LITA PÅ MARY! – barnbok

FÖRSTA KAPITLET

Hallgolvet var fullbelamrat. Ändå skulle hon bara ta med sig det nödvändigaste.

Tänk, bara elva år gammal och redan på sin första semester! Och inte vilken semester som helst. Skärgårdssemester med segelbåt och brygga och en stor familj i ett härligt sommarhus. Vet du om Myran-Pyret Mary Davidsson att jag är så avundsjuk så vore du inte min egen dotter så skulle jag bli riktigt sur. Varför får du vara med om så mycket roligt? Du som bara är elva år. När jag var lika gammal som du fick jag sitta i ett gammalt uthus hela somrarna och äta surströmming! Och det vet du väl hur surströmming luktar? Dessutom regnade det hela tiden. Så var det när jag var en liten jäntunge.

Mary skrattade. Hon hade känt surströmmingslukt en gång. Det räckte. Stackars mamma.

Och lyckliga henne.

De hade packat fyra omgångar kläder, nästan alla hon hade. Och baddräkt och för säkerhetsskull simdyna. Fast hon kunde simma. Men inte så bra.

Ja det var verkligen sant. Hon skulle få följa med sin klasskamrat Louise Hjälm till deras sommarstuga – eller sommarnöje som de sa. Sommarnöje. Vilket trevligt ord! Lojsan använde ofta ovanliga ord som det gällde att klura ut vad de egentligen betydde. Sommarnöje var ett. En plats som bara fanns till för att ha roligt på. Ett rent nöje. Där fanns segelbåt och brygga och sandstrand, ett stort sommarhus och en härlig tomt med smultron och hallon och till och med ekorrar. Allt enligt Elisabeth – Lojsans mamma – som talat med Marys mamma flera gånger. Det var så roligt att mammorna blivit bekanta så där.

Nu kom mamma dragande med en extra tjock tröja. Till braskvällarna nere vid stranden. Elisabeth hade berättat om hur hennes man Thor, som ärvt sommarnöjet, brukade leda sången på grillkvällarna. Då måste man vara rätt klädd.

Normalt träffade Mary och hennes mamma sällan andra människor, mamma arbetade heltid och på helgerna bakade hon och lagade mat i förväg och städade och tvättade. Och strök. Och läste sagoböcker för Mary. Det hade hon inte slutat med bara för att Mary kunde läsa själv. Ibland kom någon av mammas kompisar på besök men mamma följde numera sällan med ut. Hon sa; det ska hundan kasta ut en förmögenhet på kläder och en förmögenhet på barnvakt och sen en förmögenhet på en drink med paraply bara för att till sist bli bemött som en slampa. Hellre är jag ensam. Vi har det bäst själva du och jag Mary.

Och det höll Mary med om. Hon hade det bäst själv med sin mamma. Farbröderna som sovit över hade inte varit mycket att hänga i julgranen. Det tyckte inte mamma heller.

Marys mamma läste mycket för henne. Och hon kunde laga ”god mat som inte är dyr” och ibland pratade hon så att ”sju sjörövare chockade skulle skitit på sig” som hon själv sa. Det vill säga att hon svor. Långa ramsor. Men det var inget att ta efter, det tyckte inte Mary heller. Nån gång svor Mary på prov men det kändes inget särskilt. När mamma svor däremot kunde man känna krutröken sticka i näsan. Det sa i varje fall Solveig, en av mammas kompisar.

Hur i Hälsingland ska vi få plats med alltihop, funderade mamma. Du måste nog ta en kasse också.

Alltihop var Elisabeths påhitt. Vilken urbota snäll människa, sa mamma. Än finns det gammaldags solidaritet i detta rike, allt är inte förlorat. Så sa mamma när Elisabeth och hon kommit överens.

Elisabeth hade fått höra talas om Marys mammas sjukskrivning. Och orsaken till den. Mamma var utbränd. Mary visste att det berodde på rökningen. Det hördes ju på namnet. Mamma hade helt enkelt bränt för många cigaretter. Om hon ändå nöjt sig med det. Men hon hade sugit på dem också, och dragit i sig den giftiga röken. Det var sanningen. Varenda barnunge visst hur farlig det var att röka.

Fast mamma sa att det var jobbet. Alla gamla tanter och farbröder och handikappade som hon skulle hjälpa med nästan allting. Varje dag. Mamma påstod att hon inte räckte till. Nej vem skulle ha gjort det? Varje människa ett liv som mamma själv uttryckte saken. Och nu hade doktorn sagt samma sak. Hon var utbränd, blodvärdena var bottenlåga. Hon måste ovillkorligen vila sig från alla krav.

Att hon också borde sluta röka var Mary säker på att doktorn sagt. Men det nämnde minsann inte mamma utan bolmade energiskt vidare. Det skulle aldrig falla mej in att sluta röka, sa hon, då skulle jag bli ännu tjockare. Jag behöver bara komma bort ett tag, det är hela saken.

Men var skulle Mary vara när mamma låg på vilohem?

Det var då Elisabeth dök upp som den räddande ängeln. Mamma blev så lättad och glad över Elisabeths erbjudande att Mary måste skratta åt hennes krigsdans på köksgolvet. Vilken bingovinst! Lyxsemester åt dottern medan hon själv kurerade sin utbrändhet. Elisabeth ville inte ens ha betalt! Inget dåligt samvete och när sommaren var över skulle de ha massor att tala om och mamma skulle lyssna i dagar och nätter medan Mary berättade och berättade om seglingarna och doppen från bryggan och brasaftnarna och den stora härliga familje-gemenskapen därute på den lummiga skärgårdsön.

Så skulle det bli. Och nu hade mamma hittat ett gammalt metspö på vinden ifall Mary ville ha det med? Det var morfars från början, han tog många abborrar med det medan han levde. Mamma såg så glad ut. Och nästan gråtfärdig samtidigt, konstigt. Javisst, svarade Mary. Men inte finns det väl abborrar i havet? Vem tusan vet, svarade mamma. Ta med metspöet du och tänk på morfar. Minns du honom?

Mary skakade på huvudet?

Mormor då? Minns du henne? Mary nickade. Hon var fyra år när mormor dog. Hon minns sjuksalen, det luktade konstigt, det luktade liksom järn. Det låg främmande människor i sängarna bredvid. Mormor hade varit förlamad i ansiktet och inte kunnat prata. Hon var glad för dej, var lugn för det Mary, sa mamma. Hon kunde gott ha fått leva, käringstackarn. Men så där är det. Fast jag tänker då inte lägga näsan i vädret, förr får de slå ihjäl mej med en yxa. Det här med vilohemmet blir perfekt. När jag kommer tillbaka renoverad och klar ska jag vända upp och ner på hela stadsdelen. Då gäller det att passa sej!

Och så fortsatte de att packa. Mary var glad för att mamma var glad. Imorgon klockan åtta skulle hela familjen Hjälm komma i sin fullpackade minibuss och hämta upp henne. Hjälms bestod av mamman Elisabeth, pappan Thor, Lojsan förstås, som Mary nu måste tänka på att kalla Louise så att inte föräldrarna blev ledsna, tvillingbröderna Matthias och Niklas som var fjorton år och lillasyster Gabriella som bara var åtta. Gabriella hade en kanin som naturligtvis hette Stampe, tvillingbröderna hade varandra och nu skulle Lojsan ha Mary att leka med. Det skulle bli så bra så.

När de äntligen var klara med packandet fick faktiskt allting plats i en stor nylonväska. Men den var tung. Mammas ögon lyste. Jag har köpt hambisar till kvällsmat, sa hon. Och chips. Och läsk. Nu ska vi ha en riktig festkväll med Ensam hemma 2, vad säger du om det gumman?

Om det sa Mary: toppen.

Mary fick också en stor påse lösgodis och mamma satt och kommenterade hela filmen och skrattade och var glad. De satt tätt tillsammans och bara en gång gick mamma ut på balkongen och rökte. Sommaren kunde inte ha börjat bättre.

–

 ANDRA KAPITLET

Hela familjen Hjälm satt i minibussen och vinkade. Mamma var nervös märkte Mary förvånad, Thor hade vevat ner rutan. Mamma tackade så överdrivet och sa så snällt tack snälla ni. Varför höll hon på så där? Mamma sa också att hon hoppades att Mary inte skulle bli till för mycket besvär och att de skulle ringa om det var något. De fick hennes adress och telefonnummer till vilohemmet.

Mary trodde inte sina öron. Så där tillgjort hade hon aldrig hört mamma prata förut. I och för sig var Mary glad att mamma inte börjat förmana dem istället, det hade just varit snyggt. Ta nu vara på chansen att umgås med en riktig toppentjej! Se till att ge henne det bästa ni har! Hoppas ni inser vilket tillfälle detta är för er och så vidare. Tur att mamma inte var sådan idag.

Sedan kramade hon Mary. Nu var det inte så kul. Plötsligt insåg Mary. Tre långa veckor. Nästan en månad. Älskade mamsen. Kan du inte sluta röka mamsen? Mamma flackade med blicken. Jag ska ju i första hand bli frisk, sa hon. Sen får vi se. Snälla mamsen, sluta bränna ut dej, det gör ingenting om du blir tjock.

Jag ÄR tjock, skrattade mamma med sin vanliga röst. Hoppa in nu älskling!

Inne i bilen var det trångt och varmt, alla log och sa VÄLKOMMEN! Mary vinkade hastigt åt sin mamma och så bar det iväg. Mamma blev en liten prick, kanske lite tjock, ja som en allt mindre köttbulle i bakrutan där hon stod och vinkade och vinkade så länge bilen syntes.

Det här var väl roligt, sa Elisabeth och Thor minst hundra gånger. Deras barn sa ingenting. De verkade trötta. Mary satt bredvid Lojsan som gav henne en förströdd blick och sedan fortsatte att titta ut genom fönstret medan hon lyssnade på sin cd-freestyle.

Tre timmar senare var de framme. De hade åkt genom hela stan och ut på landet och sedan åkt bilfärja och sedan på en bit slingrig skogsväg innan de slutligen kom fram till ett stort gammaldags trähus med glasveranda och en bred stentrappa ner mot stranden. Och där låg bryggan. Och där låg segelbåten, än så länge upp på land men den skulle sjösättas visste Mary. Och där fanns badhuset i strandkanten där man brukade byta om och däruppe på gräsmattan låg lusthuset där man brukade dricka eftermiddagskaffe. Och själva sommarhuset var vackert som en gräddtårta med utsirade stolpar och tinnar och torn. Det var precis så fantastiskt som Elisabeth hade sagt!

Barnen Hjälm vällde ut ur bilen och sprang tjoande åt olika håll. Mary sprang lite tveksamt efter Lojsan som inte verkade märka henne. Mamman och pappan började packa ur bilen och bära in alla sakerna i huset. Kom och hjälp till, ropade de. Barnen lydde och nu fick Mary se hur det såg ut inne i huset och var hon skulle sova. Hon skulle få ett alldeles eget rum nämligen den gamla pigkammaren. Det blir väl fint, sa Elisabeth. Så blir det som du är van?

Mary ville inte säga att hon trott att hon och Lojsan skulle sova i samma rum. Hon hade fantiserat om att de skulle ligga och viska och fnissa på kvällarna och kanske gå upp mitt i natten och bada. Och bli riktiga kompisar. Eller smyga. För det kunde man ju aldrig göra i stan. Men nu hörde hon sig själv säga: tack Elisabeth, precis som jag är van.

För hon var ju van att sova i sitt alldeles egna rum, det var sant. Mamma sov i bäddsoffan i storarummet. Det hände för all del både då och då att mamma vaknade med Mary bredvid sig i soffan på morgnarna. Det gör inget, brukade mamma säga, kryp du ner hos mej om du känner för det, inte gör det mej nåt.

Pigkammaren låg på första våningen, innanför det stora, gammaldags köket. De andras sovrum låg på övervåningen. Lojsan delade rum med sin lillasyster däruppe. Mary var den enda som hade eget rum, förklarade Elisabeth stolt. Tack, tack, tackade Mary.

Första dagen är det mest arbete, ursäktade sig Elisabeth sedan. Vi måste städa undan all spindelväv och klippa gräset och få fart på kyl och frys och Thor vill naturligtvis få i båten så fort som möjligt. Men först ska vi äta.

