BOFINKEN

Jag hade nyss fått min första mens och jag ville sluta växa, jag var en och sjuttiofem. Men på morgonen kom ingen mamma och väckte mig och när jag gick in i hennes rum fanns hon inte där, bara en lapp på hennes kudde.

Jag gick till köket och sedan till badrummet och sedan till klädkammaren och jag öppnade ytterdörren ifall hon bara kastade något i sopnedkastet. Men ingen mamma och jag såg att kappan och stövlarna var borta.

Då gick jag tillbaka till hennes säng. På lappen stod det: Nu drar jag. Om ni säger något tar bofinken er. Mamma.

Just då vaknade Ros-Marie med det tjut hon brukade innan hon hittat nappen.

Därmed var alla vakna, alltså även Ivar och Sven-Erik – de vackra namnen efter deras respektive fäder.

Klockan var kvart över sju och om en halvtimme skulle Ros-Marie vara på dagis och Ivar på lekis och Sven-Erik och jag på väg till skolan.

Det var inte lätt, men det gick. För Ros-Marie och Ivar ljög jag. Till Sven-Erik sa jag som det var, han går i alla fall i trean.

Han tittade så länge på lappen att jag trodde han tänkte börja grina. Sedan sa han att det är bäst vi lyder. Ingen får veta.

Därom var vi överens. Man hade väl varit med. Sven-Erik erbjöd sig frivilligt att gå med Ivar till lekis, det var säkert ändå så stressigt där på morgonen så.

Det blev den längsta skoldagen i hela mitt liv.

Jag rusade hem efter sista lektionen men nej. Ingen mamma. Bara en massa post, kuvert som mamma brukade gallskrika åt. Och telefonen ringde. En arg röst i andra ändan undrade var min mamma var, det var från hennes jobb.

Hon var sjuk, sa jag. Väldigt sjuk, hon var inlagd på sjukhus.

Gubben blev tyst. Sedan frågade han hur det var med henne. Jag sa att det visste ingen. Då sa han att det var ju tråkigt, han menade inte att låta vresig men han hade fått sköta bokningen själv och kunderna hade klagat och han var alldeles slut. Jag skulle hälsa. Han hoppades att hon skulle krya på sig.

Lägenheten kändes så konstig. Jag grät faktiskt. Länge. Kunde inte låta bli.

Sedan gick jag och hämtade Ros-Marie. Hon var på gott humör och tur var det. På vägen hem mötte vi Ivar och Sven-Erik. Sven-Erik och jag svingade Ros-Marie emellan oss, hon fick flyga som i djungeln och hon skrek av skratt.

Men när vi kom hem rann allting av oss. En våt tråkig noppig yllefilt la sig över allt. Vi var alldeles tysta. Jag kände att de två minsta var på väg att börja gråta men de höll igen.

Jag sa att jag fått tillsägelse att göra pannkakor och att de skulle hjälpa till. Då blev de lite gladare. Och Sven-Erik satte på musik, bra musik som liksom klädde in hela lägenheten i färger igen.

Pannkakorna blev goda. Och sedan var det barnprogram och både Sven-Erik och jag hade läxor. Sedan bråkade vi tyst om vem som skulle läsa omkull småbarnen och vem som skulle röja upp i köket.

Jag vann. Jag valde Astrid Lindgren, det gör jag alltid. Småungarna lyssnade snällt, det var inte så mycket bilder. Ros-Marie snuttade intensivt på nappen men sedan slutade hon med det och då hade hon somnat. Även Ivar gäspade stort. Jag klappade honom på kinden och sa godnatt.

Ute i köket var det surt så jag hjälpte Sven-Erik med att torka av bordet och bänken.

Sedan satte vi oss, vad gör vi nu?

Ja vad skulle vi göra? Mamma hade stuckit förr, varit borta nån natt eller någon dag men då hade hon alltid lämnat ett telefonnummer och sagt att jag står bara inte ut ni får förlåta mej jag står bara inte ut. Att mamma grät var det värsta vi visste.

Men nu var hon försvunnen. För hur länge? Var? Om hon alls skulle komma tillbaka? Och bofinken förstod vi ungefär vad det betydde så vad vågade vi egentligen göra?

Jag öppnade kylskåpet. Vi hade i alla fall mat. Och vi hade en frys också. I värsta fall fick vi väl äta ravioli på burk. Det hade vi gjort förut när mamma varit ur form. Det fanns många burkar ravioli i reserv.

Jag var tretton år, nästan vuxen. Vi satt inte i sjön. Ingen behövde få veta något. Vi beslöt att spela lite tv-spel.

