UR BLOGGEN Inifrån författarlivet,   2008 – 2010:

med ambitionen att dela med mig av ett som annat om skrivandets väsen och hantverk…

Om framträdanden

 I många år räknade jag Grums som bottennoteringen. Det skulle aldrig kunna bli värre än i Grums tänkte jag. Summa fem personer hade kommit till min författarafton på biblioteket i Grums någon gång i slutet på åttiotalet.

I många år var jag lyckligt omedveten om vad som väntade: Hofors!

Det var inte bara det att ingen kom. Bibliotekarierna själva visste inte om att JAG kom.

Men jag kunde visa papper på bokningen. Varpå driftiga bibliotekarier tvångskommenderar en vävkurs och jag tror även att de gjorde en räd ute på vägen och baxade in folk som var på väg hem från affären.

Så författarafton det blev det. Mässfall har jag aldrig haft.

Men det kanske kommer. Ett mörkt och låst bibliotek. Och bara jag.

Då är det dags att lägga av.

………………………………

Denna start

 Egen blogg!

NeanderthalAino har uppdaterat sig. Det går trögt men envishet är tack och lov en vid det här laget manifest egenskap.
Hemsidan är i vardande. Jag kan även snickra vidare på den själv.

Jag kan alltså numera kinesiska. Det trodde jag inte om mig själv.

Men så är det. Man kan allt man vill.

Även att skriva böcker, kära läsare. Det är bara att tro på att den där månstrålen håller om man kliver ut på den. Sedan balanserar man sig bara iväg över avgrunden och efter en stund, kanske några år, befinner man sig på andra sidan på fast mark.

Man tittar bakåt.
Man har gått på en månstråle över en avgrund.
Man har skrivit en roman.

…………………………………………

Om skrivblockering

Jag har alltid hävdat att författarens yrke är det friaste av alla. Vad behövs det egentligen mer än en penna? En författare kan skriva i en snödriva, på Nordpolen, mitt i skogen, var som helst.

Det hävdar jag fortfarande. Den som har något på hjärtat låter sig inte hejdas av geografi.

Fast om det inte är nödvändigt.

Nog är det bekvämare här framför skärmen än i den där snödrivan jag skryter om att jag skulle kunna skriva i om det krävs.

………………………..

Om veckotidningsnoveller

 Finare författare än jag har skrivit för snöd vinning, typ Strindberg, Balzac. Just nu skriver jag veckotidningstexter samt kortfilmsmanus på spec. Min släkt och flera av mina vänner läser de där veckotidningarna så varför skulle jag vara för fin för en sådan sysselsättning? Genren är speciell och faktiskt svår, den är hårt nischad. Det går min yrkesstolthet för när att inte kunna skriva också på det sättet, utan att för den skull tumma på en sorts äkthet. Ibland får jag något sålt men ofta blir jag refuserad pga egen krånglighet, för mycket verklighet, för tufft budskap. Det är som att ställa om klockan till en helt annan tidszon, hela kroppen protesterar. Men det går.

……………………………….

Obskyra och omedvetna texter

 Nu är hemsidan snart helt klar. Den är tänkt som ett ställe där man ska kunna vistas ett tag och bekanta sig med mitt författarskap. Därför har jag lagt in noveller, kåserier, dikter, krönikor, utdrag ur böcker (problem där, men jag jobbar på det) – ja en hel del text som det kan vara roligt att läsa.

Igår kväll skulle så alltsammans sparas. Jag sitter och tittar på. Filerna rabblas upp. Plötsligt flimrar ordet Horbockar förbi. Har jag skrivit ett kåseri om horbockar? Nämen… det har jag väl inte ens tänkt, eller..?

Efter en stund inser jag vad det handlar om. Det är pluppen Hörböcker som skickats iväg ut i rymden – fast utan prickar. Prickarna kommer tydligen farande separat.

Vilken lättnad. Horbockarna väntar ännu i kulissen på att bli gestaltade.

…………………………………….

Medeltidsaino

 Jag kan sällan eller aldrig lyssna till musik när jag skriver, musiken tränger sig emellan mig och materialet. Konserterna i kyrkan däremot ger desto mer, där dansar kreativiteten med min själ och jag borde naturligtvis ha en dator i knäet men lyxen är att inte ha det. Utan bara låta bilderna visa sig och försvinna. Det är någon sorts meditation. Musiken laddar ner material direkt från själva rymden. Det kommer farande tvärs igenom de metertjocka stenväggarna och valven.

Kyrkan är från medeltiden.

Redan då var människans egen superdator sedan länge färdig.

Mödosamt trycker jag ner tecken på en sumerisk lertavla. Jag ha ännu inte lyckats fixa till boklistan på hemsidan, den försvann i kletet. När materialet stelnat och jag ser efter vad som skett känner jag inte alls igen resultatet. Det var ju inte så jag menade. Nu är bokpresentationerna helt plötsligt försvunna. Men nu syns å andra sidan textutdragen. Jag famlar runt på fjortonhundratalet bakom metertjocka väggar, avskuren från den fria rymden och sikten.

……………………………………

När det är stopp

 Den här mekanismen är välkänd för många författare. Man har ett problem, ett problem med sin text. Man ältar. Man sitter och svider vid datorn, man tar ett varv ut i köket och tillbaka igen. Om det är kris kan man till och med ta en promenad men i värsta fall lossnar det inte då heller. Den där timglasprompten har hakat upp sig, man kommer inte vidare.

Så klart jobbar man med annat men det blir mest administration. För tillfället är det ju Bokmässan som är på tapeten, mycket praktiskt att ordna där, sysselsatt det är man.

Men kommer inte vidare i sin text. Promten blinkar inte ens längre som ville den säga att det är lika bra att ge upp, det här fixar du inte, din hjärna är inte tillräckligt slipad, sorry damen du får nog ge upp det här projektet.

Jag är sannerligen ingen hurtbulle men igår kväll tog jag en runda i gymmet och simmade sedan tusen meter i rena desperationen. Fullständigt utmattad somnade jag som en stock.

Och vaknar halv fyra med lösningen! Fortfarande utmattad trevar jag i mörkret efter papper och penna och skriver ner nyckelorden. Sedan kan jag somna om.

Och i morse minns jag allt igen. Jag har fått en present från mig själv mitt i mörkaste natten, problemets lösning.

Tack och lov är det inte heller som i historien om den kände Hollywoodregissören som vaknar mitt i natten med en briljant idé. Även han skrev ner några nyckelord och somnade lycklig om.

På morgonen läste han: Boy meets girl. I hjärnan inte ett spår av nattens geniala tankar.

…………………………………….

Siv Dahlin i Järngreppet

 Naturen drar efter andan. Snart kommer den isande utandningen, allt blir grått och vitt och kallt. Snart sker bokutgivningen och  Siv Dahlin är ute i kylan, prisgiven, stelnad i det scenarier jag skapat åt henne, oförmögen att slita sig loss ur berättelsens ispansar fast hon är värd något bättre.

Förlåt mig Siv om det blir dålig press! Det var inte meningen.

Ja kära nån, Siv är så verklig att hon har blivit som en kollega. Vad ska jag göra med henne? Kriminalförfattare brukar ju mörda sina hjältar för att få slut på serierna.

Det skulle jag aldrig klara av.

………………………………………….

Apropå författaraftnar

 Hofors var en rysare och Grums kommer som god två vad gäller snedtända författarbesök, se tidigare blogginlägg!

En magisk biblioteksafton i Gullspång. Arton vithövdade själar på klappstolar, sexton kvinnor och två medsläpade män.

Kärlek, jajamän. Fast kanske inte erotik backstage, nej. Tack men nejtack som man säger numera. Dock är det inte kvantiteten det hänger på, ej heller könet. Utan på mötet, det förtrollade ögonblicket när vi ser in i varandra, ända in.

Då upphävs tid och rum och vi blir ett. Det varar kanske bara några sekunder men är värt hela resan.

Tack alla heta pensionärer i Gullspång, Ödeshög, Ljusdal, Hästveda, Knivsta, anywhere. I love you! Ni läser mig, ni lyssnar på mig, och ni älskar mig.

Och jag älskar er tillbaka – alla arton!

……………………………………………………………………….

Bokmässa och en affärsidé

Konsten att slippa skriva är tydligen att få idéerna när man absolut inte har tid att ta hand om dem.

Nu kommer de dansande på rad likt uppsluppna cancandansöser och jag försöker blunda med ögon och öron. Jag vill inte se prålet, jag vill inte höra musiken och jag vill inte hamna mitt i en uppslukande berättelse. Men det är typiskt. När man sover passar de på. Då nästlar de sig in. Och jag vet precis vad det beror på: bokmässan! Att det i ett par veckor framåt inte kommer att finnas minsta chans att skriva. Så är det jämt.
Ävenså har jag kläckt ännu en affärsidé för någon driftig entreprenör att sjösätta, hör här:
älgjakt hela året för hugade och penningstarka tyskar!

Det ni. PLUS ökad trafiksäkerhet i Sverige!
Så här ser upplägget ut: åretruntjakt på älg i Sverige saluförs i Tyskland. I Sverige fixas under tiden paintballutrustning innehållande självlysande färg.
Tyskarna kommer. Jagar upp älgarna. Beskjuter dem med neonfärg. Blir glada. Betalar. Åker hem.
Det blir höst. Och mörkt. Man kommer körande. Men fast det är dimmigt och mörkt så ser man älgjävlarna och låter bli att köra på dem. Man överlever. Älgarna överlever också. Till och med svenska älgjägare blir nöjda eftersom bilarna inte längre konkurrerar om bytet.
Älgar är dessutom färgblinda och kommer därför att fortsätta att föröka sig trots att partnern ser ut som LasVegasJackpot.
Och vad har det med skrivandet att göra? Svar: verklighetsflykt igen med en dag kvar till mässan. Trots att jag tycker det är kul. Men ändå. Jag vet att jag verkar vara lugn när jag framträder. Det är en gåta att det inte syns hur pinsamt jag tycker det är.

Mässan är en jättelik marknadsplats med en högst behjärtansvärd produkt till försäljning nämligen näring för själen, och hjärnan. Det är ingenting att skämmas för.

Jag önskar att det nyss hade börjat.

Jag önskar att alltsammans var över.

……………………………………………………………………..

Bokhandeln

Det jobbiga är att de storsäljande författarnas böcker och hörböcker paradoxalt nog oftast kan erbjudas till lägre pris än en mer undanskymd författares verk. Liza Marklund pall körs in med truck. Man får den i magen så fort man kommer in genom dörren.

Mina böcker häckar under bokstaven T längst ner i mörkret bland dammråttorna. Man måste böja sig ner. Läsa på ryggarna. Dra ut. Och sedan räta på ryggen igen. Helst inte jämföra priser.
Surt sa räven om rönnbären. Jag är naturligtvis avundsjuk. Men det är jag tack och lov inte ensam om. Vi är många i författeriets gärdsgårdsserie. Dessutom är böcker numera färskvaror. Strindberg visste inte hur rätt han hade med det där om ett hjärta på en krok.

Man har lagt ner sin själ. Sedan hänger man där. Som nån sorts medisterkorv.
Om man till äventyrs faktiskt skulle hamna lite mer i blickfånget så åker man ut utan prut om man inte omedelbums säljer så det ryker. Forna tiders bokhandlare är historia. Å andra sidan kan man se det hela från en positiv sida också. Det kommer ut så mycket böcker att om bokhandlarna skulle tillhandahålla dem alla skulle väggarna sprängas och det skulle bli så kallt i lokalen att man bara kunde handla på sommarhalvåret.

Nu finns dessutom nätet. Där kan man få tag i nästan allt på antikvariat. Till och med mina gamla stofiler från sent sjuttiotal, skrivna på en formlös svenska men med ett hett hjärta: Facklorna, Hjärtstocken, Samnanger. De känns som ungdomsvänner jag inte har sett på trettio år. Men de lever tydligen.

Jag har sett dem på  nätet.

………………………………………….

Astronomisk lunch

 Under bokmässelunchen på Rondo – betalad av Göteborgs Posten – satt jag bredvid en astronom, känd från radio och tv. Jag passade på att ställa alla dumma frågor; har Universum ett centrum?

Svar: nej inte vad man vet.

Jag: jamen big bang då?

Svar: det var inte fråga om en explosion i vanlig bemärkelse och något före den finns inte, då fanns hela universum inuti det som ännu inte hade varit big bang.

Jag: ??????

Svar: jag förstår inte heller, vår hjärna är inte tillräckligt avancerad för att kunna förstår fler dimensioner än de vi är vana vid.

Jag: om du finge välja mellan att stanna och dö här som andra människor eller att bli ivägsänd i en rymdfarkost och aldrig komma tillbaka men under färden mot döden få se sådant ingen människa ännu sett samt även göra nytta genom att sända så länge det ginge – vad skulle du då välja?

Svar: …jag…vet inte.
En professor som inte påstår att hon vet allt. Hon sa att det finns en gräns där naturvetenskapen gör halt och där konst och filosofi, kanske även religion tar vid.

…………………………………………………………………

En första skiss

 Jag har börjat på en ny berättelse. Vilket format den har vet jag ännu inte.
Som alltid använder jag mig till att börja med av filmens dramaturgi för att ta livtag. Senare vidtar det lustfyllda ordläggandet, mosaikbit för mosaikbit.
När man står nära motivet ser man ingenting. Men då och då tar jag några steg bakåt och ser då åtminstone en del av motivet. Sedan fram till duken igen, ett litet grässtrå där, ett myggben här – ska det vara kommatecken eller punkt? Ska jag skriva hon eller namnet? Kan jag använda ordet kanske eller blir det för blekt? Kan jag byta tempus mitt i denna alldeles speciella mening? Osv. Handarbete.
Sedan åter på håll; vad är det som händer, vad är det jag känner, hänger läsaren med?

…………………………………………………….

Författarturné i hällregn

Här följer en rapport från det glamourösa författarlivet.
Först gick färden till Smedjebacken, denna kulturens fyrbåk med galleriet Meken, med Ahlbäcksdagarna, att man var bland de första med digitalbio i just Smedjebacken.
Men nu var det ösregn och höst och Aino som kör.
Det kom faktiskt tjugo personer till Ahlbäckssalen för att höra mig berätta om min nya bok. Inträdet var sextio kronor vilket genast stressade upp mig; en biobiljett kostar inte så mycket mer. Jag måste vara lika underhållande som Mama Mia, som Alla helgons blodiga natt.
Men folk är snälla. De som kom hade läst mig de flesta och verkade nöjda med det som bjöds.

Nästa morgon dök arrangören Ros-Marie upp. Med sig hade hon ett gruppfoto. Det visade sig vara alla som tog realen i Ludvika 1966. Ingen av oss kunde peka ut den andra. Dock kunde vi peka ut oss själva vilket var gott nog. Tid har gått.
Vi befann oss på samma foto, det var första gången jag såg det här. Min korta sejour i Ludvika, där jag tog realen, finns omnämnd i min förra roman En gränslös kärlekshistoria. Det var en skör och turbulent tid i mitt liv. Ludvika gav mig värme och tillit. Den där unga kvinnan på fotot var alltså jag. Hon kändes främmande, jag stirrade häpen på fotografiet. Vad var hon för en människa?
Malung nästa.
Det regnade oavbrutet. Jag hade köpt med mig en ny gasoltub till stugan och kånkade och slet.

Det var fel munstycke.

Jag kånkade och slet med den tillbaka till bilen genom blåbärsriset. Och sedan fick jag hämta den tomma, för vidare befordran.
Det var kallare inomhus än ute. Till sist hade jag eldat så pass att det gick att sätta sig vid datorn.

Då fungerade inte adaptern. Och datorn meddelade efter ett tag att endast några minuters batteritid fanns kvar.
Det var bara att stänga av och istället ägna sig åt att försöka få ordning på låset i dörren vilket hade börjat kärva alltmer. Man ska inte spara tråkiga uppgifter till sist, dessutom var jag rädd att bli ute- eller inlåst eller att det inte skulle gå att låsa alls. Jag höll ficklampan mellan tänderna.
Det gick inte. Nyckeln gick inte att dra ur. Skulle stugan stå olåst över vintern? Äh, det fick vara som det var.
Ännu mer ösregn och mörkt som i en säck. Mörkret var en vägg. Sjön syntes inte över huvud taget. Datorn fungerade inte alls. Alls ingen mobiltäckning heller.

Men läsning, i det milda men tröttande skenet från en fotogenlampa.
Nästa dag skulle jag signera Järngreppet i Malungs bokhandel. Det var bara det att det stod fel i annonsen, det stod att jag skulle vara där en månad senare. Därför får man tycka att det var bra att bokhandlaren fick över femtio exemplar sålda. Men många återstår, han har köpt en hel pall.
Bokhandeln i Malung är det enda ställe där jag har legat på en pall. Därför ställer jag upp även på julskyltningen. Då kör jag fram och tillbaka över dagen trots att det är långt.
Såväl Falukuriren som Nya Wermlandstidningen kom och gjorde reportage. Jag förärades dagens löpsedel från NWT: Aino Trosell signerar ny bok. Krigsrubrik. Man blir smickrad.
Jag hade bråttom från bokhandeln när de stängde klockan sex eftersom jag måste skynda mig ut i skogen med de nya gasoltuberna innan det blev mörkt.

Ösregnet hade övergått i skyfall och det var tungt med kånkandet även denna gång.
Ficklampan mellan tänderna även denna gång.

Så klart fungerade det inte. Fylld gasoltub med rätt munstycke, jag trycker ner kåpan som man ska men ingen gasol i ledningen inte, nej nej.
Sedan en natt när det smattrade mot taket och tjöt i träden och en morgon med ett timslångt värmande på spritkök för att kunna rykta upp mig. Nu var det dessutom kallt i stugan, den andra gasoltuben, den som försörjde kaminen, annonserade därmed att även den behövde bytas. Men inte av mig i alla fall, det var tydligt.
Medan jag väntade på att vattnet skulle bli varmt dristade jag mig till att gå på dass.
Det borde jag inte ha gjort. Ett underligt pipande nådde mitt öra, vad var detta för ornitologisk nykomling? Det lät elektroniskt.
Det var det också. Brandvarnaren tjöt för fullt och hela spritköket brann, alltså inte bara brännaren. Jag skrek helt meningslöst eftersom ingen kunde höra mig men hade sinnesnärvaro nog att släcka med hjälp av en stekpanna, jag kvävde elden med upprepade slag, jag praktiserade japansk kampsport med inlevelse och räddade därmed stugan från att brinna ner.
Den såg nu ut som en ångbastu. Det var tidig gryning och jag tänkte att det var väl vattenånga.
Ute hade hällregnet övergått till slagregn. Vedkaminen gick inte att tända. Varför köpte jag inte en ny när hela stugan gjordes om utan envisades med denna relik från tidigt fyrtiotal? Nostalgi. Samma som nu fick mig att tvätta håret i varmvatten blandat med sot och i Glimor citronshampo från 1962.
När det dagades insåg jag katastrofens omfattning. Hela stugan var nersotad som efter ett smärre vulkanutbrott. Varmvattnet var slut. Tack och lov medförde jag mirakeltrasor för rengöringen måste gå undan nu eftersom dagens anförande skulle förberedas. Jag var redan nervös eftersom arrangörerna tänkte ta hundra spänn i inträde, en lördagskväll! Jag måste således vara lika underhållande som en helaftonspjäs på Dramaten!
Nu var jag även rädd att vägen till följd det ymniga regnandet skulle ha gett efter. Isåfall skulle läget vara spänt. Ingen mobiltäckning så ingen skulle sakna mig förrän en halvtimme före start. Tjugo mil från denna stuga.
Snabbt packade jag ihop. Det svindyra låssprayet jag köpt kvällen innan visade sig vara värt sitt pris, jag kunde låsa och klafsade iväg i storstövlar och regnkappa mot bilen, författarkläderna hade jag i en plastkasse. Sedan tog jag sats och vattenplanade i full fart över bassängerna som skulle föreställa vägen.
Den något större fäbodvägen var nypreparerad med pinnmo med påföljd att jag såg ut att ha kört rally från Dakar när jag äntligen kunde ta en välbehövlig paus hos min exgrannkäring Karin i min gamla hemby Gärdås. Där fick jag all önskvärd omvårdnad och oj vad det lättade att få beklaga sig.

Sympati och medhåll borde skrivas ut på recept.
Jag var nu orolig för kvällens övningar på en pytteliten ort kallad Ramsberg. Där var jag inte världsberömd som i Malung.
Kaffe och kaka ingick i alla fall i priset. Jag intalade mig att de köpte en ovanligt dyr fika. Men orolig det var jag och lämnade min kära väninna i god tid för att inte köra vilse på alla ringlande småvägar i Bergslagen. Hundra spänn i inträde en lördagskväll bara för att höra på mig! Var de galna, arrangörerna?
Fortsatt rapport om hur det gick i Ramsberg följer i morgondagens blogg.

…………………………………………………

I Järngreppet

Jag kom körande norrifrån in i Bergslagen och jag tänkte att det var precis som i min bok, den som officiellt kommer ut idag – Järngreppet. I den kommer Siv Dahlin körande norrifrån på väg till sitt nya arbete i Jernbergshyttan.

Med hjälp av kartan hittade jag till Ramsberg och skulle därifrån åka ytterligare knappt en mil till ett litet ställe som hette Gammelbo gård. Även dit hittade jag.
Nu såg jag allén. Även den var precis som i min roman. Och den ledde rakt upp mot herrgården, likt i min bok. Två massiva grindstolpar i granit stod där också. I boken beskrivs vad som ligger på dem. Även marschaller brann, det gör det även i ett av mina sista kapitel.

