FRIDEGÅRD GAV MIG STYRKA

Wallinska gården, Enköping, 18 mars 2010:

 Först av allt vill jag tacka styrelse och arrangör för att ni ville att jag skulle tala här ikväll vid sällskapets årsmöte. Det är en stor ära. Tack!

Rubriken för föredraget är ”Jan Fridegård gav mig styrka”. Detta påstående tänker jag härmed försöka utveckla.

Som ung läste jag Jan Fridegårds böcker. Inte kunde jag väl då ana att jag själv som mer än väl vuxen som nu, skulle komma att bo i den trakt han så inlevelsefullt beskriver i sina romaner. När jag nu läser om några böcker ser jag att referenserna till Enköping är många, Vårfrukyrkan på sin ås. Att hans far tog tåget in till stan och kom tillbaka med brännvin och Enköpingssnus.

Författaren Ove Allansson har myntat uttrycket läsenär. Det känns märkvärdigt att de trakter jag som läsenär besökte när jag läste Jan Fridegårds böcker faktiskt finns på riktigt! Att jag till och med bor här!

När man är ung fiskar man ju upp det man för tillfället behöver. Så först måste jag faktiskt be att få berätta om hur det var när Jan Fridegård inte gav mig styrka. Utan faktiskt det motsatta.

Det gäller läsningen av Porten kallas trång, samt inte minst: Torntuppen.

En så speciell roman hade jag aldrig tidigare läst. Dess budskap, levererat med auktoritet, lade sig under mitt hjärta.

Mina föräldrar var icke-religiösa, närmast ateistiska och med tydliga socialdemokratiska preferenser. Däremot levde vi i en av Evangeliska fosterlandsstiftelsen präglad by. Jag gick faktiskt i sex år i skola i Bönhuset med Jesus överallt eftersom skolhuset inte förslog. Till viss del kände jag mig därför som en outsider, lägg därtill dåtidens skolundervisning med morgonbön, bordsbön och oupphörliga anspelningar på en himmel och ett helvete som jag inte förstod mig på.

En klasskamrat konstaterade krasst att en plats redan var vikt för mig därnere hos den störste eldaren. Mina föräldrar hade skilt sig och jag hade dessutom svurit både en och flera gånger, då var saken klar. Jag var en syndare medan hon skulle komma till Gud.

Men nu hade jag hunnit fylla sjutton år och hade alltså läst Porten kallas trång och sedan Torntuppen. Och det var något helt annat än det där frireligiösa jamset. Jag kände att Jan Fridegård som alltid var ärlig i sitt sökande.

Och nu hade min mor dött. Jag var sjutton år och ensam i huset, utmattad efter att ha bevittnat hennes plågsamma dödskamp. Nästan paralyserad av sorg och ångest, vad skulle det bli av mig?

Men jag hade ju kompisar. Dom kom om kvällen och höll mig sällskap. Huset skulle säljas. Jag hade ett jobb på gång på S:t Jörgens sjukhus i Göteborg. Jag hade nu bara några få nätter kvar att vistas i mitt barndomshem där i skogsbrynet i Malung.

Man kan ju tänka sig hur allt laddades upp inuti denna unga flicka. Som var jag. All denna mörka och dolda energi. Ändå skämtade vi och drack kaffe och skvallrade som unga flickor gör, i korta skov förglömmande oss själva och alla problem.

Sedan minns jag inte hur det gick till men plötsligt satt vi med ett stort gråpapper framför oss, med levande ljus och med Glaset.

Utanför ruvade tiomilaskogen, det var vinter och mörkt. Inne i värmen satt vi runt det där bordet med ljuset som enda belysning och frågorna började ställas till Glaset.

Som sakta, men allt snabbare, började röra sig, fram och tillbaka, från bokstav till bokstav.

Min kompis Margareta var den mest mediala av oss. Efter ett tag fick hon kontakt! Der var – potentaten! Han som skötte om den eviga elden!

Vi blev spaka. Margareta frågade låtsats kavat: Hur vet vi det?

