DEN VIKTIGA BERÄTTELSEN OM VARVEN

Varvsforum Malmö 10 april 2010 16.15 – 17.00:

 Svetsloppor och fartygsskrov

Jag är en före detta varvsarbetare som numera är författare. Det är en ära att få framträda här på Varvsforum. Jag var svetsare i tio år, efter det har jag varit heltidsförfattare i tjugofem år. Jag har obönhörligt pressats över osynliga barriärer och min identitet är numera författarens. På den tiden var min svetsaridentitet minst lika stark. Jag ska prata om varvens berättelse i allmänhet och mina egna varvsberättelser i synnerhet. Efteråt finns det utrymme för diskussion och frågor.

Jag har skrivit åtminstone tre romaner som direkt kan kopplas till min tid på varv nämligen Hjärtstocken från 1979, Samnanger från 1983 och Facklorna som kom ut 1985. Dessutom skrev jag 1987 en pjäs kallad Vi lever vi lever vilken i konkurrens med 123 andra pjäser vann en av Kulturrådet och Friaproteatern utlyst tävling om ”bästa pjäs med motiv från arbetslivet.” Pjäsen utspelar sig bland annat i dubbla botten på en reparent. Jag har även skrivit dikter och noveller med motiv från varven och medverkar även i boken Kvinna på varvet som Varvshistoriska Föreningen i Göteborg tillsammans med Metall gav ut 2005. En essä kallad Kvinna på varv – humor och konflikter finns också publicerad i Tidskriften Arbetarhistoria 2000, i en antologi av Föreningen Arbetarskrivare, 2003 och i Varvsliv, Sjöhistorisk årsbok 2004 – 2005.

Därför är jag här!

Som de flesta av er vet utgjorde dubbla botten en av de otrevligaste arbetsplatserna på varvet. Stor som fotbollsplaner till ytan var det ändå så lågt i tak i dubbla botten att man hela tiden slog i hjälmen. Och det var väl okej. Men man slog även i skenbenen i spanten och det gjorde ont. Alla svor. Om inte svetsutsugen fungerade var det rökigt, därtill dålig belysning, kablar och skrot överallt, kanske blött också och kallt om det var vinter, på sommaren stekhett. Dubbla botten var inget semesterhem. Men även jobben därnere, bortom sol och måne, måste utföras. Här kommer en dikt:

I TANKFARTYGETS DUBBLA BOTTEN

Nere i dubbla botten

jämför vi oss med varann

i våra egna rum

jämför vi

promillen av frihet.

Vi jämför inte äpplen med bananer

vi vet vad som gäller och vad som fordras

för intjänandet av medel till liv

vi lever därute

när jobbet är över.

 

Visst är vi fria

jämfört med linen på Volvo

författarens frihet, vad vet vi om den?

Visst är vårt jobb intressant

annat än trappstädning måndag till fredag

forskarens kneg har vi aldrig känt på.

Och nog är det omväxlande med olika fogar

vi jämför ånyo med alla på Volvo,

radioreportrar känner vi inga.

Kvalificerat är det även

mer kvalificerat än att sitta i kassan

en läkare jämför man sig ej gärna med.

 

Så inte jämför vi gurkor och korvar

i dubbla botten där vi har våra hem.

Om alla de andra vet vi så lite

ingen av oss umgås med dem

Lika bra det var sak på sin plats

sleven i grytan och sotet därunder

vi känner ej avund vi känner ej något

– Australien har vi inte heller besökt!

Vi är realister

jämför oss

med varann.

I kulturdepartementets instruktion till Statens marina museer lyder paragraf ett bl.a. enligt följande: ”Uppgifter: (Statens maritima museer ansvarar för statens museer med maritim inriktning.) Myndigheten har till uppgift att bevara och utveckla det maritima kulturarvet samt bygga upp kunskaperna om det.”

