EVIGT UNGA kortroman - Aino Trosell

EVIGT UNGA

– kortroman –

2014

Det hade blivit så sedan de bägge gått i pension att Ethel allt oftare handlade själv. Hon hade sin dramaten med rejäla gummihjul, att dra hem maten var inga problem. Hon lät Roland slippa. Han låg hellre hemma på soffan och läste. Det var inte längre som när de arbetade. Då handlade de tillsammans och sedan kunde hon få ett handtag i köket. De hade en sorts vardagskontakt. Nu hade det märkligt nog blivit tystare, trots att det fanns mera tid.

Fast de var inte osams, inte det minsta. Vid middagen pratade de om vilka tv-program de skulle se, eller om barnen. De ringde barnen växelvis och planerade tillsammans aktiviteter när de skulle passa barnbarnen. Han var en bra morfar och det var väl inget fel på honom som make heller. Det var kanske mera hon som hade blivit disträ.

Det var ingenting att bry sig om. De hade inga problem. Hennes hjärna gick helt enkelt på tomgång.

Hon tog vägen genom parken på väg till köpcentret. En rejäl omväg. Roland skulle fråga var hon hade varit. Hon längtade efter att ta ut stegen, att andas in naturens dofter, att känna sig fri.

Men hon var väl fri? Javisst. Bara lite kringränd. Och det var de egna kraven, de egna tankarna, som höll henne i schack. Ja och så den förväntade kommentaren från Roland; var i all sin dar har du varit, tar det så lång tid att köpa lite fläskkarré till extrapris?

Det var nästan höst, sommaren var fullmogen. Solen tittade fram.

Dramaten höll tyst, hon hade smort hjulen. Hon forsade fram på stigen, hon behövde röra sig, hon behövde andas, få luft.

En herre satt på en parkbänk. Det var bara de två i hela vida parken. Hon kände inte igen honom. För all del, staden var ju ganska stor.

Hon kom närmare och kände hans blick. Än sedan? Det fanns ju inte så mycket annat att titta på, hon skulle ha gjort likadant i hans situation.

Något måste ändå ha känts. Det var väl den där blicken, som var liksom betvingande. Uppenbarligen kunde hon inte låta bli att titta tillbaka. Och uppenbarligen tittade hon inte efter var hon satte ner fötterna.

Ett tu tre var hon på väg rätt ner! Hon hann släppa dramatens handtag och få fram händerna samt ränna dessa rakt ner framför den stirrande mannen.

Hon låg på knä framför honom, precis som om hon bad. Eller friade.

Deras blickar möttes igen.

Det var som på bio.

Men bara i en sekund. Sedan for de bägge upp. Han grep henne om armarna och stötte fram:

– Förlåt, förlåt! Där låg ju en gren!

– Nej det var jag, jag såg mej inte för. Jag…

– Låt mej… slog du dej? Få se!

Han böjde sig ner och borstade försiktigt på hennes knän. Han bad han henne sätta sig på bänken. Om hans hjärta skenade hur skulle det då inte vara för henne som nästan hade slagit ihjäl sig?

Hennes knän var helt intakta. Gruset var bortborstat. Hon hade inte slagit sig det minsta.

Men uppenbarligen träffat en mycket vänlig person. Han satte sig bredvid henne på bänken. De hade åter ögonkontakt.

De började skratta. Det bara kom. De kunde inte låta bli.

Hon intalade sig att det hela var oskyldigt. Hon hade ramlat. Han hade hjälpt henne. De hade skrattat. På något sätt hade de blivit upprymda och glada bägge två. Men de var ju gamla. Det var ingenting sådant. Hon hade basker och poplinkappa och rejäla skor. Hans mustasch var vit och även hans ögonbryn, visst var han en gubbe och hon var helt klart en tant.

Han hade följt med henne till Ica Maxi. Han skulle ändå åt det hållet och han ville försäkra sig om att hon verkligen inte var skadad.

De hade pratat hela vägen. Han var pensionerad åkare och hade fortfarande kvar sitt kontor, en liten lokal på stan. Han tyckte det kändes svårt att göra sig av med den. Hon berättade om forna elever hon brukade se, gubbmagade, gråsprängda och med halvstora barn.