Då sa djävulen att han inte var ensam, han var i själva verket tre. Det fanns tre djävlar, och de var här! Och vi var ju tre flickor, eller hur?

Vi blev as-rädda, för att uttrycka sig milt (och kultiverat!). Stämningen förtätades, hade gått att äta med sked. Jag hade ännu inte vågat fråga efter min mamma.

Då ställer Margareta nästa fråga: Hur ska vi veta att det du påstår är sant?

Djävulen svarar: därför att vi står här. Utanför fönstret.

Vi stirrade mot fönstret.

Som blängde tillbaka. Med en blank och svart ruta. De kunde se in men vi inte ut.

I detsamma.

Bultade det på dörren!

Tre unga flickor skriker som fabriksvisslor, störtar sig in under bordet och pressar sig mot varandra, fortsatt skrikande som besatta.

Ytterdörren öppnas, någon ropar hallå. Vi skriker ännu värre i den mån detta alls är möjligt. Tre unga killar skyndar in i vardagsrummet och frågar vad som står på? Vi känner dem, de är våra kamrater. Men det hjälper inte. Vi skriker: Är det ni som är djävlarna! Hur ska vi kunna veta att ni är ni?!

Dramat slutade med att en av flickorna gråtande ringer sin mamma och ber att få bli hämtad.

Det är pappan som kommer. Han skäller ut oss efter noter.

Alla går därefter hem, med svansen mellan benen. Snopen sitter jag kvar. Med ett sotigt dricksglas och hela skogen utanför knuten full av oknytt och djävlar.

Men konstigt nog var jag inte längre rädd. Hela paketet med budskap från den andra sidan liksom släppte.

Och just den grenen av Jan Fridegårds författarskap har inget grepp om mig sedan dess. Så på sätt och vis kan man säga att Jan Fridegård även i detta gav mig styrka! Efter att först ha gjort mig svag, enligt den välkända tesen att det som inte knäcker dig det stärker dig. 

Jan Fridegård tillhör ju statarskolan och den internationellt sett imponerande grupp författare med rötter i arbetarklassen. De svenska proletärförfattarna av den gamla stammen är många och vi har all anledning att vara stolta över dem. Sprungna ur de mest usla förhållanden erövrade de helt själva språk och skrivdon, egen bildning och till sist en position i svenskt kulturliv.

Vi som kom efter dem har haft det lättare. Folkhemmet har på ett helt annat sätt kunna sörja för oss även om vi inte har haft någon akademisk eller intellektuell tradition i våra hem. Udda var även vi. Men vi for inte fysiskt illa som Dan Andersson, Moa Martinsson, Jan Fridegård och flera andra.

Att gå på luffen var inte ovanligt om man var man och inte fick arbete. Annars kunde man bli nasare som Ivar Lo Johansson som övernattade i ett hönshus på vandring i min hembygd i Västerdalarna. Jan Fridegårds alter ego går brandvakt i Stockholm och svälter. Sveriges första kvinnliga arbetarförfattare Maria Sandel satt i ett litet rum och sydde och svalt. Hennes först bok hette Vid svältgränsen. Kvinnorna hade det värre än männen.

De kvinnliga arbetarförfattarna var dåförtiden färre än de manliga. Till och med en utfattig karl kunde ändå röra sig relativt fritt, kunde vara lite annorlunda, ett original, kunde få ett påhugg, behövde i varje fall aldrig prostituera sig hur illa det än gick. Klassamhället är och var randigt. Den nedersta randen i varje klass är kvinnlig.

Detta har fått som följd att det fattas berättelser från hela nittonhundratalet. De arbetande kvinnornas berättelser! Dessa kommer det att bli svårt att rekonstruera, om detta över huvud taget kommer att ske.

De maktlösa skriver sällan historia.

Idag är det ofattbart att så många arbetare alls blev författare, kvinna eller man. Och i ungefär samma tidsepok! Det borde inte ha gått.

Men dessa giganter gjorde det ändå!

Och bara det är ju inspirerande. Och ger styrka.