Elisabeth hade gjort iordning lunchen i förväg så den var klar på ett kick och alla åt som om de inte sett mat på fjorton dar, konstaterade Mary. Thor skrattade. Det har du minsann rätt i, sa han, det har du rätt i min lilla flicka. Hoppad du ska trivas. Du tar väl hand om din gäst Louise?

Louise nickade. Men hon tittade inte på Mary. Mary undrade vad som var fel. I skolan var de ju inte precis bästisar men nu skulle de väl ändå bli det?

Louise for omkring på sommarnöjet och Mary följde alltmer tveksamt efter. Louise gick högst upp på tomten. Där fanns liksom en grund grotta intill en bergvägg, en del pinnar och stenar var ditlagda och Mary förstod att Louise brukade leka där. Men Louise ville inte förklara utan skuttade vidare till ett högt träd. I det hängde en gunga. Louise började gunga. Mary stod bredvid och tittade på. När Louise gungat färdigt skuttade hon vidare. Mary gungade lite men skyndade sedan efter. Lojsan hade gått ner till bryggan. Försten i, skrek hon och såg för första gången rakt på Mary. Sedan slet hon av sig kläderna och hoppade med huvudet före i havet och utan en tråd på kroppen. Mary hade bara hunnit få av sig tröjan. Det fanns ingen stege ner i vattnet. Hon la sig ner och sträckte ner en hand i vattnet. Det var iskallt. Lojsan tjoade och skvätte och ropade Vågar du inte?

Nej hon vågade inte. Hon kunde inte dyka och hon vågade inte hoppa i med fötterna före, hon kunde ju bara simma tjugofem meter, i bassäng. Det är för kallt, sa hon.

Badkruka, konstaterade Lojsan och hävde sig upp på bryggan. Hon försvann in i badhuset och kom ut igen med en handduk virad kring sig. Det blir väl inget kul om du inte badar, sa hon. Jag ska, sa Mary. Jag ska bada, sedan.

Lojsan försvann upp till huset och Mary beslöt sig för att se efter vad Thor höll på med. Han hade skalat av presenningarna från båten och nu låg den där i all sin prakt. När ska vi putta i den? frågade Mary.

Thor hajade till och skrattade sedan. Den här ”puttar” man minsann inte, sa han stolt. Men en kranbil kommer om ett par timmar, då ska du få se.

Mary kände sig dum. Det borde hon väl ha begripit när den var alldeles spetsig i botten och allting. Den måste lyftas i. Inte för att hon begrep vad den den spetsiga botten var bra för men hon tänkte inte fråga. Inte hade den nån mast heller. Och inga segel.

Är det roligt att ha segelbåt, frågade hon till sist listigt. Jättekul! svarade Thor omedelbart. Har du seglat nån gång?

Lite, svarade Mary lågt. Hon tänkte på den gången när hon och en kompis gjorde en båt av en stor trälåda de hittat bakom en affär. De hade ingar åror, så man kunde väl säga att de seglade? De seglade ända ut till svanarnas ö i dammen i parken och tillbaka igen. Plaskade bara lite. Lådan läckte så att de blev blöta om fötterna och en gubbe skällde på dem men det var jätteroligt ändå. Fast nästa dag var deras båt borta och de hittade aldrig mer en så stor och bra trälåda.

Jaså minsann, mumlade Thor. Du har alltså seglat. Då ska du få hjälpa mej när vi kommer ut på sjön. Du ska få bli min Hoppilandkalle, vad sägs om det?

Toppen, svarade Mary och ljög därmed så det osade. Hjälp, tänkte hon. Vad är en Hoppiland? Kalle? Jag? Ska jag styra det där jättelika monstret? Var står man? Går det att gå in? Hon såg ingen dörr men i de små fönstren fanns det gardiner. Gardiner på en båt?

Hon hängde kring Thor ett tag. Han pratade inte mer med henne utan verkade försjunken i egna tankar.

Mary beslöt sig för att gå upp till huset. Kanske kunde hon hjälpa  till med något och kanske hade Lojsan blivit på bättre lekhumör nu när hon badat.

På gräsmattan satt Gabriella med sin lilla kanin i knäet. Så söt den är, utbrast Mary, var ska den bo? Där, pekade Gabriella, pappa ska bara hjälpa mej sätta upp hans inhägnad. Har du något husdjur?

Mary skakade på huvudet. Nej, hon hade inget husdjur alls. Mest av allt önskade hon sig en katt. Men det var färdigdiskuterat, som mamma sa. Inga husdjur. Inte när de var så trångbodda som de var och inte kunde de hyra en trea bara för att ha katt! Hur skulle det se ut? Dessutom skulle den fått vara ensam för mycket. Jamen jag kommer ju hem redan halv fyra, försökte Mary men mamma var orubblig. Ingen katt. Dyrt också, kattsand och kattmat och sprutor mot kattpest, nej tack min sköna.

Får jag hålla den? frågade hon Gabriella. Det går inte, förklarade Gabriella, han accepterar inga främlingar.

”Han accepterar inga främlingar” – Jösses, som mamma skulle ha sagt. Mary gick därifrån.

Bakom huset spelade tvillingpojkarna badminton, de skrattade och skrek men när Mary dök upp tystnade de. Hon tyckte det var synd att störa dem så hon gick in. Louise är på sitt rum, gå upp du, sa Elisabeth. Mary gick tveksamt uppför den knarrande trätrappan. Lojsan låg på sängen och läste. Hon såg inte upp när Mary kom in i rummet. Det är fint här, sa Mary. Ja, svarade Lojsan, det är vårt alldeles egna sommarparadis.

Jösses, tänkte Mary igen. Vårt alldeles egna. Sommarparadis och sommarnöje. Det var tydligt att Mary inte innefattades i ordet ”vårt”. Hon var tvärtom. Hon hörde inte till. Det var Lojsans och hennes familjs alldeles egna sommarparadis. De hade sagt det till varandra massor av gånger. Men nu hade tydligen en orm kommit in i paradiset nämligen hon själv. Så kändes det. Ormen i paradiset, hujamej.

Mary gick nerför trappan igen. Ska ni inte leka, frågade Elisabeth. Louise läser, svarade Mary. Jaså, sa Elisabeth. Jamen ta och läs du också då. Det finns en hel hylla med barnböcker i salongen. I salongen minsann.

Och det gjorde det. Vilket var fantastiskt bra, precis som i en dröm. Ändå kände sig Mary långt ifrån glad. Men det skulle nog bli bättre, intalade hon sig. Hon satte sig i en fåtölj  och började läsa en Fem-bok. Efter ett tag var hon helt uppslukad av den.

–

 TREDJE KAPITLET

När solen var på väg att försvinna bakom en av öarna låg segelbåten klar att tas i bruk vid bryggan. Masten var rest och seglen på plats. Thor var trött och glad och på stranden brann en en eld. Elisabeth hade plockat fram korv och bröd och cocacola och de satt allesammans kring elden och höll fram korvarna på spett. Nu är det snart som det ska, tänkte Mary, nu börjar sommarnöjet alldeles strax. Hon såg på Lojsan som satt bredvid sin mamma och Lojsan såg glad ut liksom storebröderna och Gabriella. Om Mary väntade några dagar skulle hon säkert få hålla Stampe också. Hon längtade efter att få känna den lena pälsen mot sin kind.

Imorgon ger vi oss ut på vår första kryssning, sa Thor, vädret är ju bra och jag vill känna lite på henne. Och du blir min hoppilandkalle, sa han strängt och pekade på Mary. Sedan log han och stämde upp en sång, Om sommaren sköna när marken sig gläds.

Mary kunde inte sången. Den var vacker. Nere vid bryggan låg segelbåten. Hoppilandkalle? Hon skulle ramla i och drunkna, skräcken grep henne, hon visste ingenting om båtar.

Hela kvällen tänkte hon på morgondagen, hur skulle hon klara seglingen, var det något man bara kunde? Hon vågade inte fråga. Lojsan brukade skratta åt henne i skolan ibland. Lojsan visste saker som hon inte visste, Lojsan kunde dyka och segla och rida och ändå hade hon tid att läsa alla läxor och vara bäst i klassen. Mary var också duktig i skolan men ändå kände hon sig osäker.

Kvällen blev trevlig. Om det bara inte varit för det där med seglandet nästa dag. Mary skrattade flera gånger åt Thors lustiga skämt och Elisabeth trugade henne att grilla så många korvar att magen stod i fyra hörn. Till och med Lojsan skrattade. Nu hade det börjat, Marys mest fantastiska sommarlov i sommarhus med brygga och en stor härlig familj. Och segelbåt. Förbaskat också!

Mary låg och försökte somna. Det var alldeles tyst. Alldeles för tyst. Hon var på landet nu. Utanför väggen tassade nattens djur. Härinne i den ensamma pigkammaren knarrade den gamla sängen så fort hon rörde sig. Sängkläderna, ja allt, luktade annorlunda än hemma och mamma var långt borta för att vila upp sig från sin utbrändhet. Sov nu Mary så att du orkar upp till en ny härlig dag på sommarnöjet. Så att du orkar vara hoppilandkalle på segelbåten, det ska väl bli kul!

Så lagom. Det var därför hon inte kunde sova. Men inte bara det. Det var lukten också. Och att allt var så annorlunda och plötsligt förstod Mary varför hon inte kunde somna. Hon längtade hem. Efter en dag! Hon längtade hem till lägenheten och sin egen trygga säng med den riktiga lukten! Hon längtade så det gjorde ont!

Stackars Mary, när hon insåg detta började hon gråta, uppgivet och tyst. Hon grät länge. Ingen hade hon att anförtro sig åt. Hon grät och grät, ända tills hon somnade av utmattning.

Sommarlovet kunde inte ha börjat värre.

–

 FJÄRDE KAPITLET

Nästa morgon var det en blek liten sommargäst som familjen Hjälm mötte vid frukosten. Hur är det, undrade Elisabeth deltagande, mår du inte bra Mary? Mary skakade på huvudet, jag åt nog för många korvar igår kväll, svarade hon.

Stackars liten, sa Thor, då kanske du inte ska vara hoppilandkalle idag för på sjön gungar det och då får man inte må illa redan när man är på bryggan?

Mary hade velat skrika av glädje, hon höll sig allt vad hon kunde och nickade bara. Okej, sa Thor, då får väl du också stanna iland idag Louise och ta hand om din gäst.

Lojsan blängde på Mary men sa ingenting. Blev du sur nu? frågade Elisabet. För all del, svarade Lojsan. Jag kan stanna hemma om ni vill, fortsatte Elisabeth. Följ med du mamma, sa Lojsan, vi klarar oss.

Två timmar senare la segelbåten ut från bryggan. Lojsan och Mary stod och vinkade. Vi klarar oss själva, var inte oroliga, ropade Lojsan glatt medan Mary, som stod bakom henne, såg hur hon korsade fingrarna bakom ryggen som man gör när man ljuger.

Mycket riktigt. Så fort den övriga familjen försvunnit bakom en kobbe visade Lojsan sitt rätta jag. Att du skulle följa med hit var faktiskt inte min ide´, började hon. Hade jag själv fått välja en kompis så inte hade det blivit du. Men helst ingen alls, här har vi alltid varit bara familjen. Det var för att mamma tyckte så synd om din mamma som det blev så här. Min mamma och pappa har alltid sagt att om människorna bara brydde sig mera om varandra så skulle det inte behövas så mycket bidrag och sånt. Man ska leva som man lär sa mamma när hon hörde om er. Därför är du här. Men jag tänker då inte låta dej fördärva hela mitt sommarlov, så håll dej ur vägen, jag tänker ha det precis som jag brukar.

Marys tårar brände bakom ögonlocken. Hon höll emot. Tankarna fladdrade hit och dit som instängda fjärilar.

Vill du leka en lek, sa hon slutligen, vill du leka leken Mary försvinner? Ja, skrattade Lojsan, det låter som en rolig lek, försvinn då!

Riktigt så enkelt är det inte, förklarade Mary medan hon svalde klumpen i halsen. Rösten blev stadigare när hon förklarade sin ide´. Jag kan verkligen försvinna utan att drunkna eller så om du bara hjälper mej lite.