Nå. Vi talar om Statens maritima museer med mer än hundra anställda och ännu fler engagerade. Och jag är en enskild människa helt utan erfarenheter av museiverksamhet.

Men det är själva poängen. Att jag är en helt vanlig besökare. Dessutom är jag en före detta varvsanställd. Och varven om något måste väl ändå anses ingå i Sveriges maritima historia. Dessutom, och det är ju därför jag är här, anses jag kunna berätta. Där korsas våra vägar. Ty museernas yttersta uppgift är att berätta, och helst så att så många som möjligt förstår.

För att man ska kunna berätta måste man vara engagerad. Det är detta allt berättande handlar om: patos och en tydlig och klar röst!

Vad är en varvsberättelse? Är det arbetarnas historia? Är det tjänstemännens? Är det berättelserna om produktionsbragderna, alla dessa sanslösa rekord? Är det redarnas berättelse, ägandet och allt som följde med detta? Vad är en varvshistoria? Hur är berättelsen om den stora svenska varvsepoken?

Om man dessutom berättar med hjälp av offentliga medel, hur beter man sig då? Måste berättelsen göras om efter varje mandatperiod för att passa den rådande politiska smaken? Arbetarna eller tjänstemännen? Skroven eller varvsägarna? Vad är en sann berättelse?

För man ska väl vara sann? Man ska väl vara objektiv? Ärlighet varar längst och är det någonting som inte ljuger så är det hårdfakta. Det vill säga siffror och statistik. För att rätt berätta detta om varven: låt oss förhålla oss neutrala och endast rapa upp summor och antal!

Eller också. Kan just detta sätt vara en utmärkt metod att fördunkla och förta intresset för vår maritima industrihistoria. Med tillräckligt många siffror blir materialet så tungt och så tråkigt att ingen orkar. Då rör det sig inte längre om en berättelse, då handlar det istället om en så kallad död hund som ingen vill komma i närheten av. Det är i och för sig också en berättelse, vars budskap är att detta gigantiska material för gemene man är helt ointressant.

Därför är det så viktigt att berätta med patos och energi, att hitta berättelsens eget svängningstal och röst, att bjuda på det goda humöret, så som alla goda berättare gör.

Berättelsen om varven liknar berättelsen om ett människoliv. När man nått en mogen ålder och vet att det inte är långt kvar så ser man sig om och kan inte fatta att allt detta har hänt en. Så oförutsägbart och vilka underliga vägar livet kan ta sig! Ingenting av allt detta visste man när man en gång startade ut som ung. Livet liksom bara blev. Och ändå är något sällan en slump. Om man ska  vara ärlig mot sig själv, så måste man ta på sig ett eget ansvar för en rad val, som företogs under resans och livets gång. Man kom till ett vägskäl. Min mamma dog till exempel. Skulle man gå hit eller dit? Jag valde att flytta till Göteborg. Och därför står jag här. Efter några år när man tror sig ha blivit vuxen. Då står man åter inför något riktigt besvärligt, jag krisade i min yrkesroll på socialbyrån. I vilken riktning fanns en lösning? Jag valde att gå till Arbetsförmedlingen. Och just då var det en skriande brist på svetsare på varven. Och därför står jag här. Sedan fick jag vara med om dom sista hektiska åren innan varvskrisen slog till. Jag befann mig på en gigantisk arbetsplats, mitt i en spännande och omvälvande berättelse. När krisen kom blev denna berättelse livsavgörande får många människor! Jag visste inte om hur stort detta med varvet var, förrän efteråt. Då förmådde jag berätta, och lyckligtvis på ett sådant sätt att berättelserna dokumenterades. Jag blev helt enkelt en skrivande berättare. Därför står jag här.