Märkligt nog nämnde de inte sina egna familjer trots att de bar vigselring bägge två. Så löjligt, tänkte hon, det är klart att jag ska berätta om Roland.

Men det blev inte av. Det var så mycket roligare att tala om annat och att möta denna varma blick. Han såg på henne precis hela tiden och gav henne ordlösa komplimanger som om hon inte alls var en tant.

När hon hade handlat klart stod han kvar utanför butiken. Hon blev glad, ja upprymd. Det kändes som en lättnad att han inte bara hade försvunnit. De hade ju haft det så trevligt. Vad hade de pratat om? Jo om en plats där ingen av dem hade varit. De hade pratat om Island med sina glaciärer och heta källor och sin genomlysta historia.

Nu stod han där utanför affären och väntade på henne. Han sa att han hade glömt att presentera sig. Han hette Karl-Göran Aspedal.

En gejser sköt upp, hon blev varm.

De tog i hand. Ethel Svensson tackade för all hjälp. Knäet gjorde inte alls ont.

Och nu hade hon handlat. De var plötsligt allvarliga och stod och trampade. Hon borde gå. Men ville inte.

Då bad han om hennes mobilnummer.

– Bara för att få tillfälle att höra att du kom hem ordentligt, att det gick bra med dina

knän.

Genomskinligheten i hans begäran var ytterst smickrande. Hon kunde inte ta fel.

Däremot var det ju helt fel.

Han sträckte fram papper och penna. Hon tvekade lite. Sedan skrev hon ner sitt nummer. Du kan sms:a, sa hon. Han nickade. Han förstod.

Hon kände sig berusad där hon sköt dramaten framför sig som en barnvagn, den vinglade hit och dit, hon småsprang bakom den och var glad att hon inte mötte någon, hon behövde hela gångvägen nu. Var detta en alzheimer? Så här glad blev man väl inte av ingen anledning alls?

Samvetet högg henne i nacken när hon kom in i hallen. Var har du varit, hördes det inifrån vardagsrummet. Det var värst vilken tid det där tog?

Hon satte sig. Nu strejkade knäna. De lydde henne inte, hon måste sitta ner.

Sakta snörde hon av sig skorna.

– Ethel? Varför svarar du inte?

Plötsligt stod han i dörröppningen till köket, hennes man. Vem var han? Han hette Roland. Och de hade varit gifta i över trettio år.

– Vad tusan är det med dej Ethel? Vilken min du har! Vad är det som har hänt?

Det var under hennes värdighet att ljuga. Så när det första sms:et kom och Roland frågade vem det var ifrån svarade hon sanningsenligt att det var en som hade hjälpt henne upp när hon hade ramlat och som bara ville kolla att hon kommit hem ordentligt.

Med glödande kinder läste hon texten: Du kom väl bra hem? Förlåt mig, kanske är det demens. Men jag kan inte sluta tänka på dig. Förlåt. Vid min ålder. Man borde ha en smäll. /Karl-Göran

Hon blev totalt förvirrad. Roland satt vid köksbordet.

– Det sa du inget om?

– Äsch jag bara snavade.

Hon klickade fort dit ett tack som fanns förprogrammerat och fortsatte sedan att plocka upp varorna.

– Slog du dej?

– Inte det minsta. Men han tyckte väl att jag såg gammal ut och tog det säkra för det

osäkra.

– Var det en man?

– En trevlig herre. Han var inte så purung själv vad det anbelangar.

– Då så.

Roland tog med sig en sporttidskrift och gick in och la sig på soffan. Hon fick dåligt samvete. Idag skulle hon överträffa sig själv vid spisen så att han blev på lite bättre humör. Fast han borde ju gå ner i vikt förstås. Men då blev han så sur. Enda gången han blev glad var om det serverades god och vällagad mat.

Nu var hon orättvis. Han var ju glad åt barnbarnen också, då kunde han leka och skratta.

Han var säkert deprimerad. Pensioneringen, det var ju välkänt hur den slog mot männen.

Men han var inte glad över henne. Inte som denne Karl-Göran som inte verkade kunna se sig mätt på henne. Hon som var mormor och en tant. Hon gjorde honom glad. Men inte sin egen man.

