Vi hade smugit med vår kärlek, smusslat och ljugit och stulit stunder från våra respektive familjer. Det hade varit en svår tid.

Jag hade sagt mig själv att något sådant aldrig skulle kunna hända mig. Man blir inte kär. Man l å t e r sig bli kär. Det är skillnad.

Sa jag. Och utfärdade därmed en skoningslös dom över alla de som gjorde det, alla de som smakade på den förbjudna frukten och trädde utanför de ramar samhället och vi alla hade kommit överens om.

Min dåvarande man och jag hade suttit vid vårt upplysta köksbord på kvällarna och slickat i oss vår egen rätt­rådighet. Vi lever i en erotiserad tillvaro, sa vi. Målet är skjutet, lyftet, kicken, orgasmen. Vår värld är den ytligaste av alla, den saknar andliga värden, det enda idealet som gäller är att sko sig själv.

Sa vi. Och uteslöt givetvis oss själva. Vi som hade ambitioner, vi som varit biståndsarbetare, vi som jobbade i miljörörelsen, vi som hade slängt ut tv:n och placerat våra barn på Montessoriskola.

Vi som också hade ett fungerande samliv, även kroppsligen. Naturligtvis dog jag inte av lidelse varje gång jag såg honom komma nere vid grinden. Men jag ville ha honom, ofta. Vi lekte i samma vatten och där fanns egentligen inga barriärer.

I varje fall inga jag var medveten om. Passionen för Björn kom som en fullständig överraskning. Till en början ljög jag bort den. Jag var utar­betad, jag behövde lite mänsklig kontakt över huvud taget, jag var i övergångsåldern, lite tidigt kanske men hormonerna kan ställa till spratt.

Jag uttalade besvärjelser. Till sist bönföll jag. Käre Gode Gud gör så att jag inte förgår mig, gör mig frisk igen, gör Björn motbjudande, ge mig så mycket arbete att jag inte hinner, ta tiden ifrån mig på det att den inte må bli missbrukad, Gode Gud fräls mig ifrån denna galenskap, Gode Gud vad ska jag göra, jag står inte ut. Jag vill bara ett.

Äntligen erkände jag. Och därmed hade den tidigare osynliga dörren glidit upp. Det vara bara att kliva ut. I ljuset.

 

Han hade stått där hela tiden och väntat. Han hade förstått att jag behövde tid på mig för att fatta detta svåra beslut och han väntade tåligt.

Han såg rätt på mig, på det som är mitt egentliga jag.

Och han ville ha mig. Blott jag hade det han så hett längtade efter.

Han hade en våldsam hunger och jag mötte honom, motade honom, stångades med honom.

Egentligen var det inte alls erotik det var fråga om men det var nästan bara det som det blev.

Hans äktenskap var dött sedan flera år. Den gemensamma kärleken till barnen hade fått dem att fortsätta. Han älskade verkligen sina barn.

Men han älskade mig mer. Mitt behov av dej är större än deras av mej. För utan dej kan jag inte ge dem någonting, sa han.

Jag ville tro honom men han såg mig inte i ögonen när han sa det.

Min man grät när jag berättade för honom.

Men sedan tog han det mycket lugnt och det fick mig att inse att hans kärlek inte hade varit av den oförstörbara sorten. Det gjorde ont att inse detta. Jag hade alltså levt i en illusion. Plötsligt tedde sig den eld Björn tänt inte lika besynnerlig längre.

Jag flyttade från alltihop. Min man fick huset och ungarna och prylarna och jag pengarna.

Det var bra. Jag fick komma och hämta barnen så ofta jag ville och nu var jag äntligen fri att leva ut min glädje – för det var det ju. Leva ut min glädje, helt utan skuld.

Björns skilsmässa gick trögare. De bröt och bände och vred på varenda sak och jag kunde inte fatta varför det behövde bli så utdraget när de ändå inte hade älskat på flera år. Det fanns ju ingenting kvar!? Ändå var det som om varenda tekopp gjorde alltför att hålla dem samman.

De bråkade om barnen. En horbock är ingen lämplig far fick han veta. Han kunde inte heller stå på sig i vårdnadsfrågan eftersom han visste att jag inte automatiskt längtade efter att också flytta samman med hans barn.

Äntligen enades de i umgängesfrågan och han kunde flytta.

Jag hade avsiktligt hyrt en stor lägenhet, förvissad som jag var om att han snart skulle komma efter. Kök, stor hall, vardagsrum, sovrum åt oss, sovrum åt barn på besök och slutligen ett arbetsrum som vi tills vidare fick dela tills vi hunnit få upp en vägg.

Han kom en torsdag. Jag hade tagit ledigt från jobbet för att hjälpa honom. Han hade hyrt en släpkärra och tänkte åka ungefär tre vändor mellan villan och vår gemensamma lägenhet. Jag skulle hjälpa till att packa upp i lägenheten. Det här var vårt bröllop, det enda vi planerade än så länge. När hans saker var under tak skulle vi äta en god och vräkig middag på Stadshotellet för att fira vår första natt på samma adress.