Mitt liv är nästan ingenting jämfört med varvens liv. Beroende på vad man avser med en start, en födelse, så kan man säga att dom moderna varvens jätteliv varade i över hundra år. Jag hade förmånen att få uppleva dom sista fantastiska åren när livserfarenheten och varvens hela potential kunde samspela för att leverera de vackraste, eller i varje fall de mest sjövärdiga och effektiva, fartygen som hade skådats. Och sedan var det slut.

Så abrupt. Nästan som när man blåser ut ett ljus. Som när någon dör. Det gick så snabbt att det var svårt att fatta. Nu var väl ändå domedagen kommen? När jag efter ett tag återkom till Arendal var den magnifika byggdockan fylld med storsten. Detta kunde aldrig gå väl. Nästa gång jag kom var dockan helt borta, liksom kranar, liksom grindar, jiggar, hela plåtgården försvunnen. Men hallarna stod kvar, skrovhallen och min gamla arbetsplats svetsverkstaden fanns där än.

Och därinnanför: spirade liv! Något nytt var på gång. Livet fortsatte. Små firmor hade flyttat in och det var en ganska tät biltrafik på det tidigare varvsområdet som nu hade öppnat upp, alla barriärer var borttagna. En firma i Mölndal sökte arton svetsare. Dom hade svårt att få tag på folk! Svetsarna hade sugits upp, fått andra jobb, tagit ut ny riktning i livet, gett sig iväg till offshoreindustrin i Norge bland annat. Ingen katastrof eller domedag så långt ögat såg.

Slutsatsen blev att historien vare sig börjar eller slutar med mig och den vare sig börjar eller slutar med varven heller. När sista stenen lades på Keopspyramiden var i varje fall detta ofattbart stora projekt klart, det står där än. Men varven, som på sätt och vis var ett nära på lika gigantiskt projekt, klappade igen. Storsten i byggdockan. Ingen keopspyramid här inte. Hela norra älvstranden i Göteborg totalt förändrad. Mina barn förstår inte vad jag pratar om när jag försöker beskriva. Det är som en saga att svetslågorna glimmade och släggslagen dånade över hela staden och dessförinnan nithamrarna, som inte heller jag har varit med om. Att reparenter exploderade och folk dog, Samnanger som låg vid kaj på Eriksberg krävde tio mans liv en förfärlig majdag 1971. Allt är redan nästan som glömt. Ådalens stupade offer kommer man ihåg, Samnanger – vad var det? Göteborg var i krig denna dag, ambulanserna tjöt och kvinnor stod gråtande vid varvsporten. Nästan ingen minns mera.

Keopspyramiden finns kvar, solid i sin berättelse. Ingen tvekan där, detta hände verkligen i Nilens floddal för mer än fyratusen år sedan. Än så länge finns också varven kvar. Eftersom vi finns kvar. Varven går för fullt, andas, dundrar och lever i våra hjärtan, vi som är samlade här. Liksom i många andra hjärtan än. Visserligen lägger den allt längre sträckan av tid ett allt tätare och glänsande skimmer över det som var. Så att dom varv som sprakar och slamrar inom oss, faktiskt inte är samma varv som vi en gång traskade omkring på. Den där rosa infärgningen förvränger perspektiven, man kan inte lita på bilden, man kan inte lita på någonting, på sitt eget minne, inte lita på sig själv.

Vad värre är. Även om man har svårt att tro det. Så är det faktiskt så. Att även vi ska klappa igen. Varenda en. Ingen kommer att finnas kvar, annat än som en berättelse som våra barn och barnbarn förmedlar, så länge dom finns kvar. Sedan är vi ohjälpligt borta. Och när vi är borta, då kommer också varven att vara borta. Varvens arbetare och tjänstemän, fackliga företrädare, chefer, kontorsflickor, gjutare, provkörare, ställningsbyggare, svetsare, plåtslagare, elektriker, truckförare alla borta. Då finns inte det livet och dess erfarenheter mer. Hur man gjorde, egentligen, hur det kändes, egentligen, och dom små smarta handgreppen – allting borta. Några papper, inte så få fotografier och en del verktyg och annat, kommer naturligtvis att finnas kvar. Men själva berättelsen. Den dör med oss. Om vi inte gör något mina herrar. Och mina damer.