Det var lätt förstås att låta sig berusas utan ansvar, utan krav. Hon var en toka som lät sig bedåras. Vad visste Karl-Göran om hennes vardagstillvaro? Eller hon om hans?

Fast de var ju så gamla. De hade varit med. Hon mindes hans blick och hans röst och den korta beröringen när han hjälpte henne upp när hon hade ramlat, så fylld av ömhet. Hur hon längtade efter allt det där, lite ömhet, lite omtanke, lite smek!

Under middagen pratade hon forcerat om allt mellan himmel och jord. Varför är du så glad? frågade Roland till sist.

– Är jag glad? Javisst. Är inte du? Vi ska ju ha småttingarna på lördag!

Det var nära lögnen. Visst tyckte hon om barnbarnen men glädjen hade denna dag en annan källa. Hon var tvungen att erkänna detta för sig själv. Hon var gammal och medfaren och galen och kunde inte sluta tänka på ett par glittrande ögon under vita ögonbryn och en mun som såg ut att kunna utdela mjuka kyssar under sin vita mustasch.

Roland hade redan gått och lagt sig. Hon stod i altandörren ut mot trädgården och såg upp mot stjärnorna, de fanns där säkert någonstans bakom molnen. Mobiltelefonen låg som ett tryggt handslag i hennes hand.

Till sist lyfte hon den och skickade ett sms: Jag kan inte sluta tänka på dig heller. /Ethel.

Nästa dag gick hon vid samma tid till parken. Hon sa som det var till Roland, att hon tänkte ta en promenad. Hon visste att han inte ville följa med. Han såg på Eurosport på tv.

Karl-Göran var där! Hon hade ju hoppats, men ändå? Hade han suttit och väntat på henne? Hur länge i så fall?

Hon såg sig oroligt omkring. Det var vardag och mulet och de flesta var på jobbet. Inga andra pensionärer än de syntes till.

Vad gjorde det om hon satte sig på samma bänk som denne främmande herre? De skulle väl bara småprata lite?

När hon mötte hans blick var det som en stöt och hon glömde vad hon hade tänkt säga, vad hon hade tänkt rabbla upp som en papegoja. Här satt han ju! Han fanns! Hon hade inte kunna sluta tänka på honom och han fanns kvar. Det var underbart och farligt.

Hon sjönk ner bredvid honom. De tittade på varandra och log och sa ingenting.

De började skratta som förra gången. Han sträckte försiktigt sin hand mot hennes som om han inte ville genera henne eller skrämmas.

Hon grep impulsivt hans bägge händer. Hon var upprymd utan att riktigt veta varför.

Då såg hon till sin häpnad hur tårar steg upp i hans ögon.

– Herregud, förlåt, vad är det?

– Jag vet inte. Lättnaden Ethel, kanske lättnaden. Ingen har tagit i mig så där på säkert

tjugo år.

– Men du är väl gift?

– Sedan trettifem år. Och du?

– Tretti. Han är hemma och ser på tv. Vad gör din fru just nu?

– Bakar, stickar, löser korsord, ser på tv, pratar med väninnor, syr till barnbarnen, jag

vet inte. Hon viker undan om jag närmar mig. Kärlek får inte plats eller också är jag fel man. Jag hade gett upp. Jag trodde det var ett passerat stadium.

– Men nu?

– Det är precis som på Island. Det där landet varken du eller jag har besökt. Lavan

glöder, tätt under ytan.

– Dit ska vi resa en dag du och jag.

Var fick hon sitt mod ifrån? Vad satt hon och sa? Hon visste bara att han var precis lika svältfödd på kärlek som hon.

Försiktigt, som om han fortfarande var rädd för att skrämma henne, lyfte han upp hennes bägge händer och kysste dem. Både på insidan och på utsidan. De blev ordentligt genomkyssta.

Nu var det hennes tur att få tårar i ögonen.

De såg på varandra. Och deras respektive långa liv, deras ryggsäckar, sköt dem med full kraft mot varandra. Ordlöst läste de allt i varandras ögon, längtan, lidande, pinan att inte få ge, eller få. Att inte få utdela kärlekens bröd eller att få äta det. Plötsligt stod de nu framför ett dignande bord. Den fanns där, hela härligheten. Skulle de våga ta för sig?