Sedan ljög Mary igen, det här sommarnöjet var tydligen ett riktigt ljugarnöje, här ljög hon stup i ett. I stan har jag en moster, ljög hon. Min moster ville ta hand om mej i sommar och nu låtsas vi att hon lyckats övertala mamma att jag ska få vara hos henne i alla fall. Sen försvinner jag hem och ljuger för moster att jag får vara där. Alla blir nöjda. Till hösten ses vi i skolan igen. Låter inte det bra?

Lojsan nickade. En bra ide´, varför sa du inte det från början, att det fanns en moster, då hade mamma inte behövt ha så mycket besvär! Det är utmärkt att du får vara hos din moster, mamma kommer att säga Vad var det jag sa. Men verkar det inte konstigt att du försvinner precis när dom är borta?

Du måste ljuga, förklarade Mary. Du måste säga att mamma kom och hämtade mej och att hon hade bråttom eftersom hon egentligen ska vara på det där hemmet. Och så ska du hälsa från henne och tacka så väldigt mycket.

Mamma kommer att ringa henne, sa Lojsan bekymrat. Tror du det? undrade Mary. Absolut, svarade Lojsan, men din mamma får väl ändå veta att du ska vara hos din moster?

Javisst, svarade Mary hastigt, fast det tar ett par dar att ordna upp. Vad ska jag göra?

Det är väl bara att be din moster ringa? försökte Lojsan. Nej, svarade Mary, mamma kommer att bli arg för att jag inte ville vara kvar här.

Be din moster förställa rösten då? föreslog Lojsan. Mary betraktade henne tankfullt. Okej.

Säg åt Elisabeth att mamma kommer att ringa hit så hon behöver inte ringer upp. Vad du gör – se till att Elisabeth inte ringer till det där hemmet!

Lojsan lovade. Mary kollade så att hon inte hade fingrarna i kors. Du kan säga att min mamma verkade förkyld, sa hon sedan, då verkar det normalt att hon är olik sej på rösten.

Lojsan nickade och tittade på klockan. Du hinner med ett-bussen, sa hon, jag ska hjälpa dej att packa.

Lojsan var hur bussig som helst nu när hon visste att hon skulle bli av med Mary. Och Mary var glad fast hon inte begrep hur hon skulle lösa telefonsamtalet från mamma. Men hon hade nyckeln hem i ett fack i plånboken. Det var huvudsaken. Och glasspengar som nu skulle bli busspengar. Det skulle bli så bra så, bara hon kom härifrån.

–

FEMTE KAPITLET

Väskan var otroligt tung. Lojsan hjälpte henne att bära och ändå var de tvungna att vila flera gånger. Det var två kilometer till busshållplatsen, de kändes som två mil och de kom fram i sista sekunden, precis när bussen kom brummande bakom en backe.

Ring nån gång, sa Lojsan generöst. Får jag det, undrade Mary förvånat, heter inte den här leken Mary försvinner? Jovisst, svarade Lojsan, men det finns en annan lek också, den heter Mary rapporterar. Jag får se hur jag gör, svarade Mary. Du är väl inte sur? undrade Lojsan. Nej, svarade Mary, det ska bli skönt att komma hem. Hem till moster menar jag. Dåså, suckade Lojsan och gav henne en hastig kram, hälsa till stan!

De vinkade så länge de kunde se varandra genom bussens bakruta.

Resan blev besvärlig. Mary var tvungen att byta buss en gång och sedan måste hon byta till tunnelbana. Varje gång var väskan den stora plågan. Folk tittade på henne. Kunde dom se att hon var på rymmen? Vart ska en så stor väska med en sådan liten flicka? frågade en gubbe och log. Mamma kommer snart, svarade Mary som hon lärt sig och då gick han.

Äntligen på mammas gata, alltså den egna tunnelbanestationen. Marys hjärta bankade som om det ville banka sig ut ur bröstet. Väskans handtag grävde djupa svidande spår i hennes stackars händer och plattformen var oändligt lång fram till rulltrappan och därefter hade hon en oändlig väg framför sig genom köpcentrat och förbi flera andra hyreshus innan hon äntligen kom fram till sin egen port.

Hon stretade och drog. Och log, ifall någon vuxen såg ut att vilja hjälpa henne. Hon ville inte ha hjälp för då kunde det komma frågor.

I servicebutiken närmast hennes eget hyreshus hade det kommit en ny expedit upptäckte hon, en tjej. Annars var det alltid Mustafa, när man än kom förbi. Hans stackars fru måtte ha en ängels tålamod brukade mamma säga. Men nu verkade det faktiskt som att han tagit ledigt.

När Mary äntligen låste upp den egna porten såg hon sig oroligt omkring. Mamma och hon kände inte sina grannar annat än till utseendet men det var ändå onödigt att hon blev sedd nu när hon inte borde vara här.

Hissen stod redan nere, hon släpade tacksamt in sitt pick och pack och tryckte på femman där hon bodde.

Inte heller på hennes eget våningsplan syntes någon till. Hon hade redan fiskat upp nyckeln, stack den skyndsamt i låset och skyndade in.

Puh. Äntligen hemma! Hon låste och sjönk ner direkt på hallgolvet. Det kom ett par tårar av ren lättnad. Hemma, tack gode Gud! Ingen parfym i världen kunde ersätta hemma-lukten. Nu kände hon sig inte ängslig och rädd längre. Nu kände hon sig trygg och det gjorde ingenting att mamma inte var där. Hon skulle ju komma sedan. Det ville säga om tre veckor.

Och där stod telefonen ja. Och klockan var redan fem. Nu borde Marys mamma ringa Elisabeth och förklara varför de hämtat Mary så brådstörtat!

–

 SJÄTTE KAPITLET

 

En mamma med ett så utsökt dåligt samvete som mitt måste vara påhittig, hade mamma sagt och gett henne banden med de egenhändigt intalade sagorna. Det var ett tag sedan Mary lyssnat på dem, hon började bli lite för stor för Askungen, men nu spolade hon sig ivrigt fram genom mammas trygga berättarröst. Listigt hade hon kommit på att hon skulle kunna spela upp en snutt mammaröst och sedan lägga på. Fast det måste ju passa in förstås.

Mary spolade och spolade. Mamma hade spelat in många sagor och de flesta kunde Mary utantill. Till sist insåg hon att det gick fortare att tänka sig igenom dem. Fanns där något hon kunde använda? Men ack nej! Det hördes hela tiden att mamma berättade något. Ingenstans sa hon ens ”tack så mycket, det var snällt” eller något sådant. Förbaskat!

Det hade gått en hel timme i desperat spolande på bandspelaren och snart skulle Elisabeth ringa upp mamma på vilohemmet hur mycket Lojsan än försökte förvilla henne. Fast Lojsan var nog att lita på. Hon ville inte ha tillbaka Mary och skulle väl i värsta fall klippa av telefonledningen. Med påföljd att Elisabeth skulle plocka fram mobilen så klart!

Mary måste hitta på något nu! Hungrig var hon också men hon fick inte äta förrän hon avvärjt hotet. Hotet att bli avslöjad och hämtad tillbaka till sommarnöjet igen.

Till sist ringde hon själv upp Elisabeth. Hej, det är Mary, förlåt så mycket att vi bara packade ihop och försvann så där men jag hoppas Lojs.. , jag menar Louise har berättat?

Elisabeths röst var liksom stängd. Ihopknäppt som en gammaldags portmonnä. Jo, vi har undrat, det har vi, svarade hon. Tre veckor var det ju sagt. Men varför ringer inte din mamma?

Jo det var just det jag skulle säga, svarade Mary, och nu kände hon sig säkrare, van ljugerska som hon blivit. Mamma bad mig ringa för hon var tvungen att åka till doktorn.

Jaha, svarade Elisabeth. Och din moster då, kan inte hon heller tala i telefon? Jodå, svarade Mary och hade svårt att hålla sig för skratt, men det vore synd att störa henne för hon håller precis på att gifta sej! Nämen, flämtade Elisabeth. Ja, sa Mary, det var en överraskning för alla. Och sedan far vi till Paris!

Mary bet ett jättebett i en kudde för att inte skratta ihjäl sig och i telefonen hörde hon hur häpen Elisabeth blev. Nu tror jag väl, fick hon ur sig, och du ska med? På bröllopsresan? Vill dom verkligen det? Jaa, svarade Mary, dom tycker det är mycket roligare om jag är med och jag får för mamma men jag skulle hälsa så mycket och tacka.

Jaha? Hälsa själv då… , och gratulera! Det hördes att Elisabeth var alldeles paff. Ja då är det väl bäst att du sällar dej till de andra bröllopsgästerna Mary. Tror du att jag kan ringa din mamma senare ikväll kanske?

Tyvärr inte, svarade Mary, hon bad mig särskilt hälsa det, ring inte ikväll. Hon ringer dej, imorgon.

Lovar du det nu då säkert? undrade Elisabet. Jag lovar, svarade Mary.

När hon la på märkte hon att hon var blöt i händerna av svett. Hon skrattade en lång stund i sin ensamhet. Hon skulle på bröllopsresa med sin moster. Som inte ens fanns!

Men detta eviga ljugande tog på krafterna. Stapplande tog hon sig in i köket och öppnade kylen. Tomt. Skafferiet: tomt. Brödskrinet likaså.

Frysen då? Ja. En stor klump, en frusen kyckling. Frusen spenat. Men också frusna varmkorvar och bröd, Mary slet ut paketen och dängde igen frysen. Sedan hackade hon loss tre korvar ur paketet och tinade dem i mikron tills de exploderade. Brödet tinade på ett kick. Senap fanns i kylen. Mary blev proppmätt.

Efter maten satte hon sig och tittade på tv.

Hon borde packa upp. Men hon var för trött. Hon borde tänka ut hur hon skulle avvärja att Elisabeth ringde upp mamma imorgon. Men hon skulle bara se på det här programmet, Åtta dagar eller vad det hette, en massa tanter och farbröder som pratade och pratade.

En minut senare sov Mary som ett litet murmeldjur i den mjuka välkända soffan.

–

 SJUNDE KAPITLET

 

Hon vaknad av Rapport-fanfaren. Hon trodde att det fortfarande var kväll. Men det var morgon, utanför fönstret sken solen och det var tv:s morgonsändningar hon vaknade till. Hon hade sovit hela natten med kläderna på!

Jaha. Här var hon, alldeles solokvist och tre långa härliga sommarlovsveckor låg framför henne om bara inte Elisabeth ringde mamma och förstörde alltihop!

Magen kurrade. Hon gick till köket och öppnade för säkerhets skull kylen idag igen. Men ingen trollkarl hade ordnat fram smör och mjölk och pålägg. Senap fanns det. Och sylt. Inlagd sill fanns det. Och diverse andra flaskor och burkar som Mary inte hade koll på. Men annars var kylen alldeles tom på ”bra mat som inte är dyr”. Och som barn tyckte om.

Men Mary hade kvar över femtio kronor fast hon betalat hemresan igår.

Servicebutiken var öppen. Den nya tjejen var där. Mary plockade till sig ett paket smör, ett paket medwurst, en liter mjölk och en klubba. Jag har ju semester, tänkte hon för sig själv. Trettifyra och femti, sa den unga tjejen. Mary hajade till. Du låter precis som min mamma, utbrast hon. Säger du det, svarade tjejen, är hon skådis då eller? Nej, min mamma är hemvårdare. Hon hjälper folk att handla och städa, skrattade Mary. På det viset, sa tjejen och log. Då kanske du också är bra på att städa?

Var hon det? Bra på att städa? Det var ju mest mamma som städade men ibland så. Jodå, svarade Mary. Nog kan jag städa, jag har ordningssinne säger min mamma. Kan inte du komma hit och hjälpa mej isåfall, bad tjejen. Jag hatar nämligen att städa och den här butiken måste jag städa hela tiden. Du kan få något för besväret.

Åh, vad Mary älskade att höra på den här tjejen, hon lät precis som mamma. Och plötsligt fick hon en ide´. Jag kan hjälpa dej att städa, sa hon, om du hjälper mej att tala i telefon!

