Välkommen till varvsarbetet på Göteborgs norra älvstrand!
Vi färdas mot ett sjudande arbetsliv i det tidiga sjuttiotalets Göteborg. Vi sliter vi inne i fartygsskroven och ute i verkstäderna. Vi är de första kvinnorna på varven som tycker att svetsning påminner om handarbete. Vi är plåtslagare och rörläggare och sitter i ensamhet uppe i en kran och känner ansvaret. Vi fryser och har roligt, vi skämtar när ingenting annat hjälper, vi steks under däcksplåtarna och längtar efter semestern. För vi tror att varvsarbetet ska vara för evigt.
Vi är också med om början till slutet, det osannolika slutet av denna viktiga epok i landets industrihistoria. I den senare delen av boken mörknar bilden.
Men så vänder det. Ingenting är omöjligt, historien fortsätter och växer lager på lager och plötsligt finns inte varven mer, ej heller minsta spår.
Varvsslammer är Aino Trosells 27:e bok och ett kärleksfullt äreminne av en svunnen epok. I texten finns ett helt författarlivs litterära erfarenhet men också en ung kvinnas oförfalskade iakttagelser till den grad att vi kan känna svetsloppornas bett emot huden.
Varvsslammer är Aino Trosells födelsedagspresent till Göteborg på fyrahundraårsdagen 3 juni 2021.
De hade varit flera tusen. Vilket stimmande på rasterna, nationer hade blandats, politiska och religiösa motsättningar hade ryckt i dem. En svetsande fårfarmare från Turkiet och en krigsskadad polsk plåtslagare var tvungna att hjälpas åt fast missförstånden var otaliga.
Han hade legat på rygg på däck tillsammans med sin förman och två andra rörläggare, den ene från Norge och den andre från Pakistan. De hade legat där skuldra vid skuldra och försökt fatta den röriga rörskissen. Förmannen hade hållit ritningen på raka armar så att de såg krökarna åt rätt håll. Syskonbädd på däck. Solen sken genom papperet, ute på älven gick båtar med fisk och spannmål. Nerifrån skrovet och inifrån verkstäderna hördes dånet från släggor och tryckluftsmejslar. De låg där och kom underfund med länsrör och pumpar, avstickare och ventiler alltmedan måsarna skrikande seglade högt ovanför dem och klockorna i Gamla Lundby kyrka förkunnade att någon åter hade dött. / Ur Varvsslammer
RECENSIONER:
Det slår gnistor om Aino Trosells svetsare
Dala-Demokraten
11 aug. 2021
Författare: Ulf Lundén
Aino Trosells 27:e bok ”Varvsslammer” lyfter fram enskilda arbetare, män och kvinnor inom den stora varvsindustrin i Göteborg på 1970-talet. Resultatet blir en kollektiv arbetarskildring som det slår gnistor om. Aldrig tidigare har väl svetslågan brunnit så klar i någon tidigare skildring inom arbetarlitteraturen.
Aino Trosell sitter på ett unikt källmaterial. Hon skriver utifrån egna meriter som svetsare med stämpelklocka och blåställ.
Hon har knåpat ihop en fast och tydlig ram som består av hårda industrigolv, hörselkåpor, gnistregn, buller och rök. Boken befolkas av människor med egna tankar om sig själva, kamraterna och samhället i stort. Då slår varvskrisen till. Hela tillvaron sätts i gungning. Framtiden verkar oviss.
Boken lyfter fram en viktig industrihistoria som pågick samtidigt med moderniseringen av Sverige.
/—/ Det var ett krävande, farligt och hårt arbete. Bullrig miljö och giftig svetsrök. Iskallt på vintern och extremt varmt på sommaren.
Men här finns även en stor arbetsglädje och en fin gemenskap. Det råder en osentimental stämning på golvet. Många hjärtliga skratt blandas med bråk och konflikter. Det fanns dock en grundläggande känsla av att ha en tydlig identitet i arbetarklassen.
/—/ Läsarna får följa vitt skilda levnadsöden, män som kvinnor, hur de strålar samman på varvet och bildar tillsammans en arbetsstyrka att räkna med. En del kommer från Finland. Några andra från andra länder i Europa. Vi möter Mona, Anna-Stina och Ingrid i den långa novellen ”Varvskvinnor.”