Hans läppar var alltför lockande. De närmade sig hennes. Skräck i deras ögon, vad är det vi gör?

Sedan kysstes de. En så intensiv och så ordlös upplevelse att allt annat upphörde.

Två gamla människor satt omslingrade på en parkbänk i september. Ingen mer än några fåglar såg dem.

– Jag älskar dig, sa han allvarligt.

Hon brast i gapskratt och kramade honom och vaggade honom. Var fick hon sitt mod ifrån?

– Du känner mej inte.

– Och du inte mej. Följer du med? Någonstans måste vi börja.

De gick tillsammans genom parken in mot staden. De höll inte i varandra. Allt var återhållet nu. De såg säkert ut som ett gammalt par som varit gifta i evigheter.

Hon tänkte att de hade varit gifta i sextiofem år. Men inte med varandra. Hon tänkte att någon bekant skulle kunna se dem. Det gav hon blanka fasen i. Ingenting var sig mera likt. Oavsett vad som hände skulle hennes liv aldrig mer bli som förut. Hon hade kommit till en vändpunkt.

Nog var det väl billigt att följa med honom direkt till hans kontor, första gången de hade kyssts?

Nej det var inte billigt utan kostbart att få erfara dessa känslor på ålderns höst.

Fast hon kände sig inte gammal. Hon kände sig utan ålder. Hon frågade sig vad hon kände och kunde bara komma på en enda känsla: jublande glädje.

Hon var säkert på väg att bli dement. Kanske han också?

De vågade nästan inte se på varandra. De sneglade. De sken ju som solar!

Hans kontor var gammalt och murrigt. Han bjöd henne stiga på och hjälpte henne av med kappan. Sedan satte han på kaffe.

– Jag köpte faktiskt några rågkakor och lite ost ifall jag skulle lyckas locka med dig hit.

– Vilken utstuderad inbilskhet.

– Ja, inte sant.

Han kom fram till henne. Hon hade läst i romaner om en elektrisk laddning men själv aldrig trott på det där. Nu kände hon med hela sitt väsen hans fysiska närhet. De stod tätt intill varandra, såg in i varandra, rörde försiktigt vid varandra. Det var elektriskt. Var detta verkligen hon?

Det kändes heligt. Hon såg att han försökte formulera något.

– Kommer du från himlen? Nyss sjönk jag ju.

Hon sträckte ut händerna till den drunknande och han kysste dem så att hon hisnade av den lätta beröringen.

Varför hade hon inte fått uppleva allt detta förrän nu? Tiden upphörde. Där fanns en bred lädersoffa som de sjönk ner på. Det fanns inga förbehåll i deras ordlösa kommunikation, bara tacksamhet och starka känslor som ville ut. Hon njöt av att få ge. Var fick hon sitt mod ifrån? Och hur kunde han vara så fin, med ett så öppet sinne? Han såg hela tiden på henne, tolkade hennes ansiktsuttryck, medan han omsorgsfullt kysste och gjorde henne genomlyst av denna uppdämda kärlek som äntligen nådde sitt uttryck. Omsorg om henne, omsorg om kärleken, omsorg om minsta detalj. Hon hade träffat en kärlekens konstnär. Allt detta ville han ge henne.

Han följde henne nästan ända hem. Det hade hunnit bli mörkt. De hade druckit kaffe, visst hade de väl det? De hade pratat också. Fast orden var för trubbiga. De var med om något ingen av dem trott vara möjligt.

– Var har du varit Ethel? Alla har ringt. Ungarna och barnbarnen, här ska ju planeras för

helgen.

Hon slocknade. Verkligheten kastade sig över henne. Hon hade ett liv, plikter, förväntningar, en roll att uppfylla.

Utan att förklara sig tog hon tigande på sig ett förklä, hon var ordentligt försenad med kvällsmaten.

Men när natten kom kunde hon inte somna. Hon förstod till sist vad det berodde på.

Det går inte att somna leende.

Man måste faktiskt bli allvarlig först.

Roland och hon skulle ha barnbarnen. Hon måste planera och handla mat. Och hon måste baka. Barnbarnen förväntade sig nybakade källarfranskor när de kom. Allt måste klaffa.

