ATTITYDER MYTER OCH PLATTITYDER om berättandets väsen och funktion

I den stunden författaren skriver

sitt estetiska manifest

smider han ock sina bojor.

(undertecknad)

 

Det här är ett försök att reda ut min – och kanske andras – uppgift som berättare. Det är ett försök att tänka om, att tänka rätt, att vrida tanken så att uppsåtet kvarstår nämligen det sanna och det rätta och alla människors väl. Ändå måhända tvärt emot den rådande ordningen.

 

Varje människa verkar där hon lever. Hon påverkar – medvetet eller ej – alla som kommer i hennes väg, hennes egna barn såväl som expediten hon handlar av. Många påverkar också den yttre världen genom sina arbeten. Endera direkt, genom att producera t.ex. vård eller bilar, eller indirekt, genom att besluta om produktion av bilar respektive vård, genom organiserandet av denna produktion och inte minst genom att strypa respektive skapa förutsättningar för nämnda produktionsapparater. Alla människorna är viktiga i produktionskedjan men en del påverkar mer än andra, en del har mer makt än andra, en del tjänar betydligt mera pengar än andra. Även detta är elementära och välkända fakta som dock tål att upprepas.

Huruvida människorna med makt och pengar är mera skickade än andra att inneha sina positioner har det i alla tider rått delade meningar om. Förr ärvdes befattningarna, oftast föddes människorna in i sina respektive sociala sammanhang. En medioker hovrättsdomare som fått sitt ämbete därför att han redan som fyraåring kunde haspla ur sig några franska fraser samt utdela befallningar till tjänarna, kunde på andra sidan skranket möta en smed som ägde en metallurgiprofessors hela kunskap i sin hjärna och i sina händer och som var oumbärlig för sin husbonde men som ändå hade stora svårigheter att försörja sina barn.

Slutligen har vi de som påverkar genom sina ord; genom att berätta; sant eller falskt, självupplevt, instuderat eller utstuderat – påhittat. De som når ut via tidningar, böcker, tidskrifter, scener, filmer, skivor, tribuner mm och som påverkar fler än de människor som lever i deras omedelbara närhet. Jag själv tillhör denna kategori.

I nutid är varken arv eller miljö helt avgörande för var man hamnar i livet. Barn vars föräldrar endast har sexårig folkskola befolkar alltmer universitet och högskolor, regeringskansli och tidningsredaktioner och den tillfälliga tillbakagången i denna trend hoppas jag skall var just tillfällig ty inget modernt samhälle kommer i längden att ha råd att avstå från de intellektuella och känslomässiga för att inte säga andliga resurser som finns i den s.k. begåvningsreserven. Internationellt ser vi hur det svarta USA blivit alltmer medelklass med höjd bildningsnivå och en medianinkomst som raskt närmar sig de vitas. Världen förändras. I Indien har hela kulturer kastats om sedan var och varannan indier skaffat sig tv. Kinas välstånd växer. Internet kommer att slå sönder diktaturerna, kunskap och information flödar fritt över gränserna. Aldrig har svälten varit så begränsad som nu och aldrig har människorna materiellt haft det bättre.

Är detta verkligen sant? Läsaren har all anledning att nu höja ett finger i protest ty den allmänna uppfattningen är väl snarare den motsatta, att människorna aldrig har haft det så svårt som nu. Krig och katastrofer, våld, terror och förtryck, svält, sjukdomar och umbäranden och dessutom översvämningar, tyfoner, torka, jordskred, kollapsande korallrev med flera miljökatastrofer. Aldrig har människorna haft det så besvärligt som nu är nog den allmänna uppfattningen och man tror sig uppbackad av solida fakta ty mediers rapporteringar är dessvärre sällan falska. Statistik talar visserligen också sitt tydliga språk men känslor styra världens öden! Vem kan tala en hel världs dystopi tillrätta?

 

Var står då jag i detta och vart vill jag komma? En mygglort är jag i cyberrymden där så mycket starkare krafter bedriver intriger, maktkamp, handel och krig – vad kan väl jag åstadkomma?

Jag tillverkar inte bilar. Mina redskap är orden. Jag har i alla år delat den allmänna uppfattningen att det onda måste benämnas, orättvisorna utpekas, förtrycket gestaltas och ämnen har sannerligen inte saknats.

Länge hade jag själv den uppfattningen att livet är en plåga man blott i korta stunder har rätt att vila sig från. När jag blev äldre insåg jag förmätenheten i en sådan hållning och har sedan dess sett livet som en gåva och gratulerat mig själv till att vara född i ett rikt land och att jag aldrig behövt svälta eller ligga sjuk utan att få hjälp.

