En far-dotterrelation av det ovanligare slaget sett rent litterärt. Dottern som inte är sedd. Men heller inte direkt illa behandlad. En iakttagare som hela tiden försöker komma in i matchen men som misslyckas gång på gång fram till faderns död.
Nu kan han inte längre obstruera. Här kommer berättelsen om Ainos far. Och säkert lika mycket om henne själv. Samt om hela nittonhundratalet. Historien ur den enskildes liv, folkrörelser och krig. Men också personlig dramatik; fattigdom, arbete, passioner, död och möjligheter.
1949 föds en dotter. Hon ha slutat skälla nu. Romanen är stundtals tragikomisk. Många kommer att känna igen sig.
Pressröster:
AFTONBLADET: ”En riktig människa är i sin totalitet ogreppbar, på många sätt hemlig. När dottern ska fånga Helmers liv i backspegeln gör hon impressionistiska nedslag i olika tider, gör honom till central figur i en svängig och fascinerande arbetar- och bygdehistoria. Särskilt hans ungdomstid med gökottor, bydanser i korsvägar, flirter och politiska diskussioner är underbart livfullt skildrad. Men Trosell har haft svårt att stänga in denne hårt kroppsarbetande och märkligt sorglösa nykterist och waerlandist, socialist och humanist i någon igenkännbar form eller kliché, han är liksom vildvuxen på sitt eget sätt. En jävel på att hålla låda om politik och berätta historier och spela schack, urdålig på att städa och se andras behov. Helmers vals kränger och byter fot, barnets sorg, besvikelse och ilska över en disträ och självtillräcklig pappa bryter ofta igenom de roliga och erkännsamma anekdoterna. /—/ Även om Helmer förblir undflyende är scenerna laddade med längtan och starka spänningar. Jag gillar Trosells skrivstil, hennes oslipade öppna berättarflöde kombinerad med en bitsk svärta där så mycket saknad och brist och sammanbiten duktighet är underförstådd. Motsättningarna ryms, får finnas.”
DALADEMOKRATEN: ”I en inledande del, beskriver Aino Trosell sitt femtiotal med pappan, denna engagerade, tankspridda, charmerande, egensinniga person som i mycket levde i sin egen tankevärld och hade svårt att ta in att andra människor som fanns i närheten och som man måste förhålla sig till. Här övergår släktkrönikan närmast till en släktskröna. Som den utomordentliga författare Aino Trosell är tappar hon inte fokus, det håller ändå hela vägen. /—/ Det går på Guds försyn, Helmer behandlar bilen som en gammal timmerhäst, och tror att den skall styras på ungefär samma sätt! Väjningplikt finns inte, de andra trafikanterna måste ju trots allt se att han kommer! Sammanstötningar och dikeskörningar är otaliga. Beskrivningen i denna del av boken, hur pappan och flickan Aino färdas över en sjö, med en av vedspis och byggnadsvirke hårt nedlastad båt, över en större sjö i absolut beckmörker är en underbar läsupplevelse.”
BIBLIOTEKSTJÄNST: ”Det är utlämnande och fint skrivet. Läs!”
FALUKURIREN, ÖSTERSUNDSPOSTEN, SUNDSVALLS TIDNING, GEFLE DAGBLAD m.fl.: ”Att följa Ainos berättelse om sin far är att uppleva ett Sveriges resa under 1900-talet. Helmer bodde de första 40 åren av sitt liv i ett hus utan rinnande vatten eller el där hästarna skötte transporterna, på 70-talet flyttade han till en tvårummare i Stockholm där han tog tunnelbanan till arbetet. Under tiden hade han hunnit uppleva hur elektricitetens lyste upp hemmet, hur den första bilen rulla in i Malung, radion och senare tv:ns intåg i vardagsrummen. Men också hur nykterhetsrörelsen växte fram och senare tappade kraft. Folkbildningen tog fart och hur han själv drabbades av kärlek och sorg. /—/Hon är en begåvad berättare, med fint öga för detaljer liksom det stora skeendena. Hon skriver att det är svårt att teckna pappans porträtt, han som alltid varit snäll, berättat historier, återgett världslitteraturen men som aldrig någonsin frågat om hur dottern upplevt sitt liv. ´Han är en skulptur inuti en kluns lera och jag kan aldrig få fram honom. Det fick jag inte ens medan han leve. Därför att han vred och vrängde sig. Jag inbillar mig inte att jag kan se nu heller´, skriver Aino och gör sig själv synlig som berättaren. Men hon lyckas mer än väl. Det finns en gestalt där, en komplex person med stora kontraster, den timide, belästa, nyktre och dansante arbetaren, som också var en lat dagdrömmare, men som arbetade längre än de flesta och som enligt doktorn i Malung var Sveriges äldsta person som då lät plastikoperera sina hängande ögonlock.”
DAST MAGAZINE: ”Trosell är en utmärkt berättare och hennes inlevelse i den här boken kan man bara inte ta miste på. Liksom fadern har hon drag av folkbildare. Mer ligger nog också i generna. Under faderns senare år i livet blev han konstnär – som dottern fast som utställd tecknare och skulptör. En hel del i Aino Trosells berättelse får mig att dra på smilbanden. Skrönan om fars bilfärder är dråplig medan berättelsen om resan över en sjö med en överlastad båt är rörande i sin vemodiga teckning av hur mycket dottern litar på fadern. Hon ser honom hela tiden, men hur mycket ser han av henne?”
DAGSVERKEN, Dalarnas hembygdsförbund nr 1 2017: ”Utifrån ett digert källmaterial, fotografier, dagböcker, skulpturer och andra konstföremål och människors berättelser har Aino Trosell skapat romanen om sin far Helmer. Han var född i Malung och berättelsen skildrar hans förfäder, hans närmaste och hans långa liv. En berättelse som ger oss ett människoöde från kristallmottagare till färgteve”.
