting. Varför inte?
Ja, ja, jag förstår. Förstår mer än du själv. TROR DU INTE JAG BEGRIPER ATT NI DRICKER AV EXAKT SAMMA ANLEDNING SOM VI!
Aromer! Det är ju vetenskapligt bevisat att man redan efter några få centiliter inte kan känna skillnad på Chivas Regal och finkel. Vi dricker för att bli påverkade – alla.
Skål igen. Du fick inget den här gången heller.
Snygg klocka. Tiden går, som sagt.
Jag ska inte uppehålla dej, jag måste bara få veta…
Jag ser vad du tänker. Varför dricker hon tänker du. Sen försöker du gissa min ålder.
Gissa då!
Jag blir inte sårad.
Jag är van.
Jag skulle inte se så illa ut bara jag skötte mig, tänker du. Den här jackan… håret… . Jag kan läsa i ditt ansikte som i en öppen bok.
För en sak har ni fått om bakfoten. Ni tror att spriten trubbar av. När det är precis tvärt om.
Mitt emellan rus och bakrus – som nu – ligger märgen blottlagd… .
Aj.
Det gör så ont… .
Begåvad och bedövad, av för mycket känslor. Det är därför jag kan läsa av dig och alla nyanser i dina känslor.
Olusten gentemot mej.
Mina föräldrar var fattiga men hederliga. Mina bägge systrar – nemas problemas. Den ena gifte sej med en trädgårdsmästare. Hon är förresten dagisfröken som du. Den andra gick Handelshögskolan och jobbar på bank. Gift med en stöddig jävel. Det finns inget i min bakgrund som ger mej anledning att supa döden på mej.
Åh. Man tackar, en till!
Starka som fan var dom men goda, förbannat goda som han sa han som berömde vattvällingen för att slippa diska.
Jodå. Vaggad det blev man allt. Kanske att man rent av fick för mycket.
Minst var man ju också. Dom övade sej väl på mina systrar och tänkte att jag, jag skulle stå för den fulländade produkten, så som den egentligen var tänkt.
Ha – så förvånade dom måste vara i sin himmel!
Morsan dog när jag var tretton. Tur för henne, slapp hon se.
Farsan tyckte bara synd om sej själv, mej såg han inte. Han gnällde över ett ansvar han aldrig tog.
Nämen se där. Är jag inte duktig? Nu är jag inne på Dåligt Vaggad i alla fall, det går tydligen automatiskt men jag har alltid druckit. I hela mitt vuxna liv.
Fast efter en speciell händelse. Tog det verkligen fart.
Vill jag lova.
Hör! Festen vid gungorna! Vad sjunger dom?
Att ha barn.
Det är att ge och ge och ingenting få. Det är att vilja men inte kunna eftersom ingen har lärt en.
Det är att vara tvungen fast man inte vill. Det är krav, krav och ingenting annat.
Man nästan hatar dom, för att dom finns och ska gå på samma blåsning som en själv.
Så jävla, jävla onödigt!
Dom blev hämtade en fredagskväll som ikväll. En svart Saab minns jag tydligt fast jag var full. Eva var fem och Christian fyra. Jag hade fått dem väldigt tätt ser du.
Jaa. Varsågod och titta! Jag var full!
Det fanns inga rena kläder att ta på dom utan dom fick åka skitiga som dom gick och stod.
Jag hade inte tvättat på veckor.
Jag var aspackad. Kunde inte resa mej, kunde inte hindra… .
Hur ska du kunna fatta? När jag inte själv fattar.
Det bara blev så. Och det är inte sant att jag inte älskade dom.
Ändå… . Som en rullande snöboll… .
Åh min Gud… så dom sjunger därnere…
Så kallt du ser på mej. Du tänker gå. Du tror att jag inte bjöd till, att jag inte kämpade.
Du kräver kamp, av mig?
”Kämpa” ropar ni och tror det är något högt och ädelt.
Något som vi inte gör.
Ni tror att ni kämpar när ni bara glider fram.
VARJE GENOMLEVD MORGON VAR EN SEGER.
En ograverad löning rena jackpoten.
För det finns ett nederlag också. Ett svart hål som suger dej nedåt i sprit, tabletter, sjukskrivningar, självmordsförsök, tillfälliga uppryckningar runt, runt.
Om du visste vad jag svurit – och brutit – vid min döda mor!
Till sist tror man inte ens själv på sina löften… besvärjelser… definitiva… ”om jag så ska…”.
Nej, mera meducin!
Inte nu heller? Skål.
Slappna av, dom där är för långt borta för att se vad vi – jag menar jag – har för mig.
Gå inte är du snäll!
Jag ser vad du tänker.
Hellre dog jag än levde som hon, tänker du.
Det skulle aldrig kunna hända mej, tänker du sen.
Men.
Kanske är det bara ditt dagisvikariat och cirka tjugo tusen på banken som skiljer dej från mej?
Jag kan läsa dej.
Jag ser dej.
I dessa tider kommer ni neddansande som flaxande tranor.
Vin och sång i några månader. Sedan…
Se inte så jävla besvärad ut.
Du får gå. Men betänk att du är genomskådad. Även Parfait d Amour är fylla, fast med en ovanligt äcklig färg!
Betyder ingenting alls? Hur ska du ha det?
Jag har redan en förmyndare. Han är den ende. Dom andra har svikit, alla.
Han är den ende jag fullkomligt kan lita på.
Vi vet var vi har varann.
Och han lovar inget som han inte kan hålla.
Man är rik med en förmyndare som min.
Man upptäcker att man faktiskt har en massa.
Som han kan ta.
Han tar och tar.
”Bara en mor”.
Det var väl bäst det som skedde.
När nån frågar ”vad gör din mamma” så svarar dom att hon är lärare.
Och det är hon ju också, deras riktiga mamma.
Fan att jag jämt ska lipa.
En bit torrt land är allt jag begär.
Med torrlagda frilagda människor.
En bit torr mark.
Där han inte kan få tag i mig.
Nämen – nu blev hon förbannad… ?
Gå inte! Stanna!
Någon som lyssnar är allt jag vill ha!
–