Det är bråttom. Det förstår folk. Det är bara vi som ännu lever som kan sjunga just den här melodin, det är bara vi som vet hur det ska låta och framförallt är vi dom enda som ännu vet hur det lät. På ett ungefär. Vi har som sagt redan glömt, och det vi kommer ihåg är romantiserat. Men lika lite som vi kan återskapa vikingatidens musik, kan våra barnbarn gissa å våra vägnar. I bästa fall erinrar de sig något vi sa. Och missuppfattar. Dom berättar fel i vår heliga berättelse! Då kommer vi att rotera i våra gravar, utan att kunna göra det minsta åt eländet. I värsta fall skiter dom i det helt och hållet. Vi är verkligen glömda, som om vi aldrig har funnits. Att spöka hjälper inte. Ingen ser oss, ingen lyssnar, då är allt för sent.

Men spelar det någon roll? Varför ska vi berätta om allt det där? Om detta har jag en teori. Nämligen den att tiden, och historien, inte alls är en linje. Utan en lök. Att mänskligheten växer utåt, lager på lager. Vi har haft den ofattbara nåden att för tillfället hamna överst. Under oss kämpar arméer av halvsvältande fattigbönder och arbetare, och det är inte alls länge sedan. Min far bodde i fjöskammaren, bara en tunn brädvägg skiljde honom från korna. Han var med om elektrifieringen av Malung. När han gifte sig med mamma trodde dom att Hitler skulle vinna kriget och invadera Sverige. Historien ligger ofattbart nära. Och här kommer min enkla poäng: om vi inte berättar, har tillvaron ingen bas och ingen grund. Då fladdrar lätta lökskal iväg med vinden. Våra barn blir inte bara alienerade. De blir aliens, utomjordingar.  Historien är isåfall ingenting. Man kan låtsas att den inte finns. Att varven aldrig har funnits. Eller att dom var försumbara, något litet pjoller bara som någon hittade på.

Men vi vet ju att hela livet utspelade sig bakom grindarna och att någonting viktigt, ja avgörande, hände i vår folksjäl under de där gigantiska industriella åren, plåten, malmen, järnvägarna, hamnarna, hur allt hörde samman och förde oss fram till där vi befinner oss idag. Våra allt större fartyg förde oss ut i ur våra trånga fjösstugor och in i världen.

Jag skrev min första varvsroman inifrån Arendalsvarvet den dag jag förstod att allt verkligen skulle ta slut. Först trodde jag inte på ryktena, detta kunde inte vara möjligt? Arendal var ju Europas modernaste skeppsvarv! Man byggde inte på stapel utan enligt ett modernt löpandebandsystem med plåtgården längst bort, sedan kom flakverkstan, svetsverkstan, Skrovhallen, byggdockan, utrustningskajen. Allt var smart uttänkt i detalj, varvet invigdes så sent som 1963. Men nu skulle det inte finnas mer. Varför hade vi då äntligen fått en godtagbar skyddsutrustning, varför hade verktygen äntligen börjat ligga rätt i handen, varför hade arbetarna till sist fått såväl fungerade sjukvård som tandvård inom varvsområdet. Ifall allt skulle tas ifrån oss? I dessa tider en nästan existentiell fråga. Det är viktigt att berätta om säkerheten, den som inte fanns men som sakta erövrades i facklig kamp bland annat, även den.