Det som gjorde att jag i min ungdom tog in Jan Fridegård som stärkande medicin, var hans uppriktighet samt hans friska språk. Det senare visste jag dock inte om. Jag ägde vid den tiden inte förmågan att reflektera över språket, eller formen över huvud taget. Jag bara kände att detta måste jag läsa! Och njöt av var mening.

Trots omvägen via min kvinnliga identitet var det uppfriskande att komma nära Hårds och Froms och Mörks liv. Man kan nog säga att männen, tack vare detta, av mig tillskrevs en själ, vilket man som ung flicka ofta undrade om den fanns, efter brottningsbataljer i någon fäbodstuga eller i baksätet på en bil.

Jan Fridegårds skoningslösa berättelser kom till rätta med romantiska griller och kunde förklara ett som annat. Hårt var det naturligtvis att läsa en del kvinnoporträtt. Men det var också nyttigt. Sanningen har ingen farit illa av.

Fast kanske var det ändå så, att Jan Fridegård inte tillräckligt intresserade sig för det motsatta könet på det inre planet, för att rätt kunna teckna nyanserade porträtt av unga kvinnor? Hur som helst slukade jag hans skildringar, utan att vid den tiden ens komma i närheten av en dylik reflexion.

Jag äger en trave böcker skrivna av Jan Fridegård. De ska jag behålla för alltid fast jag senast körde fyrtio banankartonger böcker till Emmaus.

Kvar finns böcker jag vill och ska hinna läsa om. Han finns bland dem. Jag läste dem som ung, mycket ung. De gav mig redskap och nycklar till livet och dess mysterier.

Att de även skulle ge mig styrka i mitt författarskap fanns inte på kartan emedan författare inte fanns i Malung. Som ung reflekterade jag över huvud taget aldrig över de som hade skrivit alla de där böckerna jag lånade på biblioteket i den centrala byn Grönland i Malung. Vagt tänkte jag att de var väl några sorts trollkarlar, inte som riktiga människor egentligen. Författarna var inte intressanta. Bara det som fanns mellan pärmarna, det de hade skrivit. Bokkassarna var tunga. Men på vintern fanns det spark. Och på sommaren cykel. Det var mamma som i praktisk handling gjorde klart för mig att regelbundna biblioteksbesök var helt nödvändiga, betydligt viktigare än regelbunden tandborstning, de vuxna hade alla löständer så tandhygien hade ingen hög prioritet, min tandborste låg bland verktygen i ett skåp. Men läsning – det var nödvändigt. Det var ett fönster som öppnades mot den fria vinden för en instängd käring i Malung och även för hennes dotter som hängde med av bara farten.

Den första bok jag, med anledning av detta föredrag, läser om, är romanen Offer från 1937 vilken måste sägas vara en typisk trettiotalsroman. Associationer väcks direkt till Inga-Lena Larssons Vide ung som kom ut fjorton år senare men också till Ivar Lo:s Gårdfarihandlaren vilken dock är muntrare. Jan Fridegård är allvarlig och domen över huvudpersonen Mörk är hård.

Romanen Offer börjar direkt med väsentligheter, nämligen sex. Och inte vilket sex som helst, utan en pedofil till skomakares lustar. Och värst av allt, man ska känna sympati för gubben. Att hans äktenskap med en tjugofem år yngre, förslagen kvinna, havererar från start vävs in som en förmildrande omständighet – att han inte får ligga med henne. Denna förklaring lär dock den lilla flickan knappast ha någon glädje av ens om hon visste.

Som ung läste jag böcker som den törstige bälgar i sig vatten. Numera ser jag hur författaren gör. Och då ser jag att Jan Fridegård nog var före sin tid, han använde sin litterära eskilstunakniv som en filmklippare, och klippen är djärva.

Greta växer upp efter det där övergreppet och nu är vi med henne fram till tåget mot staden, vi känner hennes rädsla inför det okända där borta.

I nästa klipp serverar hon plötsligt på en sylta och har redan vid ett flertal tillfällen tvingats värja sig mot pockande manshänder. Hon är ännu oskuld och har blivit avskräckt från allt sexuellt.

