En gång var jag en liten flicka med hårda flätor.
Sedan blev jag vuxen. Och sedan gifte jag mig och fick barn. Fast innan dess arbetade jag i flera år.
Mitt livs historia. Max fem A4-sidor. Den här läraren ger inga lätta uppgifter precis.
Mitt barn döptes till Anton. Min man hette – fast han lever ju fortfarande?
Min man heter, nej hette. Rikard.
När Anton var två år började jag arbeta igen. Varken Rikard eller jag ville det men man måste ju.
Det var tungt. Jag blev trött. Men det var också roligt. Fast Rikard blev allt surare. Och jag blev det med, åtminstone hemma. För smutskläderna rörde sig inte ur fläcken och dammråttorna växte till monster. Och det var mitt fel.
När de började prata om nerdragningar sa Rikard att nu skaffar vi ett barn till.
Hjälp, snart är jag här – vid nu – och jag har knappt skrivit en halv A4!
Ett barn till. Jag var osäker om det verkligen var det jag ville. Men Rikard sa att Anton behövde syskon och det hade han ju rätt i.
Ändå drog jag på det.
Krisen rullade över oss med hela sin tyngd. Många slutade. De bästa slutade. Mina närmaste arbetskamrater slutade. Det blev ingenting kvar.
Jag började längta efter en liten.
Han är tre år nu, Linus. Storebror Anton är fem. De leker fint ihop.
Men Rikard bor inte längre hos oss.
Vi skildes. Linus föddes och så skildes vi. Trots att jag inte skulle ha orkat gå tillbaka till jobbet.
Kanske räckte det inte med en liten Linus? Kanske var svalget för stort från början fast vi inte hade märkt det?
Därför är jag med om denna peppande arbetsmarknadsåtgärd. Någonstans i en dimmig framtid hägrar en undersköterskeutbildning. Vården tar hand om de sina. Och sedan tar väl något annat organ vid.
Jag är aldrig orolig för ekonomin. Jag vet att det ordnar sig. Lappat och lagat har jag alltid gjort. Det ordnar sig. Jag har ingenting att oroa mig för. Jag gråter varje kväll.
Vilken risig uppsats!
Jag river papperet ur kollegieblocket och försöker börja om.
En gång var också jag en liten flicka… .
Längtar efter kaffe. Trettio minuter kvar.
En gång var jag… .
Vad ska jag skriva? Allt är ju bara utanverk. Mitt livs historia på några A4. Det kunde räcka med ett par ord: hopp längtan. Det är mitt liv som det varit och är och kommer att fortsätta vara.
Jag är fortfarande en liten flicka. Jag minns mina flätor. De var så hårda att de dunkade mot ryggen när jag jagade fjärilar i solen.
I solen.
Punkt.
–
