1.
Pappa har kommit hem. Han har penningar numera och när han har tjänat fler ska han köpa häst.
Det finns mat till jul och kanske även något annat? Med antydningar och skämt bygger han upp en spirande och till sist nästan outhärdlig förväntan.
Men julaftonen blir lång. Morgonen är dock festlig, halm strös ut på golvet, djuren får smaka av julbrödet, familjen äter smör och ost på vitbrödet till morgonkaffet, som inte är något lank. Skarpfisk med potatis och smör till middagsmålet mitt på dagen – maten smakar delikat.
Men sedan är det nästan ledsamt. För man får inte gå och hälsa på någon, och man får heller inte rasa runt. Man ska njuta av helgdagsaftonen och vila, så som de vuxna gör.
Barnen leker ”hoppa röv” i halmen, att inte beröra med annat än med baken och att snabbast ta sig fram till dörren. Föräldrarna låter det ske.
En kort stund sitter mamma i pappas knä.
Alla stelnar till som inför något heligt, som om en ängel går genom rummet. Sedan blir de generade.
Mamma måste lägga mera ved i elden. Ögonblicket är över.
Pärla hostar, alla hör det. Familjen delar husrum med sin älskade ko.
Hulda får tårar i ögonen. Men det är ju röken! Inte är väl Pärla sjuk?
Hon snyter sig i näven över elden utan att få något på handen, hon är stor nu.
Mamma där i pappas famn och mammas ande, Herre Gud, så livet tjocknar, så det bromsar in och vrålar, så det skriker ljudlöst, skoningslöst på stället. Ingen märker. Ingen ser. Att slaktarkniven viner. Att Gud i himlen brinner, brinner!
fortsättning följer
