Pappa och hans kompis Tage bodde i varsin stuga och när man närmade sig dessa om kvällen gick det alldeles utmärkt att höra Rapport som i stereo även om bägge hade sina fönster stängda. Pappa hörde sämst av de två. Han fick byta tv eftersom högtalarna sprängdes. Vi ordnade så att han istället fick hörlurar kopplade direkt in i tv:n. Detta hade dessutom den fördelen att man själv kunde sitta bredvid och höra nyheterna utan att få öronen fördärvade.
Men hörselnedsättningen var inte bara av ondo. Pappa tillstod frankt att han slapp en massa tjafs från folk som bara babblade på utan att egentligen ha någonting att säga. Numera rörde sig samtalen alltid om väsentligheter. Hans taktik var att själv prata mest och högst, på så sätt hade han full kontroll över samtalets ämne och utveckling. Om den tilltalade ville inflika något fick man skrika. Men det måste ske i basen. Pipiga kvinnoröster viftades bort. Det var hårt att då vara en dotter ska jag be att få påpeka.
En vinter for han till Spanien och hyrde en lägenhet bredvid flyttfågeln Tage och plötsligt fick vi en alldeles lysande kontakt. Pappa visade sig nämligen vara en inte oäven brevskrivare. Det bästa av allt var att han lyssnade på mig, det hade han inte gjort någonsin vad jag kom ihåg. Men sedan kom han ju tillbaka. Och samma visa med skångrande tvhögtalare upprepade sig.
Fast på vägen hem skulle han ta sig en tripp in i Frankrike – vad gör det att man varken pratar engelska eller franska när man kan malungsmål! Och det fick nog konduktören på snabbtåget mellan Marseille och Lyon bli varse. Pappa hade pensionärsrabatt och tågluffarbiljett och hörde över huvud taget inte alls vad järnvägstjänstemannen sa men svarade ändå artigt i sitt eget idiom.
– Den där konduktören kom tillbaka flera gånger. Till sist var dom flera stycken, vete fan vad dom ville, jag hade ju biljett vilken jag hela tiden höll upp!
Pappa var ärligheten personifierad men hör man inte så gör man inte. Jag förebrådde honom, det borde han väl ha förstått att tågluffarbiljetten inte gällde på ett så supersnabbt tåg! Detta påpekande mottogs med stoisk tystnad. Men efter en stund kom det:
– Det var jävligt roligt att åka så där fort!
–
