ARBETSPLATSEN – KULTURENS VAGGA OCH GRAV

Begreppet kultur har mottagits med misstänksamhet bland arbetarna. Man har varit van att kulturen använts som sköld och som ett sätt att trycka till folk. Kultur har varit finkultur och den som inte rätt förstått att uppskatta den har varit ovärdig, obildad – underklass.

Precis som skinnskallarna lagt sig till med svenska flaggan har överklassen lagt beslag på definitionen av vad som räknas som kultur. Så är det än.

 

Kultur betyder odling – det som växer mellan oss människor. Det som stärker oss, förhöjer vår livskäns­la, som förlöser oss, förklarar oss, återspeglar oss i stundom gudomligt skimmer.

Arbetsplatsen har varit den största kontaktytan. Där odlas det. På liv och död. Konstruktivt eller destruk­tivt men när arbetaren har blivit intervjuad har det visat sig att han aldrig bevistat en konsert, han har bara läst en handfull böcker och han tycker Picasso målar skit.

Stackars honom säger man, han kommer aldrig i åtnjutan­de av någon kultur.

Arbetsplatserna är inte samma sjudande massmötesplat­ser som för bara tjugo år sedan. På den tiden hade jag själv förmånen att uppleva den sista generatio­nen traditionsbä­rare på Götaverken. Rasterna var våra konserter och repertoa­ren sträckte sig från rafflande berättelser från fyrtiotalets skeppsbyggeri – före svetsmetodens inträde – till nutida betraktelser över kaninuppfödning och politik.

Det är lätt att romantisera i efterhand. Arbetarna hade egna kotterier, de döva umgicks med varann, jugoslaver­na med varann (vem av oss andra visste då något om serber och kroater?), finnarna med varann och de som bara var intresse­rade av travhästar med varann.

Men det fanns ett lär­lingssystem som gjorde att unga glopar med fasta och mestadels varma händer styrdes in på den vuxne familjeför­sörjarens bana. Förarbetaren var föredömet, en stadgad familjefar som lärlingen hyste respekt för därför att han faktiskt kunde allting mycket bättre.

 

Det var en mansvärld. En manskultur och en under­klasskultur. Trots att man i realiteten skötte hela produktionen låg dess organisering och ägande på helt andra händer. Detta skapade ett schizofrent förhållande. Å ena sidan var man stolt yrkesarbetare. Å andra sidan kunde man rent av förlora på de förbättringar och rationaliseringar man själv såg var möjliga. Man hade så lite för att man var en sagolikt ek­vilibristisk traversförare. Däremot kunde det löna sig att smyga.

Den andliga näringen fick man istället hämta i fikagänget. Kaffet kokades över öppen eld – gassvetsen! Sittplatsen utgjordes av en trälåda med en järndamms-­mättad dyna uppepå. Man åt limpsmörgås, drack mjölk och rökte och snusade medan man ackorderade och slängde käft så att en revymakare skulle ha dött av avund. På väg upp till traversen eller in i den ännu osvetsade fartygssektionen kluckade ännu skrattet. Visst stod man ut. Kultur!

Kaffe serverades också i direktionsvåningen några hundra meter längre bort på manglade dukar och i vackert porslin. Samt­al om någon konsert som smörjmedel för att komma vidare i affärsförhandlingarna. Kultur!

I ena fallet samvaron som ett sätt att stå ut, i det andra som förströelse, dessutom lönsam.

 

Arbetsplatsen utgör kulturens vagga ty i arbetet skapas alla värden, direkta såväl som indirekta. Här bestäms av vad och hur vi ska leva, detta gäller stora exportindustrier såväl som lokala vårdinrättningar. Även den störste kulturpersonlighet är beroende av det papper eller den dator han skriver på, den mat han kan köpa och den vård han erhåller om han blir sjuk. Arbetet är den viktigaste kulturyttringen. Dock anses detta som ett trivialt faktum som inte tarvar närmare studium, i varje fall inte på kultursidorna.

