Jag drömmer om Silvia. Det har hänt flera gånger nu. Jag drömmer att jag träffar henne. Hon luktar gott, vi pratar, och jag försöker övertyga henne om något.
Stämningen i drömmen är ljus. Silvia är klädd i en klarblå dräkt med tillhörande hatt. Jag känner mig lufsig men hon drar på intet sätt fördel av övertaget utan gör vad hon kan för att jag ska slappna av och känna mig väl till mods.
Under mig väntar ett bråddjup. Jag vet det. Men jag har äntligen kommit till tals med henne och hon lyssnar på vad jag säger.
Jag vet att det jag har att säga är viktigt. Men svårt. Jag har på känn att hon inte riktigt förstår – eller hör – vad jag säger. Fast hon nickar oförtrutet leende.
När någon ler emot dig brukar du le tillbaka.
Jag ler.
Och tystnar.
Då öppnar sig avgrunden och jag faller, faller!
Silvia fortsätter att le men hennes leende är inte längre för mig.
Och medan jag faller ner genom avgrunden – jag vet var jag hamnar – så saknar jag ännu den exklusiva doften. Och Silvias ljuvliga leende.
–