1979 kom så romanen Hjärtstocken ut. Jag skrev den eftersom ingen annan skrev. Året innan hade jag debuterat med Socialsvängen där jag gestaltade socialarbetarens kluvna och omöjliga yrkesroll. Jag hade själv misslyckats i densamma och tack vare arbetet på varvet, och dom långa ensamma arbetspassen bakom svetsskärmen, tillåtits tänka färdigt. Tänka klart. Och sedan börjat anteckna. Att skriva en bok var, visade det sig, överraskande lätt. Eller också var allt ett misstag. Alltnog, ingen hindrade mig att skriva också romanen Hjärtstocken som först även den var lösa anteckningar, hågkomster och funderingar. Jag ville komma ihåg hur allt var. Jag visste redan då, att minnet är kort, att allt en dag ska tas ifrån oss. Jag visste också att skönlitteraturen är den unika form som kan rymma allt; stämningar, händelser, inre tankar, yttre dramatik, historien, konflikter, allt får plats mellan bokpärmar. Jag skrev för att minnas hur det var, för att kunna berätta för mina barn, för att jag ville ha detta universum kvar. I romanen Hjärtstocken är vi med om skyddsarbetet, svetsarnas kamp för fungerande rökutsug, kampen mot knarren, tryckluftsmejseln, som förstörde våra händer, kampen för de lätta kablarna vi redan hade börjat få. Många segrar var redan uppnådda. Romanen utspelar sig före mobiltelefonernas tid, så en kamp handlade om att ha tillgång till fungerande telefoner, att kunna ringa myndigheter och andra på den obetalda middagsrasten.

Ju längre bort den där tiden kommer, desto större är som sagt risken för romantisering. Jag tvingar mig att minnas skräcken för framtiden, oberoende om varvet skulle bli kvar eller inte. Ingen svetsare gick i pension, så dags gick man alltid med kvasten, utsliten och tacksam att man fick gå kvar. Jag tänkte att jag skulle försöka bli svetsinstruktör eller yrkeslärare. Jag hade redan värk mellan skulderbladen. Även utan varvskris hade jag varit orolig. Varvsnedläggningen blev paradoxalt nog ett lyft, och inte bara för mig skulle det visa sig. Jag fick en amu-utbildning och förkovrade mig till licenssvetsare, efter fem år på Arendalsvarvet. Därmed kunde jag konsolidera ställningarna och fortsätta fem år till, på en liten produktionsavdelning på Lindholmens före detta varv, och slutligen under en kortare period arbeta som rörsvetsare på Calor Celsius i Karlstad.

På Calor Celsius hade dom aldrig haft kvinnor tidigare. Första dagen var dom påtagligt nervösa. Var och en kom dom förstulet fram och varnade mig försiktigt att den och den kanske kunde råka vara lite rå och vulgär, men att jag inte skulle ta illa upp, för se han hade inte vett på bättre.

Jag väntade spänt hela dagen på att få höra någon riktigt skandalös slipprighet, men det enda som hände var en blyg förfrågan ifall jag ville vara med och spela vändåtta?

Gubbarna på Calor Celsius hade blessyrer och ärr överallt och förmannen själv såg ut att ha haft skallen kluven, han saknade dessutom ett par fingrar. Jag tänkte att alla dessa skador naturligtvis var orsakade av den hårda produktionen, en balk i en travers som kommit i gungning, en slipskiva som släppt och farit iväg, en centerpress utan automatstopp, en plåtsax som hade löpt amok.

Sanningen var entydigare. Alla hade ådragit sig sina blessyrer under vilda rallyturer i de värmländska skogarna. Utom Viktorsson som enligt uppgift under en rast hade somnat med huvudet i handen och därvid råkat tappa detsamma rätt ner i bordkanten!

