Det var en gnistrande kall februarikväll år nittonhundratjugoåtta. Älven hade sedan länge lagt sig och himlen lyste ärggrön i det försvinnande dagsljuset.
Aftonstjärnans fönster lyste. De elektriska lamporna var tända därinne. Svartklädda människor trampade ensamma och i klungor upp mot Lindholmens upplysta samlingslokal. Snöns eget blåaktiga ljus ledde dem liksom enstaka gatlyktor i vägkorsningarna. Långa kjolar släpade i snön bredvid breda träbottnar och även mycket små sådana. Ty även familjerna var välkomna till årsmötet.
Luften i salen rök ur munnarna men i takt med att fler anlände och att kaminen började bli ljusröd började också livsandarna återvända. Barnen höll sig varma med lek och kvinnorna burrade upp sig under sjalarna och värmde sig med åsynen av sina för en gångs skull rena och nyrakade gubbar.
Det var högtidligt, det var årsmöte.
Gustaf Jönsson satt framme vid podiet och låtsades utföra en sista granskning av räkenskaperna. Sanningen var dock att han ikväll vid fyllda femtionio års ålder skulle göra sitt första offentliga framträdande och han var i anledning av detta tämligen nervös. Det skrivna talet brände i innerfickan.
Det var han som skulle inviga fanan.
Fast det var sannerligen på tiden, tänkte han. Att de fick en fana. Det var redan nitton år sedan klubben bildades. I alla år hade han tjatat om fanan, han tyckte den var viktig, de behövde en samlande symbol i alla motigheter, lite andlig flärd i den grå varvslunken.
Det var bara så helsikes dyrt, det där med andligheten. Angelägnare saker hade ständigt kommit emellan. Gubbarna var vana vid insamlingar, allra minst en gång i veckan la de nån tioöring till någon som blivit skadad, fått sparken, blivit vräkt eller hade sjuka barn som behövde läkarvård. För ett par år sedan samlade klubben ihop hela femtioen kronor och fyra öre till en stackars fattig tös i Hålta vars fosterföräldrar gruvligen misshandlat henne under lång tid.
Så nog fanns där givmildhet, men det måste också finnas något att ge.
Det var med ett visst mothåll från de andra i styrelsen han äntligen lyckats genomdriva att man gjorde den extra uttaxeringen på femtio öre bland medlemmarna så att fanmålare Bergkvist äntligen fick sätta igång att smycka det röda sidenet.
Trehundra och fyrtiosex kronor hade det gått på. Många hade varit emot. Hade tyckt att det fanns sådant som var viktigare. Men nu stod hon där i alla fall i fonden under ett skyddande gråpapper. Gustaf Jönsson böjde sig djupare över kassaboken. Han var nervös. Men det var inte bara det. Han var också så segersäll att han böjde sig ännu djupare över räkenskaperna så att ingen skulle få se hans upptända blick.
Ordföranden tog plats, bankade med klubban och sorlet i salen lade sig.
”Sedan ett par musiknummer utförts höll Gustaf Jönsson ett mycket intressant föredrag om fackliga spörsmål varefter han bjöd täckelsen falla samt utbringade ett lifvligt besvarat leve för klubbens nya fana. Därefter utförde arbetarbarnens förbunds pionjärgrupp en del sånger varefter ytterligare musiknummer framfördes och så var faninvigningen avslutad.”
*
Det var lördagen den sista mars år nittonhundrasjuttionio. Klockan var strax efter sex på morgonen och John Andersson var förste man på Eriksbergsgården, han hade fått låna nyckeln. Inte för att detta var en historisk dag utan för att han var rädd att räkenskaperna inte skulle stämma när bokslut nu skulle göras. Visserligen hade han jobbat som ett djur den senaste veckan men en slutkontroll ansåg han ändå vara nödvändig.
Huvudet surrade av siffror och han var mycket trött efter den sista tidens sena kvällar. Det var den sista mars. Om det ändå hade varit första april, men nej, den här saken gick inte att ta från den skämtsamma sidan. Det var som det var.
Strax före tio kom Yngve och knackade på. Det är dags. Jaha.
John Andersson släckte skrivbordslampan, tog på sig kavajen och gick ut genom dörren.
Det var i tennishallen. Han satte sig på en ledig stol. Det fanns många lediga stolar. Högst ett femtiotal personer var närvarande. Det var lördag. Och inte precis någon fest, inget evenemang, ingen idrottshändelse.
De stora talade. De talade och talade. Till och med en gammal minister. John Anderssons huvud kändes tungt och han var så orimligt, orättvist trött. Några pressfotografer var där och höll honom hjälpligt vaken med sitt rasslande. Det var nättopp. Han tänkte på räkenskaperna. Ville att de skulle stämma, att han trots allt skulle ha gjort ett bra jobb. Hur det nu var.
Nu reste sig alla, hade han nickat till? Han reste sig också som de andra. Där var deras fana. Någon höll den lyftad, så besynnerligt.
Den var vacker.
Nu sänktes fanstången. Nu rullades fanan långsamt ihop.
Jaha. Nu rullades hon ihop för sista gången. Det var så det var tänkt. John kände ingenting. Han var så orimligt, olovligt, orättvist trött. Hon rullades in.
Det var ju bara en fana. Ett stycke tyg på en stång, tänkte han och följde viljelöst med strömmen mot utgången och den eviga arbetsnedläggelsen.
–