 –

ÅTTONDE KAPITLET

 

Mary gillade inte att ljuga. Särskilt inte för människor som hon tyckte om. Nu försökte hon komma på ett sätt att få tjejen i närbutiken – som för övrigt hette Sofia och kallades för Fiffi – att prata med Elisabeth i telefon utan att det verkade skumt.

Till sist löste Mary det så att hon skrev ner allt vad Fiffi skulle säga. Hon skrev och hon skrev och hon suddade och skrev om. Till sist var hon nöjd.

Sedan måste hon uppfylla sin del av avtalet.

Sagt och gjort. Mary hade papperet i fickan, hon hade ätit frukost och tvättat sig. Var vill du ha städat? frågade hon. Fiffi lyste upp. Kommer du redan? Duktig tjej.

I rummet bakom disken fanns det en städskrubb med alla redskap som behövdes för att hålla snyggt och rent. Du behöver inte visa dej i butiken när jag har kunder, du är nog egentligen för liten för det här, men du ser ju själv. Och Mary såg att golvet var smutsigt och att bänkarna och vågen behövdes torkas rena och att papperskorgarna behövde tömmas och dessutom göras rena, den här Fiffi var nog en riktig slarvmaja, fast snäll.

Mary blev rejält trött av allt arbete och det tog längre tid än hon hade trott men till sist var butiken skinande ren. Fast skyltfönstret skulle behövt putsas också, men det sa hon inte.

Tusen tack, sa Fiffi, du var mej en duktig unge, vad vill du ha?

Bara att du hjälper mej ringa, svarade Mary. Kan du inte ringa själv? undrade Fiffi förvånat.

Det är klart jag kan ringa, svarade Mary, jag är väl inget småbarn heller. Men det är så här förstår du att min mamma är utbränd. Hon röker förstår du. Så hon kan inte tala i telefon, hon orkar inte. Men jag har skrivit upp precis vad du ska säga, istället för henne. Hon skäms så  för att hon inte kan ringa själv.

Fiffi såg otroligt förvirrad ut. Jaha. Och vart ska jag ringa?

Det här numret. Mary tog fram en lapp. Och det här ska du säga.

Fiffi läste på lappen. Där stod följande: Goddag, förlåt för att jag inte ringt, det är Marys mamma. Jag ska be att få tacka. Det var snällt av er. Men nu blev det så här. Hoppas ni inte blev arga men ni vet ju att jag är sjuk. Oj. Nu är telefonkortet slut. Ha en trevlig sommar allesammans!

Är det allt jag ska säga? utbrast Fiffi. Ja, svarade Mary, men bara om nån vuxen svarar, annars ber du att få tala med mamma eller pappa, förstår du?

Okej då, sa Fiffi. Är det säkert att din mamma vill det här då?

Alldeles säkert, bedyrade Mary.

Jag ska aldrig börja röka, mumlade Fiffi, tänk att inte ens kunna tala i telefon!

Mary vågade inte visa hur nervös hon var. Först gick hon ut på trottoaren och såg efter att ingen kund var i antågande. Sedan skyndade hon in till Fiffi i rummet innanför butiken. Nu ringer vi!

Fiffi slog numret och någon svarade genast i andra änden. Det var tydligen en vuxen för Fiffi började läsa från lappen. Det lät lite entonigt men ändå förvånansvärt bra! Åter bankade Marys hjärta som om det ville hoppa ut ur bröstet och när Fiffi avslutat samtalet och lagt på kramade hon Fiffi spontant, tack snälla, snälla Fiffi!

Är du inte klok, utbrast Fiffi. Det är väl jag som ska tacka, du som gjort hela det tråkiga städjobbet. Du måste få något mer för besväret, annars känner jag att jag utnyttjar dej, vill du ha godis?

Mary var frestad men mja. Har du hamburgare?

Det kan du ge dej på, svarade Fiffi och plockade upp en stor kartong ur en frys. Och då ska du få hamburgerbröd också så klart. Och dressing och coca-cola. Och en påse bilar. Jag får ge bort varor om nån hjälper till, det har Mustafa sagt så det är lugnt.

Marys kasse var tung när hon gick hemåt. Hennes ögon lyste. Hon var trött av arbete. Hon hade mat. Och det bästa av allt; mamma trodde att hon var i skärgården och Elisabeth trodde att hon var i Paris.

Nu återstod endast ett samtal.

Hej Mamma!

Hej Mary! Hur har du det?

Underbart. Och nu åker vi ut på långsegling, därför kommer jag inte att höra av mig på ett tag, det ska bli jättekul.

Jamen har dom inte mobiltelefon hos Hjälms?

Hade. Thor tappade den från bryggan, den sjönk som en sten. Kram mamma, nu måste jag sluta.

Kram lilla flicka, lyckliga dej! Elisabeth ser väl efter dej? Du har väl på dej flytvästen?

Den har jag på mej dag och natt, skrattade Mary och la på.

Och sedan skrattade hon en lång stund i sin ensamhet precis som dagen innan. Aldrig i sitt liv hade hon upplevt något så komiskt.

Men nu fick det vara slut på ljugandet! Om man ljuger får man krokig näsa, brukade mamma säga. Vid det här laget borde Marys näsa isåfall gå ett helt varv runt huvudet på henne!

–

NIONDE KAPITLET

 

Nu följde en härlig tid. Mary hade semester. Hon kände sig inte ett dugg ensam. Det bodde ju folk i lägenheterna runt om även om hon inte kände sina grannar. Ute på gatan fanns det alltid bilar med folk i och även sådana som gick till fots och i servicebutiken fanns Fiffi som hon kunde prata med när hon ville och där hon dessutom hade ett jobb att sköta ett par timmar per dag. Hon städade och plockade upp varor och klistrade prislappar medan Fiffi läste veckotidningar. För det fick Mary mat och glass och godis och redde sig gott. Fiffi frågade inte mer efter hennes mamma, hon utgick väl ifrån att mamma var för sjuk för att själv orka gå och handla. Synd att du måste vara kvar i stan, sa hon bara en gång till Mary. Det tycker inte jag, svarade Mary. Jag trivs i stan. Jag hatar landet, särkilt där det finns segelbåtar.

När du blir äldre ser du det på ett annat sätt, svarade Fiffi drömmande. Här står jag, sjutton år ung, instängd här hela sommaren. Jag kan inte ens sola mej! Titta så vit jag är, nästan grå.

Det är inte jag, skrattade Mary och visade upp sitt bruna skinn.

Det berodde på att hon lekte på balkongen varje dag. Hon hade en docka sedan länge som hette Sara och nu fick Sara vara med om de mest fasansfulla äventyr ute på balkongen men äventyren slutade alltid lyckligt med att mamma Mary kom och räddade henne och läste en saga och stoppade om henne och kysste henne godnatt.

Dagarna gick fort. Mary lekte och arbetade, lagade själv sina måltider vilka mest bestod av hamburgare och bröd eller korv och makaroner. Hon tittade på tv och sov precis när hon själv hade lust. Ibland tog hon sig ett bad. Jag kan säga att jag badade mycket i sommar, tänkte hon. I sommar badade jag ofta ska jag säga när jag kommer till skolan, då kommer alla att bli avundsjuka. Alla utom möjligen Lojsan. Till henne säger jag att jag badade i havet. I Paris. Jag ska bara titta efter på kartan först så att havet verkligen finns i Paris.

 –

TIONDE KAPITLET

En dag när Mary som vanligt satt i den varma solen på balkongen hörde hon plötsligt ett annorlunda ljud. Ett ljud som ändå var märkligt välbekant.

Plötsligt insåg Mary vad som höll på att ske, någon höll på att låsa upp ytterdörren!

Med ett tigersprång kastade hon sig in i lägenheten. En nyckelknippa klirrade utanför ytterdörren! Mary fick panik, vad skulle hon göra? En nyckel vreds runt i låset.

Klädkammaren! Mary slet upp dörren och gömde sig bakom kläderna som hängde där inne. Hon hann inte stänga ordentligt efter sig och nu hörde hon hur någon klev in i hallen och stängde ytterdörren efter sig. Sedan hörde hon Solveigs välkända röst; ingen post?! Det må jag då säga!

Mary bet sig i läppen. Hon hade lagt all post i en byrålåda i hallen, hoppas inte Solveig tittar där!

Och balkongdörren öppen, vilken tur att jag kom! Hörde hon Solveig säga samtidigt som hon också fick syn på henne genom dörrspringan. Sedan försvann Solveig ur sikte igen och Mary hörde hur hon dängde igen balkongdörren och fällde ner handtaget. Tur att jag inte var kvar därute, tänkte Mary. Vad skulle jag isåfall ha tagit mig till?

Tydligen upptäckte inte Solveig alla leksaker på balkongen eller också brydde hon sig inte om dem för nu hörde Mary hur hon gick in i köket och satte på vattenkranen. Bara hon inte öppnar kylen, tänkte Mary för där fanns mjölk och smör och leverpastej och en kartong jordgubbar som Mary fått av Fiffi så sent som idag.

Men nu syntes Solveig i dörrspringan igen och Mary såg att hon hade blomsterkannan i handen. Perfekt, tänke Mary som själv inte tänkt på om växterna behövde vatten eller inte. Nu ska vi se, fortsatte Solveig att prata för sig själv. Hur mår du då, torr som en öken, här får du! Och du min kära monstrea, ska det vara en liten slurk, kanske rent av en stor? Aj, aj vissna blad minsann, är man lite deppig måntro?

Så där pratade sig Solveig igenom alla krukväxterna och sedan återvände hon till köket. Sedan blev det tyst. Gode Gud låt henne inte titta i soppåsen och hitta äppelskrotten jag nyss slängde, bad Mary samtidigt som hon gratulerade sig själv till att ha det ordningssinne mamma hade begåvat henne med och som gjorde att hon diskade efter varje måltid. Att det låg lite kläder och leksaker strödda verkade däremot inte konstigt.

Nu kom Solveig tillbaka till hallen. Okej, ingen post, sa hon för sig själv. Således inget att eftersända, lätt som en plätt, hejdå alla spöken. Sa Solveig fast det var mitt på dagen! Mary höll på att få ett skrattanfall där hon stod bakom mammas klänningar. Du store tid, Solveig var mörkrädd, fast det var ljust! Det var därför hon hade talat högt för sig själv.

Lättad hörde Mary ytterdörren slå igen och kort därefter det välkända ljudet när hissen försvann nedåt.

För säkerhets skull kikade hon bakom gardinen och såg att Solveig kom ut genom porten och gick mot tunnelbanan.

Mary hade inte haft en aning om att Solveig skulle sköta krukväxterna och posten. Nu gällde det att undanröja detta nya hot.

Mary riktigt kände hur näsan kroknade medan hon en stund senare på ett vykort härmade mammas handstil så gott det gick. Kära Solveig! Jag kom på att du inte behöver vattna mer i sommar för en släkting till mig kommer ner från Norrland och ska bo i lägenheten. Tack för hjälpen!

Hjärtliga hälsningar Sonja.

Ha. Lättad la Mary vykortet i den gula brevlådan redan samma eftermiddag.

Semestern kunde fortskrida. Hon skulle vara uppe till tolv och se en film och äta chips.

–

 ELFTE KAPITLET

Precis när Mary skulle låsa upp porten en dag hörde hon hur det prasslade i buskarna bredvid. Hon ryggade eftersom hon var rädda att det var en råtta. Sedan segrade nyfikenheten och hon tittade efter under busken.

Det var ingen råtta. Inte en mus heller. Inne bland buskarna vid hyreshuset satt en fågel. Grå och svart. En fågelunge var det, såg Mary med en gång. Den hade alldeles för korta vingar för att kunna flyga. De satt ihopkurad, ruggig och ledsen, tyckte Mary. När hon gick närmare rörde den lite på sig, men inte mycket. Den verkade väldigt spak?

Mary tog ett steg ut på gräsmattan för att se efter var boet kunde finnas som den ramlat ner från. Men hur hon än spejade och spanade såg hon inget fågelbo och inga fåglar heller som kunde vara fågelungens föräldrar.