Dystopin fanns dock kvar djupt i mitt hjärta ända tills livet blickade emot mig genom ett par blanka spädbarnsögon som envist höll fast min blick i sin. Denna blick sa mig att jag inte visste allt och att jag aldrig skulle få veta det heller men att livet skulle levas, ville levas, en högtid och en fest och dit hörde även plågan.

Sedan dess har jag dagligen vridit och vänt på mitt eget dilemma. Inte bara vad jag skall skriva – det är det mindre problemet – utan framför allt hur.

Vad är författarens uppgift?

Nyheter sköljer över oss dagligen. Klockan åtta varje afton befinner sig halva befolkningen i en melankolisk sinnesstämning efter att i Rapport ha fått veta sakernas tillstånd stavat negationer. Därefter Vädret som en sorts karamell och plåster på såren. Vädret är i alla fall sig likt och att lita på och Pohlman är också en mycket populär person.

Vad menar jag? Hur skulle nyheterna då vara? Inga mord inatt heller? Bara två incestfall den här veckan? Inga korruptionsskandaler i nittionio procent av landets kommuner?

Skulle folket förnekas sin demokratiska rätt att ha fri tillgång till nyheter? Skulle vi inte låtsas om att Kosovos befolkning fördrivs, att östtimorianerna massakreras eller att Nordkorea svälter? Eller vill jag införa en sorts gradering där de inhemska nyheterna kommer först – förrymda kor vållade kaos på E6-an – först därefter de internationella blodbaden?

Sannerligen att jag det vet – det här är ett försök att komma tillrätta med frågan.

En sak vet jag – alla nyheter skapar känslor inuti mottagaren. Känslor av skräck eller avsmak skapar också en handlingsberedskap mentalt och även rent fysiskt. I den familj där den nitiske barnafadern tvingar hela familjen att se morgon-tv för att barnen skall ligga så bra till som möjligt i nutidsorienteringen i skolan är alla väl bevandrade i geografi och nutidshistoria men hur är det egentligen med beredskapen för mer närliggande projekt? En elvaåring som till frukost sett lemlästade och dödade människor – sanna bilder – hur mår en sådan människa när hon går till skolan och vad känner hon egentligen inför livet och omvärlden och den vuxentillvaro hon borde längta till?

Vill jag alltså begränsa nyhetsflödet till barn? Vill jag helt sonika barnförbjuda Rapport och Aktuellt? Är detta en bra lösning? Är i så fall inte vuxna människor också barn, inuti? Blir inte också vi ledsna och betryckta och hur bra arbetar vi egentligen efter morgonens förtvivlan, bortförklaring eller vrede? Och om vi inte bryr oss – desto värre – då är vi mentalt stympade och äger inte längre ett normalt känsloliv!

Vanmakt. Detta ord beskriver den känsla som jag är övertygad om att nittionio procent av befolkningen känner inför alla dystra nyheter. Även de som blir provocerade och förbannade, ja även de som som tycker att de förstår varför det skedda har skett känner vanmakt. Ty även om jag startar en folkrörelse i lilla Sverige så kan jag inte få slut på kriget på Balkan och om det ändå mot alla odds och till stor glädje skulle ta slut så framstår någon brandhärd i ett annat hörn av världen desto tydligare. Den ena katastrofen döljer bara nästa. Ingenting tjänar något till, jag är en mygglort i rymden, övermakten är för stark, jag känner – vanmakt!

Känslan lägger sig som bly i själen och även i kroppen. Utopia ligger förmodligen bakom oss, någon­stans i ett lyckligt förflutet när digerdöden gästade vårt vackra land och där folk levde av vad jorden gav och där fogden tog vad som till honom hörde och där medelåldern var cirka trettio år. Men där var man å andra sidan lycklig! Nuförtiden är det bara krig och maktmiss­bruk under en allsmäktighet som stavas Marknad. Vi böjer våra huvuden inför denna förkrossande övermakt och bekänner alla våra skulder. Slösat det har vi. Sam­hällsans­var det har vi. Inte visat. Delaktiga det är vi – i allt. Utan att kunna göra något åt det.

Var är då analysen, de möjliga vägarna, vad som borde göras – hoppet? Som motvikt till dessa starka, starka bilder som inte lämnar någon oberörd, som vädjar till ur-människan i oss att genast ställa allt tillrätta för den där stackaren. Som man i speakertexten får veta är flera tusen, ibland miljoner.

När det blåser som värst gäller det att hitta de läade skrevorna där blommorna ännu prunkar och där livet definie­ras så som det borde vara.