/—/ Boken romantiserar inte arbetarklassen på något sätt. Hon speglar kvinnor och män precis som vi alla är med goda och dåliga sidor. Vem fasen är perfekt? Ingen.
Om ”Varvsslammer” skulle ha ett soundtrack, en låt som genomgående hörs i bakgrunden, så är det Ted Ströms ”En vintersaga”. Sverige på den tiden var fortfarande ett industrisamhälle med stora arbetsplatser för tusentals människor. Nu rullar industrierna ännu snabbare men med betydligt färre anställda.
/–/ Aino Trosell vill med boken ge sitt omedelbara stöd till ett varvshistoriskt museum. Göteborgs historia är ju förknippad med denna stora industri. Här kan vi prata om ett kulturarv värd namnet. Vi pratar om en arbetslivshistoria som inte får gå om intet. Var finns stoltheten över den i dag? Ingenstans tydligen Aino Trosell hoppas på ett varvsmuseum, kanske till och med ett industricenter.
Boken romantiserar inte arbetarklassen på något sätt. Hon speglar kvinnor och män precis som vi alla är med goda och dåliga sidor. Vem fasen är perfekt? Ingen.
Att vara svetsare är ett hantverksyrke som kräver omfattande kunskap om material, konstruktion och ett kvalificerat praktiskt kunnande.
……………………………………………………………………………………….
I sin tjugosjunde bok Varvsslammer (2021) berättar Aino Trosell om varvsindustrin i arbetarstaden Göteborg. Här blandar hon korta noveller och dikter med verkliga händelser, såsom Samnanger-katastrofen 1971, då tio personer omkom och 28 skadades. De längsta och mest verklighetsnära berättelserna, ”Rör & Svets” och ”Varvskvinnor”, berättar om det hårda arbetet på verkstadsgolvet – i gaser, damm, köld, buller, rök och brännande svetsloppor. Med huvudvärk, illamående, ”svart snor och bruna hostloskor”, kämpade arbetarna för en renare miljö. De kvinnliga svetsarna mottogs med rättfram vänskaplighet, byggd på humor och respekt av ”gubbarna på jobbet”. När arbetsdagens fysiskt krävande arbete var slut förväntades kvinnorna sköta hemmet och barnen, men tröttheten slet på relationerna. I ”Rör & Svets” blir skildringen mörkare. Det slitsamma svetsjobbet fördärvade luftrör, hörsel och knän, men trots kroppens förfall fanns det värme och kamratskapet betydde mycket. När Arendalsvarvet stängdes 1989 slutade en varvsepok som startade redan på 1600-talet i Göteborg. Varvsslammer är en välskriven och intressant bok om skeppsvarvens betydelse och dess arbetare för inte så längesedan. /BIBLIOTEKSTJÄNST Helhetsbetyg: 4. – – Elsbeth Hermansson.
…………………………………………………………………………….
Ann-Sofie Hermansson:
Återupprätta respekten för kroppsarbetet
28 OKTOBER, 2021
Debatt. I den historiska romanen ”Varvsslammer” beskriver författaren Aino Trosell med stor värme arbetet på varven i Göteborg.
”Hon rätade på ryggen och betraktade sin arbetskamrat, navet i ett sprakande gnistregn från sliprondellen. Plåten var ett levande material som kunde vara hård eller spröd, mjuk eller seg. Den levde under plåtslagarnas brännare och svetsarnas ljusbågar, krökte sig, rätade ut sig, krympte, flyttade sig, bågnade, slet och drog i taljor och block. Detta varv med sina egna dofter, sitt språk och malmtunga rytm.”
Varvsslammer är en fantastisk blandning av långnoveller, essäer och dikter, ofta med ett feministiskt anslag. Varven är historia. Men det tunga kroppsarbetet är fortsatt en realitet. Många är de yrken som fortfarande kräver mänsklig arbetskraft. Och i de samhällsbärande jobben har det aldrig gått att jobba hemifrån. Däremot är synligheten, såväl reellt som litterärt, mindre i dag. /—/ TRANSPORTARBETAREN
………………………………………….
