Det stora fiskeläget på västkusten har en stadsdel som heter Majorna och där bodde jag. Majorna var vid den tiden främst berömd för sina fyllhundar och langare, i frekvens fullt jämförbara med Haga och Olskroken. På den tiden alltså, före veteöl och hipsters.
Där bodde också en del pensionärer som vilsna försökte orientera sig bland rivningstomter och nyuppförda bostadskomplex. En del gamla kvarter renoverades även och försågs med nya husnummer och större hopslagna lägenheter. I en sådan bodde jag.
Klockan fyra en morgon vaknade jag av ett avgrundstjut utifrån trapphuset. Jag flög upp och hov upp dörren. Det var svart som i en säck men från våningsplanet nedanför hördes flås och stönanden. Jag tände ljuset. Är Kalle hemma? En gammal man låg på rygg en våning längre ner, han hade ramlat baklänges, och betraktade mig med klara och barnsligt blå ögon. Här finns ingen Kalle, sa jag. I detsamma kom polisen. En granne hade ringt emedan den ryggstupade farbrorn krafsat på samtliga dörrar och därvid skrämt slag på punkare, hårdrockare och barnfamiljer. Det här är väl Ankargatan, fortsatte han och la sig bättre till rätta trots polisernas enträgna uppmaning att ställa sig upp. Jo, det var det ju. Då så, då bor Kalle här, i den där lägenheten, sa han. Och pekade triumferande på mig och min dörröppning.
Även om jag just i det ögonblicket blev osäker på huruvida jag hette Kalle – jag hade blivit tämligen abrupt väckt – så visste jag med bestämdhet att jag aldrig tidigare hade sett den förorättade farbrorn som nu hjälptes till stående av två mycket unga konstaplar. Tyvärr, sa jag, Kalle har flyttat. Det var det jävligaste, utbrast farbrorn, ingen kan man lita på nuförtiden, var är mina löständer?
Tänderna låg och grinade precis utanför mina jugoslaviska grannar och jag hoppades att de inte skulle råka öppna dörren just då. De två poliserna försökte nu låtsas som det regnade och drog iväg med den gamle mannen vilken jag vid det här laget halvt om halvt räknade som min vän emedan jag bebodde hans före detta kompis före detta lägenhet. Sålunda väste jag av pur lojalitet; glöm inte löständerna konstapeln! Bägge låtsades inte höra men jag var envis. Glöm inte garnityret, stod jag på mig och den ene fjunhakade var tvungen att i största vämjelse böja sig ner och hämta upp smilet åt den slitne kunden eller vad man nu kallas när man på detta sätt tar polisens tjänster i anspråk.
Redan samma eftermiddag träffade jag en gammal dam utanför porten. Det var kallt och hon var klädd i innetofflor, klänning och förklä. Problemet var att hon inte visste var hon bodde. Sitt namn visste hon, men sedan var det stopp. Hon visade mig en nyckel som hon bar i handen. Den måste ju gå till min lägenhet, sa hon vädjande till mig som om hon hoppades att jag skulle rusa runt och prova nyckeln i de närmaste tusen dörrarna.
Jag tog med henne in, bjöd på kaffe och smörgås. Hon var utsvulten och nerkyld. Jag svepte om henne en pläd och försökte få henne att lägga sig på soffan och vila en stund men hon var alltför generad över sin besynnerliga belägenhet för att kunna koppla av. Har du några barn, frågade jag. Jaaa… , det har jag väl, eller? Hon var inte riktigt säker.
Make? Neeej, det tror jag i varje fall inte, han är nog död..? Eller bortrest..? Hon såg osäkert och vädjande på mig. Ujanemej, tänk att man ska bli så här gammal och åderförkalkad, sa hon plötsligt alldeles redigt och klart. Och fortsatte sedan grunna över vad den egna adressen kunde tänkas vara.
Det hela slutade med att jag ringde hemvården som kom och hämtade henne och förde henne till ett jourhem där hon skulle få vistas tills de rett ut vem hon var. Hur det gick för henne vet jag inte. Jag ringde nästa dag men då var det ny personal och förresten fanns ju sekretessen så den gamla damen försvann ur mitt liv lika säreget som hon hade kommit.
Så går det till i storstadsdjungeln när hus och gator ändras eller försvinner och människor flyttar tills man inte känner en själ. Vem som helst kan bli förvirrad för mindre. I Forshaga där jag nu bor har de byggt en ny genomfartsled. Eller vidsidanomled är väl mer med sanningen överensstämmande. Det är skönt för de som bor i centrum att slippa den tunga trafiken.
Men en annan har vid ett antal tillfällen blåst förbi när jag kommit norrifrån. Och inte besinnat mig förrän jag varit framme i Karlstad. Så det är inte lätt. Ens när man inte är pensionär.
–