Åter till varven. Och mina varvsberättelser. Vad är det jag berättar? Jo i Hjärtstocken berättar jag om ett varv som ännu lever. Precis som i det enskilda mänskliga livet vet varvet inte om sin egen lycka. Det är först efteråt man kommer ihåg att man var just lycklig, att de problem man hade vid den tiden var fjuttiga, då, före katastrofen, före dödsfallet, före skilsmässan. I Hjärtstocken har varvet fullt upp med sina egna vardagsproblem. Det vet inte om att det ska läggas ner. Det hör väl något ibland men tror inte att det kan vara sant, detta moderna skeppsvarv, nygift och med flera barn på gång, ofantliga oljetankers och senare jackupriggar till oljefälten. Varvet var oövervinneligt. I Hjärtstocken får vi vara med om den festliga fredagsstämningen när varvet faktiskt stänger, men bara för helgen. Hur bullret lägger sig alltmer, svetsaggregaten stängs av, traverserna stannar, släggorna läggs ner vid sidan om plåtarna. Och plötsligt kan man höra mänskliga röster. En och annan skriker fortfarande med hörselkåporna ännu nerdragna. Det är fredag. Grabbar spelar freesby med snusdoselock. I kön till stämpelklockan skojas det och gnabbas. Det är en lycklig tid. Tids nog kommer måndagen, och då börjar allt på nytt.

I romanen Samnanger är det hårdare. Här tecknas porträttet av en enda man, som växer upp i Dalarna och sedan dras mot storstaden och börjar arbeta på Eriksberg. Han är med om Samnanger, citat: ”Någon eller något knuffade till honom i ryggen. Han vände sig snabbt för att nästan bedövas av den oerhörda detonationen. Han såg mot Samnanger. Som svarade. Med en röksvamp, som steg mot himlen och bredde ut sig. Så började en tjock svart rök bolma ur fartyget samtidigt som sirenerna började tjuta och hela varvet grötade ihop sig till ett panikens infernaliska kaos.  Ambulanser tjöt i timmar. Ur Samnangers buk lyftes de sprattlande skrikande med bortbränd hud. Och de som låg stilla. I svarta plastsäckar. Vid middagstid var det klart om Ulf. Isak hade fått komma innanför avspärrningen. Verkarn kallade på honom när Ulf fortfarande saknades. Här fanns dock oidentifierade offer. Han kände igen armbandsuret. Så mycket mer fanns det inte att känna igen. Detta var Samnanger. Med full kraft utdelades nådastöten. För vad finns kvar efter Samnanger”.

I nästa varvsroman, Facklorna, är varvet mycket riktigt nerlagt. Det var vårt liv. Men det finns inte mer. Och vi sörjer, fast tyst, var och en för sig. Facklorna skildrar ett gäng varvsöverlevare. Likt skeppsbrutna har de blåst iland på en liten svetsverkstad där de försöker leva vidare. Ibland kvävs de av sin egen nostalgi, en av dem minns, citat: ”En dag gick jag ut mot utrustningskajen. Ljuset därute var så säreget. Det kom som från överallt, hela havsbandet. Här fick allt sin förklaring, sektionerna hamnade i sina rätta sammanhang, hade fått sina platser. Gubbarna därute såg alltid så glada ut. De visste vad de gjorde fast de såg ut som puttefnaskar däruppe där de brände, slipade och svetsade så att små miniatyrgnistregn dansade nerför de hundratals ställningsplanken. Då önskade jag att jag hade kunnat måla.”

Kvinnorna. Dom var en minoritet på varven, i vissa verkstäder fanns dom inte alls, dom så kallade Icke befriade områdena. Om man jämför med dagens sextrakasserier, åtminstone som dom framstår i media, så var det verkligen mycket bättre förr. Till och med diverse lättklädda pappersdamer kunde tacklas med relativt gott humör. Det fanns som sagt arbetsplatser på varvet där en kvinna aldrig hade satt sin fot. Lilla rörverkstan var en sådan. Jag praktiserade där 1979 och fick då känna på hur det känns att som första europé möta Amazonas urskogsindianer. Nyfikenhet och skräck. Man hade ju hört talas om att vi fanns. Bilder fanns även uppsatta på detta märkliga folk. Dom där flickorna har jobbat här, förekom en rörläggare min bistra min. Så lite kläder dom har på sig, sa jag. Det är för att det är så varmt, svarade han. Det är förresten därför dom är så bruna också, ljusbågen du vet. Men dåligt betalt också, du ser ju själv; klädbristen och det lilla dom har på sej i trasor, det var väl därför dom slutade.