I nästa klipp är vi plötsligt ensamma med den enda av gästerna hon tycker om nämligen Mörk. Han har ett litet antikvariat. Precis som barndomens skomakare, som kränkte henne, är vi nu odelat med denna människa. Vi anar men vi vet inte varför.

När jag efter hundra sidor fortfarande befinner mig hos antikvariatsbokhandlare Mörk, fruktar jag att intresset för denne figur har tagit över yrkesförfattarens känsla för dramaturgi. För borde vi inte vara tillbaka hos flickan nu? Det var ju hos henne romanen så gripande startade. I periferin skymtar hon nu, nästan osynlig, och tillåts bara gå ut på promenad med den nya huvudpersonen. Vart ska nu romanen bära hän?

Och hur är det med genusperspektivet? Ett modern påfund och gissel fruktar jag att författaren skulle svara. Kanske också en och annan här i lokalen? Ty han, alltså den huvudperson som nu har kristalliserats fram, herr Mörk, är ansatt av kvinnor från alla håll: Greta, som boken började med, vill gifta sig med honom och bilda familj. En kvinna i en sjurumsvåning vill ligga med honom och han kan inte neka, eftersom hon har betalat kvartalshyran åt honom. Och en flott antikvariatsinnehavarinna i egen bil blåser honom på det sista partiet böcker.

Medan männen å andra sidan stolta och rättrådiga i tusental demonstrerar för de stupade i Ådalen. Det är bland dessa män Mörk helst vill vara.

Beundrande läser jag dock enskilda meningar där författaren stannat upp och liksom lekfullt broderat i texten som här under en demonstration, citat:  ”I öster stod skogen tyst och såg ut att vara förvånad över vad den såg, och i norrsluttningen stod ekarna spridda liksom på språng nerför. Över sorlet trängde en gång en lastångares siren som en jätteoxes dödsråmande”. Vilket språk! Vilken häftig bild!

Greta blir gravid. Vi är med om fosterfördrivning i femte månaden med hjälp av en sond. Var det här som Inga-Lena Larsson hämtade vrede och kraft till sin roman Vide ung som så många av oss har läst som unga? I Offer ser vi aborten ur mannens perspektiv, han som inte kan älska. Fast det vet han inte, att han bara kan älska sig själv, och möjligen andra män. Kvinnorna föraktar han oavsett ur vilken klass de kommer. Dom är ändå alla kossor, verkar han tycka.

Därefter svänger romanen över i ren skräck när Mörk ska gräva ner fostret i källaren och tycker sig höra ett svagt gnäll, som en domedagsklocka. Sidorna därefter har författaren haft svårigheter med, perspektivet kränger oupphörligt mellan den rena gestaltningen av den likgiltige och cyniske nyblivne abortören Mörk, och författarens indignation och fasa över att släcka ett påbörjat liv om så bara i sin egen berättelse.

En död väninna till huvudpersonen, låter oss framskymta det tema i författarskapet som sedan ska bli så framträdande. Det icke med ord greppbara som finns bortom döden. Lysande formulerat på sidan 183, citat: ”Orden går som utestängda hundar kring husbondens gård /…/. Det är som om ett förhänge dras undan och jag ser en sekund att det finns ingen död sådan den ses av mig och de flesta annars ”.

Fast mot slutet i denna mycket intressanta roman, där litterära tendenser svingar sig som svalor, kommer ändå en förmodligen ofrivillig lustighet när han skriver så här: ”snart kom en grå grind emot honom bland tallarna”. Eller också var det verkligen så att andevärlden redan hade tagit över och satt ben på den där grinden.

Mörk får huru som helst sitt straff för sveket emot flickan. Av en slump hamnar han i hennes hemsocken. Och han blir kär i henne. Hans straff. Att aldrig få se sin älskade mera och dessutom veta att det är hans fel att hon är död.

Slutscenen är aningen patetisk, Mörk ligger på kvinnans grav, förlossad och äntligen förmögen att älska. Och inte bara henne utan hela det fattiga strävsamma folket som, med författarens ord, lever tungt och dör tyst.