 

Att arbetaren har en insida har i alla tider främst upplevts som ett hot snarare än som en möjlighet. Det är bara tjugofem år sedan jag som sommarvikarie på ett mentalsjukhus fick en reprimand för att jag satt och samtalade med en patient istället för att göra något. Varvet höll sig med en kår förmän som kollade närvaro, arbets­uppgifter och tidsåtgång, arbetaren skulle bara arbeta, inte tänka.

I moderna fabriker har man numera förstått att skrota för­mans­systemet till förmån för större ansvarstagande och fler person­liga initiativ från arbetarna. Man har lärt sig att även arbetarens insida kan vara lönsam.

 

Det man traditionellt menar med kultur förekommer natur­ligtvis också på våra arbetsplatser. Men om man har ett jobb som man blir fysiskt och psykiskt trött av orkar man kanske inte diskutera Marcel Proust på rasterna, frågan är om man blir en sämre människa för det.

Att vissa gäng läser mycket och även lånar böcker av varandra är inte nytt, det gäller båda manliga och kvinnliga arbetsplat­ser. Man spelar ihop, både instrument och på trav. Man utbyter matrecept, stickbeskrivningar, goda råd om husreparationer, barnuppfostran och ogräsbekämpning. Man underhåller varandra med roliga historier och långa anekdotis­ka berättelser i mån av tid.

Den piggaste, vakna tiden tillbringas på arbetet. Jag minns att jag tänkte; det är inte rättvist. Vi här på arbetet får det bästa av er; spiritualiteten, yrkes­skick­ligheten, även personliga förtroenden och en fortlöpande berättelse om ett liv. Era nära får resten, er trötthet, de sönderbrän­da och smutsiga kläderna, bekymren med värk i leder ja livets alla skuggsidor. På arbetet tog ni ert ansvar att understödja en varm stämning och ett gott humör men orkade ni dra ert strå till stacken på det sättet också hemma? Många sa rent ut att de egentligen stod närmare sin ar­betskam­ra­t än den egna hustrun. Så var det nog också. Sorgligt eller ej men sant.

 

I en kultur där din egen identitet är så intimt förknippad med arbetet är naturligtvis arbetslösheten en katastrof. Och den har kommit för att stanna om politikerna inte tänker om beträffande sextimmarsdag, samhällstjänst med flera så kallat olönsamma åtgärder. Ty den ökande mekaniseringen och elektroniken har berövat oss de mest okvalifi­cerade, trista och förslitande arbetstillfälle­na.

Detta borde vara något att glädjas åt och inte hänga läpp inför. Drömde vi inte alla en gång om Utopia där maskinerna tagit över och människorna äntligen möttes som fria – fria att njuta av musik, lyrik, konst och natur och av nära och varma relationer?

Borde vi inte inse att vi kan vara där nu, om vi vill det? Att en förödmjukande arbetssituation som föder förödmjukade människor vilka har ett brännvinslotteri var fredag kan bytas mot ett flexibelt och ansvarsfullt arbete som kräver välutbildade arbetare som dessutom inte behöver tillbringa all sin vakna tid på arbetet utan också har tid att verkligen leva med sina familjer?

 

Naturligtvis säger Marknaden nej. Det har den alltid gjort, den lider av en allergi som går ut på att den skriker högt så fort en arbetare får det lite bättre. Den grät över åttatimmarsdagen, svor över arbetsmiljö­lagstiftningen, gnisslade tänder före ATP-reformen och har målat fan på väggarna beträffande samtliga transfereringssystem. Naturligtvis vill Marknaden ingen sextimmarsdag. Marknaden vill snarare en sextiotimmars arbetsvecka för några och att resten ska halvsvälta och med sin blotta närvaro pressa ner lönerna för de som ännu har jobb.

 

Som alltid gäller det makt och kamp och hela köret. En violinkonsert klingar annorlunda i direktionsvåningen med dess mjuka mattor än i verkstadslokalens hårda akustik.

Kulturen svävar inte fritt. Är inte en sak i sig. Kulturen är hur vi lever, vilka vi är och hur vi ser på oss själva. Kulturen är alla våra drömmar.

 –