Den var ganska stor, det var nog en skatunge, tänkte Mary. Så trött den verkade? Den slöt ögonen och höll på att ramla omkull fast hon såg på.

Vad skulle hon göra?

Om hon bara gick? Inte låtsades om att hon sett den? Kanske kom föräldrarna då?

Hon trodde inte det. Och ungen kunde inte flyga tillbaka upp i något bo. Den var fånge på marken där en hund eller katt kunde få tag i den eller den kunde bli trampad på av en människa.

Det var synd om den. Den var inte slät och fin i svart och vitt som de fullvuxna skatorna utan grå och med dun och fjädrar lite hur som helst. Den sa ingenting utan såg nästan ut som om den var på väg att somna.

Den var på väg att dö! Den skulle dö innan den ens hunnit leva! Marys ögon började svida när hon insåg detta och tårar trängde fram.

Förbaskat också! Var det hennes fel att en skatunge satt i en buske och såg så ledsen ut? Om hon inte hade kommit så hade den ju ändå dött? Just nu dog det säkert tusen skatungar samtidigt och inga Maryar fanns i närheten som kunde rädda dem och sånt var livet, hårt och rått, som mamma brukade säga.

Stackars lilla pippi. Innan Mary hade hunnit tänka färdigt sträckte hon händerna mot den hjälplösa kraken. Den flyttade lite på sig men hon kunde lätt ta den. De små klorna kändes som gråt i hennes handflator och genom hela henne strömmade en våg av något som var alldeles för mycket. Stackars, stackars lilla pippi! Hon snusade den i fjunen i nacken. Den luktade främmande, rått, den hade en unken lukt som av död.

Hon fick upp porten med en hand och baxade sig in i hissen med fågelungen försiktig tryckt mot sitt bröst. Tänk om den blir så rädd nu att den dör av alla ljud, tänkte hon.

Dörrnyckeln skramlade alldeles för högt, förlåt lilla pippi, vi är snart hemma.

Snälla Sara, viskade Mary till sin docka så fort hon kom ut på balkongen. Nu måste du vara en stor flicka och ställa upp för en som har det mycket sämre än du.

Sara hamnade i en solstol och i dockspjälsängen placerade Mary istället fågelungen. Den fann sig och flaxade inte ens och sa inte heller nu någonting. Den kommer att dö! tänkte Mary åter förskräckt. Hon måste, måste ge den mat! Vad äter skatungar? Desperat for hon runt i lägenheten. I köksfönstret låg en död fluga. Hon skyndade ut på balkongen och bjöd skatungen på delikatessen men den lilla näbben öppnade sig inte. Gamla flugor tyckte Mary att skatungen tänkte, om den åtminstone hade varit färsk.

Okej, jag kan inte fånga färska flugor, tänkte Mary. Vad gör jag då? Skator äter väl vad som helst?

Sagt och gjort. Lite hamburgerbröd uppblött i vatten? Hon trugade och trugade, först med en sked men det gick inte alls. Sedan med en pincett som mamma brukade plocka ut stickor med. Mary tänkte att pincetten kanske lite, lite påminde om skatmammans näbb?

Lite brödvatten rann in i näbben och plötsligt öppnades den! Mary blev så glad att hon höll på att börja gråta en gång till. Fågelungen tog emot mat! Och den svalde!

Jaså matsedeln duger nu din lilla Krax, sa Mary och talade därmed för första gången med sin oväntade gäst. Krax la huvudet på sned och lyssnade. När hon försiktigt petade på näbben med pincetten öppnades den igen.

Mary kom i säng sent den kvällen och den barnförbjudna filmen såg hon bara till hälften, hon hade fullt upp med att vara hos Krax och se så att han hade det bra. Docksängskläderna fick hon raskt byta ut mot en tidning och under den en plastpåse för det som Krax tog in i ena änden skulle ut i den andra. Och Mary hämtade färskt gräs och la ovanpå tidningen och lovade sig själv att byta på Krax varje dag. Han lever nog om jag finns hos honom, tänkte hon.

Hon ställde en stor väckarklocka bredvid docksängen och en gång i timmen fick Krax en lagom stor portion mat. Han dog i varje fall inte. Men Mary visste inte om han skulle överleva natten för hon skulle inte klara av att hålla sig vaken.

Till sist ställde hon en stol över dockspjälsängen så att inte någon fiskmås skulle komma åt att ta Krax och sedan la hon sig framför tv:n och tvärsomnade.

  –

TOLFTE KAPITLET

Nästa morgon vaknade Mary av ett ljud som var vackrare än all världens musik nämligen Krax kraxande! Han var hungrig! Mary rusade ut på balkongen. Krax stod och trampade i docksängen och med den gula näbben vidöppen – ro hit med frukost, ska man behöva vänta hela dan!

När Krax värsta hunger blivit stillad slutade han väsnas och efter en stund stängde han även näbben. Han var mätt. Men denna dag höll han inte på att falla omkull hela tiden utan ögonen tittade nyfikna och blanka på Mary och hon tittade förälskad tillbaka. Nu har jag blivit din mamma Krax, viskade hon. Jag ska vara så snäll, så snäll. Väx lille fågel och bli stor och stark!

Så mycken lycka som Mary nu kände klarade hon nästan inte av. Hon hade ju allt! Mat och husrum och ett arbete och till och med en egen fågelunge. Ett eget husdjur! Kunde man begära mera?

Oroligt började hon fundera på de faror som kunde hota hennes semester.

Älskade mamsen, bäst att ringa dej från Gotland, tänkte hon, bättre att förekomma än att förekommas. Sagt och gjort.

Hejsan mamsen, jag har fått låna ett telefonkort, vi är bara i land och handlar mat här på Gotland. Hur mår du? Mary ljög så det osade och tittade i kors på sin egen näsa för att se om den krökte sig.

Mamma blev glad. Oj då, oj då, är allt bra Mary? Hur är vädret?

Åh mamma, jag kunde inte må bättre och vädret är toppen. Jaså, sa mamma, jag trodde det regnade på Gotland, det sa dom på Rapport. Ja, jag menar regn, svarade Mary snabbt. Det är bra för seglen, att dom blir sköljda, allt är bra. Jag har jätteroligt. Hur mår du då mamma?

Jo jag mår lite bättre. En trevlig ung man som arbetade här har samlat ihop adresserna till  oss långliggare. Han ska ordna så att vi kan träffas efteråt. Det ser jag verkligen fram emot.

Nu måste jag sluta, ropade Mary. Kram mamsen, jag ringer nästa gång vi är i hamn!

Och så bröts telefonsamtalet och Mary kände sig rikast i världen när hon knallade ner till servicebutiken.

Ja på Gotland regnade det men på Marys balkong sken solen som vanligt och hon hade dukat fint åt sig och sin dotter Sara med Maryland cookies och Blåtira läsk och hamburgerbröd och ett sorts fint gräs åt Krax. Sedan skulle hon läsa en Sune-bok för Sara och Krax. Och kanske skulle hon sedan bada och hålla andan under vattnet och ta tid. Dagens arbete låg redan bakom henne. Du skämmer bort mej, sa Fiffi. Jag hade inte klarat den här sommaren utan dej. Inte jag utan dej heller, hade Mary svarat sanningsenligt, inte nu när min mamma är så sjuk.

Nej det förstås, hade Fiffi sagt och åter försjunkit i ett kärleksäventyr i en av de otaliga veckotidningar hon läste.

Men semestern skulle inte fortsätta att vara riktigt så enkel som Mary trodde. Detta skulle visa sig redan samma natt.

–

 

TRETTONDE KAPITLET

Först trodde Mary att det var filmen, alltså att hon fortfarande såg den för den var ju egentligen barnförbjuden. Men hon låg i sin säng och det var mörkt i lägenheten. Månljuset föll in genom storarumsfönstren och hon såg hallen genom den halvöppna dörren. Vad var det som hade väckt henne? Hjärtat bultade. Hon satt kapprak i sängen. Vad var det för ett ljud?

Nu hörde hon det åter. Det var någon som försiktigt gläntade på brevinkastet och lågt ropade Hallå!

Vad skulle hon göra?

Hon hörde brevinkastet gnissla igen och Hallå, är det någon hemma?

Mary reagerade snabbt. I rasande fart bäddade hon sin säng! Om någon såg mig nu skulle dom tro att jag var sinnessjuk, tänkte hon. Flyga upp och bädda mitt i natten, varför inte lika gärna ta fram julsakerna mitt i sommaren eller sätta sig och sola mitt i natten.

Snabbt slängde hon på överkastet och sedan slängde hon in sig själv under sängen.

Hon hade haft rätt. Det var en inbrottstjuv. När han trodde att kusten var klar började han krafsa med en ståltrådsmojäng genom brevinkastet. Han krafsade och krafsade och svor lite tyst där på andra sidan ytterdörren men så ett tu tre hörde Mary ett välkänt knäppande och dörren gick upp.

Nu dör jag, tänkte hon, han hör säkert vilket oväsen mitt hjärta för.

Märkligt nog gjorde inbrottstjuven inte det utan gick istället runt i lägenhet och såg efter att den var tom. Balkongdörren var stängd som tur var och Krax höll tyst.

När Mary såg inbrottstjuvens skor var hon övertygad om att han skulle upptäcka henne. Men allt han såg var ett tomt flickrum med en ordentligt bäddad säng och därför gick han ut därifrån igen.

Försiktigt kikade Mary fram efter en stund eftersom det blivit så tyst.

Inbrottstjuven stod i hallen och rotade igenom alla lådorna i byrån. Posten kastade han bara ut på golvet hur som helst och sedan gick han in i vardagsrummet och började leta igenom vitrinskåpet. Hjälp, tänkte Mary, där har vi ju alla våra fina saker, vad ska jag göra? Ja vad, vad ska jag göra? Tänk om han tar den polska kristallvasen som mamma är så rädd om? Jag måste skrämma iväg honom, men hur? Att rusa fram och skrika Bu är nog ingen bra ide. Men jag måste hitta på något!

Nu öppnade tjuven det nederskåp där Mary och mamma hade sina finaste dyrbarheter, bland annat vasen. Vad ska jag göra, tänkte Mary förtvivlat, han får inte ta den!

Precis då började tjuven gallskrika som om han fått en kniv i sig. Han hoppade omkring och vrålade och skrek och höll upp den ena handen och sedan rusade han ut i köket och Mary hörde hur han satte på vattenkranen. Mary kikade försiktigt. Han hade tänt lampan över diskbänken och han gnydde och svor fortfarande medan han försökte ta loss en stor råttfälla i vilken fingrarna satt fast!

Älskade mamsen, du är ett geni! Du tänkte dig in i att en tjuv kunde komma och så gillrade du en fälla! Vilken tur att det inte var jag som fastnade, tänkte Mary, mina små pinnar till fingrar hade nog gått av i den där stora råttfällan!

Tjuven gnällde och svor fortfarande, så många fula ord på en gång hade hon inte ens hört mamma leverera. Med en sked bände han isär fällan så att han till sist kunde komma loss och sedan stod han helt stilla med handen under kallvattenkranen och bara svor.

Under tiden var Mary också påhittig, inspirerad av sin mamma.

Plötsligt stelnade tjuven till. En man talade engelska – what are you doing here, give me that pistol!  Tjuven snurrade runt och rusade ut i vardagsrummet och där stod tv:n på. Han svor igen och tryckte på avstängningsknappen. Då startade Eurosport. Han försökte åter stänga av tv:n. Då fick han in en popgrupp.

Till sist ryckte han ur sladden. Då blev tv:n äntligen svart. Ute på balkongen satt Mary och fnittrade med fjärrkontrollen i handen. Hon höll tummarna för fortsättningen!

Mycket riktigt. Tjuven hade inte längre lust att vara kvar i lägenheten utan rusade ut i hallen. Men i mörkret hade Mary ställt två stolar på varandra och ett litet bord också och tjuven ramlade och förde förskräckligt mycket oväsen innan han fick rätt på alla armar och ben och äntligen kunde trassla sig ut ur lägenheten. Mary hörde hur hissen startade.

Hon gick fram till fönstret och tittade ner på gatan. Han kom ut genom porten och gick snabbt mot tunnelbanan fast den säkert inte hunnit börja gå än.