Med välbehag körde jag sakta upp mot den magnifika huvudbyggnaden. Jag ville njuta av situationens likhet med romanen eftersom jag nu var helt på det klara med att inga skulle komma. Herrgården låg avsides. Det var regnigt och mörkt, vem ville ge sig ut en lördagskväll i detta väder?
Det unga gardet arrangörer fanns på plats, mottagandet blev varmt. Kaffet stod färdigt på kannor, lotteriringar låg klara och alla var glada.
Så bra, jag skulle i alla fall ha dessa eldsjälar till publik.
På övervåningen fanns en stor sal. Precis som i boken. I boken pågår en filminspelning i salen. I verklighetens herrgård var stolar uppställda på rader som om det skulle komma en hel armé för att höra mig tala.
Det gjorde det också!
Nära sextio personer, salen blev fylld. Efter en timme stod jag som i min egen roman och talade om den! En bok som ännu inte hade blivit omskriven, hur hade detta gått till? Publiken var sannerligen ingen lättmanipulerad kanonmat heller utan engagerade och pålästa, de hade kommit fullt frivilligt.
Svaret på min fråga om hur detta hade gått till var arrangörerna driv, att de kämpar för att hålla liv i och utveckla sin del av Bergslagen. Ingenting händer om ingen gör något. Det är så enkelt. Och så svårt.
För mig blev det en fantastiskt kväll. Jag kände historiens vingslag i den gamla anrika byggnaden med sina takmålningar och gamla mörknade porträtt. Historien som jag, på mitt sätt, har försökt göra närvarande i romanen. Stunden var magisk.
En eloge till alla eldsjälar som ser till att hela Sverige får leva och som möjliggör  kulturkvällar som denna. Det är inte första gången jag mött er och troligtvis inte den sista och jag blir lika imponerad, och rörd, varenda gång.

…………………………………….

Första recensionsdag

Nu får jag känna på. Jag längtar efter ett vanligt jobb. Det här är så hemskt så det är svårt att beskriva. Man har ägnat ett år åt en text på trehundrafemtio sidor, man exponerar sig, står där naken. Men texten är dålig. Och man har inte ens sett det själv. Det är för jävligt. Avklädd sitter man där ensam på sitt isflak medan alla andra väl påpälsade står på stranden och tittar.

Ingen finns det att skylla på heller. Man har själv försatt sig i den här situationen.
Jenny Eklund i Norrland ringde i våras och bad mig skriva mitt liv med sex ord. Och det gjorde jag. Hade jag vetat att detta var möjligt hade jag inte behövt skriva två självbiografiska böcker (Jäntungen och En gränslös kärlekshistoria). Tänk så mycket skog jag hade sparat. De sex orden var:

  Ursprungligen dum. Erkänd författare. Ännu oavslöjad.
  Men nu är jag det, avslöjad. Så de två sista orden får härefter bli: Äntligen avslöjad.
Om ni vill läsa fler liv gestaltade med sex ord, gå till: livshistorier.blogspot.com.

 

…………………………………………………………

Fy för att synas

Det svalnar. Man klarar det, så klart.

Den offentliga delen av författeriet är stundtals tuff. När jag skriver tror jag att jag är osynlig. Jag sitter bakom ett stort draperi och det är bara själva berättelsen som syns.

Att själv kliva upp på scenen var inte meningen, var inte det som eftersträvades när jag började skriva för evigheter sedan. Jag var rädd för att synas. Det var just därför det var så bra med att vara författare, då fick man vara anonym. Trodde jag. Bara för att jag hade läst så i herrans massa böcker och sällan eller aldrig haft en susning om författarna i fråga. De hade inte intresserat mig heller, jag föredrog att tro att böckerna liksom steg upp ur myllan av sig själva. När jag som barn fick se en bild på Astrid Lindgren blev jag besviken – en helt vanlig tant! Ändå skapare av dessa underbara berättelser. Kunde det vara möjligt?
Ok, man syns.

Ska gilla läget.

…………………………………………………..

 Ps till framtiden

Hur är går egentligen kommunikationen mellan tidsåldrarna till?

Jag läste någonstans att det bedrivs utgrävningar utanför Göteborg, jag tror det var i Skatås, Härskogen. Man gräver ut en plats där man tror att det fanns ett läger. Det lägret låg där 1945! Det är sextitre år sedan. Ändå minns man inte. Det finns ingen riktig dokumentation. Men ännu lever folk som varit med. Därför vet man. De vita bussarna förde dit folk från koncentrationslägren i Tyskland.

Man tycker att det borde vara något man inte glömmer.
Hundratusen år är en väldigt lång tidsrymd att hantera för biologiska, om än intelligenta, varelser som endast lever i hundra år och oftast kortare. Hundratusen år blir faktiskt tusen sådana långa kvinnoåldrar.
Hela städer grävs nu fram från medeltiden i Sydamerika. De fanns där alldeles nyss. Åtminstone om man jämför med de där lagren på hundratusen år.

Ändå kommer ingen ihåg dem. Nu var det i och för sig så att européerna nästan utrotade dem som hade kunna tradera denna kunskap. Men ändå. Tänk om världen åter börjar brinna i ett krig. Vem finns sedan kvar som tar på sig ansvaret och som minns. Var vi har gömt våra farliga saker.

Hundratusen år är en väldigt lång tid.

Det är det.

………………………………………..

Slängtid

 Man kan inte bara rusa på. Man behöver ställa om, skifta fokus, hitta en ny angreppspunkt och ändra belysningen. Man behöver ställtid.. Därför är det paus. Då byter scenarbetarna dekor och  rekvisita, teknikerna ställer om strålkastarna och under tiden vilar sig skådespelare och publik.
Fast ibland sker scenbyten för öppen ridå och utan paus och det går det också.

Måste just jag vara så här seg?

Dagen ägnades åt att hitta på nästa bok. Det gick fenomenalt dåligt.

Ställtid. Jag ber. Gnälltid. Slängtid. Fylld papperskorg såväl reellt som i datorn och ändå har jag inte kommit ett my närmare min berättelse!
………………………………………..

Kanonmaten igen

Finansmarknadens hastiga uppgång – idag nergång igen – gör mig förbannad. Hit och dit. Det handlar inte om sund ekonomi, det handlar om vidskepelse, tro och manipulation. Ändå finns det reella värden som folk har jobbat ihop. Vart har det tagit vägen? Ur vems fickor spenderas de nu?

För cirka tio år sedan kom jag fram till att min pension skulle bli ganska mycket lägre än min makes på grund av att jag hade varit den som hade tagit all föräldraledighet. Det var jag glad för att jag hade gjort, men rent ekonomiskt skulle det kosta när jag en dag blev pensionär. Således beslöt vi att inhandla en pensionsförsäkring.
Idag kan jag säga att det hade varit rena jackpoten att ha de där pengarna, vi först hade tjänat ihop och sedan skattat för, i en låda på vinden. Förutom den del som bara är borta har det tagits avgifter hela tiden under resans gång. Jag har betalat för att få ha pengarna i den där fonden, inte tvärtom. Ingen ränta där inte. Tack och tack då – vad har jag fått för de där avgifterna?
Jag minns så väl dagen när jag satt på banken och den unga kvinnan på andra sidan skrivbordet självsäkert förklarade för dumma jag hur pengarna borde placeras.

Ett år senare såg jag henne igen, då jobbade hon i en affär. Hon var inte mer expert än jag. Men det var jag som fick ta konsekvenserna.
Lita på en bank – man borde ha stryk, som Moa sa.
Igår ringde jag och ville ta ut det som fanns kvar.

Det gick inte. Jag hade skrivit på att jag bara kan ta ut dem uppdelat på fem år. Det där löjliga beloppet som står där på skärmen kommer jag alltså inte åt.
Man får väl vara tacksam att man inte är skyldig. Tänk att tvingas diska av notan, tvingas fram till disken. Själv vara den som ska låtsas att man är en finansexpert. Vara den som ska ladda kanonerna åt storfinansen med alla småsparare som först har jobbat, sedan skattat, sedan fått lite slantar över. Som den där kvinnan. Som jag sedan såg bakom disken i en affär.

Ok, jag vet, jag vet, jag har mig själv att skylla. Det var jag som gick till banken, det var jag som satte in pengarna, det var jag som skrev på papperet.
Men det är som med däcken. Det har beställts fel tum på fälgarna. Är det mitt fel? Jag har aldrig nämnt något mått, jag har utgått ifrån att däcksfirman är de som är experterna. Jag sköter om prepositionerna om ni sköter om däcken tack.

Och i det fallet är det inga problem. De begär inte att jag ska kunna mått på fälgar och däck, till det har man ju som bekant experter. De tar på sig felet själva och jag behöver inte betala ett öre extra.

Finansmarknaden däremot, där är det tydligen meningslöst med yrkeskunskap, handelshögskolor, höga löner och därtill bonusar som morötter. Där kommer bara en tsunami utan förvarning och kanonmaten sveps med. Oj då. Hur det kan bli. Och vi går ju fria – den fria marknaden och så kanonmaten, ha ha.

……………………………………..

Var är romanen?

Inte vet jag. Jag saknar inte uppslag.

Fast bra uppslag, det saknar jag.

På god väg mot mörkret. Det är bara att suga i sig och att ta vågen. Uppförsbacke till efter nyår. Kämpa på!

Lånar Norén. Tänker att det blir väl bara några sidor, det har man ju läst om vilken smörja det här lär vara.
Efter x antal sidor – det finns ingen paginering men väl datering – har jag ännu inte kommit fram till smörjan.
Tyvärr inte heller till min egen roman.

…………………

 Vargtimmen igen

Varför är våra föräldrar giganter? De är som av en helt annan sort.
Därför att de hade makten över oss. Den totala makten att godkänna eller att förkasta, att utdela kärlek. Eller hat. Eller likgiltighet.
Aldrig blir vi fria, eftersom våra föräldrar fegt dör ifrån oss utan att göra upp, förklara sig, göra klart. Lämnar dörrar och fönster öppna så att värmen ständigt hotar att fly.
Allt är oro, jag väntar på katastrofen.
Svarta tankar kommer i vargtimmen. Då går det inte att somna om.
Tack och lov är jag helt normal. Så här har många det. Vi ligger där halv fyra och förmår inte fly. Känslominnena har ridit ikapp oss.

Den som anser sig ha bra smak, varför blir han eller hon sur över att fler, kanske många, väljer samma sak? Borde man inte vara glad åt att de flesta andra också har bra smak så att man slipper vara med om så särskilt mycket fult?

Läser Norén. Boken är tjockare än Bibeln, och bladen lika tunna. Ännu inte kommit fram till den omtalade smörjan. Hårt arbetande dramatiker. Han arbetar jämt. Imponeras av hans stil. Han skriver så här. Korthugget, högt och lågt. Visst är det bra? Fast han gör det bättre, det oväntade. Namedropping också. De flesta känner jag inte igen. Gör ingenting. En dagbok vet vem som avses. Kommer inte att hinna igenom innan den ska återlämnas. Gör heller ingenting. Har ändå fått en fiktiv tur in i en berömd dramatikers hjärna.

……………………………………..

 Kamp

 Allt jag skriver är dåligt.

Nej inte riktigt. Inte heller i detta är jag unik. På fem A4-sidor kan det finnas två rader som går att använda. Dem sparar jag.

Och kämpar vidare. Vet att författare före mig har haft det så här.

Och det tröstar verkligen. Författare har tagit livet av sig för att det inte längre har kunnat skriva. Det skulle jag aldrig göra. Jag skulle ta ut förtida pension, sälja bilen, flytta in i en etta, laga rotfruktgrytor, promenera, och resten av tiden bara läsa, läsa, läsa.
För det hinner jag inte nu.

…………………………………….

I kärlek och mellan pärmar

Visst är det sant att läsningen är en akt av lydnad och att skrivandet är en befrielserörelse. Men det är också sant att alla, med Ove Allanssons terminologi, borde få bli läsenärer, få känna på att färdas på detta suveräna sätt i tid och rum och ut och in i människors tankar och känslor och erfarenheter. Få besöka främmande platser och resa i historien, göra tidsresor. Endast litteraturen kan bjuda allt detta.

Kanske är det bara i kärlek och mellan pärmar man kan möta en hel människa, höra hennes egentliga berättelse, lära känna henne och rent av pröva på att gå några steg i hennes skor.

Berättelserna gör oss till hela människor. De som inte berättar själva, läser, lyssnar, är med, måste få komma in i gemenskapen, in i samtalet, in i delaktigheten.

Ett brandtal. Yes. Vi ses på barrikaderna – jag och alla ni andra två eller fem på promenad till Lekombergs nedlagda gruva denna kväll här i Bergslagen.

……………………………

Tro bara tro

 Så här är det glamourösa författarlivet: du sitter ensam på en stol på golvet som vore du offer för en svår utfrågning under tortyr. Huvudet värker. Inälvorna lever rövare. Du svettas. Du fryser.

Du måste fatta ett beslut.

Beslutet går ut på att åter ge sig iväg ut på den tunna spindelvävstråden över bråddjupet. Endast din tro kan hålla dig svävande tills du når fast mark på andra sidan. Under tiden, alla de månader du försöker komma över, påminns du med jämna mellanrum om avgrunden som ropar under dig likt ett monstruöst vilddjur, som vill att du ska förlora balansen och falla ner i dess gap. Att du ska inse att tråden inte finns. Allt är bara luft en bluff. Och då faller du verkligen. Du måste tro på sin historia hela vägen.
I dagens hårt slimmade bokfabriker är det svårt att upprätthålla lusten, svårt att inbilla sig att man sysslar med något viktigt, svårt att bortse från tidspress, knallhårda deadlines, cyniska marknadsavdelningar.

Ett helt år ska man leva med sin berättelse. Ett helt år minst, ska man berätta den och om och om igen. Tangenterna ska tryckas ner tills man själv känner sig som en tangent.
Fiktionen består i att låtsas vara en människa fast man bara är en leverantör. En tangent bland många.

En svag ton i kören av böcker som varje höst sköljer över konungariket Sverige.

…………………………………..

Mot norr

Min korkade mobiltelefon hade inte förstått att det var vintertid så jag väcktes mitt i natten och kunde inte somna om. Tog en tidigare buss än beräknat och sedan tåg.

I Sundsvall hade jag en kvart på mig till bussen mot Umeå.

Men ingen buss utanför järnvägsstationen?

Då kom jag på. Jag har varit i Sundsvall flera gånger. Busstationen ligger ju bortom Kulturmagasinet. Inga problem, dit hinner jag på fem, tio minuter.

Lite bråttom är det. Kommer fram. Bara lokalbussar? Får veta att fjärrbussarna står på andra sidan Kulturmagasinet. Väl där hittar jag ändå inte rätt buss. Frågar. Nä den går ju från järnvägsstationen, den går om fyra minuter.  !!!
Det här händer inte mig tänker jag där jag springer. Jag är en van resenär och så här korkad är jag bara inte.

Det kommer en bil. Jag knackar desperat på rutan och tänker ge honom en hundring om han skjutsar mig. Men han vevar ner och säger högdraget att han talar i telefooon. Oj förlåt då. I gångtunneln under huvudgatan får jag definitivt inte in tillräckligt med syre. Men om man liksom skriker in luften så går det ändå. Alla stirrar. Nu ser jag en dubbeldäckare, det är den! Jag hoppas att föraren ska titta i backspegeln för nu springer jag mitt i gatan.

Det gör han inte. Han svänger ut utan att se mig, titta i backspegeln, där hade han annars fått se en vilt semaforerande kvinna.
I det läget blir jag dalkulla till tvåhundra procent.

Jag kular.
Inte kossors namn utan här kommer vargen och så högt att de hörs till nästa berg.
Alla aktiviteter stannar av.

Även bussen stannar.
Jag hann.

Ramlade ner i ett säte.
Hämtade mig inte förrän i Härnösand.

…………………………………

Norén har kopplat greppet

Ingen snö men glittrande rimfrost förkrossande vacker i ett snett solljus.

Kallt.

Norén var med mig efter Härnösand och även nu på morgonen. Jag skulle älska att hata honom men tyvärr går det inte. Han är oupphörligt intressant och skriver väldigt bra trots lika oväntade som plötsliga hopp ner i skitiga dypölar så att orenligheterna stänker. Sedan upp igen till de himmelska sfärerna när han beskriver hur den vackra dagen står utanför fönster och dörrar och väntar som fattiga barn eller när han noterar hur oro och ångest tätnar likt trafiken ju närmare en stad man kommer när man ska somna. När man borde somna. När man inte kan det.

Så utstuderat medvetet, så inpiskat proffsigt. Tyvärr måste jag sträcka vapen: magnifikt bra!

Men tänker inte läsa klart denna bibbla, som faktiskt härmar Bibeln i utförande och längd. Vem tror han att han är.

Norén såklart. Jag läser tills lånetiden går ut, sedan får det vara bra.

Det han skriver om våldet. Han är ju konstnär. Och man. Då kan man inte gå runt våldet. För då ljuger man. Våldet är till nittionio procent en mansgrej som borde brinna som en orolig fackla mitt i konstnärskapet hos varje skapande man. Och det gör det hos Norén. Jag säger inte att han har gjort det bra eller ens rätt. Men det oroar honom. Han är på det gång på gång. Kommer han vidare? Tveksamt. Inga manliga konstnärer kommer vidare med våldet. En del går bara runt det. En del beskriver det nästan lidelsefullt, med respekt. Det tycker jag är äckligt. En del förhärligar våldet, traditionell underhållning, men få kommer vidare, kan peka mot framtiden. Hur vi ska slippa allt detta patriarkala våld. Passé, kontraproduktivt, antikverat, meningslöst. Samt själva korsetten, den uppehållande grejen, för allt sorts förtryck.

………………………………………………………………………

Vågskålarna

En poet avkrävs inte en hållbar intrig, den finns ofta inte i dikterna. Av en deckarförfattare kan man förvänta sig en intrig. Däremot inte realism i den meningen att så mycket folk skulle ha blivit mördade i exempelvis Midsomer. Detta dödande i deckarna är ett spel, en lek. Skulle vi ta ut det fullt ut skulle läsningen bli outhärdlig. Meningslös. Eftersom mord alltid är just meningslösa och sällan logiska, ytterst sällan med andra motiv än att man tappade kontrollen för att man var drogpåverkad. Kriminallitteraturen arbetar med en förhöjning, man leker med attrapper. Man låtsas för att skänka lite underhållning. Man blir själv underhållen medan man skriver. Författandet och läsandet kan ändå bli högst njutbart rent litterärt. Jag anser inte att det behöver finnas någon motsättning. Och jag anser absolut att kriminallitteraturen ska vägas på samma våg som den så kallade vanliga litteraturen. Vilket innebär att vanlig litteratur även ska bedömas vad gäller driv, energi, spänning, engagemang. Och dessa variablers motsats: tråkighet.
Vägningen bör vara rättvis åt bägge håll.

…………………………………………………………….

 På resor kommer idéer

Sverige är mest norr. På resor kommer berättelser farande och detta hände även igår. Den låga norrlandssolen bländade där jag satt på övre däck i bussen. Jag lät Norén sjunka och blundade.
Då smällde det till, rätt in i skallbenet, en eldsflamma slog ut och jag tvingades se en film. Jag försökte värja mig men berättelsen fortsatte obevekligt, jag satt fast som i ett skruvstäd.
Ska jag skriva berättelsen här? Nej det går ju inte.
Fast vad gör det om jag ger några hintar? Jag kommer ändå inte att hinna skriva den. Inte vill jag det väl heller? Den är hemsk. Den kanske inte ens är bra. Men logisk, liksom cirkulär.
Jag ser en ung man som nyss har blivit far. Han är så glad. Mamman är ute. Han passar sitt barn. Han har druckit. Barnet är nyfött. Han lyfter upp det mot taket, svingar det, skrålar och ger sig hän åt sin lycka och sin berusning. Barnet svävar fritt under taket, de små händerna griper i luften.
Tack och lov slipper jag se mer. Nej jag ser mer men jag skyggar, så att jag inte behöver ta med det här.
För sedan möter vi den unge mannen flera år senare, då medelålders. Ja han har åldrats.
Och en kvinna, en olycklig nyseparerad kvinna. Hon dras till honom. Han gör ingenting offensivt, hon får göra allt. Hon kanske flyttar in hos honom. Hon behöver värme och skydd. Hon har förlorat ett barn som dog vid förlossningen. Hennes äktenskap klarade inte påfrestningen. Hon vet inte om hon vill vara med längre. Hon vill bara berätta klart, det som har hänt. Hon pratar och pratar och han lyssnar och tar emot. Han är en man som orkar med henne. Omgivningen har bett henne gå vidare men hon har fastnat. Hon klarar inte av att ta sig över sitt graviterande svarta hål.
Vad händer sedan? Det är själva berättelsens essens. När han själv berättar. Om han berättar. Eller om han inte berättar? Om det som hände den gången. Och hur hon då reagerar. Vad som sedan händer mellan dessa två.
Om han inte berättar händer något mellan dem ändå så fort han öppnar upp, helt säkert. Han måste ju hantera det.
Precis vad som helst kan hända och jag vet inte slutet. Det finge jag veta om jag lärde känna dem. Han skulle kanske tiga som Eklund. Intressant att frilägga förtigandets mekanismer i det som kanske blir/är ett långt förhållande dem emellan. Hon känner inte alls den tyste mannen hon bor tillsammans med. Föraktar han henne för att hon pratar hela tiden? Eller är det en botgörning?
Rätt i planeten kom den på några få sekunder. Några streck på ett papper. Som skulle kunna veckla ut sig till en roman. Eller en novell men då bleve den lång. Eller en pjäs.
Det var väl Norénjäveln som triggade igång den förmodar jag. Fast han skriver mest om människor jag inte känner och om hur han handlar kläder, är jag inte klok? Fast om Sju tre också, det var väl det där.