Men istället stod hon utanför Karl-Görans kontorsdörr. Hon tänkte att de måste tala med varandra och inte bara le och fåna sig som tonåringar. Det var dags för ett normalt och vuxet beteende. Hon förstod inte vad som hade flugit i henne. Hon var förryckt. Nu måste hon skärpa sig. De lekte med elden. Det kunde inte fortsätta så här.

Men under dessa tankar fanns en stark längtan. Inte ens barnbarnen kunde få henne att ta sitt förnuft tillfånga. Hon hoppades innerligt att Karl-Göran hade bättre vett än hon.

– Förlåt Karl-Göran. Det här är fel. Jag förstår inte vad som flög i mej förra gången.

– Ångrar du dig?

– Nej. Det var det underbaraste jag varit med om.

– Samma här.

– Men vi kan ju inte fortsätta?

– Kan vi inte? Jag tänker tala med min fru.

Hon sjönk ner på lädersoffan. Han älskade henne. Han tänkte ta konsekvenserna. Denne underbare man som kommit i hennes väg, som kastat alla normala tankar över ända.

Han satte sig försiktigt bredvid henne. Hon sträckte ut handen mot honom och så fort han kysste den gick det elektriska stötar från hans läppar rätt in i henne.

Hon slog armarna om honom.

Allt upprepades från förra gången och ändå var det en helt ny upplevelse, om möjligt ännu mer förtrollande.

De var gamla och medfarna och hon skämdes inte alls. Den här gången fick han se mer av henne. Hans händer var utan ålder, de ägde en egen intelligens, deras beröring var magisk. Var detta verkligen hon?

Hans hud var häpnadsväckande mjuk och smidig, som siden, trots att dräkten var för stor och veckade sig, som han skämtsamt uttryckte saken. Hon fann en lika stor njutning i att röra vid honom som att bli smekt av hans händer. Deras ordlösa språk böljade fram och tillbaka, varierade sig som kårar på ett hav. Det var som om de berättade hela sina liv för varandra, om all kärlek de hade haft som inte hade kunnat finna fäste eftersom den var för skrämmande och stor. Men nu var de gamla och hade vuxit ikapp. De vågade visa och hade ingenting att förlora.

Hade de ingenting att förlora? Plötsligt såg Ethel på klockan.

Tolvslaget var redan påbörjat och strax skulle hennes vagn förvandlas till en pumpa och hästarna till råttor. Hon slet sig ur hans famn.

– Ethel, du har förändrat mitt liv. Oavsett vad du gör så tänker jag tala med min fru. Nu

är jag helt övertygad.

Hon skyndade sig. Hon vågade inte se på honom, rädd att åter falla i hans armar.

När hon var halvvägs ut genom dörren vände hon sig om för att säga farväl för gott. Hon visste ju att detta var galenskap och totalt fel, hon var ju maka och mormor och hon var inte klok!

Men när hon såg på honom kom helt andra ord.

– Jag står inte ut med att inte få se dej mera.

Hon sprang nerför trappan utan att vänta på svar. Hon flydde snabbt som en flicka.

Men hon var inte rädd, utan jublande glad.

Igen.

Mormor, vad har du gjort?

Ethels barnbarn Ottilia satt vid köksbordet tillsammans med sin lillebror Herman.

– Dom är bara lite brända. Det är bra för sångrösten.

– Mamma säger att jag är en sångfågel. Får vi gå från bordet?

Ethel såg på barnen som om hon aldrig hade sett dem förut. Samvetet högg till. Detta var ju inte klokt. Hon hade dröjt sig kvar så länge hos Karl-Göran att hon sedan fått galoppera igenom affären, glömt hälften av vad hon borde ha handlat och sedan bränt vid frallorna barnen var så vana att få.

– Gå ni. Jag gör en kladdkaka istället.

Barnen jublade och rusade ut i vardagsrummet där hon hörde Rolands godmodiga brummande. Säkert kastade de sig över honom och försökte kittla honom. Nu hörde hon hur han reste sig ur soffan och började jonglera med dem. De tjöt av skratt och ropade Mera Mera!

