SÅ ÄGER HAN KNAPPAST EN DALER

För tillfället får hon agera häst i potatislandet, han plöjer och hon drar. Med stora kodumma, halvt anklagande blickar kastade bakåt försöker hon förmå honom att utlysa kafferast. Men det tänker han sannerligen inte göra. Inte förrän käringen ropar.

Hans dotter är 39 år. Käring hans hålls med kaffekokningen inne i stugan. Stugan som med tiden blivit en utbyggd och välisolerad kåk med tvättstuga, duschrum och alla moderna bekvämligheter. Egen ingång för dottern, som bor hemma. Oftast äter de även alla måltider ihop ty dottern är arbetslös. Hon är ingaledes som man säger häruppe, ingenting kommer liksom för henne. Ända sedan hon slutade skolan har det varit arbetslöshet och sjukskrivningar varvat med korta ryck i någon butik, inom vården och ett par gånger även på annan ort. Men det har alltid slutat på samma sätt, efter ett tag har de haft henne hemma igen. Inga-Lisa får inget ur händerna och han kan förstå om arbetsgivarna tröttnar. Men innan dess har jäntan själv tröttnat och fått ont i någon arm eller i nacken så att hon blivit sjukskriven och sedan sökt någon kurs och så plötsligen gått här och travat igen.

Nu gör hon åter ett ryck med plogen eftersom hennes vädjande uppsyn inte fått önskad effekt. Sjunger till och med. Han känner igen den gamla dansvisan:

                     Han friar för tusen riksdaler,

                       så äger han knappast en daler.

  Ja, det går lättare med sång. I hans ungdom sjöng man ofta i arbetet. Kroppen blev ett instrument, själen svingade sig iväg någon annanstans.

Det var då det.

Hon sjunger bra, har ju även fått lite skolning i kyrkokören. Nu är det slut med det. Körledaren försvann och efterhand flyttade alltfler deltagare från orten så att sången knappt går att få till ens på julottan numera. Var hälsad har blivit en sorgens ballad.

Hon är hans enda barn. Hon behöver den här motionen. Inte nog med att hon aldrig får något ur händerna, hon har även börjat lägga på sig. Undra på det, finns det något väsentligare än att sitta uppkrupen i soffhörnet och bläddra i en veckotidning och samtidigt äta smågodis som den värsta barnunge! Eller zappa bland tv-kanalerna, hon kan se på tv en hel eftermiddag mitt i blanka arbetsveckan, hon har inte ens vett på att skämmas. Själv tycker han det är så genant att han själv skäms för att säga till henne.

Hon betalar ingenting till dem för hyra och mat. Hon är ju deras enda barn. Pengar till kläder och till bensin till bilen får hon från det allmänna, endera sjukpenning eller A-kassa eller något studiestöd, han skäms även för att tänka på detta. Förr rörde sig åtminstone fruntimren, de var så illa tvungna om de skulle få in vatten och ved och potatis och sovel ur källaren och slask och aska skulle bäras ut och på vintern var det alltid att göra med snön, om sommaren i trädgårdsland och på åkrar förutom det dagliga knoget med kräkens skötsel. Nuförtiden kan ett mer än fullvuxet kvinnfolk sitta och äta sega bilar mitt i veckan och inte göra ett handtag och det utan att blygas.

Själv är han över de sjuttio men han har alltid arbete att ta sig för, vissa saker måste göras och om ingen annan gör det så får han göra det själv. Tomten finns kvar. Veden finns kvar. Snön finns kvar när det är den tiden. Bär finns det i skogen även nuförtiden och hus och uthus ska underhållas, nog finns det sysselsättning för den som vill uträtta något. Han är ingen ungdom men när han nu inte har någon son och den enda dottern är ingaledes så måste det gå.

Egentligen tycker han att livet har kommit upp på det plana efter alla år i uppförsbacken. Han är stolt över alla förbättringar han har haft råd med tack vare hårt eget arbete och även hans käring är glad och nöjd över att slutresultatet blivit så bra fast de ingenting fått gratis. Nu är de pensionärer och kan i viss mån pusta ut. Ändå finns där en saknad. Ett barn har de. Ingenting mer, inga barnbarn ingen familj som naturligt kan ta över när de är borta. De är bägge ledsna över att dottern är så ingaledes fast de aldrig pratat om detta med varandra. Allt måste inte sägas ut. Det finns där ändå.

Hon sackar alltmer märkte han, han har god lust att ryta åt henne att lägga på ett kol, hon rör sig som i ultrarapid, livrädd för att ta i. Tid är för all del det de hade allra mest av och potatislandet är litet men ändå. Han begriper inte hur det har gått till att två arbetsmänniskor som käringen och han kunnat föda en sådan lätting som Inga-Lisa.