…………………………………………

 Detta eviga Jag

Detta mörker de har inom sig, männen. Ja, ja, jag läser Norén fast jag borde måla arbetsrummet. De kämpar inte. De är fega. De ger sig hän åt sin vrede. De tar den genaste och lättaste vägen istället för att tänka, använda hjärnan, samt hjärtats största kammare. Istället vrede – rätt ner i holken.
Och den där Måsen. Är det den Måsen som jag somnade på, två gånger till och med i första och i andra akten på Dalateatern? Det var gästspel av Riksteatern där Norén jobbade då.
Jag somnade nästan på hemvägen också och höll på att köra ihjäl oss, mig själv och min dotter.

Vi hade ingenting att säga om Måsen.
Detta säger förmodligen mer om min brist på förfining än om pjäsen.
Jag vill bli drabbad av en pjäs och vakna till, hur utarbetad jag än är när jag kommer dit. Jag vill bli indragen i fiktivt och uppskruvat liv som talar direkt till mig. Inte till sig själv.

Det här är min sextionde bloggtext. När jag har varit mycket utpå och pratat om mitt författarskap blir jag helt utled på mig själv. Jag vet precis vad jag tänker säga. Varför kommer det inget oväntat? Du upprepar dig Aino så vänligen håll käften!
Dessvärre börjar jag känna något liknande när det gäller denna blogg. Detta eviga Jag. Det räcker väl med alla andra. Sluta nu. Vänd ljuset från dig och in i dina berättelser istället, snälla! Där har du en arena och där slipper du dig.

………………………………………..

 Hitta rätt

 Ibland hittar jag lappar där jag klottrat ner något snabbt. Något viktigt, något intressant, något jag måste komma ihåg. Men vad? Förbaskat. Jag kan inte tyda vad jag har skrivit.

Kanske borde de ändå ha tvingat mig att skriva med höger hand? Fast då hade det väl blivit något annat fel i huvudet.

Att skriva är att organisera och att hitta en väg, helst den rätta, genom materialet.

………………………………………………………..

 Önskar att jag kunde gå en omväg kring detta ämne

Till och med tittförbudet kan jag hålla med om, det är logiskt, och knappast något som inkräktar på yttrandefriheten.
Sedan följde en dokumentär om poliser som utreder pedofili på nätet. Jag reagerade på att en av dem hela tiden upprepade ”det syntes så tydligt att hon absolut inte ville”. Flickan i fråga var fyra år och blev våldtagen av en anonym man med hår på ölmagen.
Det hade väl varit mycket värre om det hade sett ut som om hon hade velat. Det är det som är pedofilernas ursäkt: barnen vill egentligen. En annan av poliserna var så professionell, han hade inga problem. Men sedan brast det ändå mitt i en mening när han höll på att berätta. Han ursäktade sig, det är ljudet sa han. När det är ljud är det svårt att härda ut.
Hanteringen är gigantisk. Som det står i Järngreppet: ”Hur kan så många bli kåta på barn?” Folk man pratar med skyggar, jag gör det också. Men att stoppa huvudet i sanden hjälper inga barn. En del ifrågasätter, det kan inte vara möjligt, det finns inte.
Tyvärr käre man som jag pratade med vid flera tillfällen och som envist förnekade. Som barn stötte jag själv på det vid tre tillfällen. Dels min morfar som gjorde det systematiskt, jag var fyra och det ”syntes inte att jag inte ville”. Han var ju min älskade mammas far. Aldrig hade jag kunnat göra henne ledsen. Och hon hade kunnat bli arg, på mig. Det förekom inget våld. Den andre var en kompis morfar men honom var det lätt att parera. Fast alla visste. Den tredje hoppade på mig en kväll när jag var åtta år och var på väg hem med sparken, det var en liten bit skog sista biten. Han var full och kom springande bakifrån, grep tag i mig hårt och började jucka. Jag skrek, blev stark, slet mig loss och sprang. Sparken fick jag med mig. Det fick jag beröm för sedan, att jag  hade fått med mig sparken. Det var folk i köket. Jag gick in i sängkammaren och grät. Mamma kom efter. Jag hulkade och berättade, det bara kom.
Hon ville ringa polisen. Men då skrek jag och levde rövare så hemskt att hon absolut måste lova att inte göra det. Skammen, skammen!
I vuxen ålder bakade jag in morfar i en roman. Då blev jag hotad med rättegång för förtal av avliden samt miste för gott en kär släkting som inte ville ha med mig att göra längre.
Så den som förnekar pedofili har själv en blockering. Enligt Drottningen (my God!) visas 50.000 pedofilbilder per dygn på nätet bara i Sverige. Pedofilnätverken växer explosionsartat liksom grovheten i bilderna och inte minst filmerna som nu kan vara timslånga. På en film skrek barnet No daddy no! En pedofil hade en miljon bilder och filmer i sin dator.
Skam och lojalitet håller barnen på plats. Våldet är så självklart, det kan alla se. Men den själsliga tortyren är värre, den sker inte bara på plats utan fortsätter, fortsätter även när förövaren inte är där.
Jag vet att jag är vanlig, därför berättar jag det här. Synlighet!

…………………………………..

 Gå den obanade stigen

 Författarens uppgift är att blotta sig, att göra bort sig om man så vill. Detta är inte målet utan medlet för att komma åt den meningsfulla texten. Många har svårt för det där. Man inbillar sig att man är unik. Man inbillar sig att man sitter på en kassakista.
Glöm det. Skriv inifrån ditt hjärta, då blir det rätt. Vad kan hända? Att taket ramlar ner? Isåfall en parapsykologisk sensation. Eller att gamla morbror ringer och säger upp bekantskapen? Jamen så bra att du äntligen får veta vad han tycker om dig. Att väja och försöka gå runt fungerar inte. Följ ditt ämne och var det troget. Självfallet ska du inte hänga ut andra. Men dig själv. Du är en försångare. Du är den normala. Du är vanlig. Du kan formulera outtalade känslor, fenomen, det som sker mellan raderna, mellan människorna.
Därför är det tungt ibland. Men man behöver inte gå i terapi. Man blir till slut okänslig för sin egen nakenhet, man bara står där. Väl medveten om att man ser ut precis som de andra fast man samtidigt är unik. Som de andra.
Den där viktiga texten, den där romanen som skulle kunna ändra allt. Du vågar inte skriva den. Du är rädd att såra. Rädd att bli ensam. Du tror att det inte märks att du är havande, sprängfylld av oformulerade frågor. Men även svaren.
Du är ändå ensam, du vågar bara inte se det. Ingen är med dig i ditt inre, där har du bara dig själv.
Gå den obanade stigen rätt in i det där. Du som kan och vill skriva. Du har redan tagit det första steget.
Det finns ingen väg tillbaka.

…………………………………………

Köpdyslexi

Jag försöker undvika affärer, allergisk som jag är mot detta julande alldeles för tidigt vilket gör mig deprimerad.
Men igår måste det ske, jag skulle ha mera färg. Med två rum färdiga var det dags att ta itu med hallen.

Jul överallt, hur kan det löna sig, folk måste väl bli lika avtända som jag?
Står så i kö med blodsockret nere i skoskaften. Godisberg vid kassan också i Coop Bygg, ja även där min Brutus. Så att vi säkert inte ska svälta ihjäl. Utan rulla iväg.
Fast jag har inte hunnit med någon lunch. Så en ny produkt fångar därför mitt intresse. Ett ställ liksom framlyft mitt i godishavet, det ser gott ut.
Likt en målsökande robot far min karda iväg helt på egen hand, den är inte jag, beredd att slå ner på den spännande påsen.
I samma nu blir jag åter läskunnig och förstår att jag är på väg att roffa åt mig någon sorts nydesignad fågeltalgboll!
Sedan kvittrade och kraxade jag diaboliskt hela vägen ut till bilen och var som straff tvungen att fara till Ikea för att köpa bokhyllor. Alla böcker jag har ligger nämligen ännu på golvet.
Jul utav tusan även på Ikea såklart. Och folk, vart jag såg. Vagnarna var slut. Gode Gud vad det var synd om de små barnen!
Hur det gick med bokhyllan?
Hopp, hopp. Kom ut med alltmöjligt. Fast just inte någon bokhylla då. Lärde mig även att själv scanna mina inköp, givetvis själv packa ner dem, samt själv se till att de blev betalade.
Ja jag vet. Jag skäms än.

Nu ska jag leta bokhyllor på nätet.

……………………………………………

 Radiodag igen

Det blev ännu en radiodag på grund av dryga femtio mils bilkörning. Först Medierna. Den där lördagsintervjun med Drottningen. Hennes yttrande att femtiotusen per dygn klickar in sig på barnporrsajter ifrågasattes. Dock visade det sig att siffran inte var tagen ur luften. Men kanske var det inte så många. Kanske var det bara några tusen.
”Några tusen”?
Och?

Det är väl ändå typ några tusen för mycket? Eller?
Man sa att det var viktigt att detta kom fram inför en eventuell lagstiftning som skulle kunna inkräkta på yttrandefriheten.
Man var således emot den? Inte ett enda argument framfördes dock som förklarade på vilket sätt ett sådant förbud skulle kunna inskränka yttrandefriheten. Jag skulle vilja höra åtminstone ett enda konkret exempel på hur ett tittförbud sätter käppar i hjulet för ett fritt och demokratiskt samhälle. Är det inte snarare tvärtom så att tillåtelsen att gå in på dessa sidor och ta del av övergreppen öppnar upp för ett allt hårdare klimat där barnen det är fråga om kommer att vara prisgivna? Förevigade på det mest skändliga sätt och visade för vem som helst.
Så om någon läser detta och kan ge exempel på hur tittförbudet kontrapunkterar yttrandefriheten är jag idel öga.
Och visst är jag väl elak som noterar att de som var så ifrågasättande alla var män.
Nej jag menar verkligen inte att män är pedofiler. Men de som är pedofiler är i de flesta fall män. Vilket – helt orättvist ska erkännas – kastar en skugga över hela manssläktet. Därför kommer män i försvarsställning fast de ingenting har gjort. Detta gäller även våldtäkt, kvinnomisshandel, mord och övriga våldsbrott. Män våldtar dessutom män vilket ofta kommer bort i debatten.

Riktiga män sysslar inte med sånt där. Men i och med att dessa brott till övervägande del utförs av män kommer män generellt i försvarsställning. Jag har varit med om det så många gånger att det inte kan vara en slump. Ganska tröttsamt faktiskt att lyssna på en man som försöker bagatellisera och som ständigt kör med argumentet ”det finns minsann kvinnor som också…”
Och?

Erotiken besudlas av fula plumpar i sitt kärleksprotokoll.

…………………………………………..

 Författare på en marknad

 Den s a s fackliga sidan av min verksamhet glöms ofta bort därför att själva skrivandet känns så privilegierat, att få ägna sig åt det yrkesmässigt. Men vi är verkligen ensamma, på förlagen däremot sitter folk tillsammans i kontorslandskap och korridorer och med fast månadslön. Vi kör diskret in där med våra snöiga långtradare och lastar snabbt av våra stockar, råvaran. Ett halvår senare kommer det ut färdiga stolar i andra änden av den där fabriken.
Vad är då en stol? Det den är gjord av eller det den säljs som? Och hur länge håller den? Till vår sorg kan en stol från just vår skog bara ett par år senare ligga kastad i en container. En stol är numera en färskvara. Vem bryr sig om ifall den är gjord av trä eller av tårar? Igenom systemet ska den och i nio fall av tio sedan försvinna för att lämna utrymme åt nya och glansigare sittmöbler.
Är jag lönsam lilla vän? Ja det är jag väl? Än så länge. Om jag inte är det längre så har den så kallade karriären kommit till vägs ände.
Det är kommersiellt, mycket kommersiellt. Det glömmer man lätt när man är inne i sin berättelse. Då är det nyttigt att ibland träffa en kollega. Att tvinga sig att se realiteterna, precis så här är det.
Även om du glömmer bort marknaden.

Så glömmer marknaden aldrig dig.

…………………………………………

 Kyrksam

När jag hade småbarn gick jag gärna i kyrkan. Jag tänkte så bra medan vad det nu var pågick därframme. Jag sjöng med i de sedan barnsben indrillade psalmerna och tankarna flaxade iväg. Det var nödvändigt med papper och penna, det var det enda jag var tvungen att komma ihåg. Kyrkan var ett ställe där jag, under oförvitlig täckmantel, fick vara ifred.

en hårt arbetande bondebefolkningen kände kanske på samma sätt när det begav sig?
Nej jag har inte suttit och antecknar på en jordfästning, någon måtta får det vara.
Fast jag känner faktiskt en som somnade på en begravning.

………………………………………………….

 Livet efter detta

 Jag har aldrig fått till det med Gud. Försökte under konfirmationen men det gick bara inte. När jag har haft det svårt har detta inte varit något problem. Men när det har gått bra har jag liksom saknat verktyg, tacksamheten väller då upp. Kärleksbudskapet är däremot adekvat, det behöver man inte tro på någon högre makt för att försöka leva efter.
Man ska inte kränka. Innerst inne tycker jag förstås att all religion är rena rama vidskepelsen. Å andra sidan inser jag att de flesta faktiskt tror. Hyggliga människor. Var och en må bli salig på sitt sätt. Jag skulle dock inte vilja leva för evigt.
Just det att livet är ändligt sätter sprätt på tillvaron. När det är jobbigt vet man att det i varje fall har ett slut. När det är kul känns det dubbelt kul och man anstränger sig lite extra.

……………………………………………….

 Självförtrycket

 Kvinnors sätt att prata. Det där förminskandet. Budskapet som lyder: jag är inte farlig, inte hotande, bara gullig.

Samtidigt som det kommer något viktigt.

Kvinnors sätt att ständigt småskratta, prata i ljusare tonläge än det naturliga.
Nu var det någon på radion, det var viktigt, hon var bildad, hon var klok, hon hade tänkt till. Jag ville höra och ansträngde mig för att ta in det hon sa. Men hon småskrattade, och tvingade den manlige reportern att grymta med, själva budskapet kom alldeles bort. Och jag minns bara ångesten, den som låg under allt det där skrattet, och jag mådde dåligt, ängslades med henne, glömde höra efter vad hon sa.

Samma sak på tåget. En kvinna talar i telefon, och skrattar fast ingenting roligt alls avhandlas, och hon har så svårt att få slut på samtalet, hon måste skratta lite till. Och lite till. Och under allt skratt bankade ett harhjärta, dödsförskrämt, jag duger väl säg?
Vad är det här! Jämställdast i världen. Nu får vi ta mig tusan skärpa oss! Det är dags för någon sorts kollektiv röstterapi där vi lär oss att hitta vår naturliga magpunkt för pratet, det ska komma nerifrån kroppen och inte börja ute i näbben, vi är inga fåglar.

Och skrattet sedan. Man skrattar väl när det är roligt? Annat skratt är rena rama förtrycket. Alla som inte skrattar med framstår då som träbockar, kvinnans ångest håller omgivningen i ett järngrepp. Vad ska man göra? Skratta med? Fråga hur det är? Men då känns det som om hon skulle bryta samman. Så hårt strängade är dessa perfekta hjältinnor som klarar allt.
Det handlar om vem man är. Och det här är ju självförtryck. Vi måste lära oss att slappna av. Hela världen ser på oss. Vi utgör ett föredöme för kvinnor i andra länder som verkligen har det svårt. Då duger det inte tveka inför jämförelsevis öppet mål. Vi ska tala från magen med emfas och låta leendet nå ögonen, annars låta det vara.
………………………………………………………..

 Hedemora

1996 fick jag Martin Koch-priset. En stor ära. Ivar Lo ansåg ju att Martin Koch och Gustaf Hedenvind-Eriksson var det två största och första inom den svenska arbetarlitteraturen.
Det var bara det. Att jag före prisutdelningen råkade hamna bredvid Fenniaflickans man medan biskopen och någon mer höll låda där framme. Och denne man berättade för mig om Fenniaflickans eländiga liv i Martin Kochs hem. Hon kallades Fenniaflickan, det står i en av Ivar Lo:s böcker, eftersom hennes viktigaste uppgift var att springa iväg och köpa Fenniacigarrcigaretter åt Martin Koch. Hon var fosterbarn och blev, tror jag, till sist adopterad. Men ändå alltid behandlad som en tredje klassens familjemedlem. Hon bar spår av denna uppväxt i hela sitt liv.
Så när det blev min tur att tala nämnde jag det där. Varvid ordföranden i Martin Koch-sällskapet gick i taket.

Javisst var jag oartig. Dessutom tyckte jag inte ens om Guds vackra värld som alla höjer till skyarna. Jag tycker den konservativ och elitistisk. Vad är det för människosyn den förmedlar egentligen?
Nåväl, skrev hon, från sina höga hästar. Igår framträdde jag på Hedemora biblioteket, inte oartig längre utan snäll. Det blev en väldigt trevlig kväll tack vare en femtiofemhövdad betalande publik som var med och diskuterade efter mitt anförande och ställde frågor så att vi aldrig höll på att komma därifrån. Stimulerande! Och ett fint bakomarbete av biblioteket och ABF.
…………………………………………………..

 Mörkrummet

 Ord kan döda och lägga sig som dimma över materialet. Det är därför en författare så sällan vill prata om det hon håller på med, om sin kommande roman. Alltihop går ju ut på att hitta de rätta uttrycken, formuleringarna, orden. Om man då, för att vara snäll, ska försöka berätta om det man vill berätta, så att säga. Så har man ju redan berättat det. Fast på fel sätt. Det blir verkligen helt fel. Fult och dåligt tillsvarvat, man vill inte se det mera, det där lät inte bra!
Genom att berätta punkterar man berättelsen som eventuellt kan bli något helt, bara man får vara ifred med den. Inga fåglar vågar sätta sig på ens axel om man står och gestikulerar bland en massa folk.
Det är alltså inte av snålhet eller av högdragenhet som man tiger. Man kan bara inte låta ljus falla in på de oframkallade plåtarna. Då förgörs de. Då sviker man verkligen alla de som vill att man berättar om sin kommande roman.
Om författaren tiger kan hon istället senare berätta så mycket mer.

……………………………..

 Solen går i moln

Under några få dygn får jag en överdos och storknar. Detta ville jag inte veta mitt i den svenska sommaren – jag som försöker vara ledig. Ett järnband dras åt så att det känns svårt att andas trots att svalorna svingar sig och att luften är hög och ren.

Det är kvinnohatet, igen. Jag undviker för det mesta att tänka på det därför att det är så gigantiskt. Vad har vi gjort för fel? Varför är vi så mindervärdiga? Varför är hatet systematiskt och genomgripande oavsett geografi, historia, kultur?

Under denna enda dag hörde jag först en berättelse från överklassen (Helena Henschen i radioprogrammet Heliga familjen). Den nittonåriga dottern hade blivit med barn och förvisades utomlands där barnet föddes. Efter två dygn meddelades den nyförlösta att den fullt friska lilla flickan hade dött. Nittonåringen togs sedan till nåder, gifte sig, levde ett långt liv. När hon på ålderns höst berättade om denna traumatiska händelse var hennes kommentar medan tårarna strömmade: hur kunde jag göra så mot mina föräldrar – bli med barn fast jag inte var gift?

Ingenting om barnet, ingenting om dess far. Bara skammen hon – och bara hon – så när hade dragit över sin familj.

Därefter hörde jag ett reportage om amerikanska soldater som hade varit stationerade i Irak och kommit tillbaka. De var också traumatiserade. Mest för att de hade sett skadade och döende barn. Men också för att de hade blivit trakasserade av sina egna. En afroamerikan berättade om systematiska sexuella kränkningar – när som helst och ofta av flera män samtidigt. Att klaga hos befälet hjälpte inte: du ska vara tyst, ingen skulle ändå tro dig. Det handlade givetvis om kvinnliga soldater. En intervjuad kvinnas röst skälvde – hon var rädd för allt numera. Hon var inte arg. Hon skämdes.

Sedan ser jag sent en kväll Linje Lusta på tv, filmen är från femtiotalet men högst aktuell, byggd på en pjäs av Tennesse Williams. Arbetarklassmannens diskreta charm. Tyvärr känner jag igen den, kvinnoföraktet även här – det finns alltid någon som står lägre, nämligen kvinnorna, även om dessa kommer ur överklassen. Just detta gör Linje Lusta så briljant.

Sedan hör jag en s-kvinna på radion, hon härstammar från Iran. Hon måste gifta sig en gång till för att kunna besöka landet, en kränkande ceremoni där hon ges bort som ett ting. I Iran blir hon ännu mera kränkt trots att hon är så kallat korrekt klädd, heltäckt. Ändå blir hon trakasserad så snart hon är ensam och inte har så kallat beskydd av en man. Det är vanliga män på Irans gator som tafsar på henne och förolämpar henne verbalt.

Detta hat.

Jamen Iran – hallå?

Visst är det skillnad, men ändå. Vad har vi gjort för att förtjäna det? Fostrat män?

Just det. Varit medberoende. Fostrat män till fega mesar som följer flocken. Trott på storken, att mannen ska visa sig innerst inne vara en riddare och gentleman.

Ta ditt ansvar kvinna, i vilket land och vilken klass du än befinner dig. Du går med på detta. Du vill ha detta. (Lätt för dig svenska kvinna att säga du som rör dig fritt och säger vad du vill!)

Mitt i den vackra svenska sommaren – en överdos. Därav denna text. Hur hanterar man det? Hur lever man med det? Det enda jag kan komma på är att jag/vi som är fria måste driva frigörelsen vidare. Och att vi inte på grund av feghet – rädsla för att bli kallade rasister – undviker att påtala det konkreta förtryck av invandrarflickor och -kvinnor som sker mitt framför näsan på oss.

