Bilaga till Äldreutredningen Senior 2005
EFTERFEST ÅT ALLA
Jag är femtiotvå år. När jag var ung var folk i den åldern lastgamla och färdiga för bårhuset. Så var det också med min mor, som dog vid femtio års ålder.
Hon grämde ihjäl sig, fattig och olycklig. Jag var sjutton och trodde aldrig att jag själv skulle bli äldre än hon. Livet var en dyster sak, det gällde att härda ut.
Nu har jag överlevt min mor med två år och jag känner mig yngre och vitalare än någonsin. Vad är det som händer?
Att åldras verkar vara som att vandra i bergen, man tror man nått den sista toppen men väl där breder bara ett vackert landskap, med nya toppar, ut sig. Det finns inget slut ty döden kan man inte tänka. Om man är frisk och mår bra vill säga.
Jag är en privilegierad person som gjort en klassresa. Sämst hade jag det i tonåren, spillrorna av min ursprungsfamilj utgjorde ingen trygghet och jag fick klara mig bäst jag kunde. Jag räddade mig genom att fly från Malung till den stora staden Göteborg där ingen kände mig. Anonymiteten blev till en befrielse. Så småningom kunde jag skaffa mig ett nytt liv.
Jag bär den privilegierades alla kännetecken i åldrandet. Jag har inga förslitningsskador utan är frisk och rörlig. Mitt arbete är min viktigaste intellektuella och själsliga stimulans. Jag har bra ekonomi. Jag lever i en frisk familj och vi tycker om varandra. Det är så präktigt och gott och bra på alla sätt att jag börjar undra när straffet ska komma.
För det finns folk för vilka livet tar motsatt väg. I fyrtioårsåldern börjar kroppen säga ifrån och sedan kommer den kroniska värken. Arbetet har inneburit tunga lyft eller statisk belastning. Läkarna har sagt Motionera, Gymnastisera, Styrketräna men har man en låg självbild så förstår man inte att man är värd någon särskild omsorg. De dagliga påfrestningar man tvingas utsätta sig för talar också ett annat språk, att man inte ska ha det bättre än så här.
Klass, kön, dålig arbetsmiljö och identitet hör samman. Arbetarens åldrande börjar när hjärnan inte längre tas i anspråk, det vill säga väldigt tidigt. På många arbetsplatser behandlas folk fortfarande som barn och därför kan det hända att de ibland även beter sig som sådana. Har du ett enformigt jobb så har du också av någon anledning ofta en enformig fritid. Du orkar inte engagera dig. Du är trött.
Människan vill vara behövd, vill känna sig uppskattad och att hon fyller en funktion. När hjärnan inte får arbeta och även alla tecken i övrigt – lön, arbetsmiljö, inflytande – visar att du inte är värd särskilt mycket så urholkas självkänslan. Du finner dig till rätta där nere vid skoskaften och till sist tror du dig inte om att klara någonting alls. Men du sköter i alla fall ditt arbete och suger åt dig de smulor av erkännanden du kan få, om inte annat så när du får guldklockan som bevis på din förmåga att stå ut. År ut och år in står du vid sin maskin. När så pensionsdagen kommer breder inget lockande landskap ut sig framför dig. Istället öppnar sig en avgrund – vad ska du nu syssla med hela dagarna?
I synnerhet männen kan längta tillbaka, också till en död maskin. De känner sig tryggare med maskinerna än med sina egna fruar, om de fortfarande har några. Kvinnorna har lättare att njuta av vilan, kanske har de lyft patienter och har nu själva ont i axlar och knän, de sätter sig med ett handarbete och låter tv:n stå på. Sedan reser de sig och vispar till något gott till sin gubbe, en sockerkaka. Medan han bara sitter – utan att veta vad han ska göra. I allmänhet lägger han sig sedan ner och dör i brist på vettigare alternativ och så står hon där plötsligt ensam med allt det nybakta.
Hur ska vi få slut på denna gubbdöd?