Mormor och morfar. De var en enhet, ett självklart begrepp.

Hon gick ut till dem. De var inte vana att se henne sysslolös.

– Vad gör du mormor?

– Jag bara tittar på.

Trion fortsatte sin lek och hennes blick vandrade långsamt runt rummet. All den omsorg hon hade lagt ner på detta hem! Det var väl kärlek? På bokhyllan stod hela hennes släkt uppradad, och även Rolands. Där var barnen med sina familjer. Barnen när de var yngre och tog studenten, när de konfirmerades och när de var riktigt små. Och där stod dopbilderna på Ottilia och Herman. Under porträtten i sina olika ramar låg dukar som hon själv hade broderat. I soffan låg kuddar hon hade sytt överdragen till och i fönstren hängde gardiner i samma tyg. Och egentligen var det välstädat även om hon själv precis visste var det behövde dammas och vilka krukväxter som behövde ny jord.

Roland satte sig i soffan och började berätta den välkända sagan om katten Max som inte tyckte om lax. Det var olika turer varje gång om hur katten lyckades undgå att få denna delikatess till middag. Barnens ögon hängde vid hans ansikte.

I tanken fortsatte hon sin husesyn. Köket var hennes domän men där fanns också deras gemensamma historia, de olika gemensamt inköpta föremålen eller som presenter till henne.

Sovrummet, hon skyggade, det hade blivit alltmer som en öde öken. De sa knapp god natt utan somnade som två gamla arbetskamrater och på morgonen gick hon ofta upp före honom. Ibland la hon sig i gästrummet för att få vara ifred för hans snarkande. Men ändå, de kände varandra utan och innan.

Och ändå inte. Hon mindes inte när de sist såg varandra nakna. Hon skämdes för sin kropp.

Men inte inför Karl-Göran.

– Titta! Mormor tycker sagan är rolig!

Oj då, hon log visst, och rodnade.

Hon tvingade tanken vidare. Hon tänkte på sina döttrar. Att de inte ville bli som hon.

Sådana tankar var normala. Hon var maka, mamma och mormor. Hon hade plikter. Hon fick inte svika.

Då kände hon en lätt vibration i fickan. Ett sms: Nu är det sagt. Jag älskar dig! /K-G.

Han hade berättat för sin fru.

Vad skulle hon göra?

Åter träffades de i parken. Barnbarnen var återbördade. Hon hade sms:at att hon ville träffa honom. Hon var fast besluten att få ett stopp på denna förryckthet. Hon hade tänkt att om hon träffade honom i det fria så skulle det gå lättare. Då skulle hon inte kunna ge sig hän som sist.

Återseendet var lyckligt. Hon kunde inte ljuga för sig själv. De rörde inte vid varandra. Ändå fanns allt där, i blickarna. Hon såg in i himmelriket och hade svårt att få fram ett ord.

Han berättade om det världskrig han nu var indragen i. Hans fru ville inte acceptera att han tänkte lämna henne och hemmet. Vad är en kvinnas sista stridslist? Hon hade försökt förföra honom! Efter åratals avhållsamhet ville hon komma nära. Hon var handlingskraftig och nu dög han plötsligt som kärlekspartner. Han hade blivit helt ställd, vad som helst men detta hade han inte väntat sig. När han inte hade tagit emot hennes invit hade hon blivit rasande. Kränkt och tyvärr ratad hade hon slängt ut honom. Han bodde numera på soffan i kontoret och kände sig som en seriefigur. Barnen var också indragna. Det var full kalabalik. Ändå var detta det bästa som hänt honom. Han visste nu att kärleken sedan länge varit död. Den hade dött av undernäring. De pratade nästan aldrig med varandra. De administrerade bara livet men levde det inte. Han älskade Ethel. Men om hon inte ville ha honom var han trots allt ändå fri och gick dit han ville. Han var lättad och ångrade ingenting.

Hon satt tyst efter denna utläggning. Administrera sitt liv? Men inte leva det?

Det lät välbekant på något vis. Ändå hade hon bestämt sig för att fortsätta i sitt äktenskap. Det var ju därför hon hade kommit hit idag. För att tala sig själv och Karl-Göran till rätta.