Att det inte finns likhet inför lagen för de svagaste.

Jag vet inte, men blotta misstanken att någon med ett enkelt telefonsamtal kan få stopp på en rättsprocess genom att hota döda gör mig rädd.

Nej, jag röstade inte på Fi. Men de har en poäng: kvinnohatet är systematisk.

Konstigast av allt: jag känner många män. Men inga kvinnoförtryckare. Så var är de då och hur uppstår deras beteenden egentligen? Förresten förtrycker män varandra alldeles utmärkt också, kanske till och med mer.

Det är själva systemet jag är ute efter, att den som har muskler och makt kan sätta sig på någon annan.

………………………………….

Sommarkväll

Sommarledigheten ger möjlighet till eftertanke och reflexion, att inte hela tiden vara så förbaskat nyttig. Jag längtar efter att få nöjesläsa som i ungdomen. Vad allt läste jag inte då? Jag går igenom gamla almanackor för att försöka minnas. Med min skärva i ögat ser jag nu att jag mest läste män. Jag trodde jag mest läste Kerstin Ekman och Sara Lidman men det visar sig vara fel. Jag läste en jädrans massa böcker av Lasse och Kalle och Bosse och andra jag totalt har glömt bor. Titlarna säger mig ingenting och ändå tuggade jag i mig bok efter bok, ofta av samma författare. Varför? Jo dels därför att man inte kan läsa det som inte finns. Dels därför att andra sa att dessa numera bortglömda författare var så bra. Det var de uppenbarligen inte. De få kvinnliga författare som lyckades hävda sig står sig däremot än.

………………………..

Sommarnatt

Inatt stod hon där igen i sin städrock och skällde. Hon har varit död i 43 år men inte ett grått hår, däremot en stor käft – min mor.

Och ändå älskar jag henne, vill komma nära henne, trots att hon förebrår mig för att jag aldrig hälsar på. Jag skäms och inser att hon har rätt, jag känner ju inte ens igen mig i vårt eget kök. Men som jag har längtat.

Längtat efter att bli utskälld.

Därefter byter drömmen kanal och jag seglar med Maghellan. Ett kvartslångt program på Kunskapskanalen har nitat mig för den återstående natten. Fem små usla skorvar ger sig av tvärs över Atlanten för att hitta passagen förbi Sydamerika. Finns detta sund alls? Nu har vi seglat ut och in i tjugo vikar, det snöar, vi har ingen mat – vi gör myteri! Nej min själ. Mord. Räfst och rättating. Halshuggning. En befälhavare lyckas smita och ger sig iväg tillbaka till Europa.

Resten fortsätter, upptäcker Stilla havet som får sitt namn – ingen vind. Slutligen når de Filippinerna, Maghellan kaxar sig och dödas av en hövding. Sent om sider når kvarvarande enda skepp målet: Moluckerna, där man lastar de åtråvärda kryddorna. Arton man återvänder till Europa. De var 250 när de for. Efter detta ska det dröja 56 år innan någon vågar försöka göra om bedriften.

Jag överlevde också – hela natten – på mitt bekväma läger.

…………………………………………………..

 Deckarna du måste läsa innan du mördas

Kära Svenska deckarakademin!

Det är en stor ära att ha blivit upptagen i er krets. Min respekt för ert yrkeskunnande förbjöd mig att utfärda en varning vilket fick till följd att jag nu är en av er. Men ni är ju hjärnkirurger – medan jag inte ens har opererat en gris.

Kallet börjar med att jag ska skriva ihop en tjugoitopplista med kriminalromaner jag gillar. Bara det har varit svårt och först nu kan jag leverera emedan jag befunnit mig i arbete. Och med mitt arbete är det så, att när jag skriver kan jag inte läsa. I varje fall inte vad som helst. Det lästa måste ha relevans, alltså oftast reserchmaterial. Om det rör sig om romaner får dessa inte ligga nära det jag skriver. Isåfall måste de vara så dåliga att jag inte blir störd. Dåliga kriminalromaner när jag själv skriver dylika är helt rätt, ja de stärker. Men absolut inte de bra. De bra spar jag tills jag är ledig.

Fast jag är ju aldrig ledig?

Jo – nu är jag ledig. Jag har levererat första versionen av min blivande roman, som dock inte är en deckare Och det är ju sommar.

Fast då ska allt annat fixas, högarna decimeras, jag ska försöka komma ner till golvet i mitt arbetsrum.

Jag hinner således inte läsa nu heller eller läsa om.

Men jag har försökt att minnas, erinrat mig kriminalromaner som har etsat sig fast. Så här kommer nu min lista.

Svart sabbat läste jag för kanske fyrtio år sedan, den skrämde skiten ur mig. Jag befann mig ensam i stugan i malungsskogarna. Jag var normalt inte mörkrädd men då vågade jag inte gå ut utan tvingades använda pottan. Det var visserligen mil till folk. Men kanske fanns det ändå en högst levande mördare därutanför den svarta rutan?

Logik flyger all världens väg när man är rädd. Hur Svart sabbat skulle uppfattas av mig idag vete foglarne.

Ni opponerar er säkert emot exempelvis Herr Arnes penningar eller Varg Larsen. Med det som kännetecknar dessa romaner är den krypande obehagskänslan. Något är på gång. Men vad?

Rent allmänt är den perfekta kriminalromanen för mig en delikat mix av gnagande oro och euforisk lätthet. Den är som på bio när filmen är så spännande att man till sist försäkrar sig: kameramannen är ju med! Att form och innehåll blir till en ljuvlig adrenalinchock så att man inte kan somna utan läser hela natten fast man ska upp och jobba. Att boken blir viktigare än det riktiga livet.

Många sömnlösa nätter åt er denna sommar!

Tjugo i topp, utan inbördes rangordning:

• Selma Lagerlöf: Herr Arnes penningar
• Arthur Conan Doyle: En studie i rött
• Karin Fossum: Svarta sekunder
• Emilie Flygare-Carlén: Rosen på Tistelön
• Karin Alvtegen: Saknad
• Agatha Christie: Och så var de bara en
• ”            ”         : Mordet på Orientexpressen
• Kerstin Ekman: Händelser vid vatten
• Jens Lapidus: Snabba Cash
• Elisabeth George: Pappas lilla flicka
• Arnaldur Indridason: Kvinna i grönt
• Leif G W Persson: En annan tid, ett annat liv
• Sjöwall/Wahlöö: Den vedervärdige mannen från Säffle
• Dorothy L Sayers: Oskuld och arsenik
• John Dickson Carr: Svart sabbat
• Jack London: Varg-Larsen
• Umberto Eco: Rosens namn
• Robert Louis Stevenson: Dr Jekyll och mr Hyde
• Stieg Larsson: Män som hatar kvinnor
• Dennis Lehane: Patient 67

…………………………………………………………………..

 Göteborg

På spårvagnen. En man jag tycker synd om, missbrukare som inte sett en tvål på fjorton dagar.

Men så drar han upp en jättelik yxa. Han börjar prata om att nu ska alla hem till sitt och mysa medan han. Vad får han. Men om han nu tar denna yxa och höjer den så vill han veta vad vi andra säger då.

Yxan paralyserar mig, jag inser att detta är verklighet, en riktig stubbklyvare med långt skaft, det är bara att svinga den mot demonerna.

Så jag kommer inte av vid rätt hållplats, sitter bara kvar.

Sedan rusar jag dock av, bankar på hos föraren och säger att en galning med en yxa regerar över vagnen längre bak.

Spårvagnen lämnar perrongen. Jag står kvar.

Kort därefter hör jag tjutande sirener.

Sedan går jag vilse på Hisingen. Ingenting är sig likt. Nya hållplatser. Nya bostadsområden. Gamla industriområden som jag försöker gena men där finns nu staket och hinder. Att komma in på varven är däremot inga problem för de finns inte längre.

Jag klättrar uppför berg, vadar genom midjehöga buskage, miljön blir allt ödsligare, här skulle någon kunna ligga död.

Till sist ser jag kyrktorn, dels Masthuggskyrkan på andra sidan älven, dels Gamla Lundby kyrka, jag kan orientera mig.

En döing i en klippskreva i staden Göteborg. Kanske ses vi i nästa historia?

…………………………………………….

Föregångare

Man tror man har hittat sitt språk. Man tror att man är unik. Man läser respektfullt de stora och funderar inte över deras genialitet. Den bara fanns där väl? Vem har lust att dissekera Selma? Det finns ju ingen anledning.

Men när jag nu läser Rosen på Tistelön av Emelie Flygare-Carlén så flyger – förlåt ordvitsen – tanken hela tiden till Selma. Västkusten, ond bråd död, kvinna som med sin kärlek uppoffrar sig för att söka frälsa mördarens själ. Vad blir det? Yes: Herr Arnes penningar.

Och när jag ändå är i farten. Sara Lidman har varit min idol. Först sent i livet läser jag Stina Aronssons Hitom himlen. Heureka! Intet skapas ur intet. Lager på lager är inte bara en metod att mota kölden. Så skapas även erfarenheter och historia.

Man läser någon och man får en aha-upplevelse. Om man är en författare får man också nycklar, och en sorts tillåtelse. Så här kan man också göra. Det är tillåtet. Det finns det här sättet, också, att berätta.

Nya dörrar öppnas. Okända vyer blir synliga. Det är bara löjligt att tro att man har hittat sitt eget språk. Man har på sin höjd rätat in sig i ledet, fattat berättarstaven och fortsatt att staka sig fram i ett landskap som förmedlas indirekt men precist – med tecken på ett papper eller i en dator.

…………………………………………

Fel i huvudet

Det är inte hybris att jämföra sig med de stora. Det är respektfullt – gentemot läsaren. Man skriver alls icke lika bra som Selma eller Sara men man vet åtminstone var ribban ligger.

Hur vågar man då alls låta publicera sig?

Man har något fel i huvudet. Man har inte vett på bättre. Man har aldrig vuxit upp, man har fortsatt att fantisera, iscensätta lekar, låtit sig styras av den magiska ordsammansättningen Tänk om. Likt den lilla flickan klättrar man omkring i trädet så att underbyxorna syns utan att man vet om det. Man är inne i sin lek.

Man har ett liv till. Förutom det verkliga. Om livet är hårt kan man fly, in i sin egen diktning. Om livet är riktigt bra kan man någon gång tvinga sig dit, för försörjningen. Då är man i sanning rik.

Fast det är inte sant. Även när livet är bra så vore det inte bra utan dessa inre skogar, fulla av klätterträd.

…………………………………………….

Utrensning

Böcker är som människor, en del älskar man, en del är ens vänner, en del träffar man ibland och resten är de man möter i hissen, i affären, på bussen. Skillnaden är att man har alla dessa mängder individers visitkort, vi kan väl ses igen, kontakta mig, ring någon gång.

Man vet att man aldrig kommer att göra det. Man bläddrar igenom sin visitkortsbunt gång på gång, och den är ganska tung och otymplig. Man bläddrar och funderar och lägger slutligen ännu en i bananlådan.

Till sist har man fått ihop ett helt lass, en hel släpkärra full med bananlådor. Frukter – känslornas och intellektets. Men jag vill inte ha mer. Kommer inte att läsa om er. Farväl ni tillfälliga bekanta. Gratulerar till ert nya liv bland läsare som har bättre vett på att uppskatta er, som lyfter upp er där på Emmaus för en fräsch och ny kontakt!

Böcker är inte bara berättelser och känslor utan även fysiska ägodelar. När de blir för många äger man dem inte. Då är det de som äger mig. Jag orkade inte resa mig för att bagaget var för tungt. Då var det dags att lasta släpkärran. För att komma vidare, resa med lättare bagage genom livet. Få lust och krafter över att ta hand om mina vänner, vårda mina kärlekar.

Fast jag är ju inte riktigt så rationell. Handen tvekar: bananlådan? Nej. Bokhyllan? Nej, nej, jag vill inte ha den framför ögonen som en vän.

Men heller inte slänga. Längre fram på denna gåtfulla livsresa vill jag kanske åter ta kontakt? Vad vet man.

Det får bli vinden.

Sällskapet på vinden. Tåligt väntande på att åter bli lästa. Sällskapet på vinden är också en roman, av någon rysk författare. Sedan länge förflyttad för övrigt, till Emmaus. Ändå har jag nu kvar sällskapet på vinden.

Ett underjordiskt sällskap, högst uppe, närmast himlen.

…………………………………………..

 Språkvårdsnämnden

På sätt och vis är det tur att inte fler känner till denna institution, då skulle man väl aldrig komma fram. Ty den är nästan för bra för att vara sann. Mellan nio och tolv kan man dagligen ringa och få expertutlåtanden i språkliga spörsmål. De tar inte ens semester visar det sig idag när jag ohjälpligt fastnat i ordet igenvuxna, med anledning av Knud Hamsun sista bok På igenvuxna stigar. Så lyder den svenska översättningen. Men kunde den inte lika gärna heta På igenväxta stigar? Vad är det för skillnad? Den norska titeln lyder Paa igjengrodde stier. Igenvuxna låter ju vackrare men är inte igenväxta egentligen mera korrekt, innehållsmässigt närmare det norska ordet igjengrodde?

En vänlig finlandssvensk språkvårdare svarar. Vi diskuterar frågeställningen och hon lovar återkomma under eftermiddagen via mail.

Sverige är fantastiskt

………………………………

 På igenvuxna stigar

Nej, inte boken. Det är jag som har vandrat på igenvuxna stigar, på min barndoms fäbodvallar. Av fäboddrift finns dock knappt ett spår, gärdsgårdarna är borta, vallarna igenvuxna, storskogen däremot som då fanns runtomkring, är nerhuggen.

Och stigarna är borta. Jag gick vilt igenom buskar och moras, gick vill där i minnena. På Morbergets sluttningar stod blåbären orörda, jag hade velat stanna hela dagen men fick nöja mig med att ta mig en hink.

När jag kom ner till sjön igen, där jag hade dragit upp min roddbåt, satt där några småflickor och lekte. De såg mig inte, de var inne i sin lek. Jag undrar vad de leker nuförtiden. Då lekte vi att vi hade kor så klart, vi vallade och mjölkade dem och sedan tog vi oss ut på sjön i någons eka, utan flytvästar och med lindriga kunskaper i simning. Men vi överlevde, vi levde som små djur i skogen. Det fanns inte ens gasol, tanterna lagade mat i öppna spisar. En skåpbil från Bo Olles handelsbod kom en gång i veckan till båthusen. Fäbodfolket hade gjort upp en eld mot myggen, umgicks och väntade på att höra det första motorljudet långt borta. För det mesta var skällorna i skogen ett vanligare ljud. Man kunde köpa Toy av Bo Olle, och plåster. Det kändes så modernt att kunna handla Toy i skogen. Pappa hade en lättviktare, men den åkte jag inte gärna på ty bensintanken blev brännhet där jag satt, och pappa var i sina egna tankar. Det är rart att inte hela ekipaget flög i luften.

Tur det har man haft, den saken är helt klar.

………………………………

 Enkla nöjen

Jag har skurat gravstenar. Och känt mig väl tillfreds därmed. Någon hade placerat en liten ängel på min mors.

Och jag har besökt systrarna Lindow vilka var skolkamrater med mamma där i Sysslebäck. Elise är 94 och hennes alerta syster Siri ett par år yngre. Hon bjöd på kaffe och strålade av en tidlös skönhet. Systern Elise bor på Dalbygården och skrev på sin tid tre helt underbara barnböcker: När jag var liten var jag väldigt liten, När jag var liten var allt så väldigt stort, Innan allt är glömt.

Jag gav Elise av blåbären jag hade plockat. Men hon kunde inte uppskatta dem, jag mår så dåligt sa hon hela tiden.

Stundtals är ålderdomen den hårdaste av alla domar.

Nästa år ska jag ta med mig vattenpass och sand. Enkla nöjen – att räta upp gravstenar som börjat luta. Rent av uppskatta att vara på en kyrkogård, se det som ett nöje att vandra bland gravar. Liksom förbereda mig inför den sista färden – hellre senare än förr men helt naturlig.

Döden är demokratisk. Dock inte sätten man dör på.

…………………

 Börja om från början…

Sven Ingvars; Siv Dahlins favoritband, och deras filmflopp Under mitt paraply. Bägge dessa titlar täcker väl det arbete som nu ska uträttas inifrån min författarverkstad.

Alltför sällan lyder jag de råd jag själv ger när jag håller kurser: lägg bort texten, göm den i en ostlåda. När lagringen är klar, ju längre ju bättre, så ser du den med friska ögon. Du har åldrats. Texten har också åldrats och blivit sin egen. Du äger den inte längre på samma sätt. Nu ser du alla fel och är redo att rensa, skriva om, använda machete och skalpell på de rätta ställena.

I sommar har jag dock lytt detta råd och inte tittat åt romanen, jag har ansträngt mig att inte ens tänka på den. Och: voilà! Förfärligheter, pinsamheter, ujanemej hur här ser ut. Men den där lilla grejen får allt vara kvar. Men inte dessa förfärliga sjok, vad tänkte jag på? Sannolikt bara på mig själv och inte på någon läsare.

Nu är det alltså dags för version nummer två som ska vara klar i slutet av oktober.

Paraplyet då?

Jo titeln. Det hade suttit fint med titeln men den vill inte infinna sig. Det finns ett arbetsnamn men den ska heta något annat.

Om man har titeln med sig fungerar denna som ett litet lokomotiv, den försäkrar att det är en roman man skriver. Den heter ju redan något, helst något bra. Titeln fungerar som ett paraply, den skyddar mot spretighet, regn, skurar av tvivel, den skyddar texten mot sin egen upphovskvinna – respekt tack, håll inte på med mig som om jag vore en del av dig. Jag är min egen, jag har ett eget namn, jag ska snart möta min publik så ge fanken i att åbäka dig, skriva dåligt, skriva ut mig i hagelstormen.

Jag har inte hittat detta paraply än.

Vad mer?

Jo att det är tämligen poänglöst att rapportera från ett moltigande vid ett skrivbord, där redigeringsarbete och nyproduktion sker på ett imaginärt plan. Därför kommer denna blogg åter att glesa ut nu.

……………………………

 Hos förbundet

Jag var på ett möte på Författarförbundet och som vanligt kom jag alldeles för tidigt. Mötet riktade sig till oss som kommer ut på Norstedts. Dagen innan hade man haft ett möte i samma lokal med dem som kommer ut på Bonniers.

Jag satt där och filosoferade och såg mig omkring. Ute i korridoren fixades det med vatten och kaffe. Ingen hade kommit mer än jag. Uppefter de höga väggarna ringlade sig meter efter meter av den svenska litteraturen. Ögonfägnad. Sannolikt hinner ingen läsa i böckerna som de flesta verkade ha några år på nacken. Nej på förbundet har man fullt upp med att företräda författarna och söka ta tillvara våra intressen.

Men vi blir ändå oftast tillbakapressade. Av den limpa en bok utgör får författaren en tämligen tunn skiva. Utan pålägg. Att skriva ska vara ett kall. Det är inte meningen att man ska tjäna pengar. Så man får vara glad att man alls kan försörja sig. Myterna är många men sanningen är att de författare som tjänar bra är ytterst få. Svetsare tjänar bättre än mig. På sikt är de dåliga avtalen ett hot mot litteraturen, kvalitén riskerar att sjunka om begåvningarna väljer eller tvingas att syssla med annat.

Jag hörde att det började komma folk ute i entrén och Siv Wiederberg stack in sitt huvud med ett piggt leende. Jag log tillbaka. Hon försvann.

Jag såg mig åter omkring i lokalen och såg då att det låg en lapp under en av de närmaste stolarna. Sannolikt tappad under gårdagens möte med bonnierförfattarna.

Jag böjde mig ner och fiskade upp den. Det kunde ju vara något viktigt som måste återbördas till sin rätta ägare.

Sanningen var naturligtvis att jag var nyfiken. Och jag skämdes inte ens. Alla författare är nyfikna. Att vara nyfiken är nästan som en plikt. Så vad skriver då en Bonnierförfattare på en lapp? Själv har jag papper och penna i varenda väska och ficka och det händer att jag klottrar ner några ledord eller en ansats till en formulering.

Kommer jag att kunna tolka denna författares kryptografier och kanske rent av lista ut vem vederbörande är?

Så här stod det: grapefrukt, citronsyra, knäckebröd.

Och sedan ett svårläsligt ord: …toyboy?

En toyboy?

?

Vilken författare har råd med en sådan?

……………………………………….

 Det finns världsmusik

och det finns världslitteratur och dit måste man nog räkna Hamsun. Det var därför med höga förväntningar jag öppnade hans sista bok På igenvuxna stigar. Jag bespetsade mig på en stor läsupplevelse oaktat att författaren förmodligen var nazist. Men inte antisemit, troligen inte. Konsten låter sig hur som helst inte fångas i politiska termer och de två böcker jag har läst av honom sitter kvar i min själ fast det är nära fyrtio år sedan jag läste dem, Markens gröda och Svält.

Jag tänkte att den goda konsten alltid är radikal. Konsten är större än sina upphovsmän, ibland vet dessa inte ens vad de har åstadkommit. Konsten står i livets tjänst. Jag gladde mig åt att få bekräftat att inte ens en landsförrädare kan göra ett dåligt jobb ifall han är en seriös författare.

Men det kan han.

Jag hade läst positiva utlåtanden om denna hans sista bok, detta kraftprov av en nära nittioårig författare som har det mesta bakom sig! Ja vad allt måste det inte finnas att ösa ur, särskilt som han hade stått i ockupationens skummande spikfors och låtsats att det på något sätt var normalt, till och med bra.