En omisskännlig doft av kaffe sveper in från gårdshållet, snart ska käringen ropa. Inga-Lisa rycker upp sig och får upp farten en smula, ändan bred som en lagårdsdörr och håret i en hästsvans. Precis som en märr!

Naturligtvis kan han inte skylla sin dotters lathet på samhället, han har aldrig skyllt något på samhället utan tvärtom tagit det fulla ansvaret för sitt liv och sin familj utan att vänta sig något i gengäld trots att han har betalat skatt år ut och år in. Visst har han fått vägar och sjukhus och skolor och försvar men fått har han inte, nej betalat, betalat och frågan är om han inte har betalat alldeles för mycket när han idag ser hur hans surt förvärvade slantar förvaltas. De styrande i hans land har så mycket pengar att spendera att de tycker sig kunna föda också andra länders befolkningar. Och inte nog med det. Han skulle inte knysta ifall busslaster med sjukvårdare och operationssalar och mat skickades ner till krigsdrabbade eller naturkatastrofdrabbade områden. Men regeringen har i många år systematiskt öppnat portarna för främlingar att bosätta sig här, oftast unga och oförsörjda eller gamla och sjuka. Sällan friska och arbetsföra som de invandrare som kom när han själv var ung. På den tiden arbetade han sida vid sida med finnar och ungrare, jugoslaver och irländare även om de senare var en misslyckad satsning. Men irländarna for snällt hem igen, de ville inte vara här. Nuförtiden däremot väller flyktingar in över gränserna från länder han tidigare aldrig hört talas om. På den tiden var de jugoslaver – punkt slut. De kallade sig heller aldrig själva något annat. Nu är det kroater och serber, montenegriner och kosovoalbaner. Och vanliga albaner och även zigenare och så vitt han förstår är det så bråkigt därnere att alla skulle vilja få asyl här i norr.

Nu stannar människan mitt i plogfåran och blänger åter på honom med sina dumma koögon med de långa, målade ögonfransarna. Pappa jag är trött, är inte du det också?

Gud i himlen giv mig kraft!

Han lyckas bita ihop. Utan ett ord släpper han plogen. I detsamma ropar käringen.

 

Jag måste skaffa mej nya kläder, jag har vuxit ur det mesta, säger hans trettionioåriga dotter utan att blygas och tar en smördegsbulle till. Käringen kan baka hon.

Han svarar inte. Det skulle bara bli något vasst, det vet han. Käringen och han har aldrig vuxit ur några kläder fast de unnat sig kaffebröd vareviga dag bakat på äkta smör. För de har arbetat, travat omkring i sina olika sysslor, burit och dragit, lyft och släpat, huggit och kastat, flyttat och bankat – deras kroppar har ständigt varit i rörelse fast inte i stress som allt är nuförtiden utan i harmoni. Och då blir man inte fet. Men Inga-Lisa är fet. Det är det rätta ordet. Och orsaken är inte brist på xenical eller vad den nya miljardmedicinen kostar, heter, utan brist på motion! Om hon inte vore så rädd för att arbeta!

Hon mumsar vällustigt på bullen. Mmm, säger hon, såna här skulle jag kunna äta hur många som helst!

Gör inte det, tänker han, men han säger fortfarande ingenting. Kossa, tänker han också. Hans innersta är ett svart hål – grämelse och bitterhet där förnöjelsen borde sitta.

Sedan hittar hon på att de ska göra en biltur fast han är arbetsklädd och vill fortsätta i landet. Det gör ingenting, säger hon. Det är en sak jag vill visa er. Och käringen är genast med på noterna. Det var då märkvärdigt. Det är ju helt uppenbart att jäntan vill slippa arbeta – är för fin för att dra en plog i en åker.

Men käringen tog på sig kappan hon. De som alltid brukade vara överens. Inte lyckades han fånga hennes blick heller.

Det han hade under overallen fick duga, han visste ju inte vart de skulle och han var arg. Han brukade annars alltid vara helgdagsklädd när han for in till samhället.

Åt samhället for de nu inte utan åt rakt motsatt håll och som vanligt körde hon alldeles för fort. Hon hade smällt till en älg i baken en gång men det hade inte lärt henne någonting och just nu var han för kränkt för att säga något, han tog bara ett extra grepp i säkerhetsbältet. Käringen satt i baksätet och var inte fastspänd alls. Han brukade alltid påminna henne men det gjorde han inte nu.

Det har flyttat in folk i Riset, sa Inga-Lisa glatt och viftade med hästsvansen. Hon var fyllda trettionio år men betedde sig som en sextonåring. En överviktig sextonåring.