Undantag som sagt. Den sammanfattande bedömningen från oss kvinnor på varven är att kamratskapet var gott. Vi välkomnades när vi kom och vi blev väl behandlade. Männen ville själva skärpa till sig, torka bort hundraelvorna från hakorna, hyfsa språket, inte lägga brakare, kort sagt bete sig som folk. Kvinnorna förde in en frisk fläkt och även om vi var lite spaka i början så tuffade vi snart till oss. Vårt så kallade tunga jobb som svetsare – som egentligen inte alls var så tungt även om miljön var tung, däremot förslitande på sikt – gav oss ökat självförtroende. I enstaka fall kunde dock det motsatta inträffa, hos männen: ”Ja nu har man inte ett märkvärdigare jobb än att en käring kan klara av det.”  Vi var stormsvalor. Barnomsorgen var ännu inte utbyggd. Vård av sjukt barn hade nyss sjösatts men endast tio dagar per år. Dom varvsarbetande mammorna, svetsare och traversförare, hade det tufft. Men dom gladde sig ändå åt att tjäna som en karl. Och dom hittade också ibland en karl, för eget bruk, i det rika utbudet. Kärlek på varv, den fanns, och den var vacker! Jag hittade själv min man bland järnskrot och plåtar och det äktenskapet rostade så obetydligt att hållfastheten faktiskt varade i över trettio år. Här kommer med anledning av detta en dikt om kärleken:

Jag kan inte räkna dem alla

alla gånger

jag åkt hem med bussen

i ångande värme

från trötta arbetskamrater

– alla nöjda att dagen är slut –

och tänkt att ikväll

ikväll så vill jag

ska vi

ikväll ska det bli –

– ljuvligt.

I värmen från de många kropparna

stillheten i den fåordiga tröttheten

har glädjen hunnit ikapp mig

livsglädjen

livslusten

lusten till dig

och till alltihop

I bussens monotona motorljud

och ryggtavlornas inåtvändhet

har jag känt ömheten strömma

Otaliga gånger.

Detta vill jag du ska veta

Ty resten vet du

alltför väl

Om stöket köket gnället maten

avgasröret måste bytas

var är nyckeln till förrådet

jag har inga pengar kvar.

Filmen börjar klockan nio.

Framför tv:n somnar jag

Du vill prata – ingen svarar.

Sådan slutar våran dag.

Det fanns inte bara kärlek. Det fanns djurliv också. Harar som skuttade omkring så farligt nära att dom säkert fick svetsblänk. Över huvud taget fanns en massa saker och företeelser på varvet som inte alls hörde dit. Olika gäng kunde samlas kring i stort sett vad som helst, schack, fåglar, sprit, litteratur, klasskamp, kaninuppfödning, you name it. Hela livet levdes innanför grindarna, och i förbifarten byggdes ett som annat fartyg. Detta var varvens ande och själ. Berättelsen om varven måste bli just ett fartyg, ett flytetyg, avgränsad, definierad, fullständigt suverän! Och denna berättelse måste kunna färdas över tidens hav. Människolivet är så kort. Berättelser däremot, kan bli oerhört gamla, bli legender och till sist nästan som sagor. När allt är glömt, och alla är döda, finns ändå berättelserna kvar, ifall dom från början berättades väl. I vår moderna snabba överstimulerade värld är det viktigt att just varvens berättelse tillåts sticka ut och ta plats. Så är det inte än, men så borde det få bli. Berättelsen kan inte vara neutral, utan måste förmedlas med patos. Och den måste hitta sin röst, en ton som bär den och som omfamnar allt, utan att släta över eller förminska. Genomsnitt och kompromiss har aldrig varit den goda epikens kännetecken. Varvet säger, till exempel: alltför länge har jag låtit mina närmaste – de starkaste, som inte vill mig väl – teckna mitt porträtt och min historia. Det var tungt att vara så ful och så dum. Men även detta var bara berättelser. Nu tar jag mig rätten att teckna mitt porträtt själv, med hjälp av en speglande reflekterande omvärld, folk som ännu lever och som var med. Som kan sätta samman dessa skärvor och obegripliga fragment och blåsa ande i mig igen, så att kommande och nuvarande släkten kan se mig, får ta in min storhet och allt vad jag stod för. Att jag verkligen var Göteborgs och Malmös och Stockholms och Uddevallas med fleras Keopspyramider. Historien ligger ofattbart nära.