Skriva kunde han, texten är driven. Första halvan av boken påminner en aning i stilen om Ivar Lo Johanssons (som nu vänder sig i sin grav där han redan har roterat en del).

Fast jag väntar ju på poängen så klart, en förklaring.

Men Hamsun lagar galoscher där han sitter på ett ålderdomshem och sedan på psykiatriska kliniken och sedan på ålderdomshemmet igen. Han hör inte, han är nästan döv. Han tänker och minns. Men tydligen tänker han inte alls på nazismen och tydligen minns han inte sin roll under ockupationen.

Istället får man sig till livs en välskriven historia från Amerika där han jobbade på fälten och sedan i en affär medan han ständigt längtade hem.

Norge – det är nyckelordet i denna 162-sidiga bok. Han gjorde det för Norges skull kommer det. Men endast på ett par rader. Han trodde att Norge skulle upphöjas till smycket i Hitlers storgermanska rike. Han påstår att han som offentlig person blev en sorts gisslan. Tyskarna blev alltmer missnöjda, de tyckte att han levererade för dåligt. Han pjåskade och bad om nåd för folk som var dömda till döden.

Det är säkert sant. Men det är också sant det han själv påpekar, att han ständigt skrev och blev publicerad. Och det han skrev var att man inte skulle bjuda motstånd, sabotera fångtransporterna till Tyskland, kasta ut förtryckarna. Istället skrev han att folk skulle foga sig och lyda och inte ställa till bråk. Då skulle den där upphöjelsen komma.

Detta är hans eget påstående. Bara några rader. Ingen förklaring. Istället mycket om dövheten, om promenader i snö, om den tilltagande skumögdheten, om fåglar, om strumpstoppning och om korta möten med okända personer.

Jag inser ju att det vore orimligt men jag trodde att han hade någon sorts förklaring.

Förklaringen levereras möjligen på sidan 100: ”Jag skriver om någonting liknande [som en österrikisk fånge som skrev om sin tama mus ] – av fruktan för vad som kunde hända mig om jag skrev om någonting annat.”

Av detta må man lära att en författare inte får vara feg. Inte bör skriva om tama möss när det finns viktigare saker att berätta.

Eftersmaken av läsningen av denna bok – som kunde ha blivit stor om bara författaren hade följt sitt genius – är sorg.

Där går han, nittioårig, och väntar på domen. Och på döden. Och har en farkost – konsten.

Men förmår inte flyga med den.

………………………………………………………

Om att skriva, än en gång

Skrivardrömmar tar jag på stort allvar och, i den mån jag kan, försöker jag hjälpa till genom att ge tips. Den vanligaste vanföreställningen är att man måste vara så himla inspirerad.

Om det vore så skulle det inte komma ut många böcker.

Blir man inspirerad är man till att gratulera, det är bonus.

Men man ska inte hysa dylika förväntningar. Utan vänja sig vid att det handlar om arbete och att det normala är att skriva om, skriva om, stryka, ändra, ge upp, komma igen. Om och om igen.

Och att sitta kvar fast man undrar varför.

En del svarar då att det orkar de inte. Vilket för vilken gång i ordningen bekräftar min tes att rågången mellan publicerad och icke publicerad inte nödvändigtvis går mellan vilka som är begåvade eller inte.

Det handlar om envishet och uthållighet. Jag tror ingenting annat.

Andra tror att rågången går mellan de som har något att berätta och de som bara vill.

Men alla har ju något att berätta! Människan består av berättelser. Konsten är att berätta så pass bra att någon orkar läsa och så att ett förlag tror sig kunna tjäna pengar på det.

…………………………………………….

 Skillnaden mellan att svamla och att skapa

Det finns berättelser vi behöver. Vilka söker sin form.

Skönlitteratur ska beröra precis som musik  och appellera till känslan och till intellektet på en och samma gång. Varje mening ska var en händelse, som någon så vist uttryckt saken. Inte för att jag själv kan leva upp till detta. Men jag vill hela tiden känna denna stränga åtskillnad mellan att bara bubbla på – som nu – och att försöka skapa litteratur.

…………………………………………………

Iakttagen

Äntligen uppehåll. Lingonen ruskar på sig, torkar snabbt och låter sig villigt plockas. Det är mil till folk. Bären rasslar ner i hinken.

Plötsligt känner jag mig iakttagen?

Kan det vara en älg? Här finns färsk älgspillning. Men älgar är så triviala, de har liksom ingen personlighet. Jag skulle inte bli rädd för en älg ens om han vore arg, det är ju bara att klättra upp i ett träd eller något och inte tror jag att de sänder som en psykisk energi heller även om de står och tittar.

Jag kommer fram till mera spillning. Har denna älg problem med magen, detta är inte de karaktäristiska bollarna utan mera som… björnskit?

Tomas Johansson i Malung har nyss skjutit en björn helt lagligt, det är gott om dem just här. Och björnar klättrar i träd. De är sluga, snabba, de ser dig alltid först.

Men Aino, för det första är det väl en chans på tiotusen att du alls skulle få ögonkontakt med en björn härute, de går ju bara undan? För det andra är det en chans på miljonen att du skulle ha råkat hamna mellan en hona och hennes ungar vilket torde vara det enda som föranleder en björn att gå till anfall såvida människan inte medför en enerverande skällande jakthund?

Jag sjunger en stump. Så här låter jag. Jag är en människa.

Sedan fortsätter jag att plocka lingon, jag är redan inne på andra hinken.

Då möter jag blicken.

Han är stor, vacker, orörlig men på sin vakt. Han ligger på en sten där solen kommer åt honom och jag backar för säkerhets skull. Zigzagmönstret står vacker mot den gröna mossan. Det var nära att jag tog stöd mot stenen medan jag plockade.

Ska se mig för.

Går åt ett annat håll. Tar inte stöd mot stubbar och stenar mera.

Då möter jag nästa, nere i gräset. Den är inte fullt lika stor men på språng, förmodligen på väg till en solig plats den också. Regnet har säkert gjort tillvaron nere i hålorna oangenämt, det gäller att samla energi och kraft inför den långa vinterdvalan.

Två hinkar lingon, tjugo liter, tar för mig två och en halv timme att plocka. Att rensa dem tar lika lång tid. Jag tycker inte att lingonpriset på Hötorget i Stockholm är hutlöst alls. Men jag tycker att plockarna ska ha mer betalt så att folk ger sig ut i skogen som i min ungdom och plockar på förtjänst. Tonvis med bär förblir oplockade. Det är skandal i en tid när ungdomsarbetslösheten är rekordhög och folkhälsan dessutom skulle förbättras om fler gick till skogs så att kroppen finge en skön och lågintensiv träning medan själen renades och finge ny energi.

Spännande är det också. Man vet aldrig vem man träffar på.

……………………………………………………………….

 Utblåst

Tre bryggor har blåst iland på min strand. Jag vill ha en brygga men inte på det här sättet. De är dessutom dåliga och en ligger upp och ner och jag orkar inte vända den. Stormen gör det till ett vågspel att gå på dass, det svajar och hotar att blåsa omkull trots barlasten jag inuti.

Blåsten fortgår hela dagen. Jag hittar tvålen långt borta med proppen borta och flaskan full av sjövatten. Mattan är även den full av vatten, sjön går vit av gäss.

I solnedgången mojnar det äntligen. Detta är ju en skogssjö och inte något hav. Jag vadar ut så långt det går i stövlarna för att famna vattnet och det vackra bortflyende ljuset bakom svarta berg. Jag står med vatten runt om mig. Vågorna kluckar nu fredligt kring mina vader, blåsten är glömd, den var väl inte så farlig?

Likt en del män säger jag inte när jag dör utan om jag dör. Frivilligt tänker jag inte lämna och det troliga är väl att någon får slå ihjäl mig. Men denna vackra stund i vattnet lever jag mig ändå in i dem som inte nöjde sig med att vada ut en bit. Utan som fortsatte, med fickorna fulla av stenar – Virginia Wolf.

Varför? Hur kunde en så intelligent kvinna vara så rent ut sagt dum? Döden har man ju alldeles gratis, varför då vara tragisk och bränna en massa negativ energi?

Men ändå – när jag står där i det försvinnande dagsljuset som snart endast finns kvar som siden i vattnet. Så blir jag hon – total inkarnation. Och jag är inte alls rädd utan målmedveten och det kalla vattnet mot min hud är bara ett kvitto på att detta är rätt och när nästa steg bär ut i tomma intet och kroppens hela paniksystem går igång.

Så jublar själen och vet. Att det snart är över. Att inga känslor mer ska finnas, allt som gjorde så ont.

Jag vaknar. Och tycker fortfarande att hon var dum i huvudet. Hon hade till och med en man som älskade henne.

Under resten av kvällen hinner jag skriva ett kapitel. Det hade Virginia Wolf också hunnit göra om hon inte hade vadat ut med de där stenarna.

……………………….

 Osynliga människor

Jag vandrar omkring i ett hav av osynliga människor och de är alla kvinnor och de är alla skilda och de har alla uppvuxna barn. De har arbetat, dubbelarbetat, i hela sitt vuxna liv och flera av dem tar idag ett stort ansvar för barnbarnen, hämtar på dagis, lagar mat, nattar och ser till att de små har det bra. Jag ser dessa kvinnor hela tiden nu och jag pratar med dem, arméer av kvinnor som ingen ser. De har arbetat och betalat skatt samt sett till att barnen har varit försedda med egna rum och kläder och rätt utrustning när det har varit friluftsdagar. Den egna luften har varit liten. Dessa kvinnor har varit djupt koncentrerade på sin uppgift.

Och nu är de gamla. Och nu blir de pensionärer, ska äntligen kunna börja tänka på sig själva. Men de mumlar ett och detsamma: de måste sälja, byta ner, inte resa bara sitta still i båten och hoppas att det inte blir värre.

Tack grottekvarn. De är osynliga men väldigt många. De får vare sig medalj, rejäl pension eller ens ett tack. De är osynliga. En känd krönikör som hyllade sin far beskrev en ahaupplevelse när han insåg att det var mamman som alltid stod bakom kameran när de lyckliga stunderna förevigades. Pappans sällsynta medverkan innebar fest. Mamman bara var där. Hela tiden.

………………………………………….

 Myntets baksida

 Oroliga nätter, vaknar och kluddar ner något på en lapp. På morgonen läser jag och inser att det är dåligt. Jag brottas med min text och det sker dygnet runt. En glimt inifrån författarlivet, denna bloggs tema. För närvarande dess baksida.

………………………………………………………..

Klar! Igen

Igår kväll sände jag iväg min roman till förlaget. Slutspurten var som den brukar vara, som att företa någon sorts expedition till yttre Sibirien. Jag bunkrar upp så att jag inte ska behöva gå ut och jag vistas vid datorn dygnet runt vilket är en fet lögn. Jag äter och sover som vanligt. Men pratar inte i telefon, läser inte, tänker inte på annat än denna text. Med påföljd att jag förflyttas in i den och drömmer om den och vaknar med meningar hängande i luften, skrev jag så eller är det något jag ska rätta? Klottrar på mitt block, somnar om, figurerna blir så verkliga att jag tycker mig kunna ta på dem samtidigt som jag styr deras öde.

Det är som ett rus. Som att flyga till Mars och kanske aldrig komma tillbaka. En stark mental fysik håller mig uppenbarligen tuppfjätet från rena galenskapen.

Fast det där brukar ju bara omgivningen kunna bedöma.

Och nu ska jag ta en lång promenad. Landa. Känna separationsångesten och sorgen.

Ensamhetens knyter näven rakt under näsan på mig

när texten inte längre dansar cancan med min själ.

………………………………………………………

 Totalt förstörd

Äntligen är jag framme vid det jag så länge längtat efter – att få läsa för nöjes skull! Att bara glupa i mig roman efter roman utan tanke på reserchmaterialet som ligger och väntar såväl söcken som helg. Att äntligen få ta igen mig med en god bok.

Så vad händer? Ja nöje är ju det sista detta handlar om. Jag kommer inte in i handlingen, jag bryr mig inte om karaktärerna. Svårt yrkesskadad börjar jag istället rätta, det fattas ett hjälpverb här, inte uttryckte man sig så där på den tiden, titta här kommer ju en präktig filmschablon, den här meningen borde ha delats upp i två och så vidare.

Jag är totalförstörd, jag kan inte njuta av en roman som har fått finfina recensioner och vars författare jag såg på en scen på Bokmässan. Den boken vill jag läsa så fort jag är färdig med min egen, tänkte jag då. Men när jag fick det glada sms:et från biblioteket att boken fanns för avhämtning och jag äntligen fick öppna konfektasken.

Så innehåller den bara arbete!

Det är inte kul. Jag vill inte detta. Det är ju den där författarens text och jag har inget ansvar för den. Dessutom ett välrenommerat förlag med duktiga redaktörer.

Totalt förtappad.

Ska jag någonsin mer få uppleva den där ljuva känslan, uppkrupen i soffhörnet med en ny och spännande värld mellan pärmar? Å – vad ska jag nu få vara med om?

Eller finns det inga fler svavelstickor kvar att tända?

……………………………………….

Multitasking

Hör slutet av Vetenskapens värld. Multitasking, att det envetna twittrandet, mailandet, smsandet, chattande och skypandet skulle ta död på kreativitet och naturvetenskapliga landvinningar. Einstein hade aldrig kommit fram till relativitetsteorin om han hela tiden hade tvingats svara på sms.

Håller inte med. En natt drömde jag att man i framtiden såg fem långfilmer samtidigt. Alltså inte jag, jag är en dinosaur. Men framtidens människor med framtidens skolade hjärnor klarade med lätthet av detta, och njöt av det.

Se på våra egna barn, deras mediala simultankapacitet är minst sagt imponerande. Och se på långfilmerna från sjuttitalet! Man dör av långsamheten.

Vid förra sekelskiftet trodde man att folk skulle bli förstörda av den hisnande hastigheten av trettio kilometer i timmen som tågen tuffade fram i. Jäktet och brådskan invaderade människans tillvaro och detta var av ondo. Har alltid varit av ondo.

Byte av tidsuppfattning gör ont.

Hundarna skäller och karavanen drar vidare. Folk blir inte dummare av Internet, tvärtom. Mycket skit, jag vet. Men de som är intresserade av något mera får nu tillgång till detta. Barriärerna är rivna, vem som helst kan ta reda på vad som helst. Några klick och man bläddrar i en bok från artonhundratalet. Ett klick till och istället för ett vykort kommer där en text från Indien, med personliga bilder till.

Jag sörjer inte vykorten heller.

……………………..

Anpassad

Jag ser en katt från mitt fönster. En stor, fin och randig katt.

Det står en rad smutsiga bilar på gatan.

Katten stannar vid en av dem.

Den stryker sig mot bilen.

Sedan stångar den morrhåren mot kofångaren och gnider hela pälssidan mot däcken.

Går sedan upp på bakbenen för att kunna pussa registreringsskylten, gnider åter morrhåren mot gummeringen.

Håller på så. Väldigt länge.

Kela med en bil? Det är verkligen helt förryckt.

På tal om att anpassa sig till det moderna samhället.

……………………………………..

Liten författarlektion

Starten, den som är så viktig, brukar många sitta och gruva sig för, det blir stopp redan från början, innan man ens har kommit igång.

Ett trick är att göra som bildkonstnärer vilka stundtals kan paralyseras inför den vita duken. De kluddar dit något, vad som helst och vänder därefter pannån ett halvt varv.

Likadant kan du göra när du skriver. Ös på. Efteråt kommer du att märka att du kan stryka det mesta. Det var inte där berättelsen skulle börja. Men du var tvungen att börja skriva där för att kunna närma dig själva kärnan.

För att eventuellt senare kunna utforma anslaget, starten.

Det där gäller alla sorters texter. Det är ingen idé att stå och trampa och vänta på grön gubbe. Det händer bara ibland att det lyser grönt, att texten öppnar sig direkt. Men man blir inte överkörd om man ändå rör sig framåt.

Det är inte farligt att ha fäst onödiga eller värdelösa meningar på papperet. Låt det vara. Återvänd sedan och stryk, när du känner fast mark under fötterna.

……………………………………………………………….

 Där ligger ribban

Det är tråkigt att skriva. Det är tråkigt att berätta om det man redan vet.

Och det ska vara tråkigt. Det ska straffa sig – att redogöra. Att påstå. Att harva. Att mumla för sig själv så att ingen annan begriper. Detta är okej om man bara skriver för byrålådan. Men tänk då om man hinner dö innan man hunnit bränna eländet! Bäst att skriva begripligt. Och inte harva. Utan försöka fängsla. Även om det bara gäller en själv till att börja med.

Någon spikade upp den stränga regeln: Varje mening skall vara en händelse!

Gud i himlen, det klarar man ju aldrig! Hur ska det gå till? Man måste väl förflytta sig? Man måste väl tala om vad folk gör, vad dom säger, hur dom ser ut? Saker måste väl få hända? Ska man inte berätta det då? Det måste väl få finnas så kallade transportsträckor, om inte annat när folk transporterar sig?

Bara om de inte syns!

Va? Bara om de inte syns?

Ja. För det är ju i en konstart man opererar. Man skriver inte journalistik och inte fackprosa. Man skriver skönlitteratur. Man vill beröra.

Varje mening ska vara en händelse.

Inte för att det går. Få klarar detta. Men för att veta var ribban ligger.

…………………………………………

 Ställtid

Bodil Jönsson myntade ordet Ställtid.

Smälttid, eftertänktid, väntetid, tråktid; timglasprompten i den inre datorn.

Man tror att ingenting händer. Men något händer ändå. Inte rusa på. Lugna ner sig. Det kommer, låt dig inte gripas av panik.

Ibland tänker jag på Pianisten, den fantastiska romanen som blev en lika fantastisk film. Författaren var verkligen pianist och alls icke författare. Detta var så vitt jag vet hans enda verk. Ett mästerverk. Men det hade kostat. Ändå, att han också ägde förmågan att förmedla det han hade varit med om. Han visade sig äga en enastående berättarbegåvning och han använde den bara vid ett enda tillfälle, långt efter de faktiska händelserna. Detta måste ut. Sedan återgick han till musiken.

Så vad vet man egentligen om berättandets väsen. Speglingar förvisso men också hårda realiteter, verkligt liv. En vilja att berätta om detta. Förmågan att hitta den adekvata formen för just den berättelsen. En navelsträng till det riktiga livet och något helt eget.

Det finns inga regler. Försöken att hitta dessa strandar alltid vid skapandets frihet. Man gör väl som man vill. Tycker man att det är snyggt med byggnadsställningar så använder man dem som en effekt i sin berättelse. Man kan och får och ska blanda: genrer, berättarperspektiv, form och innehåll, allt. Så länge det bäst för fram det man vill förmedla. Ingenting är fel utom möjligen att inte försöka.

……………………………………..

 Berättelsens silhuett

För tjugo år sedan gick jag en kurs i att skriva för teater, anordnad av Dramatiska Institutet. Där nämndes helt kort något som kallades kvinnlig dramaturgi. Vanlig, normal – och tydligen manlig – dramaturgi följde valfiskens silhuett, en båge med anslag, upptrappning, klimax och konfliktförlösning. Den där kvinnliga dramaturgi däremot var en cirkulär grej, omtagningar i ringar.

Det lät tråkigt och berördes också bara helt kort.

Nu tror jag mig förstå att dessa två modeller kompletterar varandra. Textens tema tas ju om, stegras, berättas ur olika vinklar. Samtidigt rör sig berättelsen framåt och när vi har kommit ut till lökens yttersta skal, den omslutande ringen, valfiskens huvud, då når berättelsen sin klimax och förlösning. Det var det här vi var på väg emot, detta var essensen, så oväntad men så logisk. Katharsis. Därefter avtoning och slut.

Dessa två modeller kan förutom på scenkonst även appliceras på musik, lyrik, fackprosa, skönlitteratur, dans, måltider, film och kanske även bildkonst.

………………………………………………..

 Grönland

Den centrala byn i Malung heter Grönland.

Tyvärr börjar Malung alltmer påminna om landet Grönland, en kultur som en gång fungerade men som har krossats. Vilket har försatt befolkningen i en kollektiv depression med drogmissbruk och självmord som följd. Manliga självmord framförallt och definitiva, skjutvapen, dynamitpatroner, rep, frontalkrock mot bergvägg, inga överlever.

När jag var barn var Malung en industriort med så mycket jobb att arbetskraft importerades från grannländerna. Det fanns inte bostäder åt alla. Baracker uppfördes i hast åt finländare och norskor. I skogarna högg danska skogsarbetare timmer. Det var liv och rörelse men inte stressigt som nu utan på många sätt en idyll fastän hjulen gick för fullt. Stolthet och framåtanda.

På sextiotalet svängde allt ganska snabbt. Fabrik efter fabrik fick slå igen. Det sista garveriet gick i konkurs så sent som 2002. Jofa är nu i riskzonen. Den spillra som finns kvar av industrier över huvud taget är i riskzonen.

Vad vet någon enda om framtiden för Malung? Sälen med sin jättelika turistindustri har inte trängt in i folkmedvetandet i Malung. Sälen är väl bara en fäbod? Det är väl Malung som är själva centrum? Så tänker alla därhemma. Malungskarlarna har väl alltid varit respekterade? Duktiga karlar, ja så har det varit. Det finns inga mallar för något annat, inga redskap att hantera att man har förvandlats till någon man inte kan acceptera. En riktig karl visar inte sårbarhet, rädsla och vekhet.

Manliga, våldsamma självmord. Vartenda år. Förtvivlan, tårar. Inga svar, bara döda karlar, ibland till och med fäder. De orkar inte leva. De förklarar inte och de ber inte om hjälp. De ger sig bara iväg.

