“Det gör ont. Men det är trots allt bara text. Verkligheten är värre.”
Säger Aino Trosell i sin inledning till boken om Ritva, ensamstående mor och taxichaufför. Ritva vars högt älskade son brutalt sparkas ihjäl av rasistiska skäl.
Aino Trosell är en författare som inte väjer för det allra svåraste. Ändå undrar jag hur hon vågar ge sig in på att gestalta en mor som får se sin son sparkat till döds, liggande på bårhuset. Jag kan inte låta bli att tänka på hur jag skulle känna det som mor? Jag vet hur det kändes när min sextonåriga systerson oväntat dog, men att gestalta, beskriva hur det var?
Utmaningen slutar inte med döden. Allt det som kommer efteråt: tomheten, begravningen, mötena med andra människor, rättsaken, mötet med förövarna…