Hur förmedlas den viktiga industrihistoriska berättelsen om varven? Hur får man denna kör av olika röster att sjunga samma oratorium? Hur låter ett varvsoratorium, i text, i bild, i hologram och film, i ljud och ljus och datoranimationer? Hur blir berättelsen så spännande och levande och stark och sann att den förmår konkurrera, mota nostalgi. Förmår göra unga människor intresserade så att de i sin tur vill bära arvet vidare? Kanske skulle en filmmakare eller en teaterregissör hålla i taktpinnen? Rädslan är kreativitetens död, nervositeten. Hur skulle den seriösa lekfullhet kunna frammanas hos uppdragstagarna om man rent hypotetiskt finge fram de medel som krävdes för att föreviga varvsepoken? Kanske är dom viktigaste delarna av en sådan berättelse ännu oskrivna, odokumenterade, dom finns inom dom varvsanknutna, varvsanstuckna, som ännu lever. Men att det snart är för sent.

Jag vet så väl att jag drömmer, att det sannolikt är orealistiskt att ens tänka sig ett varvsmuseum. Varför har inte Göran Johansson gjort något? Det borde ju ha grundats för länge sedan! Eller är det inte för sent? Finns det ännu folk med fot och hjärta kvar i varvsslaggen, som har kompetensen att ställa samman och berätta? Sanningen, så spännande och stark som den var.

Morgondagen kommer inte att kunna leva sig in i slitet på varven. Morgondagen kommer heller inte att få uppleva den dagliga fysiska närheten till så många människor, ständiga spännande möten som satte färg på tillvaron. Osannolika levnadshistorier, fantastiska produktionsbragder, otäcka olyckor, dagliga ståup-föreställningar i humorns högre skola innan genren ens hade uppfunnits. Man har inte roligare än man gör sig, och om arbetsmiljön är tuff, desto viktigare att odla det goda humöret. Kamratskapet och humorn var en travers till, som tuffade och lyfte, när allt annat var för tungt. Allt var grått och överdraget av slipdamm. Som solar lyste och glimmade arbetskamraternas leenden. Varvet var ett universum, en egen kropp och en jättes liv. Det levde av och var sammansatt av små myrors liv som mitt, som här i min avslutande dikt. Och med den ber jag att få tacka för mig och sedan är ordet fritt.

Bubblor valsade runt i vårfloden jag

stod på bron min kropp kände

dånet. Älven hade kommit så nära

svämmade över sina bräddar

kämpade ner allt i sin väg.

Jag följde en bubbla.

Såg dess virvlande färd

och hoppades att den

skulle överleva.

När jag blev äldre hängde jag över räcket

på en stor oljetanker.

En svetsares gnistor föll

ner i djupet, föll och föll

och jag försökte

att med viljan

förmå en enda

att brinna

hela vägen

ner.

Jag har sett trollsländor som inte vet

att de lever en enda dag

och jag har sett min egen mor

med bara två dagar kvar

låta bli att tala. 

Inget avsked.

Inget svar.

Men också jag har

blott denna dag.

Och den varar

och den

varar

ja

 

–