Hon hade sett hans ansikte i ljuset vid diskbänken. Han var ljus och ganska lång och hade en ring i ena örat och han kunde många svordomar.

Varför just deras lägenhet på femte våningen? Varför bröt han sig inte in hos någon på tredje eller första våningen?

Hoppas han aldrig mer kommer igen, tänkte Mary. Hon var egentligen inte rädd men det kändes obehagligt. Inbrottstjuven hade kommit och stört hennes semester. Det var inte roligt att riskera att nån kom och tog den polska kristallvasen.

Å andra sidan var det en väldig tur att hon hade varit hemma! Hon hade jagat iväg honom, hon och mamma! Ingenting hade blivit stulet!

Slutet gott, allting gott, tänkte Mary och gläntade försiktigt på balkongdörren där Krax fortfarande kurade under stolen. Hon hade råkat väcka honom när hon kom ut med fjärrkontrollen i högsta hugg men nu hade han åter kommit till ro.

Det var nära ögat, viskade hon. Du måste lära dej flyga Flax. Du får inte ge fiskmåsarna en chans att ta dej!

–

 FJORTONDE KAPITLET

Har du nånsin varit kär, undrade Fiffi och tittade drömmande ut genom de nytvättade skyltfönstren.

Mary tänkte efter. Jag är kär nu, svarade hon, han heter Krax och är den sötaste du kan tänka dej!

Jaså, svarade Fiffi tankspritt, elva år och redan så kär? Hur träffas ni då? Varje dag på våran balkong, svarade Mary. Vi inte bara träffas, han bor där!

Fiffi tittade förvånat på Mary. Bor han där? Vad säger din mamma då?

Mary kände att hon blev varm i ansiktet, antagligen röd. Hon tittade på golvlisterna, dom var också rena och fina. Mamma säger att, att det är okej så länge han är så liten.

Liten?

Ja liten. Han kan inte flyga än.

Är det en fågel?

Naturligtvis, svarade Mary, vad skulle det annars vara?

En kille till exempel, svarade Fiffi och suckade. Om du bara visste! Men det vet du inte, du är inte tillräckligt gammal. Fast du är väldigt snäll och du är den enda som ställer upp på mej. Här sitter jag dag ut och dag in i en mörk butik medan solen skiner därute och alla andra är på utlandssemestrar eller ligger och latar sej på nån klippa och kollar in killar och inga av dom där killarna kommer hit. Hit kommer bara pensionärer!

Mary tyckte synd om Fiffi. Det var säkert sant som hon sa, att ungdomarna var någon annanstans. Själv tyckte Mary att det var ganska roligt i butiken och hon skämdes nästan att hon tog emot mat i betalning för det hon hjälpte till med. Men samtidigt insåg hon att Fiffi längtade bort. Inte kunde hon bjuda hem henne heller för att till exempel beundra Krax för då skulle Fiffi genast börja fråga efter mamma och Mary orkade inte tänka ut fler lögner.

Jag skulle kunna lösa av dig, sa hon. Fiffi lyste upp men sjönk sedan ihop igen. Du är för liten, sa hon. Det är olagligt. Dessutom har jag lovat Mustafa att ta fullt ansvar när han är bortrest.

Hans barn brukar stå här ibland, sa Mary och det var sant. Ibland hade hon sett hur en pojke inte mycket större än henne själv hade skött butiken medan pappan uträttat ärenden.

Det förstås, tänkte Fiffi högt. Om man säger att du inte direkt jobbar här utan bara liksom löser av mej? För du får väl för din mamma?

Ja, ja, skyndade sig Mary att säga. Mamma tycker bara det är bra att jag har något att sysselsätta mig med.

Stackars er, suckade Fiffi, ni måste vara hemskt fattiga. Blir ni inte trötta på korv och hamburgare?

Mary blev varm i ansiktet. Det ville säga röd. Du behöver inte ge mej någonting, sa hon. Jag klarar mej ändå. Det är bara roligt att hjälpa dej.

Förlåt, sa Fiffi och gav Mary en kram. Jag säger ju att jag inte skulle klara mej utan dej. Är det säkert att du kan stå här några timmar då medan jag åker in till stan och kollar på folk?

Självklart, svarade Mary. Fiffi reste sig genast och plockade ihop sina saker. Där är nycklarna och så här gör du med kassan när du inte står bredvid den och nu sticker jag du är den underbaraste unge som finns! Fiffi var som en helt ny person, rak i ryggen, strålande glad och med ett brett leende. Mary såg att hon var söt, ja vacker. Du kommer att få tag i en kille, sa hon, så snygg som du är! Tror du det! utropade Fiffi, åh vem vet, vem vet! Det kan inte vara meningen att man vid en ålder av sjutton år ska sitta och mögla så här i en förort.

Jag tänker då inte mögla, sa Mary, åk nu så sköter jag affären!

–

FEMTONDE KAPITLET

Butiksföreståndare! Mary smakade på ordet. Nåja. Avlösare i butik i alla fall. Och cirka en kund i timmen. Hon skulle hinna åka upp och ge Krax mat utan att affärerna blev lidande. Fiffi hade sagt att det var okej att låsa i fem minuter. Det brukade hon själv göra när hon var tvungen att gå på toaletten.

Mary ordnade i sin butik. Hon la upp varorna det finaste hon kunde. Alla halvtomma kartonger tog hon bort och fyllde på de andra så att hyllorna såg välfyllda ut och likadant gjorde hon med frukten. Hon tyckte det blev så vackert med de oranga apelsinerna bredvid de gula bananerna och i hyllan nedanför de blåa vindruvorna och de knallgröna äpplena, så blanka att de nästan gick att spegla sig i.

Allra roligast var det att göra fint på disken. Där fanns små tuggummirullar och nötcremepåsar och mintchoklad och godishalsband och hon la allt snyggt och prydligt i olika högar så att det såg ut nästan som på Kalle Ankas jul med allt godiset.

Hon fick själv äta av godiset, ”i måttliga mängder” som Fiffi sa. Mary förstod precis vad det innebar. Hon kunde inte glufsa i sig, då skulle inte butiken löna sig. Därför sög hon på en syrlig karamell från lösgodishyllan. Den varade länge och hon blev inte så sugen på allt annat. Jag kanske klarar dagen på tre syrliga karameller tänkte hon ungefär som hon hört mamma resonera om hur många cigaretter hon skulle klara sig på.

En tant i mammas ålder kom in och frågade efter jäst. Mary tittade bland livsmedlen och hittade torr-jäst. Det får duga, sa tanten. När hon skulle betala fick hon syn på mintchokladen på disken. Äh jag tar ett par sådana också, sa hon och Mary slog in också det beloppet på kassa-apparaten. Det blir tretton och femti, sa Mary. Det var dyrt, sa tanten. Ja det kan naturligtvis inte du hjälpa, tillade hon lite snällare. Tack och adjö. Sa tanten och gick. Mary log. En vanlig tant. Som tyckte det var helt i sin ordning att en elvaåring skötte butiken, det här började bra.

När Mary precis varit uppe och matat Krax kom det tre kunder samtidigt, en farbror med grå mustasch, en ung kille med skateboardbräda och en gammal tant som verkligen sett sina bästa dagar, som mamma skulle ha sagt.

När farbrodern och den unge killen försvunnit var det den gamla tantens tur men hon stod bara mitt på golvet och vred sina händer under förkläet. För hon hade förklä precis som förr i världen och det vita håret var ihopsatt i en knut i nacken och med kammar dessutom. Tanten var mager och hade inga bröst alls och var skrynklig som ett russin. Fast hon såg snäll ut. Vad får det lov att vara, frågade Mary vuxet.

Ja kära nån, suckade tanten, om en det visste!

–

 

SEXTONDE KAPITLET

Vet du vart den här nyckeln går? frågade tanten och höll fram en patentnyckel hon plockat upp ur förklädesfickan.

Mary tittade på nyckeln. Nej, svarade hon sanningsenligt. Den ser ut som vilken nyckel som helst.

Tänk att en ska bli så här gammal, suckade tanten. Nu börjar jag bli så trött så trött.

Bor du här? frågade Mary.

Tanten tänkte. Jag vet inte, svarade hon.

Vad heter du, frågade Mary.

Tanten tänkte. Jag tror att det är… Siw Malmqvist? svarade tanten.

Har du några barn? fortsatte Mary att fråga och kände sig som en förhörsledare i en tv-serie.

Barn? Tanten tänkte.

Dom är isåfall vuxna nu, förtydligade Mary för hon såg hur tveksam tanten såg ut.

Åh ja, sa tanten. Vuxna. Jodå, det har man allt sett.

Tanten påminde lite, lite om Krax där han satt under busken och nästan höll på att falla ihop. Hon var senil i huvudet, den saken var klar. Och dessutom trött. Och kanske hungrig? Tänk om hon dog där mitt i butiken. Det är ju det gamla människor gör, dör! Hjälp, tänkte Mary. Måste jag ringa polisen? Helst inte. Vad gör Mary här ensam i en öppen butik och var är hennes mamma som låter henne barnarbeta och Mustafa får säkert också straff. Nej detta måste jag lösa själv, tänkte Mary. Ska jag mota ut henne på gatan så hon får klara sig bäst hon vill? Kanske hittar hon trots allt hem själv?

Nej, Mary visste att det vore att isåfall ljuga för sig själv och det vore faktiskt värre till och med än att ljuga för mamma.

Är du… törstig? frågade Mary. Tanten svarade inte utan tittade bara tomt på Mary.

Mary gick och hämtade ett glas vatten och sträckte fram det. Tanten grep det omedelbart och svepte det i ett enda drag.

Tack, tack, det var det godaste jag druckit, sa tanten och räckte tillbaka det tomma glaset. Samtidigt tog hon ett litet snedsteg och var nära att ramla omkull.

Oj, oj, tänkte Mary. Hon är ju jättetrött och kanske jättehungrig också. Hon kanske har irrat omkring i flera dagar?

En människa är väl ändå viktigare än en skatunge? Och om nu Mary räddat livet på en fågel så kunde hon väl lika gärna rädda livet på en människa när hon ändå höll på?

Sagt och gjort. Mary låste butiken och sa med sin allra snällaste röst Om du följer med mej hem så ska du få äta och vila dej. Hon höll fram sin arm som hon sett de vuxna göra och tanten hakade genast tag i den.

När Mary låst upp lägenhetsdörren tvekade tanten lite. Jag bor inte här, sa hon. Nej det gör du inte, svarade Mary. Jag tänkte bara bjuda dej på en hamburgare och ett glas saft så du får vila lite, det vill du väl?

Ja tack, sa tanten och steg på.

Sätt dej här och titta på tv medan jag fixar hamburgaren, sa Mary och placerade tanten i den mjuka soffan. Tack, tack sa tanten, det är alldeles för mycket. Mary hämtade ett glas saft åt henne och detta drack hon ur till hälften. Sedan började Mary steka hamburgare, hon stekte två för säkerhets skull och hon skar lök som hon stekte och hon la upp hamburgerbröd på ett fat och tog fram dressing.

Nästa gång hon tittade ut i vardagsrummet syntes tanten inte till. Mary rusade in för hon var rädd att den senila tanten hade gått ut på balkongen och ramlat ner. Men det hade hon inte. Istället låg hon ner i soffan och sov som en stock.

Mary lagade färdigt hamburgarna och ställde alltsammans på en bricka. Hon täckte över den med en bit folie som hon hittade i ugnen. Hamburgarna skulle hålla sig varma en stund och även om maten blev kall skulle nog tanten äta den när hon vaknade. För nu hade Mary inte tid att vara ifrån affären längre utan måste rusa! I förbifarten matade hon Flax som snällt gapade när hans nya mamma sträckte fram maten i pincetten.

–

 

SJUTTONDE KAPITLET

Mary hade inte stått i butiken lång stund förrän nästa katastrof seglade upp. Hon trodde inte sina ögon. Nej, kved hon, nej, jag orkar inga fler problem!

Med det brydde sig problemen inte om. De ställde sig på rad i form av Lojsans föräldrar som klev in med siktet på glassdisken. De ser mej inte, tänkte Mary, jag kan gömma mej under disken, butiken är övergiven, de går säkert.

