Förord 2005 till nyutgåvan av Socialsvängen från 1978
EN RYSK DOCKA
Problemet är att verkligheten och verklighetens folk inte uppför sig enligt regelboken. Människan är komplicerad, det blir fel ibland, i kroppen eller i hjärnan – misshandla en hund från det den är valp, slå den när den får mat, smek den när den bitit någon, låt den frysa ibland och ge den värme när den minst anar det och du får ett monster, en hangarhund som ingen kan komma i närheten av. Det finns hangarhundar bland människor också och av båda könen. Våldta och förnedra tillräckligt länge och du uppnår ett självmord eller ett drogmissbruk och om hon eller han får barn: en ny fosterhemsplacering och en potentiell ny klient i sinom tid.
Människan behöver ömhet och trygghet.
Jag läser en bok som heter Socialsvängen som någon med mitt namn en gång skrev. En rysk docka som bor trettio år inuti mig själv skrev den här boken.
Jag minns allt som en saga. Skammen, att inte räcka till, att inte kunna hålla distans, att inte kunna vara professionell och att ingenting förmå leverera som motprestation mot den lön jag fick, av samhället.
Och detta trots att jag hade lärt mig ett nytt språk, ett instrumentellt och byråkratiskt vårdspråk, för att kunna operera i denna spretiga verklighet.
Jag minns arbetsmängden, den groteska arbetsmängden och blandningen – ena kvarten en gammal fiskare utifrån öarna vars kåk brunnit upp och han stod utan försäkring: ja, jag kunde hjälpa honom – med matpengar. Till en femtonårig knarkande rånare: ja, jag kunde hjälpa honom – med ungdomsvård.
Fast jag formulerade mig inte så, nej jag hotade. Att ungdomsvården var en chans trodde jag inte ens själv på.
Jag minns även vreden, som riktade sig åt alla håll. Mot det anonyma samhällets utslagning och mot klienterna som inte kunde hushålla eller sköta ett jobb eller sluta supa och mot de övervakade barnens föräldrar, vad höll dom egentligen på med, såg dom inte att ungen for illa!
Ja, varför gjorde ingen som jag sa?
Jag minns torftigheten i mångas liv, bristen på innehåll av annat slag än destruktiva beteenden, bekantingar, berusningar.
Jag minns mammor vars enda brott var att de var ensamstående och inte klarade ekonomin.
Jag minns pappor också. Och ruskiga vårdnadstvister. Och folk som hängde sig. Och folk som hade svårt för sig rent allmänt och som man hade behövt flytta hem till.
De var så många. Och det tog aldrig slut. Och det fanns ingen tillförlitlig manual för detta arbete. Vad skulle jag egentligen leverera? Jo, inga socialutgifter mera och inga missbrukare längre och inga strulungdomar någonstans och inga vanvårdade barn. Detta skulle jag leverera och det fixade jag inte. Därför gick jag, kan man säga.
Idag hade jag kanske klarat det. Jag hade inte tagit misslyckandena så personligt. Jag hade inte tyckt så förtvivlat synd om allesammans. Jag hade inte tagit med mig jobbet hem. Ty jag är förhärdad numera och dessutom långt kommen från min utgångspunkt i livet.
Den gången var jag bara några år ifrån min egen högst personliga socialsväng där barnavårdsnämnden i Malung fick gripa in och betala så att jag slapp komma hem igen – jag ville aldrig mera komma hem! Och sedan dog mamma, nästan som om jag hade beställt det, fast falluckan öppnade sig.
Göteborg fick upp mig på nio. Ja, Göteborg och det svenska folkhemmet gav mig allt. Från ett anonymt samhällssystem strålade en lugn och sval omsorg emot mig. Det måste ha varit en sorts kärlek som gav mig allt detta: psykvård, skola, utbildning, förlåtelse för allt och en ny chans.
Samma samhällssystem som jag sedan själv blev satt att administrera. Men då gick det plötsligt inte alls.
Jag minns euforin, när jag sluppit undan.
Ett annat system slöt mig i sin famn så länge jag kunde leverera. Och det kunde jag verkligen, mitt arbete på varvet gav synliga resultat varenda dag.
I röken och bullret och i svetsskärmens avskärmning började jag skriva på denna bok – Socialsvängen. Fast det visste jag inte då. Jag bara tänkte och tänkte så att jag till sist var tvungen att klottra ner några rader på en lapp, jag ville komma ihåg det till kvällen.
Utrymme för eftertanke och reflexion, det var detta jag fick där i timmarna och månaderna och åren bakom svetsskärmen. Jag åtnjöt förmånen av att få tänka färdigt – vilken lyx.
Det blev en påhittad berättelse som svävade tätt ovanför den där verkligheten – en novell såg det ut som? Jag skickade den till Metallarbetaren. Som tog in den!
Den euforin går inte att beskriva.
Och jag hade ju mer att berätta. Novellen fläkte sig och svällde upp till något som såg ut som – en roman?
Men för att få ut en roman behövdes det tur, redan på den tiden. Förutom något att berätta och en viss språkkänsla så behöver den blivande författaren tur. Och det hade jag. Jag hade turen att då på 70-talet hamna på ett litet och entusiastiskt förlag, Ordfront. De tyckte att jag hade något att berätta. Och jag hade turen att få Tom Carlson som redaktör och han trixade och baxade denna valhänta berätterska framför sig tills hon levererade en fungerande text. Som tur var låg hon i, hon var synnerligen motiverad.
Ja jag skrev mig rakt igenom alltihop, och sedan var jag fri.
Till min förvåning kände folk igen sig. Boken användes till och med i undervisningen på Socialhögskolan där jag själv en gång hade gått.
Och jag som trott mig vara ensam! Nu vet jag att den här värken känner människor i socialsvängen och vårdsvängen. Även lärare kan stundom gå på knäna i denna vanmaktskänsla när hjälpbehoven vältrar sig över dem. Ja till och med poliser, även plitar, lider av att inte hinna lindra interners, brottsoffers och allmänt tilltufsade individers våndor eftersom de är så många, hjälparna så få.
Berättelsen har många år på nacken. Att den kommer ut igen är underligt, det är som om den ställer fram en spegel.
Inte för att vi ska se oss själva. Utan för att den vill se ifall att alls vi lever mera.
Fast – visst blir det trots allt lite imma där på glaset?
Aino Trosell
Malung i januari 2005
