FRISKISPRESSEN

Jag är en typisk soffpotatis, även om datachips egentligen vore en mer adekvat beskrivning, fet som jag är och fjättrad vid datorn. Trots detta har jag genom åren hunnit med diverse grupprelaterade träningsförsök ty det ena du vill det andra du skall. Jag har motionerat i gymnastiksalen i Forshaga, jag har buggat i bystugan i Gärdås, jag har simmat som en sill i simhallen i Malung och under en period i Göteborg spelade jag till och med badminton tillsammans med mycket snälla och mycket toleranta vänner ty jag har inget bollsinne whatsoever.

Men. Jag säger bara nej. Aldrig mer att jag tränar med andra. Svårt yrkesskadad efter att i nära trettio år haft fantasin som huvudsakligt redskap inser jag att flocken inte passar alls. Ty den fysiska ansträngningen, det som är hela poängen, kommer helt i skymundan och jag blir istället fokuserad på människorna som är med. Jag tappar takten i dansen och givetvis varenda boll och ibland tappar jag rent av hakan. Vi blir sittande i bastun och snackar och jag lyssnar och fogar samman kapitel efter kapitel i min inbillade roman som dessvärre far iväg för alla vindar så snart jag åker därifrån.

Buggandet, och nu talar vi inte avlyssning, blev man extremt svettig av men även social och verbal, det pratades och skrattades och efter ett tag kunde jag iakttaga små omärkliga rörelser i gruppen? Små närmanden, skygga trevanden, lekfulla försök trots att motionen var grejen och det i extrem lysrörsbelysning och utan minsta drink! Högintressant för en författare som aldrig kan koppla av från sig själv. Friskis och Svettis ska vi bara inte tala om – så många människor! Alla med sin egen historia. Så snart vi blev bekanta störde den fysiska ansträngningen mina inre bilder. Gruppgymnastik till musik är liksom bugg nog så komplicerat när armar och ben ska utföra olika saker. Att därtill i andanom gestalta medgymparnas dramatiska liv kan knäcka den segaste. Jag orkade inte med det.

Men ändå; med ett BMI på över 25 och vetskapen om att hjärnan också behöver syre tar jag mig understundom samman och gör min lekamen dess kur.

Det tar emot. Det gör ont. Det är tråkigt. Det är synd om. Och jag har inte tid. Ändå tvingar jag på mig själv en promenad, en tur med sparkstöttingen om det inte är sandat och ibland driver jag även iväg mig själv på en skidtur. För jag bor alldeles i skogsbrynet så det finns ingenting att skylla på.

Och se då inträffar det märkliga – att när jag äntligen bestämt mig och befinner mig på rask promenad i det fria eftersom luften liksom gått ur mig vid datorn. Så kommer kreativiteten tillbaka! Jag går och går och ingenting händer och inte tänker jag på något särskilt heller men ett tu tre kommer lösningen på ett problem som jag vänt och vridit på hela dagen! Och sedan kommer det fler idéer ju längre bort från datorn jag kommer. Nämen vänta nu, har jag fått med mej papper och penna? Ju oftare jag går ut ju lättare kommer detta oombedda flöde igång. Numera har jag alltid med mig papper och penna och ibland diktafon. Och man borde uppfinna en promenaddator som man kunde bära på magen som en sådan där gammaldags godisförsäljare – bara att ta för sig.

Hjärnan är sannerligen en muskel. Den behöver motion i rent fysisk bemärkelse. Som yrkesskadad författare mår jag dock inte bra av att motionera i flock, det blir överstimulering av att se så många levnadsöden, var och en sin egen roman. Jag tycker inte om att motionera alls. Författaren i mig kräver dock regelbunden fysisk aktivitet har det visat sig, annars strejkar den. Den är således inte jag? Det är bara att lyda och flåsa på och ta det som en del av jobbet. På kuppen behåller jag min hälsa och förlänger sannolikt mitt liv.

För såvida jag inte snavar på mina skosnören och råkar sticka pennan i ögat och in i hjärnan när jag driver omkring där bland träden och antecknar.