– Roland och jag är i alla fall kamrater. Vi är morföräldrar. Vi har hus och hem och

bil och minnen och en historia. Allt sitter ihop.

– Han är lycklig. Han har dej.

Hon svarade inte men visste att Roland aldrig hade gjort en sådan reflexion. Han blev inte glad av henne. Han blev ingenting. Hon bara var. Deras kärlek var knappt ett minne. Den fanns inte.

Karl-Göran reste sig för att gå. Hon reste sig också. Han sträckte fram sin hand. Nu skulle de ta farväl.

De såg in i varandra. Allt stod och vägde. Nu händer det, tänkte hon. Nu bestämmer jag mig. Jag stannar hos min familj och gör allt för dem resten av livet. Eller jag följer med denne främling och gör allt för honom. Fast mest för mig själv. Men är jag värd det?

– Jag följer med dej.

– Menar du allvar?

Hon nickade och tog honom under armen. Hon struntade i om någon skulle se dem. Hon skickade ett kort sms att hon skulle bli sen så att inte Roland skulle bli orolig och sedan gick de genom staden till Karl-Görans kontor.

En tredje gång upprepades deras förtätade, ordlösa dialog. Den slitna lädersoffan blev till en kärlekspråm och kontoret förvandlades till ett slott. Det enda som kändes fel var att hon inte hade fått uppleva allt detta tidigare. Slottsfrukosten intogs klockan sex på morgonen, pulverkaffe och skorpor.

Nu skulle hon gå hem och berätta.

Karl-Görans kyssar brände ännu på hennes läppar.

Om hon hade trott att hon skulle möta en vaken make, sjuk av oro, så hade hon haft alldeles fel. Roland sov högljutt och hon satte sig i köket och funderade. Skulle hon väcka honom?

Blomskotten hade fått rötter och borde sättas i jord. Rolands gamla faster skulle fylla 85 på lördag, hon borde komma på en bra present till den snälla tanten. Och hon borde ta fram fläskfilé ur frysen till middag. Hon borde, hon borde, hon borde.

Det här skulle inte gå.

Hon kände Karl-Görans händer mot sin utsvultna hud.

Det måste gå.

Hon var en toka. Hon var inte klok. Vad skulle barnen säga? Och barnbarnen?

Men hon kunde väl fortsätta att vara kamrat med Roland? Behövde det hela bli så dramatiskt? Bägge visste innerst inne att kärleken mellan dem var död och att den hade varit så väldigt länge.

Men ändå.

I detsamma hörde hon ett ljud. Det var Roland som gick på toaletten. Hon väntade. Efter ett tag kom han in i köket. Han märkte henne inte först utan gick direkt till kranen och drack ett glas vatten. Först därefter fick han syn på henne.

– Sitter du där? Var har du varit? Du messade att det skulle bli sent och sen svarade du

inte. Är det nån väninna?

– Roland, sätt dej. Jag har något viktigt på hjärtat.

– Jag skulle behöva lite kaffe.

– Roland, det här är jätteviktigt.

– Det har väl inte hänt något? Vill du också ha?

Varför hade hon plötsligt så bråttom? Hon nickade. De skulle dricka kaffe. Och prata som sansade människor. Hon måste få sitt hjärta att sluta slå så hårt.

Äntligen satt han på andra sidan bordet, ännu i pyjamas men med smör och bröd och en rykande kaffemugg framför sig. Hon smuttade på sitt kaffe och såg på honom.

Hon kände ingenting. Tyvärr måste hon tillstå att det var så.

– Jag vill skiljas Roland.

Till hennes häpnad såg han inte särskilt förvånad ut. Han fortsatte att bre en smörgås.

– Jag har träffat en annan.

Nu hajade han till. Han såg på henne. För första gången denna morgon såg han ordentligt på henne. Såg han hennes lycka, hur den låg därnere på botten av hennes själ och glänste som en silverpeng?

– Vem är det?

– Va? Vem det är? Har det någon betydelse?

– Är det någon jag känner?

– Men snälla Roland. Fattar du inte vad jag säger? Jag lämnar dej!

– Är det Mats?

Tårarna steg i hennes ögon. När kärleken inte fanns så återstod endast prestige och sårad fåfänga. Så här mycket var alla deras år värda när det kom till kritan.

