Följ med in i en sann julberättelse om när det begav sig…
Hur var det egentligen, förr i världen? Var julen mysigare, lugnare, vackrare?
Jag vet inte. Laddad var den i varje fall, bräddad av känslor. Den var liksom kraftfullare på ett annat sätt än nu. Denna midvinterfest gnistrade så intagande i allt det mörka att man för en stund kunde som befinna sig i en bättre värld. Ljus tilläts brinna. Det var tillåtet att vila. Det fanns mat, alla skulle ha, och barnen fick kanske presenter. Julen bröt av emot det vardagliga.
På julnatten samsades skrömtet med Jesus. Natten var helig, men vad visste man? Laddningen i midvintertidens djupaste svärta pressade fram starka känslor hos såväl vuxna som barn. Allt började liksom om. Vem skulle leva, vem skulle dö? På julnatten kunde visst djuren tala, allt kunde de förstå.
Väster om Malung rinner sedan ett par hundra år Julaftonsbäcken, den heter så sedan dess. Myrhö hade hämtas. En snöstorm stoppade hemfärden. Julnatten fick tillbringas under en gran, vid den där bäcken. Vilket förfärligt öde, att inte ta sig hem på själva julnatten! Det berättas om det där än.
Det är lätt att bli nostalgisk när man tänker tillbaka på hur det var före alla moderniteter. Man hade arbetat så hårt och äntligen var det helg. Några av dem som befann sig på herrarbete – alltså arbetade för herrarna – gick tillfälligt tillbaka till Dalarna över julen.
För ungdomen hägrade trettondagsbalen.
Äntligen fick man sträcka ut trötta leder, äta riklig och god mat och vara tillsammans med dem man tyckte om. Guds ande svävade över folket. Liksom annat. Det var frid på jorden för människor och djur. Man tände köpeljus som lyste upp i stugorna, man hade pyntat och gjort fint. Allt var högtidligt och vackert.
Ända in i femtiotalet tändes bara granen vid några få tillfällen. Då satt alla högtidligt och såg på. Och lite ängsliga, ifall det skulle ta eld i någon gren. Julgransljusen var så klena och brann alltför snabbt ner, snart måste man blåsa ut dem. Granen var ofattbart vacker. Och som den doftade, något år sköt den skott! Julgranen var liksom hedersgästen i stugan. Som barn var det en ära att få hjälpa till att blåsa ut ljusen. När det så småningom blev julgransbränning sörjde man sin gamle vän som man hade samlats kring och så beundrat.
Nu ser vi knappt granen när den väl är på plats, fastän den står där och lyser, både dag och natt, vi kommer knappt ihåg att ge den vatten. Den vill ändå inget ha, den är från Danmark. Vi ser desto mer på den flimrande teveskärmen. Vi äter utan ödmjukhet och det som då var herrskapsmat det äter vi till vardags. Vad är det för märkvärdigt med skinka, egentligen? Men då åt vi den bara denna enda gång på året. Aldrig har den väl smakat så gott, eller hur, ni som minns? Ben och allt. Den där känslan är en svårslagen krydda.
Mitt julkort till dig är de filmer du laddar ner och ser när du följer med mig till Hulda och hennes familj!
Året är 1874.
Gå några steg i Huldas skor, se din egenhändigt skapade film, färdas i tiden med hjälp av orden! Känn lukten från halvfrusna dyngkasar och den där nypande kylan, hör sjungandet från medar med glid och frys fötterna av dig i den gamla kyrkan.
Läsning är en oslagbar tidskapsel.
Berättelsen är hämtad ur romanen Hjärtblad från 2010 och är uppdelad i sex delar, strax kommer den första.
Välkommen in!
Börja nerifrån med inlägget En alldeles speciell kväll