Lämnar de levande efter sig, med sina obesvarade frågor. Jag har sett det här så många år å rad nu att jag anser det vara strukturellt förutom att det är orättfärdigt och fel även om var och en för sig förvisso har tunga privata skäl.

Men ändå väldigt fel.

Och något med folksjälen.

Jag kände flera av er och just nu är jag så upprörd att jag skulle kunna slå er om ni till äventyrs överlevde. När ni hellre skjuter er en kula för pannan, stoppar ett avgasrör med en slang in i bilen där ni sitter hellre än att visa så kallad svaghet, lägga korten på bordet och säga precis som det är.

Att jag orkar inte. Snälla, snälla trösta mig och hjälp mig.

……………………………………..

 Ljudrummet

På tåget till Stockholm igår hade jag med mig en text av mig själv. Jag var stressad, den måste pronto redigeras.

Men ack. Det är mitt på dagen, gymnasiet har släppt ut elever. Dessa ordar vitt och brett i bastoner och falsett i sina mobiltelefoner.

Det är fett ointressant men tränger sig på, det går inte att tänka bort. Inte alls fast jag försöker och fast de har det så fett kul och flabbar så att snusprillorna ramlar ner.

Då kommer jag på.

Att ljudrummet även är mitt. Det är allas. Isåfall.

Jag läser inte så högt men tillräckligt högt för att jag åter ska kunna koncentrera mig på texten.

Det går hur bra som helst! Det blir verkligen verkstad. Jag är helt inne i texten och glömmer var jag är, ända tills en högtalare ett tu tre förkunnar Stockholms central.

Det är helt tyst.

Jag inser att det bara har varit jag som har pratat.

I en mobil vore det okej.

Men högläsning? Har en del ens varit med om det?

Jag förmår inte tolka den dånande tystnaden. Är den rädsla?

Eller bara förundran över detta ufo?

…………………………………………………….

 Uppsaliensisk julräddning

införd i Uppsala Nya Tidning

Jag är ett historiskt fossil uppvuxen i femtiotalets Malung innan det ännu fanns elektrisk belysning till julgranen, innan lutfisken ännu kunde köpas lutad och klar men när detta födoämne å andra sidan var verkligt billig mat och miljömässigt oantastlig fast den var gjord av långa.

När jag var liten fanns det ingen Kalle Ankas jul på tv eftersom det inte fanns någon tv. I varje fall inte i Malung. Julskyltning fanns det däremot och den var en stor sak, något man som barn pratade om i veckor i förväg. Minsta affärs skyltfönster var från insidan förpackat i gråpapper så att ingenting syntes. Dessa jättelika gratispresenter var ogenomträngliga hur man än tryckte näsan mot glaset för att försöka få en skymt. Inte minsta springa avslöjade de härligheter man skulle få se. Detta var som sagt före tv:n.

På Skyltsöndagens kväll revs den hemlighetsfulla förpackningen bort. Plötsligt skimrade och lyste Malungs alla skyltfönster likt magiska tittskåp.

I mörkret gick familjer och enskilda från affär till affär och bara tittade, beundrade och diskuterade, i timmar.

Ty ingenting var öppet.

Man frös sig fördärvad och det fanns ingenstans att gå in.

Det gjorde ingenting, det var folkfest i den centrala byn Grönland i Malung. Snön knarrade, man gjorde åkarbrasor, man hoppade jämfota på stället och man pratade och skrattade, det var svart av folk. Niss Gösta var den enda som sålde något nämligen ljuvligt doftande korv från en låda han bar på magen.

Vart jag mig i världen vänt har jag aldrig någonsin ätit något liknande i korvväg.

Framför Ellos skyltfönster stod en jättelik hop med människor och längst fram trängdes barnen. Om man var för liten kunde man bli upplyft på någons axlar. Ty innanför detta skyltfönster dvaldes de härligaste ting, leksaker av olika sorter, dockor med riktigt hår och ett pyttelitet tåg som tuffade och gick runt runt i ett fantastiskt landskap med små stugor och träd och en tunnel!

När folksamlingen hade blivit enorm kom plötsligt en tomte fram i skyltfönstret. Jag såg nog att han inte var äkta, det var något med ögonen, lite skrämmande faktiskt. Men glaset var ju emellan. Han vinkade åt oss alla, som ett sorts löfte att återkomma när det blev julafton.

Barndomens underbara jular punkterades när jag var sju. Skilsmässan mellan mina föräldrar var ett faktum. Mamma var så arg på pappa att han inte fick stanna när han kom för att lämna julklappar till oss barn. Jag var ledsen men kunde inte formulera mig. Jag förstod mamma, att hon var upprörd. Jag förstod pappa också, att han ingenting ville visa. Och jag förstod också mig själv, att jag ville ha bägge föräldrarna, att det skulle råda fred, att det skulle vara underbart och härligt på julafton så som det hade varit förut. De storas konflikt begrep jag mig inte på.

Däremot begrep jag mig utmärkt på knäck. Och vår jultomte begrep jag mig också på, att han var äkta. Ingen kunde påstå att just vår jultomte var utklädd, han var på riktigt och när han kom pulsande i snön med sin lykta därute var jag nära att krevera av upphetsning. Jag glömde sorgen och levererade tindret, det som förväntades, det gick alldeles av sig själv.

Mamma hade tänt de levande ljusen i granen och i den öppna spisen brann en brasa. Det var bara hon, min bror och jag. Då bankade det på ytterdörren! Jag flög upp i soffhörnet och kunde nästan inte andas.

Jag ville men ville inte ändå.

Det var hemskt och det var härligt.

Plötsligt stod han där i dörren till vardagsrummet. Belysningen utgjordes endast av levande eldslågor. Han ställde bullrande den magiska frågan och jag nästan grät fram ett litet pipande Ja.

I ljuset från elden läste sedan den gamle tomten i sin vargskinnspäls med möda texten på ett paket.

Det var till mig!

Jag hade fått beröm för att jag kunde niga så fint. Nu koncentrerade jag mig verkligen på att göra ett gott intryck och neg ända ner till golvet. Jag vågade inte se honom i ögonen, han som var så skrämmande snäll, när jag tog emot mitt paket.

Efteråt, när han hade gått fick jag öppna det. Och här, mitt herrskap, kommer själva payoffen, själva knorren på denna text, om man nu får vara så oförsynt att helt plötsligt tända i taket.

Nu kommer anknytningen till Uppsala!

Ty julklappen var en bok. En av mina allra första. Jag har kvar den än, den blev mig oerhört kär, den räddade den där julaftonen och blev med tiden alldeles sönderläst. Så glad jag blev!

Boken var Pelle Svanslös!

En riktigt God jul alla ni i Uppsala med omnejd!

……………………………………….

Slutet

Hur vet man om och när en berättelse är färdig? Vad är ett tillfredsställande slut?

Man tror att allting är klart, utrett – färdigberättat. Men så kommer då alla dessa följdfrågor. Berättelsen vill inte lämna, vill inte göra slut, vill fortsätta leva.

Författaren knuffar undan dessa pockande händer. Det räcker nu. Allting är väl klart? Det gäller att gå vidare i livet, finna något annat. Inte kan man väl gå tillbaka? Inte kan man väl fortsätta att brodera på en berättelse som redan har alla beståndsdelar en historia ska ha? Vad är poängen med att ytterligare späda på denna berättelse?

Ja just späda på, späda ut. Om berättelsen får fortsätta att bestämma över författaren blir den till sist så utspädd att ingen vill ha den.

Alltså: författaren måste vara känslig. Och samtidigt brutalt okänslig. När berättelsen kommer med sina överlevnadsbefallningar måste det där svärdet fram, det som helt enkelt hugger av den svans som alltmer börjar likna en hydras.

Vad är nu en hydra? Jo en varelse med ständigt nya huvuden, allt fulare blir den och det sagodjur du en gång tecknade hotar nu att helt ta över, ta över dig själv. Så att du inte ser klart och kan komma dig vidare.

Problemet är att hydrans anletsdrag ständigt ändras. Mestadels är de intagande, författaren vill stanna kvar, vill vila i dess trygghet, man vet vad man har.

Om det som ska komma vet man ingenting. Den här berättelsen kan man ju, man vill fortsätta att pyssla om den, inte släppa den ifrån sig, man vill stanna kvar i stugvärmen istället för att ge sig ut i kalla rymden för att åter skapa liv ur ingenting.

………………………………………………

 Fri uppstigning

Om en ubåt, eller ett fartyg, har sjunkit kan däri finnas luftfickor där människor kan befinna sig och fortfarande leva på kanske hundra meters djup. Valet står mellan att dö kvävningsdöden när syret tar slut eller drunkningsdöden om man lämnar detta utrymme ifall det alls går ty trycket utanför håller effektivt varje lucka stenhårt stängd. Men om vatten börjar sippra in så omfördelas trycket, en möjlig öppning finns och om paniken inte slagit undan allt eller om man inte är skadad eller avsvimmad så finns det en rent teoretisk chans, mycket liten, att medelst fri uppstigning ta sig upp till ytan. Detta har såvitt jag vet aldrig skett, inte på detta fria vis. Dock har det utförts i uppstigningsdräkt från sjunken ubåt. Dräkten gör att färden går snabbt, som en kork flyter den förliste upp men dör ändå av det snabbt sjunkande trycket mot sin kropp. Slits sönder, exploderar av förgasande kroppsvätskor.

Såvida han inte förstått att först ta ett djupt andetag och sedan under hela resan blåsa ut allt vad han förmår så att lungorna inte hinner sprängas.

Under kan ske. Det skedde i min dröm inatt. Nygift var han, allt var lycka tills han gav sig ut till havs. Som tre av tvåhundra sjunkna sjöman lyckas han med sinnesnärvaro, god fysik och tur ta sig upp till ytan där han slår huvudet i det skepp som ska bli hans räddning, han befinner sig under dess buk.

Under tiden har hans fru försökt föda fram deras första barn men det har gått galet. Det är krig och det nödvändiga kejsarsnittet har inte kunnat utföras. Ofattbara plågor i flera dygn. Barnet dog av syrebrist. Modern överlevde men är därefter en spillra av den glada unga människa hon var.

Liksom hennes man som trots den mirakulösa räddningen inte mer kan känna glädje. Kamraterna är döda, minnena är hemska.

De två makarna återförenas i slutet av denna dröm.

Nu har de bara varandra. Öppet slut, kan de hitta tillbaka till glädjen?

Drömmar är ofta banala och arketypiska, för att bringa ordning i det mentala systemet. Galenskap mot kaos, fantasier emot livets oförutsägbart öppna eller  absurdistiska slut.

………………………………………………………………………………………………………………………

 När pappersboken är färdigläst

Framtiden är på ett sätt här. Det har redan skett med musiken, jag säger bara Spotify. Strax gäller det litteraturen.

Aldrig har så många läst så mycket som nu. Ska författarna i framtiden kunna hävda sig måste också dessa finnas på nätet. Konkurrensen med välskrivna privatbloggar kommer att bli hård och jag välkomnar denna i och för sig ofrivilliga kraftmätning precis som jag gör vågen när det går bra för en författarkollega – yes! Ty målsättningen är ju hela tiden att texterna ska bli bättre, uttrycket vassare, mer berörande, djupare, mer spännande, mer litterärt lödiga.

Naturligtvis ska man inte lägga tillrätta sina texter för att dessa ska sälja mer.

Men man ska heller inte krångla till det, det ingår faktiskt i yrkeskunskapen att kunna granska sina skapelser och rensa dessa från introverta och rent privata krusiduller och formuleringar. Bara för att det ser krångligt ut behöver det inte vara lärt, ja ni vet vad jag menar, det dunkelt tänkta…

Pappersboken har kanske tio år kvar. Den nya generationen kommer att läsa på något annat material.

Och värdefulla texter kommer alltid att hitta sin publik.

………………………………………………

 Denna återkommande enerverande aktivitet

Hela kvällen har jag letat men brillorna är definitivt försvunna. Jag gör som jag brukar, vevar filmen baklänges: sedan gjorde jag det och sedan gjorde jag det. Varefter jag rusar runt som en apporterande hund, här var det väl? Jamen men här då? Här, jag är säker?

Varit med om det förr?

Till sist börjar jag dra ut lådor och öppna skåp ifall seniliteten riktigt har slagit till.

Jag letar i omgångar precis hela kvällen, vaddå På spåret, mina viktigaste attiraljer är ju borta, progressiva och dyra och visst kan jag läsa och köra bil ändå men det är jobbigt ändå.

Jag gråter mig till sömns, åtminstone nästan. Som ni märker är det ingen proportionalitet på lidandet här i världen.

Fortsatt sorgsen vaknar jag och stiger upp och det första jag ser är glasögonen som ligger mitt på skrivbordet, fullt synliga.

…………………….

 Näradårenkänsla

En del klättrar i berg, en del hoppar bungyjump, någon seglar i full storm och det finns sådana som åker störtlopp i lössnö med risk att få en hel lavin över sig – allt för att glömma sin verklighet för nuet, att till hundra procent befinna sig i det, att överleva.

Jag löser sudoku.

Om det kom ut hur dålig jag är skulle jag omedelbart uteslutas ur författarförbundet med flera prestigefyllda sammanhang. Det går knappast an att ha medlemmar som knappt kan räkna till nio. När jag har lyckats lösa en rad vaknar jag som efter en djupdykning i Filippinergraven, var är jag, lever jag, är det sant? Sedan på det igen, nu Medel. Ja skakar, jag skälver, jag överlever inte denna kväll, är det något på tv, skit i det, ringer någon, svara inte, går brandlarmet, men för jösse namn slå av det!

Jag löser sudoku.

………………….

Efterkrigstiden

Jag växte upp med säckvävshanddukar och de vuxnas färska minnen efter ransoneringarna samt en hård knut av vetskap om hur judarna hade torterats och mördats i miljontals. Statliga upplysningskampanjer behövdes inte, alla visste. Jag vill tro att vi pratade mycket om det i skolan. Eller var det min pappas högljudda monologer som trängde in? Det var alldeles självklart att en invasion också i Sverige hade varit ytterst nära. Vår närmsta granne vid den tiden hade fört befäl vid Fulufjäll. Försvarsviljan, skräcken, beslutsamheten, om tysken hade kommit över gränsen från Norge skulle det ha skett just där. Vår granne ledde mineringarna av vägar och broar, tysken måste stoppas till varje pris, annars skulle vi vara förlorade.

Som åttaåring fick jag vara med på en fantastisk resa till Danmark och en dag besökte vi den nordtyska staden Flensburg för att träffa Burkhardt som hade varit ett så kallat tyskbarn i Malung.

Hans föräldrar drev en liten bar där i Flensburg, ingen mat, enbart öl. De var stressade och ville inte prata. Burkhardt däremot blev överraskad och glad över besöket, han hjälpte till bakom disken men fick lite ledigt för att vara med oss. Hans tillvaro i denna smutsiga och fattiga stad var helt annorlunda jämfört med idyllen i Dalarna, lekplatser var de trånga gränderna, föräldrarna hade fullt upp att få mat till bordet.

Under de där timmarna i Tyskland lärde jag mig med barnets läskpapperskänslighet vad krigströtthet är. En gubbe på ett ben, det andra byxbenet var uppfäst med en säkerhetsnål, röt åt mig då jag råkade stå i vägen. Folk var slitna, griniga, stressade, stämningen i Flensburg var hemsk för ett barn, det kändes som att glänta på dörren till ett stekhett fängelse. Under allt kändes förödmjukelsen, att de hade förlorat kriget.

Judarna skulle få någonstans att ta vägen och lugn och ro efter allt det där hemska, de måste kompenseras på något sätt. Men tydligen inte på tyskt territorium. Ännu som ung minns jag att de som for till Israel och arbetade på kibbutz ansågs utföra en gudi behaglig socialistisk gärning.

Hur allt nu är förändrat. Idag vet vi att hundratusentals palestinier drevs bort från sina hem. Israelerna är hårt knutna kring sin sanning, given av Gud. De fördrivna palestinierna och deras ättlingar är hatiska och förbittrade, hopträngda och alltmer desperata.

Och här uppe i Norden: som om kriget aldrig har funnits. 1939 när det brakade loss hade Sverige heller inget försvar. Vi hade tur.

Det kommer naturligtvis aldrig att hända igen. För om det händer så gäller det att ha tur en gång till!

Snällhet är ingen framträdande företeelse i ett krig.

Försvarsfrågan är stendöd och töntig. Vaddå Gotland? Nej nu talar vi om något intressantare.

………………………………………………………

 De där jobben

Förr i världen fanns det alltid något som skulle göras manuellt. Men med stigande standard, automatisering och datorisering finns dessa nischer knappast kvar. Annat än i det allmänna, kanske skotta trottoarer, men det allmänna ska ju försvinna. Annars skulle man ju kunna tänka sig att sjukskrivna finge gå till ett jobb där det tilläts att man inte orkade mer än just trettio procent, att man kanske bara vore där ett par timmar, men ändå finge den stimulans det innebär att se andra och befinna sig i ett produktivt sammanhang. Det skulle säkerligen rehabilitera många men jag har svårt att se dessa företag i privat regi för de skulle knappast gå med vinst för den enskilde näringsidkaren, bara för samhället på sikt.

En annan sak som skaver är att det är lätt att med ett stimulerande och spännande arbete som politikerns, eller för den del författarens, sitta och säga hur det ska vara. Men för dem som befinner sig ute i produktionen är verkligheten mycket hårdare. De skriver inga promemorior eller romaner, de går inte och tar kaffe när de vill och de har inte intressanta exkursioner på nätet på arbetstid. De arbetar många gånger hårt i tuffa miljöer och deras arbeten är inte alltid själsligen utvecklande utan enbart ett måste för att försörja sig.

De är hjältar, de gör det där ändå och de betalar skatt så att vi andra kan ha det så bra som vi har det.

I förra veckan pratade jag med en släkting som har fördärvat sig i skogen. Han halvligger när han kör bil, han kan inte sitta, inte stå. Han försöker gå varje dag, en liten runda. Utan sin fru vore han verkligen nere.

Han skulle förvisso kunna arbeta som forskare eller journalist för huvudet är det inget fel på. Men nu är han en arbetare och har så varit i hela sitt liv. Den förnedring han har genomgått i åtta långa år innan han fick sin förtidspension ska ingen behöva uppleva och man måste vara realist: vem anställer en sextioårig före detta bilmekaniker och skogsarbetare som journalist?

Bara för att vara snäll mot Alliansen?

……………………………………………..

Hört på spårvagnen:

–   Jag vill inte ha själva upplevelsen. Jag vill ha varit med om den redan! En gång lånade jag Bergmans alla filmer. Jag orkade bara se till typ nittonhundrafemtifyra. Det är för mycket. Jag vill redan ha varit med om det! Jag lånar allt av Lorca Och orkar inte. Museerna ska vi inte tala om.

–    Inte teatrarna heller.

–     Konstutställningar…

–    Det är för jävligt.

–    Håller med. Rent ut sagt för jävligt.

………………………………….

 Min vrede kunde få havet att brinna

Så här skriver jag idag till 121.nu som har stulit två timmar av min livstid samt min jämvikt så att jag är arg istället för till freds, vilket jag annars för det mesta är nuförtiden:

Till: 121.nu

Solåsvägen 22

553 03 Jönköping 

Bestridande av faktura.

Bifogade faktura bestrids härmed i sin helhet. Jag har aldrig ingått något avtal med 121.nu, än mindre fått upplysningar om några kostnader what so ever. För en tid sedan ringde en trevlig och mångordig dam och frågade vad det skulle stå angående mitt bolag när det gällde uppgifter ute på nätet. Eftersom jag dessförinnan konstaterat att felaktigt telefonnummer var infört – troligen på de gula sidorna – trodde jag att det var detta samtalet rörde sig om och försökte därmed vara lika trevlig tillbaka. Bland annat frågade hon vad jag sysslade med. Jag uppgav då att jag är författare och dramatiker. Dramatiker, vad är det? frågade hon. Jag blev något förbryllad och trodde plötsligt att jag kanske var utsatt för ett skämt. Jag till och med frågade: är jag med om ett practical joke nu? Men sedan berättade jag villigt vad en dramatiker gör och hon sa att hon skulle skriva upp det, för sin egen skull, hon lärde sig något varje dag.

Sedan läste hon upp mina telefonnummer och frågade om jag önskade få med något mer? Jag sa att det räckte med hänvisning till min hemsida där alla uppgifter finns. Ja det är det bästa, bas, sa hon.

Bas står på fakturan, i versaler! Men det är också det närmaste vi kom denna förbluffande faktura. För vad får jag för 2.538? Var och en som går ut på nätet märker att man får över trettiotusen träffar på mig, varför i hela friden skulle jag då betala detta belopp för att få – absolut ingenting!

Jag bestrider fakturan, skickar kopia på detta brev till Konsumentverket som är skyldig att diarieföra det så att du anonyma 121.nu kan kolla att du finns registrerad ordentligt. Jag har inte haft en betalningsanmärkning i hela mitt liv och jag är 60 år. Jag hamnar hellre hos Kronofogden än att betala för något jag aldrig har beställt, något som inte ger mig någonting i utbyte och där jag inte ens har haft en sportslig chans att säga nej eftersom jag inte ens förstod att jag var utsatt för en säljattack när den där kvinnan ringde. Hon heter för övrigt Laura och hon ringde den 2 februari enligt mina anteckningar.

Jag vill ha klart besked på att fakturan är riven och om ni har folkvett gärna en förklaring och varför inte en ursäkt?

/Aino Trosell/

författare och dramatiker

originalfakturan i retur, överstreckad, samt kopia på detta brev och faktura till:

Konsumentverket

Box 48
651 02 Karlstad

…………………………………………..