Ja inte bara klass utan även kön är betydelsefullt i åldrandet. Vilka kommer när det är författarafton? Kvinnorna så klart, de som är femtio plus. Gubbarna sitter hemma framför tv:n, redan halvdöda. Deras fruar genomgår en andra blomning nu när barnen är utflugna och frihetens timma slår. De är nyfikna och frågvisa och glittrande vackra som kvällstunga pioner men deras gubbar verkar inte lägga märke till detta. I all synnerhet som de inte ens är där. Fotboll är väl också kultur säger de och nickar åter till där borta framför teveapparaterna.
Det är ett välkänt faktum att klassamhället följer oss ända in i döden och även bortom dess gräns, det räcker att gå runt på en kyrkogård för att konstatera detta. Åldrandet är de privilegierades efterfest medan socialgrupp tre och där bortom vid det laget lider av diverse krämpor av såväl fysisk som psykisk natur varefter de dör i förtid, i varje fall om man jämför.
I ett globalt perspektiv är vi nämligen alla överklass. Men när vi nu bor i detta underbara land borde också en underbar ålderdom komma alla till del.
Jag hoppas att den dag ska komma när alla ser fram emot åldrandet med samma förtjusning som jag själv just nu gör. Äntligen känner jag mig trygg inuti, ja jag är säker, att göra bort mig skrämmer mig inte oavsett situation. Jag är numera också en erfaren människa, jag vågar dra slutsatser och jag tror mig om att se komplexa mönster. Med åren har fantasin börjat blomma på allvar, som författare blir det lättare och lättare för mig att få igång den inre leken. Jag tycker mig också ha blivit mer vidsynt med stigande ålder, jag är inte så rigid utan mer öppen och mer nyfiken än jag någonsin var som ung.
Jag har därtill blivit mer ödmjuk, numera känner jag den tunna hinnan var jag går. När som helst kan allt vara över. Jag förundrar mig. Det är så lite mänskligheten förstår och en av gåtorna är hur det kan komma sig att vi föds ovetande och sedan lagrar på oss alltmer erfarenheter och kunskaper tills vi slutligen dör, spränglärda som professorer. Var har denna jättelika professur sitt säte egentligen? Jag tror inte på Gud. Men jag tror på hjärnans och uppfattningsförmågans begränsningar. Det finns mer. Men om det får vi ingenting veta så länge vi lever. Och troligtvis inte därefter heller.
Jag ska skriva och verka i många år än om jag får leva och ha hälsan men den dag jag passerar sextiofemårsstrecket kommer ändå att innebära ett kvalitativt kliv i en efterlängtad riktning. Efter den dagen hoppas jag att jag enbart ska skriva av lust och att jag fullständigt ska få strunta i om det så bara är en handfull som är intresserade av vad jag då har på hjärtat. Ja när pensionen kommer – om den inte är uppäten då? – ska jag unna mig att skriva både långsamt och smalt. Jag ser dessa avlägsna skrivprojekt som exotiska resmål och jag längtar redan dit.
Livets mest magnifika efterrätt är ändå att få se hur det går för barnen, och barnbarnen om man får några. Som äldsta generation ser jag fram emot att få utgöra ett stöd, att vara den som står längst ut på piren och tar emot. Få vara den som skyddar mot det skrämmande mörkret – utgöra en fender mot evighetens ofattbara köld. Ty döden skrämmer mig inte. Fast jag vill gärna leva klart förstås – mycket vill ha mer.
Nej döden kommer aldrig lägligt. Inte vill jag en dag känna att nu har jag levat färdigt. Jag vill njuta var sekund tills hovmästarn helt enkelt släcker ljuset och står där och skramlar med nycklarna. Då får man väl resa sig och inse att festen faktiskt är över. Men att man gärna hade fortsatt ett tag till om så hade varit.
Så ska ålderdomen vara – som en gigantisk efterfest och den ska inte vara för några få utan för alla. Mat och vin och dans och musik, sång och skratt och fullmogen romantik.
Och dåligt samvete ska man inte ens kunna stava till.
Så vill jag att det ska vara att bli gammal i Sverige.
–