– Vill du bo kvar här Roland? Eller ska vi sälja?

– Vi bor väl kvar. Det där går över Ethel. Det är sånt som händer. Man låter det ske och har

lite is i magen och så nyktrar man till efter ett tag.

– Och det har du erfarenheter av?

– Kan så vara. Men nu är jag glad att jag stannade. Vi har det bra Ethel, ekonomiskt, och

med barnbarnen.

– Det räcker inte för mej. Jag vill ha mer. Jag vill älska, och få kärlek.

– Vi skulle kunna skaffa hund?

10.

De gifte sig. Ethels och Karl-Görans barn och barnbarn var närvarande vid den enkla ceremonin i parken. När de hade träffats hade det varit förhöst. Nu var det försommar. Parken prunkade.

När vigselförrättaren hade utfört sitt uppdrag kysstes de. För första gången visade de i handling sin kärlek inför sina respektive familjer som fnissade och applåderade.

Vid middagen på Stadshotellet höll vigselförrättaren det enda talet under bröllopsmiddagen. Vad barnen tänkte innerst inne visste inte Ethel. Hon var inte längre den gamla mamman som skulle serva andra. Hon var numera fri, en egen individ. Barnen var nästan medelålders, det var fel att förfölja dem med omsorger i så hög ålder. De fick acceptera att hon hade ett eget liv.

Till hennes stora lycka kramade hennes döttrar henne när allt var över.

– Du ser strålande ut mamma.

– Ja. Du gjorde rätt. Visst tycker vi synd om pappa. Men han har ju ansvar för sitt liv

precis som du har tagit ansvar för ditt.

– Och det har du verkligen gjort. Du lever i en kärleksfull relation. Karl-Göran slukar

dej med ögonen. Du har gjort rätt. Livet är inte oändligt. Det är fel att vegetera. Man ska leva det.

Döttrarnas ord värmde långt mer än högtidliga tal. Allt skulle bli bra. Och även om det inte blev bra så hade hon i alla fall försökt fira livet, medan hon hade det.

Bröllopsresan gick till Island. De lät sig smekas av det svavelhaltiga vulkanvattnet i den blå lagunen. De hyrde en jeep och körde fast så att de fick gå i åtta kilometer. Allt var roligt.

Det hus de köpt var lättskött och passade deras behov och ekonomi. Deras respektive ryggsäckar tyngdes av ägodelar som berättade om deras nu färdiglevda liv. De gav bort det mesta och skaffade nytt. Hemmet blev nästan spartanskt men vackert när ljuset tilläts komma åt utan hindrande gardinarrangemang eller skuggande blomkrukor.

Livet var en fest, en efterfest. De hade inga regler utom den enda att inte låta solen gå ner över sin vrede. Varje kväll avslutades med kramar och kyssar. Hudkontakt blir man aldrig för gammal eller för trött för, sa Karl-Göran, och kysste henne igen. Hon skulle aldrig upphöra att förvåna sig över att precis det som han tyckte om var det hon själv tyckte om.

De hade en outtalad regel till. Att lägga upp allt på bordet direkt och att prata också om det svåra. Allt de tidigare varit med om fanns där, det kunde komma upp i drömmar eller i samtal eller i vemodiga betraktelser. De lät det ske.

De promenerade varje dag och började en kurs i tango. De hjälptes åt att laga god och lätt mat som inte lade sig på magen.

De kom på att de aldrig skulle dö. De var de första på jorden som skulle dö levande. De var för evigt unga. Kärleken hade ingen ålder och ingen tidsuppfattning. Den bara var. Och mitt i den befann de sig som i en skyddad zon mitt i livets orkanöga.

De gick ofta till parken där de en gång träffades för att hålla minnet levande. Kärleken krävde ett visst mått av ljuvligt arbete. De utförde det ofta, mindes, pratade, rörde vid varandra.

De kände lättnad och tacksamhet som efter en lång vandring. De var äntligen framme och hade slagit sig ner vid brasan. De lät sig nu trakteras av det bästa som huset kunde ge.

Det gick inte att somna leende.

Skulle det gå att dö leende?

Den som levde fick se.