 En pudel

Som vanligt presenterar sig folk aldrig med efternamn i dessa branscher. Han heter i alla fall Tommy. Och han gjorde en pudel per telefon efter ett litet förebådande mail ifrån mig. Det har tydligen blivit något misstag, vi stryker det här.

Men brevet är redan på väg. Och fuck you misstag. Inte alls. Utan ett skamlöst försök som inte lyckades den här gången. Så nu tar vi det den långa vägen. Hur är det nu, har jag ingått något avtal eller inte?

Mitt brev är preventivt. Det måste besvaras formellt, det blir registrerat hos Konsumentverket, en förklaring krävs.

För det finns andra som är mindre verbala än jag. Och som därför betalar. De tar själva på sig skulden, jag var väl inte tydlig. En del har kanske råd och tycker att sinnesfrid också är värt något, de orkar inte bråka.

Jag bråkar inte. Det var inte jag som ringde upp. Det var inte jag som spelade dum och undrade vad dramatiker är. Jag svarade hövligt på min egen hemtelefon. Jag blev störd i mitt arbete. Så ett modernt jävla fuck you är verkligen på sin plats och det är tur att jag blev arg, så att jag gjorde en skrivelse och går till botten med detta.

För strax är det för sent. Krutet räcker aldrig länge, långsinthet är inte min gren.

Inte ens när det gäller bluffakturor för obefintliga tjänster på Internet.

Tjyvsamhället ger nu syn för sägen.

…………………………….

 HITTAT PÅ NÄTET 2014:

 Svartlistade 121.nu försatt i konkurs

Publicerad 2013-07-04 12:24

Jnytt skrev under förra veckan att det svartlistade Jönköpingsföretaget 121.nu var nära att gå i graven. Nu är konkursen ett faktum.

Det jönköpingsbaserade söktjänstföretaget 121.nu försattes förra fredagen i konkurs vid Stockholms tingsrätt.

Det jönköpingsbaserade söktjänstföretaget 121.nu har flera gånger hamnat i blåsväder. I mars hamnade bolaget på Svensk Handels svarta lista, något som enligt dem själva har satt bolaget i ett tufft ekonomiskt läge. Runt om på internet finns klagomål mot bolaget där personer skriver att de använder sig av lögnaktiga metoder vid säljsamtalen. 

Skuldsanering var ett alternativ
Jnytt avslöjade i början av förra veckan att 121.nu var nära konkurs. Nu står det klart att så även blev fallet. I fredags försattes bolaget i konkurs vid Stockholms tingsrätt. VD:n Jonathan Isacsson skrev i ett brev till fordringsägarna att förhandlingar om finansiering skulle pågå fram till i torsdags.
”Om vi inte kan komma fram till en lösning kommer vi att pröva om skuldsanering kan vara ett alternativ att lösa situationen”, skrev han.

………………………………………………………………………………..

 Jag är den siste juden

Käkarna värker när jag vaknar. Natten har tillbringats i Treblinka. Denna bok av Chil Rajcham är lika plågsam som den dokumentärfilm som sändes för kanske femton år sedan och som heter Shoa.

Rajcham var en av få som överlevde Treblinka, ett förintelseläger värre än Auschwitz-Birkenau.

Direkt efter sin flykt skrev han ner allt som hade hänt. Sedan gömde han dessa dokument. Han ville inte se i skrift vad han själv hade deltagit i. Nittio år gammal gav han sin tillåtelse till de anhöriga att publicera hans anteckningar. Han infriade därmed ett löfte till de mördade, att berätta för eftervärlden. Texterna var skrivna på jiddisch. Salomon Schulman har översatt och skrivit förord.

Redan som barn läste jag Anne Franks dagbok, som tjugoåring besökte jag Auschwitz, jag har läst Primo Levi och andra och jag har trott att jag har förstått.

Men det går inte att förstå. Rajchmans bok är rå och okonstlad, man kan inte tala om litteratur när verkligheten klättrar över alla skrivregler och barriärer, vill bli sedd och skiter i ifall jag fattar, detta har ju hänt, vad begär jag. Berättaren håller mitt huvud i ett stadigt grepp och hindrar mina ögonlock att sluta sig jag tvingas se!

Nej det går inte att fatta. Tyskarna, de vid den tiden ansedda som de mest kultiverade. Det kan inte ha varit hemligt för alla, inte denna jättelika industri, denna perfekta logistik. Denna totala galenskap, friska unga män och kvinnor, barn och goda samhällsmedborgare, alla mördade, bestulna, skändade.

Människans gränslöshet är förfärligt. Vilken politisk doktrin kan i grunden förklara denna meningslösa ondska?

………………………….

 Sexualitet och kärlekslängtan

Outforskade och oförutsägbara krafter. Kanske är det djupast sett denna dynamik som driver inte bara mänskligt liv utan även mänsklig civilisation och samhällsutveckling framåt. Sexualiteten har sett olika ut i olika tidsepoker och kulturer. Kring själva reproduktionen har ofta stränga regler varit uppställda. Resten av sexualiteten har samhällssystemen med skiftande resultat valt att hantera på olika sätt. Inte så sällan har hyckleri, förnekande och strafftänkande tryckt ner starka och komplexa känslor. Eller också har dessa ockuperats och exploaterats av kommersiella krafter, allt ska synas. Ändå syns mindre än tidigare. Kärlek och passion är inte lätt att skildra ens om man vill. Den offentliga reklambilden förvirrar.

I vårt samhälle är den grundläggande moralen sådan att man inte ska kränka, inte ska använda sex som maktmedel.

Så trist då. Att det sannolikt är sämre ställt med jämlikhet och respekt på landets teatrar än på andra arbetsplatser. För hade plåtslagare och rörläggare betett sig på samma sätt mot sina kvinnliga kollegor så hade DO, kvinnojour och andra gått i taket. Nu är det så kallat kultiverade människor som förnedrar andra, och djupast sett sig själva. Allt enligt bladet.

Jag har inga egna erfarenheter, de trakasserier jag varit ute för har som sagt varit fullständigt könsneutrala – vanligt maktutövande rakt av.

Men om man nu vill påskina att man är lite finare, lite mera kultiverad, att man har insikter. Så är fenomenet märkligt. Om kulturens spjutspetsar är som alla andra, eller sämre. Ingenting har att komma med. Eller inte menar vad de säger. Vad finns det då för anledning att?

Jag vågar inte följa tanken ända fram.

Till skatten.

……………………………………………………….

 Något saknas i staden Göteborg

En promenad på norra älvstranden är en surrealistisk upplevelse. Mina bilder av det som nyss var är starka. Nu är allt borta. Istället för Eriksbergs varvsport en rondell och en autostrada rätt ner i ett gytter av modern bebyggelse. Bockkranen finns kvar. Samt rudiment av en stapelbädd. Den som inte vet ser inga andra spår efter den verksamhet som helt nyligen bedrevs utefter nästan hela norra stranden mellan Älvsborgsbron och Göta älvbron. Däremot ligger repliken på ostindiefararen Götheborg vid kaj, folk som bor på det som inte längre är ett varv kan beundra henne från sina balkonger. Men inte så mycket som en bild kan man se på de jättelika fartyg som seglade ut härifrån för bara trettiofem år sedan.

Det fattas ett varvsmuseum.

Stockholm har ett sorts. Det är fantastiskt och handlar om ett gammalt segelfartyg kallat Vasa.

I Göteborg finns kopian av Götheborg.

Medan alla moderna berättelser är jämnade med marken.

De bågnar under asfalten och har ännu inte fått säga sitt.

Varven lever i mitt hjärta, i min hjärna, och hos många, många fler. Det finns ännu tid att rädda berättelserna, att ta del av ett stereovittnesmål. Ja, det finns ännu tillgång till en sanning så länge de gamla, dit även jag räknas, finns kvar i livet.

I nästa generation kommer man kanske på att ett varvsmuseum är en bra idé. Men då är vi döda. Och kan inte delta i enkäter och svara på frågor, anekdoterna som satte färg på tillvaron är då glömda. Den gång staden Göteborg inser att en stor och viktig industrihistoria ligger begravd under resterna av stapelbädden på Lindholmen, Eriksberg och Götaverken Arendal blir återskapandet falskt.

Dåmera tvingas man gissa.

………………………..

Guds ögonhår

Vargtimmen är ett kommatecken i en stor rymd.

Livet dröjer på steget, är det rätt väg?

Om svaret är nej. Och man har dröjt för länge på steget.

Eller gått fel.

Är det dags.

Då slutar meningen mitt i.

De flesta dör i denna arla timme.

Det är ingenting fel med det.

Jag dog inte inatt.

Jag dör inte.

Det här är enbart ett kommatecken

i en iskall rymd.

Gud har slutit ögonen,

och tillfälligt

vänt sig bort.

Kommatecknet

föll ner på mig.

……………………………………..

 Besök från min barndom

Igår tillbringade jag en trevlig eftermiddag med en av mina äldsta vänner.

Hur skriver man egentligen för att det ska bli korrekt? Hon är ju inte äldre än jag. Min äldsta vän däremot är 92 år. Jag menar ju bara att hon är en av de vänner som jag har haft allra längst. Skriv det då, hör jag hur du svarar, du min stränga redaktör där inne i hjärnvindlingen!

Okej. Igår tillbringade jag alltså eftermiddagen med en av de vänner jag har haft längst, vi har känt varandra sedan vi var fyra år. Det finns ett foto på oss på omslaget av pocketversionen av Jäntungen. Vi står på den gård där vi jämt lekte på den tiden.

Vi var ett helt gäng småbarn, som en larmande förskoleklass. Fast utan någon vuxen alls. Agneta var dagbarn i den där gården. Det förstod jag inte då. Jag såg aldrig någon ta hand om henne. Jag såg henne gråta, och att ingen tröstade. Det var så det var. Jag grät säkert också. Sedan tog leken fart igen. Hennes mamma och pappa arbetade på Jofafabriken. Hennes så kallade dagmamma tyckte inte om henne eller mig eller någon över huvud taget mer än den treårige, outhärdligt bortskämde sonen vilken vi bara till nöds stod ut med, eftersom hans låtsasgråt, till skillnad från Agnetas äkta gråt, omedelbart fick ut mamman på gården. Där hon skällde ut oss, oftast orättvist, varefter hon marscherade in igen.

Detta var hela vår dagliga vuxenkontakt, under många timmar. Även min mamma arbetade, och var glad att vara av med mig en stund. Jag gick hem när jag var hungrig. Jag var inte tvungen att vara på den där gården utan sökte mig frivilligt dit med min trehjuling eftersom jag älskade att leka.

Till sist gick det inte längre, berättade Agneta. Istället för mat fick hon en sockerdricksflaska vars aluminiumkapsyl dagmamman hade stuckit hål i med hjälp av en gaffel. Så att Agneta måste suga i sig innehållet. Så att det skulle räcka riktigt länge. Så att hennes lilla kropp skulle tro att den var mätt.

Det fanns ingen annan barnomsorg att tillgå.

Så till sist blev Agneta bortlämnad för gott. I flera år var hon fosterbarn långt borta i Värmland.

När hon blev större fick hon komma tillbaka. Vi fortsatte vår vänskap som om de där åren inte hade passerat. Vi talade aldrig om det som hade varit.

Men det gör vi nu.

Poängen med denna bloggtext är att det blev folk av henne, och mig, ändå. Agneta är klok, skötsam, arbetar heltid, är själv en kärleksfull och omtänksam mamma till en duktigt, numera medelålders, son. Igår satt vi där efter lunchen och kaffet och undrade om vi verkligen är så här gamla? Sockerdricksflaskorna på den tiden öppnades genom att man drog i en flörp på ena sidan av aluminiumkapsylen. Agneta fick sockerdricka till lunch istället för mat. Som fyraåring fick hon klara sig själv, endast formellt passad av en vuxen. Sedan bröts den dagliga kontakten med föräldrarna. De hade inte bil eller ens telefon. På den tiden arbetade man även på lördagarna, de träffades ungefär en gång i månaden. Det blev folk av henne ändå.

Människan är tåligare än man tror.

………………………………………

 Skrivandets innersta väsen

Sanningen ser ut så här: att skriva är tråkigt, så förfärligt tråkigt. Ingenting händer. Man bara sitter där vid sitt skrivbord, timme ut och timme in. Musarmen och högerskanken värker. Framdrivningen är långsam, hur snabb man än är med tangenterna. Man är i den situation många människor sägs längta efter. Så förutom att lida av tråkighet lider man även av skamkänslor, man är ju privilegierad, ett mantra man vid det här laget har upprepat till leda.

Jag önskar att jag satt på en stimmande pizzeria, att det vore fullt av folk, att jag själv vore full, att jag befann mig mitt i ett huligansällskap och jag skulle till och med kunna tänka mig att dra vidare till en fotbollsmatch med gapande galningar och sådana där hemska instrument som brölar och tjuter.

Vad som helst vore roligare.

Än detta tradiga nertryckande av tangenterna.

……………………………………..

Ett vårtal

 Jag heter Aino Trosell och har fått den stora äran att hålla årets vårtal här. Du är generös du Enköping.

Och du är musikalisk! Tack för det kära Immanuel brassband samt stiliga Enköpings kvartettsångare!

Vid ett flertal onsdagsluncher har jag här i Vårfrukyrkan även avnjutit himmelska orgelkonserter helt gratis. Tack Enköping, musik och godgivenhet är du bra på!

Vintern har varit ovanligt bister, även med enköpingsmått mätt. Men idag är det tack och lov isfritt. Ja, idag slog visst de första björkarna ut här i Enköping!

I min barndoms Malung, som ligger i klimatzon sju, skulle man klä sig efter almanackan. Det skulle vara nylonklänning och vita knästrumpor på Valborg. Numera pälsar jag på mig under vårkappan. Sverige ligger kyligt till med internationella mått mätt. Ljust är det å andra sidan. Och än så länge heller ingen mygg.

Jag är alltså från Malung. Enköping påminner om Malung. Jag kände mig hemma direkt. Fast det är varmare här, det är närmare, det är bekvämare.

Inom parentes kan jag i och för sig påpeka att det även är kriminellare. I Malung blev det krigsrubriker förra året då en matlåda blev stulen. Här i Enköping däremot, läser jag varje måndagsmorgon i Enköpingsposten om förfärliga brott. I början var jag jätterädd att någon skulle skruva loss hjulen på min bil, men just den brottsligheten har tack och lov mojnat. Så allt är verkligen inte soligt och glatt; bråk på torget, narkotika, allt möjligt som följer med att vara belägen så nära en storstad. Ändå klarar du dig bra Enköping, du kämpar på.

Du är även vacker Enköping. Det gör ingenting att dom har rivit ditt anrika Stadshotell. Var inte ledsen. Så lätt knäcker man inte din alldeles speciella skönhet och charm. Du är varm, du lider inte av nattfrost i någon större utsträckning. Du har däremot vackra parker, levande och ständigt växande konstverk över hela staden. Dina anletsdrag utstrålar integritet där du i ditt inre ännu superar på Stadshotellet, firar bröllop och femtioårsdagar därstädes samt även möter doktor Westerlund på promenad.

Denne man var före sin tid, han insåg hur det inre måendet var beroende av kroppens välbefinnande. Han ordinerade därför motion! På den tiden fanns det ingen läkemedelsindustri, så han gjorde många människor friska bara med det enkla rådet att folk skulle röra sig.

Doktor Westerlund skulle verkligen behövas idag, när vällevnadssjukdomarna har spridit sig till alla samhällslager. Någon påstod att det var han som såg till att järnvägsstationen placerades en kvarts promenad från centrum.

Att vara enköpingsbo måste därmed innebära att hålla doktor Westerlund i helgd, och därmed hålla sig frisk, genom att motionera minst en halvtimme var dag: järnvägsstationen fram och tillbaka!

Du Enköping är också Staden i flera av Jan Fridegårds romaner. Huvudpersonen åker iväg på morgonen och kommer tillbaka om kvällen med snus och med Enköpingsbrännvin. Föga hälsovänligt kan tänkas, men absolut litterärt. Suverän är den lilla fickparken där Jan Fridegård står staty, själva skulpturen liksom dess inramning.

Du är också grönsaksodlingsstaden och givetvis mest pepparrotsstaden även om även det numera blott är ett minne, en bit av din själ.

Det ska erkännas att när jag fick uppdraget att hålla det här talet, så skakade det till i den gamla deckarförfattaren. En berättelse, hur enkel den än är, ska ju ha en intrig, en twist, en konflikt och en gåta som ska pocka på sin lösning. Det finns ett författarcredo som lyder: ”Harmoni och lycka är dramatikens död”.

Det måste finnas en motsättning, även i ett tal. Och vad är det för motsättning med våren?

Jo, det vet vi ju alla. Vi skulle inte stå här och fira inträdet i denna ljuvliga årstid om vi inte visste, att allt ska tas ifrån oss. Snödrivorna ligger höga i våra gömda rum. Vi känner så starkt inför vår vår och vår sommar eftersom vi vet att allt är till låns.

Som deckarförfattare ser jag nu berättelsen: det oskyldiga offret visar sig i sin soliga skönhet, kliver frimodigt fram och tillåter sig ta plats med balkonglådor och utemöbler, klotgrillar, husvagnar och badbryggor, solglasögon, shorts och Upplandsleden ända från längst ner på Härjarön och hit upp till Fanna och Kyrkåsen. Hon vet inte om att mördaren under tiden bereder sig på att slå till. Sommaren, hon går mot sin fullkomning, arbetsplatser stänger, alla går på semester. Men den slemme glädjemördaren gnuggar under tiden sina händer.

Och en morgon är naturen plötsligt brun. Den första nattfrosten är kommen och innan vi vet ordet av, sliter blåsten bort det lilla som finns kvar i lövträdens kronor. Vi är åter klädda i täckjackor och vantar och sjalar och vi fryser ändå. Mordet är fullbordat. Vi får åter vänta på uppståndelsen, under en hel lång vinter.

Desto ivrigare firar vi därför vårens ankomst idag.

Ja nu är det fest. Vintern, den ovanligt långa och sega, har äntligen rasat ut ur sina fjällar, som kvartettsångarna så vackert sjöng här för oss helt nyss. Drivans blommor har inte bara dött utan redan börjat ersättas av riktiga blommor. Himlen ler verkligen i dessa vårens ljusa kvällar och snart är sommarn här. Låt oss njuta, låt oss vara glade! Som det står i denna vårvisornas vårvisa skriven av en man kallad Herman Sätherberg redan 1838, året innan doktor Westerlund föddes.

Det var då det. Var tidsepok tar hand om sig själv. Nu går vi mot ljusare tider år tjugohundratio. Vi har aldrig varit så många i vårt avlånga land. Ändå är det glest befolkat. Visst är det kallt. Men sommaren är ljuv, en enda lång fest då vi med dödsförakt utsätter oss för risken av fästingbett, malignt melanom och solsting. Men det är det värt, allt ska ut och allt ska in och det gäller att ta vara på tiden.

Ja vi borde alla få stänga butiken, åtminstone mellan hägg och syren, ty vintern var verkligen lång, kommer ni ihåg, nej glöm förresten snöhelvetet, förseningarna, mörkret och hur vi frös!

Men framtiden är ljus som sagt. Och du Enköping växer och frodas. Det är annat än vad många glesbygdskommuner förunnas. Därför är du säkert glad att så många vill vara här, vill bygga, vill etablera sig, också människor från fjärran länder är välkomna till dina arbetsplatser, dina bostäder och dina parker.

Hela världen genomgår en jättelik omfördelning, folkvandring, utbyte, in- och uttag av impulser, värderingar och tankar. Detta är människans särart. Och det är vackert. Att vi är så anpassningsbara.

Det är också så, att det goda som händer oftast sker i tysthet. Visst finns det avarter, men det friska vinner, det är det vi ska ta tillvara. Hälsan tiger still.

  Hälsans stig ringlar bokstavligen såväl som symboliskt genom hela staden!

Som stolt vårtalare i staden Enköping år tjugohundratio, vill jag avsluta detta vårtal, med att utbringa ett fyrfaldigt leve för hälsan, och våren.

Hon leve…

…………………..

 Svära i kyrkan

Det är tätt mellan kyrkorna. De är gamla och vackra, de är minnen som har svårt att få användning för sig själva idag. På sin höjd fyllda på julottan, om ens då.

Dagens författare måste kliva fram, visa sig, berätta om sig själv, utgöra ett varumärke. En del känner sig bekväma med detta, som kyrkorna en gång gjorde. En del är mer inriktade på berättelserna i sig och ser sig själva som tolkare, speglar, medier, instrument. Att berättelsen rent av är bättre än mediet självt. Ja, definitivt.

Berättaren glömmer sig själv, är självförglömmande när han eller hon är som bäst. Och just då, när berättelsen på ett magiskt sätt berättar sig så där lätt, är berättaren som lyckligast.

Sedan är hon i sina vanliga paltor igen, när det där ljuset slocknar, den gnistrande fantasin.

När ljus sedan faller på henne, hennes vanliga, alldagliga jag, känner hon sig enbart besvärad.

För hon är ingen berättelse. Hon är bara en tolkare, en för-fattare, en för-sångare, en sorts barnmorska kan man säga.

Hon är i grunden ointressant som person.

Att ljuset numera måste falla på berättaren är kontraproduktivt och kan såvitt jag förstår komma att skruva ner ljuset i själva berättelserna. Den nya tekniken med alla böcker tillgängliga helt fritt på sikt borde återföra ljuset till det som berör – romanerna, dikterna och dramerna.

Nu svär jag i kyrkan: den nya tekniken kommer att återföra berättandet till den position det en gång hade.

Den som var bra på att berätta gjorde detta när folk satt och vilade vid elden. Samma berättelse kunde återkomma, med olika berättare. Nya berättelser såg också ljuset varvid någon genast återberättade det sagda vid någon annan eld.