Jag minns inte hur jag som ung reagerade på just denna berättelse. Jag tyckte säkert om den.

Kanske kände jag en tagg för att han aldrig skulle kunna vara jag, det var omöjligt att identifiera mig med hjälten. Men säkerligen kände jag heller inte igen mig i den asexuella Greta vars enda passion enligt författaren var att bilda familj och skapa ett hem, inga högre visioner där inte.

Vad var det som så fascinerade? Sannolikt denne i grunden osympatiske man. En variant av syndromet där kvinnor tror att om bara jag finge hand om honom så skulle kärleken förlösa honom och väcka det goda hos honom, det är egentligen så oerhört synd om honom. Han är ju så känslig. Kärlek är det enda som fattas!

Att kvinnan dör och mannen blir en ädlare person känns igen från Ivar Lo Johanssons mest kvinnofientliga roman Måna är död där Måna, störtas i forsen för att författarens alter ego fritt ska kunna börja kämpa för sin ära.

En kvinna som kämpar för sin ära, finns hon?

Javisst. Fanns åtminstone.

Ja finns än.

Och slåss, med näbbar och klor för sin ära.

Nämligen. Att inte bli utpekad som: hora.

Det är den kvinnliga äran det. Någon annan ära har aldrig varit på tapeten.

En natt i juli är Fridegårds andra roman och den andra jag med glädje återser med anledning av vårt möte här ikväll. Den öppnar som en storfilm med eleganta scenerier som bär det självupplevdas prägel. En statarfamilj med sitt flyttlass, skildrat inifrån en silltunna där författarens alter ego, pojken Johan, skakar fram på ett av lassen. Denna inifrånkänsla med precisa kongeniala iakttagelser präglar i stort sett hela Jan Fridegårds produktion och det är detta som är och var så stärkande, till exempel redan på sidan sex när han ser tre hästekipage som små föremål på håll, citat: ”Den leriga landsvägen låg som ett grått hårstrå över de gula (stom)åkrarna och föremålen liknade tre löss som kröp på hårstrået med jämna mellanrum.”

En helt vanlig människa skildras inifrån. Och därinnanför det grova skalet döljer sig en hel värld av förfinade och nyanserade känslor. I detta kunde en ung tonåring i Malung känna igen sig. Ytan var stum men därunder bultade hela maskineriet, nyss taget i bruk och ännu inte kalibrerat.

En natt i juli börjar med ett pärlband av scener, modernt berättade, som i en film. Och i en fräsch språkdräkt som vid den tiden måste ha legat i absolut framkant. Enskilda detaljer lyser fram liksom porträtt i större och mindre format. Den slagfärdige och torre skolläraren är ett paradexempel vilket måste ha berett författaren stort nöje att teckna.

Dialogen när statarna strejkar och svartfötterna anländer är perfekt med humoristisk underskruv på underskruv. Klasskampen mellan patron, statare och förrädare går i hög grad ut på att kunna formulera sig. Att få sista ordet. Helst humoristiskt, torrt och lakoniskt.

Jan Fridegård studerade förmodligen aldrig hollywoodsk filmdramaturgi men visste ändå intuitivt att hindren måste byggas höga och konflikterna skrivas tydliga när man skapar en rafflande historia. Romanens Johan, står mellan två brinnande läger. Endera sviker han sina närmaste och hela sin klass, blir strejkbrytare och får chans att ta studenten och kanske vinna patronens dotter. Eller också är han solidarisk och störtar hela detta vackra framtidsscenario i gruset. Hur ska han göra?

Pageturner -bladvändare. Nagelbitare.

En natt i juli är tydligt influerad av Strindbergs Fröken Julie, denna stam- och urcell för senare proletärromaner där arbetargrabben åtrår och försöker nedlägga en herrskapsfröken. I En natt i juli används hon som bulvan av patron, för att få Johan att svika sin klass, vilket han till att börja med också gör.

Eskilstunakniven, som även finns i form av en novell, samt en vacker bok med originalträsnitt, spelar en central roll i romanen.