 

Det blev ingen middag på Statt och ingen kärleksnatt heller, kärleken havererade den där torsdagen och nu sitter jag här bland skärvorna och försöker komma underfund med vad som egentligen hände.

Allt kändes bra ända tills jag blev ensam med hans kartonger. Medan han for för att lasta en andra omgång började jag packa upp. Där var kläder och skor och hobby­prylar. Kläderna hängde jag in i garderober och la ner i byrålådor och de flesta hobbysakerna bar jag upp på vinden.

Men sedan kom ett grytunderlägg som pojken hade gjort i slöjden. Till mamma och pappa den 3 april 2006, stod det inunder. Och fotografier, en hel bunt. Mest på barnen men ibland skymtade också Hon och Huset och Svärföräldrarna som jag visste att han tyckte om.

Jag packade ner sakerna i en byrå och fortsatte arbeta. Det gick trögare och trögare, det var som om en dyngsur gammal militärfilt långsamt drogs över mig.

Där fanns gardiner, fint fållade. Och dukar, virkade och broderade.

Hus­gerådet. Det var sex tallrikar och sex glas. Sex kaffekoppar med guldkant och en likadan porslinskaf­fekanna men ingen sockerskål och ingen gräddsnipa. En osthyvel men ingen brödkniv. En brödrost men inget brödfat. En ugnsfast form i glas  – en sådan som jag länge hade velat köpa ‑ men inga grytlappar någonstans. Frysburkar av alla de sorter, diskade och prydligt staplade. Det var en ordentlig människa han hade varit gift med, vi hade aldrig träffats. Och skulle kanske aldrig göra det heller. Det kändes konstigt. Med tanke på att han hade varit så nära oss bägge två.

Det blev som tyngder i mina lemmar och allt jobbigare att andas, den drypande tunga filten släppte inte igenom något ljus.

Jag fortsatte i alla fall med min uppgift. En ny klädkar­tong, jag öppnade den lättad.

Överst låg en vit skjorta med vackra blå broderade slingor på kragen och runt handlederna. Jag värjde mig, den var så vacker, en fästmansgåva. Sådant gav man bort förr, en fästmansgåva som denna krävde tid och omsorg. Man skulle sitta där timme efter timme och sy och tänka på sin älskade som skulle bära detta plagg.

Längst ner till höger om det vackra mönstret var en signatur broderad: S.R. 2011. Stina Rönnblad tjugohundraelva. Det var hon. Till honom. För mindre än ett år sedan.

Men de hade ju varit gifta länge?

 

Det var nog där det brast. Över den gapande klyftan nådde hennes röst fram till mig. Och den var spröd och ljuv och full av sorg.

När han kom tillbaka älskade jag honom minst lika mycket som förut. Men jag kunde inte ta i honom. Jag åt hans kantiga härlighet med blicken men det paradiset var inte längre för mig.

Och det var som om luften gick ur också honom.

Vi såg på varann. Jag satt där mitt i av de spillror som en gång hade varit hans hem.

Han försökte inte omfamna mig, han log bara generat som om han hade ertappat mig med något.

Trots att vi kommit hade kommit överens om allt detta. Men det gick liksom inte. Feststämningen var som bortblåst.

Vi var höggradigt generade bägge två.

Visst får du bo här, sa jag. Men är det egentligen någon ide’?

Sedan grät vi i varandras armar, värre än i den värsta veckotidningsnovell.

Jag älskar dig, sa han. Jag vet, svarade jag. Men vår kärlek överlever bara på avståndstagandet från allt det andra i våra liv. Det blir ett nytt ljugande, jag kan det inte.

Jag älskar dig ännu mer nu, sa han och satte sig långt ifrån mig. Jag har aldrig känt något liknande för en annan människa. Han såg ut genom fönstret nu, han var blek, ja vit ända ut på läpparna.

Vi satt länge tysta. Vi svävade som i en tyngdlös evighet. Att vi så snabbt hade erkänt inför varann, att vi fortfaran­de hade en fullständig kontakt, som ett flödande magnetfält emellan oss. Är jag riktigt klok, tänkte jag. En sådan man träffar jag aldrig igen.

Men fast jag visste vilken underbar älskare han var så kunde jag inte tänka mig ett enda erotiskt tecken till mellan oss. Hans kraft var för henne, det gällde bara för honom att bryta igenom.

Du får försöka, sa jag. Tänk om det inte går, stönade han.

Det går, om du vill. Om du lyckas med att få syn på det som är HON.

Vi satt i timmar, replikerna flöt sakta som löv på de strömmar som fanns emellan oss. Och till sist åt vi en middag, på en barservering tvärs över gatan. Helt enkelt därför att vi blivit hungriga. Då var det redan bestämt, att han skulle åka hem samma kväll.

För att försöka.

Men den där skjortan, sa han, den gjorde hon på en handarbetskurs, de var femton fruntimmer och alla gjorde likadana. Det ingick i uppgiften.

Men det innebar ingen skillnad för mig.

–