Precis då fick Elisabeth syn på Mary och hennes ögon blev stora som tallrikar. Mary! Nu tror jag väl! Du jobbar väl inte här?!

Hej, sa Mary matt, så roligt att se er. Vad gör ni här, jag menar, är ni inte på landet, på… sommarnöjet?

Vi är bara inne i stan och ser till lägenheten, svarade Thor. Och då tänkte vi att vi kunde ta en sväng förbi din mamma och se hur det var med henne.

Har ni varit uppe i lägenheten? utbrast Mary.

Ja, men det var en gammal dam som öppnade, svarade Elisabeth, hon verkade lite… exentrisk?

Hon är senil, svarade Mary snabbt.

Är det din far… mormor? undrade Elisabeth.

Just det, svarade Mary, min förbaskade farmormor, hon vet inte ens var hon bor.

Och mamma? undrade Thor.

Bara bra, svarade Mary. Hon jobbar här, jag skulle bara passa butiken medan hon gjorde ett ärende.

Jamen då kan ju vi vänta, tyckte Elisabeth. Så roligt att hon redan är i arbete. Vi som trodde att hon var så sjuk? Elisabeth såg snipigt på Thor som harklade sig.

Det är nog ingen ide´att ni väntar, skyndade sig Mary att säga, mamma… hon kommer inte tillbaka idag… , jag menar… det kommer en annan expedit snart.

Och hur var det i Paris? frågade Elisabeth lent.

Jättebra, svarade Mary snabbt, jag badade i havet varje dag.

Jaså, det gjorde du! Elisabeth tittade på Thor som konstigt nog såg ut som om han höll på att

bli arg? Kom Thor så går vi, sa Elisabeth.

Utan ett ord lämnade de butiken.

Hälsa Lojs… Louise! ropade Mary efter dem. Och tack för att ni passade mej!

–

 

ARTONDE KAPITLET

När Fiffi äntligen kom tillbaka för att stänga butiken för natten var Mary helt slut. Det hade inte kommit en kund i timmen. Det hade kommit hundra i sekunden! Folk skulle ha dricka och cigaretter och chips och glass och fort skulle det gå och fast kassaapparaten räknade ut beloppen så måste hon hålla reda på hur mycket hon skulle ge tillbaka på hundralappar och till och med en tusenlapp en gång och av detta blev hon väldigt trött i huvudet trots att hon skulle börja femman och var bra på matte.

Har allt gått bra? undrade Fiffi oroligt. Allt har gått bra, konstaterade Mary matt. Det är tydligen helt normalt att elvaåringar arbetar som jag. Ingen har sagt nåt och jag är jättetrött! Dom där som förbjöd barnarbete, dom är nog inte så dumma i alla fall!

Åh, nu får jag dåligt samvete, sa Fiffi. Och jag som haft så roligt! Jag har träffat världens sötaste kille. Han kommer och hämtar mej om en timme, vill du träffa honom då?

Jag orkar inte, suckade Mary. Jag tänker gå hem och lägga mej.

Plötsligt kom hon ihåg tanten! Herregud! Tänk om något hade hänt!

Hej då Fiffi, flämtade hon och rusade ut. Vänta… ropade Fiffi men Mary var redan utom hörhåll.

–

 

NITTONDE KAPITLET

Tanten satt framför tv:n och skrattade åt två sumo-brottare. Hon hade ätit upp allt som funnits på brickan utom dressingen och när Mary kom fram och sa hej svarade hon Hej, hej!

Mary blev glad. Du får sova i min säng, sa hon. Tanten tittade vänligt på henne. Då tog Mary henne i armen. Tanten reste sig snällt och följde med in i Marys rum. Klä av dej och gå och lägg dej, sa Mary. Tanten stod kvar. Då tog Mary av henne förkläet och la det på en stol. Genast började tanten ta ut kammarna ur håret och kamma ut håret med en av dem. Hon hade långt, vitt, väldigt tunt hår. Mary vek upp täcket. Tanten tog av sig alla kläderna utom underbyxorna och linnet. Hon hade fortfarande inga bröst såg Mary utan det buktade istället in där brösten borde sitta.

Ja godnatt då, sa Mary. Godnatt, svarade tanten och la sig i sängen och drog täcket över sig. Heter du verkligen Siw Malmqvist? undrade Mary. Siw Malmqvist, svarade Siw Malmqvist och slöt ögonen.

Sedan var det Krax tur. Mary var dödligt trött men fick inte svika. Han kraxade så fort hon kom ut på balkongen och han åt och hon bytte på honom. Sedan tog hon honom försiktigt i famnen fast hon var så väldigt trött. Hon gned sin näsa – som fortfarande var förvånansvärt rak – mot hans nacke. Han luktade gott. Han luktade inte längre unken död. Han luktade sig själv. Han var den sötaste fågeln på jorden!

Nästa morgon vaknade Mary av buller och bång. Oväsendet kom från klädkammaren. Det var Tanten, det ville säga Siw Malmqvist, som rumsterade om därinne. Mary skyndade sig upp. Tanten var längst in i klädkammaren och när Mary tände lampan tittade hon förvånat upp på alla kläder. Samtidigt höll hon ett fast grepp om underbyxan och Mary tog henne snabbt i armen, du har gått fel sa hon. Tanten följde snällt med. Mary visade henne in på toaletten. Tanten lyste upp, drog genast ner byxorna och kissade så det skvalade.

Det var i grevens tid, tänkte Mary och gick ut till Flax. Idag måste hon hitta på något åt tanten. Hon var ju snäll men väldigt gammal och senil. Mary var hela tiden rädd att hon skulle dö. Och tänk om hon hade satt sig och kissat inne i klädkammaren!

Mary hjälpte tanten att tvätta händer och ansikte och klä på sig men håret fixade tanten själv i en flygande fläng, kammade, vred ihop och satte upp med hjälp av kammarna, vips var hårknuten klar. Det var rena trolleriet!

Oboy tyckte tanten om. Kan jag få mera kaffe, sa hon när muggen var tom. En liten smörgås med leverpastej åt hon också. Mary försökte åter fråga ut henne men det var som att tala till en vägg. Var bor du? frågade Mary. Ja kära vän, svarade tanten. Finns det ingen som ser efter dej? undrade Mary. Finns det liv finns det hopp, svarade tanten och det var ju i och för sig sant men det var inte det Mary hade frågat efter.

Mary tog ut tanten på promenad. Hon hoppades att de skulle möta någon som kände igen gamla Siw Malmqvist. De gick och de gick. Gata upp och gata ner, genom parker, ner i tunnelbanan, genom köpcentrat, förbi skolan och vårdcentralen men ingen, ingen ens la märke till dem.

Till sist var tanten så trött att de var tvungna att sätta sig på en bänk. Tanten nästan somnade. Mary visste sig ingen råd, det var bara att ta med henne hem igen.

–

 TJUGONDE KAPITLET

Siw Malmqvist bodde hos Mary i över en vecka. Varje dag var de ute och gick och Mary hoppades att någon skulle känna igen tanten och ta hand om henne men varje eftermiddag fick de traska tillbaka till lägenheten igen. Och Mary vande sig. Hon tyckte om tanten även om det mest verkade skramla av lösa skruvar uppe i huvudet på henne. Hon åt inte mycket men hon åt av allt som Mary serverade henne det ville säga korv, hamburgare, piroger och pizzor och en gång stekte Mary fiskpinnar fast de blev lite brända. Själv skalade hon av paneringen men tanten åt upp tre fiskpinnar med makaroner till, Mary var nämligen inte så bra på att koka potatis.

Flax verkade tanten tycka om. Hon följde med ut på balkongen när Mary skötte om honom och hon skrattade och petade försiktigt på honom. Han klev förnärmat åt sidan som om han tyckte att nej tack, jag har redan en mamma, försök inte.

Flax växte så det nästan syntes, det gråa började försvinna och ersättas med vitt. Fjädrar växte ut, långa och blanka. Han kraxade och putsade sig med näbben och Mary satte upp honom på stolen och lät honom hoppa ner från den på balkonggolvet. Det tyckte han var roligt. Han hoppade gång på gång och flaxade med vingarna. Solen sken. Tanten satt i dörröppningen och drack Blåtira läsk och sjöng Det ska va tunna skivor i år – Föga hjälper nu dina böner – Och kyssarna du får innan du gååår – Är bara tunna skivor med smör!

Hon var senil. Men hon var snäll. Hon hade en nyckel till en lägenhet. Ingen verkade sakna henne. Mary hade fullt upp. Aldrig hade hon arbetat så mycket som på denna semester. Fast det var roligt. Men trött det blev hon. Hon hann inte ens bada. Hon hade börjat duscha, som en vuxen, snabbt och utan att leka.

Vad ska vi äta idag tycker du Siw? frågade hon. Se nu tittar lilla solen in igen, sjöng tanten, släpp in den uti hjärtekammaren, så blir det hm hm hm. Tanten hummade och hade glömt texten.

Mamma gjorde en jättegod köttfärslåda i ugnen. Det kunde inte Mary. Och fisk i currysås och riktigt potatismos med köttbullar till! Mary längtade efter sådan mat nu.

Och efter mamma! En vecka kvar. Åh vad det skulle bli roligt att träffa mamma igen!

–

TJUGOFÖRSTA KAPITLET

En dag när Mary kom från Servicebutiken la hon märke till en tant som gick och strosade och tittade in i trappuppgångar och bakom hörn. Hon var finklädd i högklackade skor och pärlhalsband och nu gick hon in i Servicebutiken. Mary såg genom skyltfönstret hur hon talade med Fiffi och hur Fiffi skakade på huvudet och slog ut med händerna.

Mary gick fram till tanten när hon kom ut igen. Har du tappat bort något? frågade hon.

Nu såg Mary att tanten hade gråtit och att hon hade en näsduk i handen.

Ja det kan man lugnt säga, svarade tanten, jag har tappat bort min egen mamma!

Åh, utropade Mary, så underbart!

Tanten såg bekymrat på Mary. Det är inte alls underbart utan djupt tragiskt, svarade hon. Lägenhetsdörren är olåst och ingen är där och på hemvården säger dom att det skett ett misstag. Nu måste jag ringa polisen!

Nej, nej gör inte det, ropade Mary. Jag tror jag vet var hon är, om det är samma.

Och det var det! Tanten följde med Mary hem och rusade genast fram till Siw Malmqvist och omfamnade henne medan hon grät så det skvalade. Åh mamma, kära, kära mamma, jag som trodde att du… äsch… , kom nu.

Sedan såg den nya tanten sig omkring. Hur har hon hamnat här? frågade hon Mary.

Mary höll sina korsade fingrar bakom ryggen. Dörren stod öppen, sa hon. Hon kom bara in. För en stund sen.

Den nya tanten andades lättad ut. Hon gick fel förstås, det är det ju vanligt att senila gör. Tack och lov, då är det ju inte så farligt, jag som trodde hon varit borta i flera dar. På hemtjänsten visste dom ingenting. Dom har väl inte hittat ersättare till dom hemvårdare som har semester. Och jag har själv varit bortrest. Dom sa att dom skulle sköta om henne! Ingen kan man lita på nuförtiden.

Mej kan du lita på, svarade Mary. Då log tanten.

Sedan såg hon att Siw Malmqvist fått med ett glas Blåtira läsk. Det var snällt att du bjöd henne på något att dricka, sa hon. Gamla tanter behöver dricka mycket. Vill du följa med och se var hon bor?

Det ville Mary gärna. Siw Malmqvist bodde inte alls långt därifrån i ett nästan likadant hus som Marys fast på första våningen. Den nya tanten frågade om Marys mamma var på jobbet och Mary svarade ja. Tror du att du får äta med oss? frågade den nya tanten. Jag gjorde köttbullar innan jag for hemifrån för det vet jag att min gamla mamma tycker om och hon är ju så mager.

Tack, sa Mary. Det låter gott.

