FÖRSTA PARET UT

När man inte har någon skog! Och inte är doktor eller hemsamarit, va fan ska man då leva på häruppe?

Hon orkade inte svara. Hon var trött på deras gräl, de handlade alltid om ett och detsamma, att allt enligt honom skulle gå åt helvete inom kort när fabriken lades ner och hon svarade alltid att den visst inte skulle läggas ner. Ingen politiker skulle våga hålla i skaftet, då skulle ju bygden dö. Det skulle bli för dyrt för samhället. Därför skulle fabriken få finnas kvar, om än med konstgjord andning.

 

De satt framför tv:n, kaffekopparna var urdruckna. Aktuellt pågick som bäst, blodiga strider på Västbanken men ingen av dem vare sig hörde eller såg samtidstragedin, motståndskam­pen och de krigsskadade småpojkarna. De laddade om med välkänd ammunition, grälet var så förutsägbart att det enbart tröttade dem.

När han hade sagt sina vanliga avslutningsrepliker att vi stannar väl då. Så att vi får vara glada om nån vill ha huset till skänks den dagen. Så gick han och la sig.

Och hon fyrade av mot den stängda badrumsdörren medan hon gick ut i köket att om alla på fabriken har din inställning så förstår jag mycket väl att den går omkull.

Så det är mitt fel att den inte gått med vinst på tio år då, hörde hon från andra sidan dörren. Man latar sig, för generösa ackord förstås. Och all övertid man gjort därför att det brunnit i knutarna.

Hon ställde in kopparna i diskmaskinen, släckte i köket och gick sedan till barnens rum för att se över deras kläder inför morgondagen. Deras skolbuss var inte att lita på, ibland kom den på slaget, ibland fick de vänta upp till en halvtimme. Därför var det viktigt att de hade varmt på sig inunder.

Hon borde följa dem mer i deras vardag men precis som sin make var hon rädd om det jobb hon hade och hon var ogärna borta. Hon hade ju pratat med deras lärare och allt var bra. Tack Gode Gud för att de hade friska och duktiga barn. Och ett hem. Jobbet var väl inte allt.

Men när hon låg i sängen bredvid sin tungt snarkande man, plastångorna gjorde hans sömn konstig, kom ångesten. Hennes hembygd, hennes hemland hade blivit så blåsigt och kallt. När hon var barn kastade Koreakrisen sitt guld över skogarna och alla hade arbete och allt gick stadigt framåt. Skolan var full av barn, mödrarna var hemma och skötte de små jordbruken och papporna högg i skogen så att de fick råd med både bil och rinnande vatten och avlopp. Hon hade fått sin första nylonklänning och lite senare en skumgummiunderkjol.

Kärleken brann i de gamla chevorna och pojkarna hade Elvisfrisyr. Det tände genast mellan dem. Hon var sexton år. De älskade för första gången bakom en höhässja en midsom­marafton. De hade båda varit fulla och skrattat. Hon hade fortfarande mödomshinnan kvar när de gjorde ett nytt försök redan nästa kväll. De hade övat mycket innan han blev den behärskat pas­sionerade älskare hon sedan aldrig ville slita sig ifrån.

Fabriken kom som en naturlig del i en alltigenom positiv utveckling. De små fjällkorna fick åka till slaktaren och en och annan tår fälldes väl över en krum korygg men livet var ju inte alltid sol. Fabriken hade kommit istället, grundad av traktens son, solid och pålitlig, efterfrågan på produkterna var stor.

Hon var tvungen att räkna på fingrarna för att komma ihåg alla ägarbyten som sedan skett. Den här siste stjärnan såg opålitlig ut redan i tidningen. Köpeskillingen var hemlig. Men det var en totalsatsning, stod det. Alternativet hade varit omedelbar nedläggning.

Jag ger mej fan på att han fick betalt bara för att ta över, hade han svurit och kastat informationsbladet framför henne när han kom hem den dagen.

Alltsedan dess hade de grälat. Ty han sa att det inte längre fanns något att hoppas på. Det var bara en tidsfråga. Förr eller senare måste de flytta om de inte av ren istadighet skulle ligga samhället till last resten av livet.

 

Men herregud, detta var ju gammal skåpmat. Det var på sextiotalet det hade varit ett sådant liv om att Alla Måste Söderut. Det var tvåtusental nu. Omstrukture­ringen var färdig, fabriken skulle finnas kvar.

Hon begrep sig inte på politik. Det fanns ju ingen anledning att göra något sådant mot dem? Barnen var rotade här. Hon var rotad. Man behandlade inte folk så nuförtiden. Och de hade ju byggt, det var inte alls länge sedan. Hon älskade detta hus.

Oroligt satte hon sig upp. Hon vek täcket åt sidan och gick fram till fönstret. Utanför spelade ett överdådigt månsken över vitpudrat landskap. Nyodlingarna hade snart vuxit igen helt. Direkt nya var de ju inte, upptagna någon gång på arton­hundratalet som de var. Hennes far hade hållit dem fria från sly så länge han orkat men han var för gammal nu och själva hann de inte med två jobb, hus och halvvuxna ungar.

Taket hade rasat in på den gamla timmerladan borta i skogsbrynet. Fadern hade sagt till dem flera gånger att de borde göra något åt det där taket men det hade aldrig blivit av, de hade haft fullt upp med sitt egna alldeles nya tak. Och varken odlingarna eller ladan var ju deras. De var ingens, de låg på byns mark.

 

Plötsligt stod han bakom henne. Hade han vaknat? Hans sömn var så konstig. Han la sin hand lätt på hennes axel, de var vänner igen.

Är det sant, kommer den att läggas ner? frågade hon.

För den som har ögon att se med är det ingen tvekan, svarade han. En total omorganisering av företaget skulle behövas men alla som kan någonting har flyttat söderut. Det finns bara vi tokstollar kvar här.

Titta där, viskade hon upphetsat. Det rörde sig bland skuggorna borta vid skogsbrynet. Var det en älg? Eller ett rådjur?

En ståtlig älgtjur klev värdigt ut i månskenet och betade av ett par småbjörkar innan han försvann in i skogen igen.

 

“En gång bodde vi i ett vackert hus långt uppe i norr. På nätterna brukade älgar komma fram och beta i månskenet. På vintrarna sprakade norrskenet över hela himlen och varje liten bäck hade ett eget uråldrigt namn.”

Gråten tystade henne, den plötsliga insikten, hon berättade redan som om detta inte längre fanns. Hans djupa suck bakom hennes rygg talade om att han förstod.

Inte Stockholm, viskade hon.

Nej, jag lovar, svarade han. Vi ger oss ett halvår, på prov. Går det inte så flyttar vi tillbaka igen.

Stödda mot varandra gick de tillbaka till sängen.