Ibland, på en biblioteksafton, kan jag berätta om en dröm jag har haft. Att jag vaknade upp om tvåhundra år och fann att mina elaka barn frusit ner mig fast jag inte ville. Jag vaknar upp bland främlingar som ser ut precis som vi men allt är förändrat. Jag bönfaller om att få återgå till de mina, att åter få bli lik, men jag får tji.
Om tvåhundra år, kan jag meddela det ärade auditoriet, är människorna friska och normalviktiga men skrivkonsten är i det närmaste utdöd, böcker förekommer inte och de bibliotek som ännu finns kvar är förvandlade till museer och forskningsanstalter och nu ska denna upptinade människa från början av tjugohundratalet studeras ungefär som en insekt ty hon praktiserar ju tal och skrift helt autentiskt och i realtid.
Om tvåhundra år är orden, skriftliga eller muntliga, alldeles för långsamma. Människorna kommunicerar blixtsnabbt med varandra i bilder med hjälp av något sort chips som sitter kopplat direkt till hjärnan. Jag som ligger där på min brits uppstigen från de döda ser att kommunikation förekommer i ett men det går så fort att jag inte har minsta chans att hinna med eller att tolka vad som händer.
När jag kommit så långt i min berättelse kan jag märka en förändrad stämning i lokalen där jag befinner mig. Det är något som går rätt in, man känner igen sig. Ja, man känner igen sig i en fantasibild från ett avlägset Utopia där datorkraften rent fysiskt är en del av oss själva.
Några i publiken har ännu inte dator och skäms över att gå till banken med sina lappar för att få betala, få schavottera och straffas, att inte kunna göra rätt för sig via Internet.
Andra skäms av andra skäl, att de redan lever sina liv i cyberrymden, där har de sina vänner, där har de sina fritidsintressen, där handlar de och umgås de och den verkliga världen har blivit så trög och substanslös att de får abstinens om de inte ständigt befinner sig uppkopplade framför skärmen.
Några tänker att vi befinner oss på en ofattbar resa och att vi inte riktigt vet vart vi är på väg. Om man ändå kunde dyka upp om tvåhundra år och bara ta sig en titt! Men inte skulle vi väl vilja stanna där? Visst är väl framtiden skrämmande?
Jag vet inte. Det är klart att en sjuttonhundratalsmänniska skulle bli skrämd från vettet av en kreverande brödrost eller en högtalaranläggning – är det Gud som talar? Men sedan, när han vant sig? Har det verkligen blivit sämre så som folk i alla tider har predikat?
Det finns en mänsklig mekanism som är adekvat och fullt förståelig. Som människor i ett kollektiv fokuserar vi på det som inte fungerar, det som sticker ut, på avvikare från normen, de som inte följer reglerna och det som vi kommit överens om i vår kollektiva resa. Det finns en mänsklig mekanism att ställa allt tillrätta och sträva mot harmoni. Därför säljer mord och dråp så bra. Man vill lösa knutarna, komma underfund med vari problemet består för att återställa ordningen. Därför kan det bli så illa att vi bara fokuserar på det vi inte tycker om.
I min ungdom röktes det helt hänsynslöst. Vi bolmade i alla lokaler och bilar och sovrum, vi kände oss coola och fattade inte alls att detta var ett fattigdomsbeteende. När vi kommer åkande till fattiga länder känner vi igen alltihop. Nu sups det rätt friskt fast det kallas för festa och alkoholsjukdomarna grasserar värre än någonsin, långt ner i åldrarna. Om tvåhundra år kommer man säkert att beklaga sådant oförstånd. Men då finns väl något annat att ta itu med.
Var tid har haft sina fighter men hela tiden har vi förändrats och blivit allt fler och de motsättningar som sker i framtiden vet vi väldigt lite om. Här och nu är vissa saker önskvärda och acceptabla men i framtiden är de kanske helt passé. Berättelser har funnit i alla tider, ja allt mänskligt är ju berättelser och dessa förmedlades muntligen de första hundra tusen eller miljonen år tills skrift- och sedan tryckerikonsten kompletterade under några hundra år. Men en gång kommer kanske också detta sätt att vara förlegat? Ett chips direkt i hjärnan, varför inte? En bild säger mer än tusen ord och väldigt fort. I min dröm så slukade man en roman i ett nafs och hade ändå samma fullödiga upplevelse. Man levde längre, upplevde mer, tyckte synd om oss som levde år 2007 med all vår fetma och vårt armod, vår globala misshushållning, våra krympande poler och vårt klassamhälle som ännu stod och stampade som en gammal stans som hakat upp sig. I min dröm var man förbi allt detta. Man hade andra saker att tampas med. Men om vad visste jag inte där jag låg under framtidens operationslampa och inte fick jag veta det heller. Istället krävde man svar utav mig. Hur kunde jag ens leva före allt de hade nu? Och vad hade jag i munnen, någonting i tänderna?
När jag svarade Amalgam märktes äntligen en ryckning i allt det blankpolerade. I två sekunder. Sedan visste precis alla vad amalgam var tack vare morgondagens google inbyggt i varenda hjärna.
–