Sedan hade hon en trevlig eftermiddag hemma hos Siw Malmqvist och hennes femtioåriga dotter. Äntligen fick Mary hemlagat potatismos och till det underbart goda köttbullar och till efterrrätt vankades det rabarberkräm. Mary åt så att hon nästan sprack. De bägge tanterna pratade och var glada. Deras samtal spårade hela tiden ur men det gjorde ingenting. Nu minns du fel, sa den nya tanten. Ja, ja, nu minns jag ingenting, sa den gamla tanten och så skrattade de så gott.

Sedan visade den nya tanten album för Mary. Det var gamla kort från tantens egen barndom. Och där är mamma, sa den nya tanten. Mary trodde inte det var sant, den senila gamla tanten hade en gång varit en rund och glad mamma med svart kortklippt hår och cykel och bröst och den nya tanten hade varit en liten jäntunge, mindre än Mary, och hon satt bakpå cykeln och vinkade med en docka.

En klocka tickade i lägenheten. Tiden gick. Siw Malmqvist gäspade och den nya tanten sa att Mamma ska nog vila middag nu men du får gärna komma hit en annan gång Mary.

Mary tackade och gick hem. Krax satt på balkongräcket och kraxade sitt hungrig-krax! Hjälp, skrek Mary, gå genast ner därifrån innan du ramlar ner och slår ihjäl dej!

Precis när Mary skulle ta honom kastade han sig ut från balkongräcket. Nej, skrek Mary, nej, nej! Hon vågade inte titta men så böjde hon sig fram och tittade ner i alla fall. Därnere syntes ingen Krax men ovanför henne hördes ett välkänt läte.

Krax kunde flyga!

Elegant gjorde han en gir och landade sedan lite vingligt på solstolen. Jag kunde ha dött! flämtade Mary, hjärtat stannade, det är jag säker på!

Snabbt fick hon fram mat åt honom. Han lät sig villigt matas. Så stor är du inte, grälade Mary. Tänk om du hade störtat, det hade just varit snyggt, nu när du nästan är färdig och allting. Du är fortfarande en unge och inte så smart. Har du tänkt på att en fiskmås fortfarande skulle kunna ta dej? Och det finns något som heter katter och till och med rävar. Det vet du inte ens om. Du får inte ge dej iväg så där, då blir jag galen av oro.

Krax lyssnade. Sedan putsade han sina fjädrar. Okej då, sa Mary, du börjar bli rent vacker. Men än är det för tidigt att flytta hemifrån, lova att inte fara iväg så där utan lov igen!

Flax var mätt. Putsningsseremonin var avklarad. Han satt snällt och solade sig precis som om han förstått vartenda ord Mary sagt.

Den natten sov Mary utmattad i över tolv timmar. Ingen Siw Malmqvist väckte henne på jakt efter den försvunna toaletten och ingen Krax kraxade Ro hit med frukost för han var ute på en morgonflygning och kom inte tillbaka förrän strax innan Mary äntligen vaknade. Tur att du inte stuckit, sa hon och gav honom frukost. Han gapade och betedde sig som en unge men Mary såg att han var stor nu, det gick nästan inte att skilja honom från en vuxen skata. Han var vit och svart och såg ut som om han var klädd i frack och hans kraxande lät också vuxet och inte alls så där ynkligt som när hon hittade honom.

–

TJUGOANDRA KAPITLET

Nämen Mary, är du redan hemma! utbrast mamma glädjestrålande.

Mary flög i hennes famn. Älskade mamsen!

I telefon sa du ju att dom skulle skjutsa hem dej imorgon? Har det blivit ändrat? skrattade mamma och kramade tillbaka.

Hm, ja, ljög Mary sin vana trogen. Dom beslöt att åka in till stan en dag tidigare och då ville jag följa med för jag visste ju att du skulle komma hem idag. Dom hälsade så gott, hade inte tid att stanna. Jag sa att det var okej att dom åkte.

Jag ska ringa dom, sa mamma, och åka dit med en blomma.

På det svarade Mary ingenting utan kramade sin mamma igen och begravde ansiktet i hennes mammadoftande jacka.

Så brun du är! sa mamma sedan och tog sig en ordentlig titt på sin dotter. Du ser underbart frisk ut! Har till och med fått lite kött på benen. Det behövde du verkligen!

Mamma såg också fin ut. Ögonen glittrade, hon hade fått fräknar och ansiktet var slätare, hon hade blivit smalare.

Jag har gått ner tre kilo, sa mamma. Sedan tog hon fram den polska kristallvasen och placerade den på på hallbyrån. Och sedan tog hon fram två tjugor och la dem i vasen. Ett paket cigaretter, sa hon. Varje gång jag skulle ha köpt ett paket cigaretter ska jag istället lägga pengarna här. Då kan du och jag åka tillsammans på semester nästa sommar! Kanske till Gotland. Eller till Paris, skrattade Mary. Då kan vi bada i havet!

I Paris finns det väl inget hav, skrattade mamma.

Oj då, fanns det inget hav i Paris? Mary tyckte att näsan kändes väldigt krokig nu men det gjorde detsamma. Mamma hade slutat röka, det var huvudsaken!

Nämen titta, sa mamma och pekade ut på balkongen.

Krax satt på balkongräcket och tittade uppfordrande in.

Han är tam, sa Mary. Det är någon som har matat honom. Han äter ur handen. Hon ljög inte, allt var sant. Vänta här, sa hon. Sedan gick hon ut på balkongen. Krax satt kvar. Hon sträckte fram en bit bröd. Han nappade det genast till sig. Fantastiskt! utropade mamma. Tänk att du upptäckte att han är tam? Om det nu är en han. Klädd som en herre är han i varje fall.

Men när mamma kom ut på balkongen flög Krax. Nämen? sa mamma besviket. Han kanske har blivit matad av ett barn, sa Mary. Mamma tittade lite underligt på henne men sa ingenting.

Slanka linjen, sa mamma sedan, men nu är jag hungrig som en varg. Hon öppnade frysen och rotade runt. Konstigt, sa hon. Jag hade absolut för mej att jag hade ett paket grillkorv här. Och bröd också. Kan jag minnas så fel?

Mary stod kvar i storarummet. Hon svarade inte.

Kom, sa mamma, vi måste ge oss ut och handla mat. Så är det när man varit på semester. Sedan tittade hon sig runt i lägenheten. Solveig är en bra kompis, konstaterade hon. Blommorna blommar för fullt och jag tror ta mej tusan att hon till och med har dammat! Inte luktar det instängt heller.

Mary sa fortfarande ingenting. Konstgjort damm gick inte att ordna. Men hon hade städat i en hel dag för att allt skulle vara som vanligt när mamma kom hem. Väskan hade hon packat också och ställt i hallen. Den var sanningsenligt full av smutstvätt och överst låg ett badlakan som fortfarande var vått. Mamma drog upp dragkedjan, tänkte väl det, sa hon. Hoppas det finns en tvättid ledig snart!

–

TJUGOTREDJE KAPITLET

Mustafa var tillbaka. Nämen så trevligt, sa han när de klev in i butiken. Har sommaren varit till belåtenhet?

Den har varit helt fantastisk, svarade mamma. Och den här lilla damen har seglat hon.

Jaså minsann, svarade Mustafa. Och själv har jag kört bil genom hela Europa med min familj. Vi har besökt vänner och släktingar i Tyskland och sedan var vi i mitt hemland men där hade det blivit så varmt att jag tyckte det var riktigt skönt att komma hem igen.

Alla tre skrattade. Mamma plockade ihop grönsaker, frukt, mjölk, smör, bröd och hamburgare. När hon betalade kom två nya kunder in i butiken. Den ena var Siw Malmqvist.

Nämen hej, sa mamma och kramade om Tanten. Den unga flickan som Siw hade som sällskap log snällt. Åh så bra att det funkade med avlösarna! utbrast mamma. På måndag börjar jag igen! kvittrade mamma, då ska vi sjunga gamla slagdängor igen! Så bra då, sa Siw Malmqvist som om hon vore alldeles riktigt i huvudet.

När de kommit ut ur butiken kunde Mary inte låta bli att säga Det där var Siw Malmqvist. Mamma skrattade, ja det skulle man kunna säga. Men hon heter något annat.

Hon heter väl Siw Malmqvist? Mary stod på sig.

Nej, nej, var har du fått det ifrån? Mamma sänkte rösten. Hon heter Birgitta Johansson men det får jag egentligen inte berätta för dej. Man får inte bryta sekretessen. Vi får inte berätta om våra vårdtagare för någon. Så nu vet du det. Annars är Siw Malmqvist ett bra namn tycker jag. Birgitta kommer ihåg många gamla låtar, det gör hon. I övrigt är hon totalt senil. Men gullig ändå.

Det höll Mary med om. Fast tyst.

De skulle precis svänga av in till sitt eget hyreshus när Mary fick syn på Fiffi på en bänk. Åh nej, tänkte hon. Hon får inte få syn på mej så att mamma och hon börjar prata för då spricker alltihop.

Men Fiffi hade bara ögon för sin pojkvän som hon satt och pussade.

Han var ljus och hade ring i örat. Mary stelnade till. Lång såg han ut att vara också.

I detsamma fick mamma syn på paret. Nämen är det inte Sven-Erik, sa hon högt och gick fram. Sonja, utbrast killen och reste sig. Samtidigt fick Fiffi syn på Mary.

Plötsligt tyckte Mary att hon befann sig i en film i en vägkorsning där fyra bilar samtidigt körde in i varandra från olika håll.

Är detta din mamma? frågade Fiffi.

När ska vi långliggare träffas då, Sven-Erik? frågade mamma.

Det där är en tjuv, sa Mary, han försökte göra inbrott hos oss men fastnade i en råttfälla.

Det var inte jag, stammade killen och reste sig sakta.

Råttfällan? sa mamma. Inbrott? Var det därför du ville ha adresserna? Så att du visste att kusten var klar?

Killen backade. Sedan började han springa.

Nämen, utbrast Fiffi förskräckt, spring inte! Vi höll ju på att pussas!

Men kille hade redan försvunnit mot köpcentrat. Han är verkligen en tjuv sa Mary till Fiffi. Det finns andra killar, bra killar. Du ska inte ha en sån där.

Fiffi började gråta. Jag har alltid otur. Den enda som är snäll emot mej är du Mary, snyftade hon. Jag hade aldrig orkat slavarbetet i Mustafas butik om du inte hade hjälpt mej hela sommaren!

Tyst, väste Mary men för sent. Mamma stirrade med tefatsögon på henne och fick inte fram ett ord.

Slå mej inte, pep Mary och började gråta.

Jag har väl aldrig slagit dej, stammade mamma.

Nej men du tänker kanske börja nu? tjöt Mary.

Mamma sjönk ner på bänken och stirrade på Fiffi och Mary. Bägge grät så det skvalade.

Har du inte varit hos Hjälms i sommar?

Mary skakade på huvudet. Jag har varit hemma, hackade hon. Men jag badade varje dag. Ända tills jag fick ta hand om Siw Malmqvist, då hann jag inte. Och jag skrämde iväg tjuven fast din råttfälla gjorde ju det mesta jobbet förstås. Och Krax hade dött om jag inte hade tagit hand om honom. Och du säger ju själv att jag ser frisk ut.

Förlåt för att jag inte orkade med butiken ensam, bad Fiffi. Det var så fruktansvärt tråkigt och Mary var så snäll.

Det var så jag fick mat, sa Mary.

Mamma stirrade på dem. Sedan trängde tårar fram i hennes ögon.

Sedan började hon skratta. Hon skrattade så hon skrek medan tårarna sprutade och hon bredde ut sina armar och tryckte Mary och Fiffi mot sitt bröst.

De skrattade och grät alla tre.

Fast när de satt och åt hamburgarna efteråt på balkongen var de lugna. Det här är den äckligaste läsken som finns, sa Fiffi och höjde sitt glas med det blåa innehållet. Tycker inte jag, sa Mary, och det tyckte inte Siw Malmqvist heller.

Mamma blundade mot solen och sträckte ut en hand och smekte sin dotter.

En mörk skugga skymde solen. Det var Krax som kom på besök.

Titta, nu är han inte rädd för dej längre! ropade Mary när han slog sig ner på balkongräcket.

Krax synade brödfatet med huvudet på sned och sedan hoppade han ner på bordet och nappade åt sig den sista brödbiten.

Han kunde äta själv nu.

    – SLUT –