Efter den dryga milen såg han att hon hade rätt. Ur den gamla huvudbyggnadens skorsten steg det rök och en rostig Volvo stod parkerad utanför på gårdsplan. Här ska vi in, meddelade jäntan och drog åt handbromsen.

Gården hade inte varit bebodd på åratal. Till Salu-skylten hade till sist blivit så fuktskadad och möglig att den ramlat av stolpen av sig själv.

De stampade som man brukade på bron och klev sedan in i det stora köket. Det första han såg var att spiskåpan var nygjord och att det stod små prydnadssaker på hyllan.

Det fanns två män i köket. De såg ut som utlänningar och det var de också. De var unga, kunde vara bröder och den som verkade vara äldst lyste upp och kom genast fram.

Han gjorde en gest mot jäntan. De kände varandra! Sedan tog han i hand och bockade artigt – först käringen, sedan han själv.

Det var klart att han tog en utsträckt hand. Även den andre kom fram och bockade och hälsade. Ja de var bröder och nu ville de så gärna bjuda på något – kaffe? Te? Öl? Kakor?

Efter en ändlös palaver satt de äntligen runt köksbordet allihop och med varsitt glas juice framför sig. Det hade flyttat in utlänningar i Riset. Jaha. Han undrade varför jäntan släpat med honom hit.

Det skulle han strax bli varse.

Plötsligt satt jäntan och tryckte den där karlns händer. Bägge händerna! Mellan sina bägge! Och som om en osynlig lampa tänts vände de sina ansikten mot honom och förkunnade att de var förlovade och skulle ha barn! Deras grinande ansikten blänkte som kerubansikten – tänderna, ögonen! Den yngre brodern lika grinande men lite rädd inte fånflinande som de där två.

Han var inte ens potatishandlare. Om han till minstingen hade varit det! Han var inte ens bärplockare eller plantsättare, han var ta mej fan ingenting – en orakad flykting från Kosovo som knappt ägde kläderna på kroppen.

 

Ut. Han måste ut. Han måste ha luft. Han måste härifrån. Hem.

Käringen ropade efter honom men han gick det fortaste han kunde ner till vägen det skulle fan krusa någon för att bli skjutsad.

Dom kom inte efter honom som han trott. Kanske hoppats. Skit samma. Han hittade busshållplatsen, väntkuren halvt nedrasad naturligtvis som allting numera och tidtabellen var så fuktskadad att den inte gick att läsa men någon gång skulle väl bussen komma.

Men bussen kom aldrig. Däremot kom jäntan efter ett tag lufsande. Nu är du dum pappa, sa hon och såg till hans förtrytelse full i skratt ut. Det vet du väl att bussen slutade gå här redan 1995. Kom med tillbaka nu och uppför dej som folk mot Soran. Han tror att du är arg för att vi inte är gifta. Låt honom nu inte veta vad du tycker om utlänningar. Knip käft farsan, det säger jag dej bara, annars kan det här sluta illa emellan dej och mej!

Återtåget var nesligt men han hade inget val eftersom de hade åkt med henne dit. Fick väl gå in då och vänta.

Fick bjuda till och prata också, svara på tilltal i varje fall. Hon skulle inte kunna beslå honom med att inte ha svarat. Tryckt den där handen hade han också gjort.

Under tiden gick hon omkring och donade. Det var tydligt att hon var väl hemmastadd i gården. Rultade omkring. Magen.

Magen var stor. Hon var inte tjock. Hon var på tjocken!

Först nu mötte han Sorans blick. Rakt in. Respekt, allvar och en fråga.

Herregud! Han stirrade på käringen, som lyste tillbaka. Dom skulle få ett barnbarn! Små fötter skulle åter springa… ?

Karlns händer? Ja. De var kraftfulla. Hans blick var rak. Han hade varit murare därnere i Kosovo. Det var därför spiskåpan var som ny. Han kunde redan svenska bra. Han ville arbeta, han hade alltid arbetat.

Jäntan började skala potatis. Sorans blick på henne. Käringens blick på de två. Hade hon vetat? Redan då – när de åkte iväg i bilen?

Nu sjöng jäntan igen:                                Han friar för tusen riksdaler

                                                                 så äger han knappast en daler…

   Hon såg retsamt på honom.

Han handflator minns tydligt hennes tvååriga fötter med tår som små grispotatisar som inte fått skal.

Det var så ljust i köket. Det var väl för att det var nymålat. Så starkt ljuset blev.

Så stark han såg ut. Han som hon friat i smyg med, han Soran, hennes karl.

Rik?

Ja. Rikedomen hade kommit till dem. I Riset.