Vi spelade till halv tolv.

Naturligtvis försov vi oss. Jag vet inte riktigt vad för kläder Ros-Marie fick på sig och det var torkad pannkakssmet på Ivars jeans men det fick vara som det var, vi sprang!

Sura dagisfröknar är inte kul. Frukosten skulle just dukas av men Ros-Marie hade förstås ätit hemma eftersom hon var så sen? Nej sa jag.

Okej då, vi gör väl i ordning lite extra. Men hon missar samlingen. Som är så viktig.

Och själv kom jag försent till skolan och fick en prick. Läraren såg riktigt förvånad ut. Jag brukar inte ha prickar.

När vi kom hem den dagen ringde det från folktandvården. Sven-Erik skulle komma tio nästa dag. Är det hans mamma jag pratar med?

Jag sa ja.

Då vill ni kanske få ert minsta barn undersökt på samma gång?

Jag sa ja. Först efteråt insåg jag.

Den kvällen kokade vi nyponsoppa och åt upp alla skorpor. Det började bli ont om smör.

Sven-Erik läste Fantomen för småbarnen och jag bytte alla deras kläder och slängde de smutsiga i tvättkorgen. Den var redan full.

Nästa dag fick jag ljuga i skolan och säga att jag skulle till tandläkaren fast det inte alls var jag utan Ros-Marie och Sven-Erik som skulle till tandläkaren. För han ville inte ta henne själv och det förstår jag. Inte minst förstod jag det när tandläkaren hade undersökt henne och hittat ett hål. Han skulle borra.

Så fort han började stängde Ros-Marie munnen och började klättra ner ur stolen.

Om det fanns pris i lirkning! Jag var genomsvettig efteråt men Ros-Marie var glad, hon hade fått ett litet gummidjur för att hon varit så duktig! På dagis tittade dom bara undrande på mig när jag lämnade tillbaka henne. Och när jag kom tillbaka till skolan hade jag missat det nya om Elevens val. Jag fick truga och truga för att få ur en klasskamrat vad de hade sagt.

Vi åt pulvermos och korv till kvällsmat. Smöret tog definitivt slut men det går med margarin också fast man får skrapa.

Småungarna såg lortiga ut och mitt hår var fett. Jag fyllde badkaret och så klev vi i alla fyra.

Det var jättekul men det blev blött, förstås. Och det var jag som fick torka för Ivar tjatade om mera Fantomen. Jag blev så trött, så trött.

Om hon åtminstone hade ringt! Jag längtade så jag höll på att bli tokigt. Det var inte för att det var jobbigt. Utan för att jag saknade henne. Småungarna gnällde efter henne hela tiden och Sven-Erik som skulle försöka verka stor såg så ledsen ut. Jag måste stå ut, fast jag fick allt mera gråt i bröstet, det sprängde och sved.

Nästa dag ringde jag till skolan och sa att jag var sjuk. När jag varit på dagis gick jag hem igen.

Lägenheten i dagsljus var en sorglig syn. Inte längre prydlig och fräsch som när mamma var hemma. Jag började städa men orkade inte. Jag la mig på sängen och stirrade ut genom fönstret.

Var skulle jag få tag i matpengar och hur syr man i en dragkedja? Ivar gick med öppen jacka sedan två dagar. Och jag hade fått en lapp om utvecklingssamtal, ifall mamma var på bättringsvägen?

Jag tyckte inte om dagisfröknarnas ögon.

Kraxande kråkor flög omkring i de ännu nakna träden utanför fönstret. Träden vajade och vinkade och bugade sig och vred sig.

Jag vaknade av ljud, det var någon i lägenheten!

Mamma stod vid diskbänken och drack vatten! Jag kastade mig i hennes famn. Hon tappade vattenglaset och efter ett tag kramade hon lite tillbaka.

Hon var lika vit som kaklet. Ögonen var matta. Hon ville gå och lägga sig.

Jag följde efter.

Hade vi sagt något?

Nej.

Så bra. För den här gången hade det varit nära att bofinken tagit oss. Hon hade hamnat på sjukhus (då hade jag inte ljugit!) men vägrat säga vem hon var. Nu var hon hemma igen. Det var tydligen meningen att hon skulle fortsätta leva ett tag till.

Och jag hade varit duktig. Det tyckte hon. Det gjorde inget att det var rörigt och att dragkedjan i Ivars jacka gått sönder, nu skulle hon vila.

Aldrig har jag blivit så lycklig.

Mamma var tillbaka igen.

 –