Som varande ledamot av Svenska Deckarakademin kan jag inte låta bli att fråga mig om inte En natt i juli egentligen är en thriller? Brottet finns där, liksom motivet, konflikterna och kniven. Romanen är huru som helst mycket rik och härbärgerar inom sig det mesta av vad som senare ska komma ut av Jan Fridegårds författarskap. Oxgubben på slutet, till exempel, ligger och undrar hur det ska bli efter döden. Han vill inte dö. Men eftersom han nu måste dö, kan hans fantasi inte låta bli att uppehålla sig vid frågan om en eventuell existens efter denna.

Jag läser om Den blå dragonen, en samlingsvolym olika texter i novellformat.

Kommen så långt på min levnads bana, och efter omläsning av dessa tre volymer ställer jag mig till min egen fasa och häpnad den förskräckta frågan: vad då, gav mig styrka i min ungdom? Hur kunde Jan Fridegård göra det med sina ungflicksporträtt, totalt asexuella, för all del fysiskt fina men även totalt a-intellektuella, rent ut sagt porträtt av riktigt dumma jäntor. Visst förekommer kvinnor med sexdrift men dessa är suspekta, de vanliga och normala flickornas driftsliv sover. Därför gäller det att smyga sig på dem, så att de inte vaknar.

Hur sjutton kunde jag hämta kraft ur det där?

Nu ser jag klart. Men då, som ung, var jag så van att hantera denna genusbarriär att jag inte tänkte på den, bokslukare som jag var.

Och jag hämtade verkligen styrka vid dessa källor, ty Jan Fridegårds attityd och språk var och är friskt och genuint och han hymlar inte utan är rakt på sak. Han berättade om helt vanliga människor, folk som kunde komma in i vårt kök, folk som var som vem som helst. Och han visade på känslighet och nyanser bakom dessa människors, oftast mäns, råbarkade fasader.

Han talade till och för arbetar- och statarklassen, han talade sanning och vägrade kompromissa. Han var heller inte rädd att sticka ut och kanske göra bort sig som när det gäller det där med spiritismen. Det skiter jag i, skriver han nästan rakt ut i Den blå dragonen, jag tror det här och det gör mig gott.

Det finns mycket som skiljer mitt författarskap från Jan Fridegårds. Inte klass direkt men kön naturligtvis liksom tidsepok och geografi. Jag är född och uppvuxen i Malung i klimatzon sju med en piga till mamma och en skogsarbetande skinnskräddare till pappa. Dessa två blir ett par tack vare logen Morgonljus och bygger sedan ett hem där de öppnar Rum för resande. Sedan går allt åt helvete, livligt beskrivet i såväl den självbiografiska allåldersboken Jäntungen som i romanen En gränslös kärlekshistoria.

Som jag nämnde dog min mor tidig och jag tog då min tillflykt till en anonym storstad nämligen Göteborg där de därpå följande åren användes till att bygga upp liv och självförtroende. Efter gymnasieutbildning, högskola och ett misslyckat försök som socialarbetare hamnade jag på Europas modernaste skeppsvarv, Arendalsvarvet.

Jag hamnade i ett jobb för filosofer, jag blev svetsare. De långa ensamma passen bakom svetsskärmen befordrade en tankeverksamhet som tilläts pågå och pågå och inte blev avbruten. På varvet gjorde jag min författardebut 1978 med den erfarenhetsmässigt självbiografiska romanen Socialsvängen, ungefär som Lars Hård. Jag förmodar att allt i den romanen inte heller är exakt biografisk.

Men ändå är romanen sann, den har hänt, den har erfarits och känts inpå bara kroppen.

Så var det också med Socialsvängen som gestaltar mitt misslyckande som myndighetsperson och professionell medlidare. Inte ens ett år stod jag ut.

Debuten innebar en revolution i mitt liv. Hur omvälvande den var har jag inte förstått förrän nu. Då tänkte jag att det var ett misstag att min bok kommit ut och sedan blivit så utomordentligt väl mottagen. Så jag skrev en till, bara för att se om det gick. Även den fick fina recensioner.