Det fanns inte upphovsrätt, konsten var som luften och vattnet, den var allas. Musiken bara blev, målningarna i de gamla kyrkorna är bara undantagsvis och först i senare tid signerade.

Kulturen och konsten har inte med näringspolitik eller folkuppfostran att göra. Den är bröd och rosor och vi behöver den för att vara mänskliga. Vilken person som står bakom tangentbordet är sekundärt. Musikstycket, bilden, berättelsen som sådan är det primära och det enda som ursäktar berättarens annorlunda, roliga, osäkra och kaotiska liv.

Dessa långa tråkiga dagar vid datorn.

………………………………………..

Alla är inte sådana

Ronnie Sandahl har en mycket insiktsfull kolumn i dagens Aftonbladet där han konstaterar att inga politiker vågar ta tag i själva mansproblemet, att våldet utförs av män. Självklart inte alla män utan en liten klick lättkränkta herrar.

Men vad händer? Jo i kommentatorsfältet får man läsa om hur kränkande detta konstaterande är!

Ridå.

Istället för att erkänna problemet, inte känna sig personligen attackerad, inse att våldskulturen stavad manskulturen borde tas itu med av just män. Inte av kvinnojourer i första hand, vilket även det krävs i kommentatorsfältet, det vore just snyggt att blanda ihop våldutövarna med dem man precis har tagit hand om och lovat beskydda.

Män skulle lättare än kvinnor kunna få dessa män på rätt bog igen. Att låsa in dem eskalerar förmodligen våldet på sikt. Självklart ska straff avtjänas men få blir bättre av fängelse. Goda och frivilliga manskrafter däremot skulle kunna göra skillnad så att många slapp vara rädda till och med i sina egna hem.

Snälla trygga män finns överallt. Men det här gäller inte dem. Nej de har rent samvete. De inser inte att det är just detta som gör dem till den viktigaste motkraften i våldsgalenskapen.

Att våldet är strukturellt. Att vi har ett problem med en grupp ur olika samhällsklasser vars enda gemensamma nämnare är att de är just män.

……………………………………..

Här händer ingenting

Här händer ingenting, det är så lugnt att jag stundtals funderar på ifall jag redan är död? I Malung med sina tvåtusen invånare stod katastroferna som spön i backen, en dag blåste hela skogen ner bakom vårt hus och vi var utan el i en vecka, det var minusgrader, vi eldade och meddelade oss via röken för telefonen fungerade inte den heller. En annan gång smet vår bondkanin in under verandan och stannade kvar där fast vi lockade med morötter och petade med metspön. Det var tjugo grader kallt. Sonen låg och lockade i timmar, han fick fyrtio graders feber sedan, sonen alltså. Kaninen däremot stenvägrade att komma fram och till sist tvingades vi bryta upp verandagolvet. Han var inte tacksam alls utan sprattlade som en besatt, kaninen vill säga. En annan gång körde jag fast så bedrövligt i snön på min egen gård att bärgaren fick komma och även han körde fast. Och en annan gång blixthalkade jag ner i ett dike så att barnen inte höll på att komma till dagis. Att hänga fritt i bilbältena var ingen big deal men när de hörde att det inte blev något dagis skrek de så hemskt att jag tvingades ringa efter bärgning även då. Och en gång drog han upp mig vid sidan om moravägen när jag skulle på författarmöte till Härnösand, vi börjar bli bekanta sa han. Jag hann. Till Härnösand alltså. En morgon satt en skabbräv och kliade sig mitt på gården och en granne kom med gevär och inte långt därefter brakade två älgar fram mitt framför huset som för övrigt höll på att brinna upp när jag ställt en kasse med aska på farstukvistens trägolv. Kort därpå fick jag en råtta i handen, en levande, när jag grävde i påsen med fågelfrön. Familjemedlemmarna är lomhörda efter det där. Och en gång var det översvämning i hela nedervåningen, förvånande nog inte mitt fel den gången men jag kunde ändå hålla mig för skratt. Och det är bara smakprov på yttre katastrofer. Vardagslivet i sig var katastrof nog om än i positiva ordalag, mat till ett helt regemente, tvätt till detsamma, bilkörning hit och tvärs över stora arealer med fyra barn som skulle träna eller bada och som växte så det knakade. Jag bakade och lagade och rattade och tyckte inte att jag gjorde annat. Förvånande nog finns bevis i form av böcker på att jag även skrev men om det minns jag ingenting, det var full fart från morgon till kväll, vinterkläder, skridskofärder, friluftshitochdit och föräldramöten tills man kunde spy.

Numera däremot.

Är det så lugnt att det känns som när någon har stängt en dammlucka.

………………………………………………….

 Manliga hjältar

Många vildavästernfilmer blev det där i biografen i Malung. Men – vem var jag? För sent insåg jag att jag aldrig kunde vara den som sköt och red och slog ner och vann en seger mot alla odds.

Det där kunde aldrig vara jag, så vem var jag? Där fanns ju nästan inga kvinnor så det fick bli de där fjomporna med presentsnören runt halsar och lår, på bordellerna där borta i det roliga och spännande vilda västern, dom som inte heller var jag.

Så var det. Och så är det än. De filmer som ges handlar fortfarande mest om män, ur alla aspekter, det vrids och det vänds. Filmer om män och av män. Men gärna en betalande kvinnlig publik. Gärna en betalande kvinnlig publik på teatrarna också. Med flera kulturförmedlande ställen.

………….

 God morgon världen

Lars Werner och Åsa Lindeborg i radion. Kommunism betyder alla människors lika värde. Självklart har alla människor lika värde. Har dom inte det? Och vad berodde då Gulag på? Vad berodde det på att jag blev lurad när jag var i Kina 1976 därför att kineserna inte ville tappa ansiktet?

Svar: att människor inte var lika mycket värda. Partiledning och partimedlemmar var mer värda. De andras frihet och insyn måste begränsas eftersom de inte visste sitt eget bästa. Javisst var jag kommunist på 70-talet, det var väl alla, höll jag på att skriva, även om jag inte var partimedlem. Allt roligt hände inom vänstern och det var där man lärde sig någonting om Indoktrineringen i Sverige, om Arbetsrätt och klassherravälde och om Arbetarrörelsens historia. Vietnamkriget vände blickarna bort från det inkrökt privata. Vi utnyttjade till fullo vår yttrandefrihet, demonstrationsfrihet, tryckfrihet och mötesfrihet. Folk som jag själv fick för första gången i historien chans till studier, arbetarbarn vällde in på socialhögskolorna. Vi levde i ett unikt jämlikt samhälle och vi såg det inte, såg inte värdet i att försvara demokrati och frihet, ty själva orden var ockuperade av USA-imperialismen och andades övergrepp och napalm.

Ändå är frihet och demokrati allt. Hur skulle en kommunism i frihet, eller för den delen någon religiös dogmatism i frihet kunna se ut? Inte vet jag. Och jag har inte sett någon

beskriva det heller.

…………………………….

Mitt enda husdjur

Misstänksamt stirrar jag på min dalahäst. Jag har en till också, en blå, däruppe i stugan. Just nu står den och ser ut över sjön utan att jag har minsta koll. Den här stora brandgula här hemma har aldrig varit till besvär, men hur är det, egentligen?

Allt är inte vad det verkar.

I dagens Dalademokraten läser jag att en dalahäst har haffats, med amfetamin!

Holy shit.

Skogsblomma hade jag haft viss förståelse för faktiskt, den är ju liksom dalarelaterad och man vet vad man får, men amfetamin! Jag är helt knäckt, men jag är oskyldig, säger tränaren Conny Pettersson i Dala-Husby. Jag ger bara min häst kligröt, hö och bra havre.

Jo jo Conny.

Dalahästens rykte är hur som helst besudlat!

………………………..

Spåren under håret

Min granne i Malung har en vakthund. Helt ofarlig, ja faktiskt lite feg, men som  skäller så fort någon kommer i närheten. Hans matte ville stärka hans självkänsla genom att höja hans kompetens, och tog därför med honom på en spårkurs.

En hel dag tvingades han i obanad terräng försöka hitta, och följa, ett glest utlagt blodspår. Han jobbade som en galning och var alldeles tyst, letade, stundtals förgäves, men sedan var han åter på spåret, meter för meter arbetade han sig fram.
Jag borde kanske inte berätta det här. Men det där spårandet tröttade ut hans stackars hjärna till den milda grad att när kvällen kom. Och en främmande karl knackade på dörren. Så sov denne vovve så tungt och så sött att han inte vaknade, än mindre gav skall, trots tunga stövlars tramp i farstun.
Så trött i huvudet blir även jag av logik och av siffror. Jag vet varför jag aldrig läser böcker numera. Det beror på att överst i läshögen ligger ett sudoku. Och det där sudokut lyckas jag aldrig lösa, det är alldeles tummat nu. Jag ligger där och stirrar och stirrar. Egentligen är det väl alldeles tyst men jag tycker att siffrorna väsnas och lever rövare. Min hjärna går i kors, jag somnar inom kort – med det mesta av världslitteraturen ännu oläst.
Liggandes i en stapel under sudokut.

…………………………………….

Tystnad

José Saramago sade: För att dö räcker det att man lever.
José Saramago sade även: Har man ingenting att säga ska man vara tyst.
Idag är en tyst dag.

……………………………………………..

 Iakttagelse

Stjärnor är som katter. Vackra, humorbefriade och outgrundliga.

…………………………………………….

Inifrån soprummet

När romanen Hjärtblad utspelar sig, i slutet av artonhundratalet, fanns det inte mycket till sopor, det mesta växlade bara namn, från mat till grismat, från kläder till mattrasor, från tidningar till väggtätning, omslagspapper eller papper på dass, från utslitna skor till remmar, från avgnagda ben till benmjöl, från avklippt hår till smycken från Våmhus, från kaffesump till klädvårdsprodukt. Det mesta gick att recykla.

Men soptippar uppstod sakta men säkert och med höjd levnadsstandard blev dessa allt större och växte till sist oregerligt. Då var det dags för samhället att gripa in.

I min by i Malung slängdes allt till att börja med på ett ställe i skogskanten. Mossa växte över de äldsta partierna av tippen. Det krasade hemlighetsfullt där man gick.

Man kunde göra utgrävningar. Man kunde göra fynd. En råtta hade drunknat i en sprucken tillbringare. Min mamma ville inte ha den.

Men sedan hittade jag en till, utan råtta och dessutom oskadad.

Den använde vi länge. Fast jag fick lova att aldrig berätta varifrån den kom.

Det var svårt att hålla sig. Jag var så stolt när tillbringaren ställdes fram med mjölk eller saft, jag ville säga: den där har jag hittat på tippen.

Och få beröm.

……………………………………………

 See you again Göteborg!

Jag var 21 år när förorten Kärra föddes, det är därför jag inte minns den fast jag bodde i Göteborg vid den tiden. Jag var vänstervriden och hade precis tagit mig igenom gymnasiet där på Hisingen. Det firades inte. Jag hade ingen familj. Min far var nattvakt i Stockholm. Han hade inte minsta koll på vad jag höll på med.

Det var då det.

Signering i Kärra. Ainorollen och jag själv är ute och reser och jag vet vad hon ska säga där på scenen.

Men igår förvånade hon mig. Hon började prata om sitt skapande av de där första sex böckerna, gestaltandet av den manliga världen på varv och industrier. Hur hon ville skildra den. Inte som de flesta manliga arbetarförfattare vars mentala rum ej fanns i arbetarklassen, de skrev sig därifrån och deras romaner handlade om att komma bort, komma undan och fly. Hur hon istället rörde sig bland kvalificerade yrkesarbetare som kunde något, var stolt över detta och inte ens reflekterade över att inte stanna kvar. De visste inte om några val på det sättet men hade sannolikt inte heller dylika behov. De hade fullt upp med sina arbetsuppgifter och projekt. Som ofta var minst lika avancerade och krävande som i ett akademikeryrke men naturligtvis inte alls med den statusen eller de förmånerna. Icke förty ytterst spännande, intressanta, engagerande, hur få ihop denna apparat, få den att fungera, hur få den att göra nytta, ja hur även att tjäna en slant på den.

Men detta var inte det primära – det var själva skapandet som var grejen. Detta såg jag hela tiden och jag ville måla denna tavla. Delvis lyckades jag, i Facklorna och i Offshore, men det mesta är ännu oberättat – stora vita fält på den litterära kartan. Arbetets glädje och tillfredställelse när man har gjort något bra.

Mona Sahlin gjorde en stor miss när hon antydde att den högsta lyckan var att göra en klassresa, jag minns inte hur orden exakt föll.

Det blev kadaverfel.

Om arbetarrörelsen själv säger att arbetarklass inte duger, då förtjänar man inte mer än det som nu har skett.

………………………………………………………………………………….

 Självförnekelsens tid är förbi

För övrigt älskar jag er alla tjugo som kom till Kärra igår. Ni var underbara, varma, engagerade, en dam hade läst allt jag har skrivit på ett par månader efter att hon hade läst Hjärtblad. En ung flicka på tjugonio år hade inte bara läst En gränslös kärlekshistoria utan även skänkt den till sina vänner och krävt att de skulle läsa den, hon påstår att den är den bästa bok hon läst.

Det är inte sant att den här författaren slår på autopiloten när hon kommer ut och ska prata. Hon får vara med om mycket och hon hör sig resonera på ett oväntat sätt. Hon får träffa människor som säger saker om hennes skapande som är henne totalt främmande. Men som värmer, verkligen värmer i novembers kalla mörker. Som gör trälandet med kommande texter lätt. Jag ska tänka på er ofta när jag sitter där och gnetar.

Jag har varit full av självförnekelse. Det är andra tider nu.

Och begreppet Sedan finns inte längre i mitt liv.

………………………………

 Det bästa med Bokens Dag

är bokens natt när författarna drabbar samman om olika samhälleliga och privata hangups. Jag älskar det och är beredd att offra mig – dricka okänd mängd rödvin – för att vara en del i dessa alltmer förklarade tankar. Aha-upplevelserna haglar. Kyparen fyller diskret på i glasen. Snart uppnås katharsis då ståndpunkterna står och vibrerar likt spjut våldsamt kastade, nu landade i den kreativa leran med skaften ännu rungande. Från Söders höjder kommer vi alla tjutande, nu ska etablissemanget få vad det tål!

Därmed uppfyller vi vår kulturella och historiska plikt. Ty redan i Strindbergs dramer drabbade författarna samman. Och den mest brännande fråga av dem alla var: äktenskapet.

Ingenting har förändrat sig. Endera säger man nej till livslång symbios innefattande ett konglomerat av ekonomi och sex. Eller också försöker man tänka i nya banor. Åttatimmarsdagen är också gammal. Produktionsformerna är förändrade, elektroniken har uppfunnits och utvecklats. Men åttatimmarsdagen är sig lik.

Precis som äktenskapet.

Författare är sig också tämligen lika. Vi har svaren. Så är det bara.

Framkallningsvätskan ständigt denna röda denna ädla.

…………………………………….

Arbetarna höll för öronen

Det var inte klokt. Ett skyddsombud var framme flera gånger vid matmikrofonen och bad mig dämpa tonen, annars såg han sig tvingad att stänga lokalen!

Eller hur det var. Jag hörde inte så bra. Det skramlade av plåt och bleck i kantinen och av porslin i disken. Jag hörde inte själv vad jag sa men hans pantomim kunde inte missuppfattas – dämpa dig för helvete, annars..!
I det intensiva bullret bakom disken hörde jag honom skrika att gubbarna inte hörde sina egna tankar, än mindre vad bordsgrannen sa.
Jag läste trots detta ståndaktigt vidare. Det var Litteraturvecka, jag hade ett uppdrag av Metall. Svettig gick jag sedan tillbaka till mina nu helt osäljbara böcker.

Då kom Metalls Hans Björke. Jag frågade: jag behöver väl inte läsa mera?
Jo för helvete, svarade han.
Jag tänkte att vad man än gör så ska man göra det ordentligt. Även om det i detta fall handlade om att göra bort sig själv.
Så jag läste en ny text. Mikrofonen var smetig av intorkad sås. Ångorna från ärtsoppan och slottssteken i det infernaliska oväsendet gav en extra dimension åt den enkla mathållningen på artonhundratalet som min bok bland annat handlar om.

Inte heller nu hörde jag min röst men bortgörningen blev i varje fall ordentligt genomförd, jag kände mig faktiskt nöjd.

ABF:s cirkelledaravslutning på kvällen blev rena semestern trots att jag där pratade mycket mer. Mikrofonen var ren. Folk lyssnade. Fastän de hade både gröt och skinksmörgås framför sig.

Å andra sidan hade de inte ett jobb som väntade om en kvart.
En gång på Arendalsvarvet kom en kinesisk akrobattrupp och uppträdde för oss. Förmännen blev uppbragda när vi inte kom tillbaka efter halvtimmesrasten. Kineserna kunde gå på lina och samtidigt snurra riktiga porslinstallrikar på långa spröt.
En författare hade inte fått oss att höja på ögonbrynen en gång. Och sannolikt hade vi bett vederbörande att skruva ner ljudet så att vi hade hört att prata med varandra. Nu när vi äntligen hade rast.

På dagtid ska författaren vara på sin egen arbetsplats. Inte på andras.

………………………………….

 I Stockholm

Utmattad och glad efter Lilla nobelfestandet till långt fram på natten äntrar jag en tunnelbanevagn i Gamla stan. Då lutar sig en äldre dam fram och undrar försynt: Trosell?
Hon berättar på malungsmål att hon är från Fors by i Malungs socken där romanen Hjärtblad utspelar sig. Hon har nyss läst den. Hon kände igen sig, verkligen.

Bredvid henne satt hennes man, född på Söder och onödigt okunnig i malungsmålet får jag då tycka.

Men vi två pratade på, om hennes första jobb på Jofa, om kärleken till denne man, flytten till Stockholm och hur hon hade arbetat i en barnbespisning ända fram till pensioneringen.

Vårt gemensamma språk bjöd upp till dans. Det var som i boken. Boken läste oss medan vi pratade om den; identiteten, språkdräkten, att Dalarna och Malung alltid är vårt hem precis som för Hulda i romanen. Man kan inte resa ifrån sin egen skugga, den följer dig vart du än far.
Korta, intensiva möten. Så har det varit hela hösten. Komprimerade samtal som normalt skulle ha delats upp i dagar och veckor avverkas på minuter och timmar. Alltid någon som har läst, som har känt, som själv vill berätta.
Vilken glädje att som författare få ta emot alla dessa förtroenden! De ropar, de vill bli återgivna igen och igen och i text.

Den som ändå hade en hel tomtenissefabrik av skrivare som kunde ta tillvara alla historier! Som liksom frös in berättelserna i genomskinlig klar is, så att alla kunde få se dem under tiden som de väntade på att bli hanterade.

……………………………………………..

Frågor från Skrivrummets redaktörer

Hur går det till att skriva litterärt?
Svaret ligger i svaren. Hur går det till att läsa en roman?

Hur går det till att lyssna när någon annan berättar och då liksom själv fylla i och se scener och höra röster?
Ja höra röster som om man vore bipolär. Nu börjar vi närma oss hjärtpunkten. Man ska vara kluven, man ska kunna ställa sig utanför sig själv och se och lyssna till vad som försiggår.

Hur går det till att skriva?
Det går till på samma sätt som när man läser, man läser texten intensivt och gissar vad som sedan ska komma, tanken rusar före. Dessa gissningar skriver man sedan ner. Och det är tillåtet att ändra.

Hur är det att skriva?
Det är tråkigt som sjutton och obeskrivligt intressant. Man blir aldrig klar. Man kan inte sluta. Man hör hur andra har semester och man tänker att det vill jag verkligen ha. Sedan sitter man där på en strand. Gömd under en handduk ligger datorn. Förstulet tar man upp den. Och sedan är smattret åter igång.

Hur går det till att skriva litterärt?

Hur går det till att låta bli?
Det skulle jag gärna vilja veta.

………………………………………………………………

Strykningar

Dessvärre blir många texter, kanske de flesta, bättre av strykningar. Till sist kan man bli lite desperat, jamen det blir ju ingenting kvar?

Jodå. Det växer ut nytt nämligen! Förutsättningen är dock att man stryker skoningslöst och stort.

Ibland kan man känna på sig att texten spretar och gungar. Då är det en byggnadsställning som har råkat bli kvar. Den kamouflerar sig till att vara en del av själva verket, den propsar på sin plats och kan i värsta fall bli permanent.

Sådana där byggen har man ju sett, där bor Tjalle Tvärvigg, han blir aldrig färdig, oavslutade projekt över hela tomten, de äldsta gröna av mögel. Ty författaren blir tvehågsen inför sin text, vad är detta? Vart är jag på väg? Och: jag har lust att strunta i problemet. Det är väl inget? Jag låter det stå kvar.

Men sedan mår man inte bra.

Då är det dököttet man känner, kallbranden som hela verket i värsta fall kan dö av.

Så riv skiten!

Fast spara i en låda, det gör ont att bara dumpa. Spara skräp, byggrester, damm, odugliga apparater och gamla fransar. Om en tid kan du säkerligen deleta det för gott. Eller också upptäcker du ett och annat silverkorn som passar i något sammanhang!

En författare bör hålla sig med en stor och jäsande litterär kompost.

…………………………………

Här slutar bloggen

för denna gång. Under den tid jag förde dessa anteckningar skrev jag kriminalromanen Järngreppet samt den historiska romanen Hjärtblad. Jag skrev och turnerade och funderade och besökte ibland stugan i Malung.

Nu tar jag tar en bloggpaus, vete foglarne när det bär iväg igen.

Tills dess: tack för mig!

 *

 

œ