Det här är min norsksvenska historia precis som den var, personer och platser är autentiska liksom de flesta händelserna. Berättelsen ringlar sig fram styrd av de mäktiga lagar som en del kallar ödet men som är livets grymma lovsång – den kollektiva väv vi alla slås in i.
Ja, de yttre händelserna var ungefär så här men om de inre jordskreden har jag diktat. Och ett vet jag nu när berättelsen är klar – att historien bär med sig ett enda imperativ:
vi har inte gett dig din stund på jorden för att du ska leva räddhågset och halvt. Utan fullt ut och helt. Så – följ mig bortåt gränserna, du älskade dotter!
Hon sitter och ser på sin flicka. Nyss kämpade den lilla för att lyfta huvudet från underlaget, spädbarnets gåtfulla blick fasthakad i hennes. Nu är dottern redan vuxen, arg och stark och feministisk. Hur fort rinner tiden – är hon själv nästan gammal?
Hundra år och fem kvinnor – en stafett av mor och mormor, mormors mor och dotter. Fem kvinnor
som framlever sina liv i gränstrakterna mellan Norge och Sverige. Hundra år av en sorts kärlek –
historien nåbar med blotta fingertopparna.
Elis kamp med oönskade graviditeter, med späda, döda barn och fattigdomen där vid Trysilfjället.
Hennes dotter Stina fick det bättre, gifte sig med svensken. Men säg blev hon lycklig med den
stränge Per? Fast när yngsta dottern Edit föddes lovade han att aldrig slå just henne.
Hon blev pappas flicka. En problematisk relation, en problematisk kärlek. Ja allting blev förfärligt
problematiskt, inte minst relationerna till männen. Och den nya tiden lockade, nya tankar, andra
drömmar än att bara ha familj. Ett möjligt eget liv? Barn var ingenting hon stod efter, ändå födde
hon en dotter.
Som tonåring insåg denna dotter att hon inte varit önskvärd. Sedan rycktes modern bort. Men
folkhemmet tog över där familjen inte fanns. För ännu en ny tid sprang fram med hopp och nya
drömmar.
Till sist: en dotter, vacker, stark med ögon outgrundliga som skogstjärnar. Och med hela
kvinnobördan outtalad, den femte generationen.
Recensioner i urval
Det finns böcker och det finns läsupplevelser. Aino Trosells historia om sex generationer
kvinnor griper tag och håller fast. Etiketten känns överflödig, det är en upplevelse att läsa den
här släktkrönikan. Aino Trosell har bland annat prisats för sina kriminalhistorier och kallats för deckardrottning – hur många såna finns det? En gränslös kärlekshistoria är något alldeles annorlunda. Läs den och känn den.
Folkbladet Norrköping
Är det något hon kan så är det att skapa närvaro.
På sidorna äger en framkallningsprocess rum. Där det nyss inte fanns någonting syns
snart kvinnor i klart ljus. Något så lite inställsamt var det länge sedan jag läste. Det är en hård
historia med tydliga kanter och jag gillar det.
Dagens Nyheter
Äntligen skriver någon klart och tydligt och understundom ursinnigt om det som skvallrats om
i alla tider; konsekvenserna av kvinnors och mäns sexualitet innan p-piller uppfanns.
Författaren har ett fantastiskt språk och miljöer och karaktärer är träffsäkra. Romanen är lika
mycket läsning för män som för kvinnor.
Örnsköldsviks Allehanda
Deprimerande läsning? Inte alls, det här är ingen sorglig bok. Den är fylld av humor och
framför allt starka kvinnor som så småningom vågar gå sina egna vägar.
Aino Trosell har skrivit sin egen svensk-norska historia, och tillägnat den sin dotter. Boken är
välskriven och mycket utlämnande när författarinnan berättar om sina kontakter med
psykvården och sin egen ångest.
Den som älskar Aino Trosells kriminalhistorier behöver inte skygga bara för att detta är en
generationsroman med kvinnoperspektiv. Faktum är att jag njöt av varenda minut i de
klämmiga damernas sällskap. Och på vägen fick jag flera tankeställare och började fundera
över hur min egen mormors mor hade det när hon var ung. Var hon verkligen kär eller bara en
ägodel i sin makes händer?
Värmlands Folkblad
Hennes bästa roman. Det blir gripande, det bränner till när hon närmar sig sina egna
smärtpunkter och utforskar stängda känslorum.
Dalademokraten