Ja, jag erkänner, även jag brukar fly till väderleksrapporten. Jag väljer dock radion och det talade ordet ty även om Pohlmans framställning är nedskruvad så är den konstnärliga kvalitén utarmad på de självklara stimuli som borde höra tv till. Så icke i radio där meteorologins Höga visa beskriver vårt vackra land med all dess var­dagskär­lek, den skamfilade tryggheten, den slitna demo­kratin, det lågmälda fria ordet; Sand­hammaren, Borkum Riff, Väderöarna, Falsterbo, Nidingen, Fladen, Ölands norra udde, Gotska Sandön, Hoburgen, Djurö, Visingsö, Landsort, Svenska Högarna, Sylarna, Högbonden, Storlien, Norrskären, Holmö­gadd, Stekenjåkk, Rönnskär.

Dock – vem kan leva av väder allena? Visst behöver vi balans och visst behöver vi vila oss men visst måste vi också tåla att höra sanningen, annars blir vi ju dumma, annars fortsätter ju bara förtrycket, terrorn, skandalerna och katastroferna!

Vad är då sanning? Visst är de hemska bilderna sanna, låt oss aldrig glömma dem! Men bär de hela sanningen? Borde inte hela sanningen i så fall också vara lösningen?

Alltså; hela sanningen ger lösningen! Är det inte så – egentligen? Det obegripliga är ju en form av lögn i den meningen att mottagaren inte har tillgång till all kunskap, i varje fall inte simultant. Och som vi lärt oss på senare tid är information och kunskap långt ifrån samma sak. Surfing på Internet gör ingen till ett geni.

 

Det finns en andlig dimension – alltför länge negligerad. Människan är ju inte bara x antal celler utan där finns också en ande. Man behöver inte vara religiös för att inse det. Människan bär med sig mentala och psykiska depåer, hon har en riktning i sitt liv och hon har en historia som hon samtidigt lever i och som hon lever ut. Människan befinner sig också oavbrutet i dialog med andra – ingen är ensam. Ändå befinner vi oss var och en som i äggskalstunna livbåtar över svarta bråddjup så som Ingrid Arvidsson formulerat det i någon dikt.

Till sanningen hör anden – det som drev oss hit – och det som driver oss vidare. I anden lever fantasien och i det begreppet är det krut.

Fan. Ta. Ja fan ta den som inte har fantasi som är som kli, helt nödvändigt för att magen skall fungera och man skall må bra. Fantasi rimmar också med all slags mani; idioti, magi, anarki, poesi, empiri och asymmetri. Den filosofi som förnekar tanken och anden förfaller själv till rent kätteri.

Denna dimension har ingen plats alls i den nuvarande nyhetsrapporteringen, den hör liksom inte till bilden. Alla tankar, alla drömmar, alla frågor och alla briljanta svar och lösningar och analyser – allt är som bortblåst från kartan och finns egentligen inte om man får tro de flesta medier. Visserligen förekommer klumpigt genomförda debatter i anknytning till ledarsidorna, analyser kan också få finnas – stora textsjok i tunga draperingar som ingen människa orkar ta sig igenom. Varför måste allt dylik krånglas till? Filosofiska frågor är ju ofta barnsligt fattbara – de angår oss alla var och en. Bakom varje debatt värd namnet döljer sig en filosofisk diskurs. Ibland ligger andligheten och de filosofiska frågorna så tätt intill debattämnena att debattörernas överhalningar för att undvika att hamna i det andliga knäet blir rent skrattretande. Stora ämnen på senare tid har varit dödshjälp, aborter, homosexuellas möjligheter att få adoptera, organtransplantationer, familjerättsfrågor, skolfrågor, hälso- och sjukvårdsfrågor. I snart sagt varje fråga finns ett andligt element som inte går att frånse – för den som förmår att se.

Någonstans därute parar sig politiken med filosofien – ska vi ha en levande landsbygd eller ska folk drivas in mot städerna? Beror det på? ”Marknaden måste självfallet få verka så att människorna hamnar där de behövs men å andra sidan är det vår plikt som politiker att se till att alla människor får en chans att välja livskvalitet´ utifrån sina specifikt geografiska och kulturella bla bla bla”. Orden som befriar har man ju hört talas om men nu vore det kanske på tiden att också tala lite om orden som fördunklar och tråkar ut så att ingen till sist orkar bry sig och fältet ligger fritt för den som vill sko sig, ekonomiskt eller opinionsmässigt.

 

Vanmakt. Sanning. Andlighet. Starka, viktiga ord. Det fjärde ordet jag vill använda mig av i detta försök att nå en mikron närmare någon sorts klarhet är ordet Attityd eller möjligen Vilja. Ett förhållningssätt – var man placerar sig själv och vilken belysning man väljer när man ser och när man beskriver.