Bävande köpte elektrisk skrivmaskin och lärde mig att skriva med tio fingrar. Men först efter fyra romaner och tio år bakom svetstången vågade jag kasta loss och satsa på författarskapet.

De böcker jag skrev, och ännu skriver, utspelar sig i arbetarklass och jag räknas även till arbetarförfattarna. Men egentligen tänker jag inte så. Jag bara berättar. Det fanns och finns så stora vita litterära fläckar att det inte är minsta risk att de ska ta slut.

För drygt tio år utvecklade sig min tolfte bok till att bli en riktigt ruskig historia, jag hade mardrömmar på nätterna medan jag skrev den. Hela romanen utspelar sig vid en oljeborrplattform hundra meter under havets yta. Boken heter Ytspänning. Det visade sig att den var en thriller och jag fick pris samt utnämndes till deckarförfattare. Det var knappt att jag fattade det själv

Men det var kul. Efter den har jag skrivit ytterligare fyra deckare.

Dessa romaner är även arbetarromaner, alla fem.

Ivar Lo vänder sig i sin grav, han hatade kriminalromaner!

Idag är det Jan Fridegårds starka historieintresse som mest appellerar till mig. Jag känner hans upptäckarglädje och fascination när jag läser honom. Och om det där med spiritismen fungerar så hoppas jag verkligen att vi får tillfälle en gång sitta på ett kyrktorn och utveckla tankar och idéer kring olika historiska frågeställningar.

Min förrförra bok En gränslös kärlekshistoria, som kom ut 2005, gestaltar min egen kvinnohistoria i fem generationer. Med hjälp av reserch, gamla dokument, gamla brev, intervjuer och resor samt minnena av mammas berättelser kunde jag suggerera mig till och sänka mig ner i detta hav ur vilket jag är sprungen, kvinnohavet av dolda historier.

Det börjar med mormorsmor. Hon dör 1938, elva år innan jag föds. När hon föds är Norge och Sverige ett land, ett u-land, och Eli tvingas som åttaåring lämna hemmet för att försörja sig själv. Som sjuttonåring föder hon ett barn som bara försvinner. Hon är utfattig i hela sitt liv.

Hennes yngsta dotter Stina går också ut som piga, hon ska bli min mormor.

Stinas yngsta dotter får i sin tur gå ut som piga. Hon var min mamma. Historien ligger ofattbart nära. Liksom alla förtigna berättelser. Tystnaden dånar från myllan under våra fötter.

I augusti kommer min tjugonde bok. Det är en bred episk roman som gestaltar kvinnors liv på min fars sida, kullorna som vandrade från Dalarna till Mälardalen för att utföra de grövsta och smutsigaste arbetsuppgifterna.

Jag ska läsa ett kort stycke ur denna fyrahundrafemtiosidiga kommande roman, en text som jag i all anspråkslöshet tycker i viss mån har andats in en fläkt från en av mina stora förebilder när det gäller författandets konst, nämligen Jan Fridegård.

När vi kommer in i romanen Hjärtblad har Malungskullan Hulda vandrat iväg till Stockholm för att arbeta. Hulda är uppvuxen i ett fjös, hela familjen bor ihop med djuren. Men det var inte hemskt, det var normalt och praktiskt med tanke på värmen. I Malung med sitt bistra klimat var fjösstugorna många.

Som barn tvingas Hulda genomlida nödåren 1867, -68 och -69 när stockholmssocieteten dansade på baler för att samla pengar till de svältande. Men nu är hon uppvuxen och hon har mött kärleken. Kärleken är sig lik i alla tider.

Men kärleken får vänta. Hulda måste ge sig iväg söderöver till Romboland, Mälarlandskapen. Hon är en del av en spretig kvinnoarmé.