Man skulle kunna säga att alltsammans egentligen är en attitydfråga, och värre än så – en hedersfråga. Ty: vart vill man komma?

Varje konstnär vet att det är betydligt enklare att gestalta ångest, ruelse, svårmod och livsleda än det är att gestalta det motsatta. Ändå står det dystra högt i kurs och har ofta status av finkultur medan det positiva, det som gör livet lättare att leva för många människor, ofta har status av ytlighet och publikfrieri. Jag har själv varit fången i dessa tankegångar i många år och det är inte lätt att tänka om och det är lätt att tolkas fel och att skåpas ut innan man har fått tala till punkt.

Jag skrev och skrev utifrån mitt eget perspektiv – jag skrev rent terapeutiskt och jag hoppades att jag genom mina inferno-resor tog med mig läsare som sedan själva kom ut på andra sidan helade och renade. Men jag skrev inte för deras skull, jag skrev för min egen skull, jag skrev helt i egen sak.

Människor med låga skonummer var de som först fick mig att pröva ett annat förhållningssätt. Jag älskade dem så gränslöst att jag själv blev fullkomligt oviktig. Det enda som räknades var deras glädje, deras respons på mina berättelser och deras egna fantasier som redan rymde embryon till demokratiskt tänkande och civilkurage. Publiken blev viktigare än avsändaren och deras skratt och medlevelse i historierna blev den rika belöningen för en och annan tur vid datorn.

Min nyvunna insikt kunde inte bara gälla barn. Det gällde också de vuxna utan att jag för den skull behövde bli någon litteraturens Nils Poppe.

En film som också kommit att ha stor betydelse för mig är den Oscars-belönade italienska långfilmen ”Livet är underbart” som handlar om en älskande judisk far som ljuger sin son smockfull under den förnedrande och livsfarliga lägervistelsen. Genom hela denna svåra tid bär fadern sin son på sin fantasis armar och pojken förblir ovetande om det outhärdliga, det som ingen människa borde få uppleva. Filmen har blivit kritiserad för att den är just förljugen, för det första kan man inte skoja om Förintelsen och för det andra är det fel att ljuga så för ett barn.

Jag håller inte med. Jag tycker han gjorde rätt. Inte en sekund tror vi att denne man själv accepterar förtrycket – tvärtom, han driver gäck med bödlarna och i vansinnets groteska belysning framstår de som de galningar de är liksom hela detta infernaliska system där t.o.m. offren i någon mån blir medberoende, de gör det som förväntas av dem, de lider och de går under. Centralgestalten i filmen är däremot inte en sekund med på någonting alls av allt detta. Han koncentrerar sig istället på det som för honom är allra viktigast och blodigt allvar just då; att skydda sin son och det ömtåligaste hos sonen nämligen sonens själ. Han offrar sig inte för sin son. Han gör det en förälder måste göra för sitt barn – han skänker trygghet och ljus också under de mest vidriga omständigheter.

Överfört till våra liv skulle hans budskap vara; den negativa nyhetsförmedlingen måste ovillkorligen balanseras upp av en optimistisk livssyn, en attityd av tillförsikt och civilkurage som skall inympas helt naturligt som en normalitet så att barnet den dag det kommer ut i världen är rustat med sund livsenergi och med sin ifrågasättande och nyfikna attityd aldrig går in i eller går med på det sjuka de vuxna ställt till. Ännu en demokrat och i bästa fall en medborgarrättskämpe är vunnen som kommer att bidra till en bättre värld så snart han blir torr bakom öronen.

Stora ord kan ibland röja en mycket liten hjärna men jag hoppas att så inte är fallet utan att jag har rätt.

Medberoende är heller inget stort ord men i detta sammanhang har det stor betydelse. Att offer som står inför dödshot skulle vara medberoende är onekligen att ställa saken på sin spets, vem är jag att?

Men vi som inte står inför dödshot då? Vi som är födda in i ett demokratiskt system och som i viss mån har ett eget personligt och fritt val, i varje fall efter säg trettio års ålder? Om vi – fria rent fysiskt såväl som i anden – accepterar och underkastar oss gällande normer stavade Marknaden, Ödet eller varför inte Gud – om vi av bekvämlighet, egocentricitet eller likgiltighet underkastar oss detta, är vi då inte medberoende och förtjänar vi då något annat än den medberoendes lott nämligen fortsatt elände?

 

Frågan är hur denna min alternativa estetik, mitt reviderade förhållningssätt till skapandet, går att förena med en ambition att inte väja för svåra frågor och att aldrig acceptera ett passivt registrerande utan att ha något svar eller något alternativ eller någon tröst av icke-förljugen karaktär.

Åter kommer jag till frågan: vad är sanning? Går sanningen någonsin att separeras från sin utsägare, från den ton den uttalas i? Visste Bibeln hur klok den var när den skrevs att ordet blev kött? Ty så är det sannerligen och ordvalörerna liksom röstens klang och utsägarens ansiktsuttryck tillför minst lika mycket – sannolikt mer – än utsagans faktiska innehåll. Lägg därtill det sammanhang och den omgivning, den stämning och den epok sanningen levereras i. Nedtrampade är vi i träck upp till hakan vi kan aldrig frigöra oss från vår existens olika utsöndringar och näringar. Ordet är kött. Vi är en del av det.

 

Det har alltid varit rätt att göra uppror. För mig känns det idag extra angeläget att göra uppror mot den mörka bild av världen som målas upp inför alla vuxna och alla barn. Det finns något annat också, vill jag i fortsättningen förmedla, det finns en orsak till att livet är så dyrbart, så innerligt älskat av allt levande – trots allt lidande. Jag vill med min konst ge glimtar av denna livsglädje utan att för den skull ljuga.

Ty detta är sanning, också. Den lille mannen som inte accepterar sina bödlar en sekund är sanning – också. Han är dessutom en nyckel till vår egen energi – han förlöser oss och tar oss upp ur vanmakten.

Rent konkret har denna måhända för många självklara insikt resulterat i att jag ser på min egen konst med helt nya ögon. Den är inte längre till för mig, inte ens när jag påstår att mina erfarenheter är överförbara och generella och att många säkert känner igen sig. Icke så.

Först nu känner jag mig på allvar professionell. Jag skriver det jag måste skriva men jag byter då och då sittplats så att jag hamnar i läsfåtöljen och blir den mottagande parten – vad är det egentligen den där människan sänder som har skrivit allt detta?

En attitydfråga alltså. I min omgivning finns gott om pålästa människor med bra omdöme som tjänar sitt levebröd i sitt anletes svett och som de facto äger stor kapacitet och handlingspotential. Men där finns även ord, reflekterande de tankar som rör sig i dessa människors hjärtan och hjärnor och de orden lyder Det Går Inte eller Det Tjänar Ingenting Till.

Sådana ord är kött och kan sannerligen försätta berg men jag förhäver mig inte ty i mina tidigare verk kunde man mellan raderna tydligt läsa Det Är För Djävligt och Det Är Alltid Någon Annans Ansvar. Det vill säga; det är också denna andras ansvar – förtryckare, eller bara elak mor – att vrida sakerna rätt igen.

Men tydligen aldrig mitt eget?

Nej, jag tänker inte bli en litterär Nils Poppe men jag måste erkänna att Tage Danielsson och Charlie Chaplin gett mig själv mer livsenergi än till exempel Marcel Proust eller Franz Kafka. Kafka gör mig förtvivlad och arg, Danielsson gör mig förtvivlad och glad. Och arg. Och stark, och glad en gång till och länge efteråt. Det är skillnaden tror jag.

Att leva livet, inte bara skriva om det eller säga Sedan Men Inte Just Nu, det är att fira livet, hur det än varit och hur det än kan komma att bli. Att leva livet har för mig blivit att berätta historier för att roa mina läsare snarare än för att härda och upplysa dem. Jag har själv roligt, jag leker, och i leken drar jag med mig min publik. Jag är inte längre ensam i mitt skapande, min publik finns med mig framme vid datorn, jag skriver för dem.

Sorgen finns – över att allt ska ta slut och för att vi vandrar vid randen av en avgrund. Men så länge musiken är påslagen –  låt oss dansa. Och låt oss fira det land dit förtrycket aldrig kan nå!

Där är vi fria, dit kan vi som fria människor återvända, gång på gång. Där glömmer vi oss själva och blir ett med allt levande och mest med de människor som bekräftar oss med det unika mänskliga uttrycket – som inte är ordet, ty även valar kan tala – utan leendet och skrattet.

Ja. Du finns.  Jag ser dig.

Den som fått sanningen har också fått hoppet. Utan hoppet, och lösningarna, vore allt meningslöst, då kunde vi lika gärna begå kollektivt självmord.

Människor med låga skonummer traskar ständigt upp i nya, jättelika arméer. De känner inte till någon dystopi. De är hungriga på allt och glada.

Att konstnärens främsta uppgift har blivit att ta ifrån dem denna glädje istället för att slå vakt om den och utveckla den.

Hur tänker vi egentligen?