” En del av er gick till Hälsingland för att karda ull. Ni kardade och kardade. Längderna är fulla, Malungskullorna som kardade ullen. Ni var kardmaskiner. Ni gick till Mälardalen där ni tvättade och stärkte och hängde i det oändliga. Ni var tvättmaskiner. Ni skurade trappor, ni skurade mattor, ni skurade utedass. Ni var städmaskiner. Ni skurade de jättelika träkärlen i städernas bryggerier, ni diskade flaskor och glas. Ni var diskmaskiner. Några tog sig ut på sluparna i Strömmen där ni i konkurrens med moderna ångmaskiner var muskelmaskiner som rodde folk och kreatur och varor. Ni vevade skovelslupar, ni var vevkullor, mycket uppskattade för era hembygdsdräkter och ert goda humör. Ni var grovarbetarna som bar kjol. Ni färdades på egen fot, över hela Mellansverige och ni kom alla ifrån Dalarna. Ni var de fria kvinnorna som inte låstes in. Själva sättet att försörja er förutsatte att ni var just fria.

Fast tusen gånger hellre hade ni väl suttit som era välsituerade så kallade systrar i ett ombonat hem. Som smycken, som mannens stolthet, som värdinnor, som arbetsledare för kokerskor och pigor – som broderande, läsande, konverserande damer i vackra salonger i städer med stenlagda gator. Tusen gånger hellre hade ni mer än gärna legat kvar och sett att någon annan i morgonväkten hade tänt i den kakelugn ni aldrig hade haft, ibland knappt hade sett. Tusenfalt hellre än denna våghalstillvaro med endast några få dalers marginal till rena råfattigdomen.

Och det var ändå inte det värsta. Det ni hade svårt att gå med på, en svårighet som räddade er och ert anseende många gånger, var den där nedlåtande attityden. Ni kunde inte ta den, omöjligt gå med på den. Den sved inte eftersom ni aldrig accepterade att vara dess mottagare. I bästa fall skrattade ni bara, den rann av er som vatten. I värsta fall gick ni. Och kom aldrig tillbaka. Kvinnor som ni tog man inte där man hade satt dem, så gjorde man inte med er, inte om ni var ifrån Dalarna.

Ni var uppskattade. Men ni begrep er inte på klasserna, annat än i form av präster och lärare, som ändå var bönder som ni. Skolläraren Helje Olof där i Grimsåker i Malung, till och med han hade en tid sin ko Snövit i stugan. Till och med han.

Det fanns inte ens i språket, i Malungsmålet, det finns inget ord för det distanserande niet. Ni avsåg för er alltid flera.  Ni gick. Och ni gick tillbaka. Det var identiteten, att ni inte stannade kvar. Ni gick alla tillbaka, till Dalarna.

Den där självkänslan mitt i eländet, den där klasstoltheten mitt herrskap, den ägde Jan Fridegård, den äger Malungskullan Hulda i min roman. Och den ska vi ha med oss, den ska vi ha kvar också idag.

Men hur blir det sedan? Vem vet. Jag tror jag får tända ett ljus ikväll och ta mig ett glas som den där gången i ungdomen i Dalarna och fråga. I glaset. Ifall klasserna också finns kvar, där uppe någonstans ovan molnen.

Som avslutning vill jag bjuda på en nyskriven dikt, det är faktiskt premiär för den här, det är första gången den är ute i ljuset om man undantar  en redaktör. Till hösten finns den i en antologi.

Dikten heter Livets snabba dans och med den ber jag att få tacka för uppmärksamheten!

Bubblor valsade runt i vårfloden jag

stod på bron min kropp kände

dånet. Älven hade kommit så nära

svämmade över sina bräddar

kämpade ner allt i sin väg.

Jag följde en bubbla.

Såg dess virvlande färd

och hoppades att den

skulle överleva.

När jag blev äldre hängde jag över räcket

på en stor oljetanker.

En svetsares gnistor föll

ner i djupet, föll och föll

och jag försökte

att med viljan

förmå en enda

att brinna

hela vägen

ner.

 

Jag har sett trollsländor som inte vet

att de lever en enda dag

och jag har sett min egen mor

med bara två dagar kvar

låta bli att tala. 

Inget avsked.

Inget svar.

 

Men också jag har

blott denna dag.

Och den varar

och den

varar

ja

 –